osmoala

Jag växlade till amerikanska dollar och fick både Franklin, Jackson, Lincoln och Washington.
   Hualampong Station var sig nästan lik från senast jag var här för en massa år sedan, då jag hastade för att hinna med tåget och halvvägs genom den stora vänthallen upptäckte att alla människorna stod upp, helt stilla och som i givakt. Den här gången spelade de inte nationalsången.
   På tåget satt jag mittemot en kvinna som jag gissade var laotiska. Hon var obeskrivligt vacker med sina rena drag, oskuldsfulla ögon och sin meditativa hållning, där hon bidade sin tid och tålmodigt uthärdade den långa tågresan. 
   När kvällen kom förvandlades tåget till en sovsal; den vänlige tågvärden fällde ner boxarna i taket till överslafar och drog ut sätena och bäddade med lakan, täcken och kuddar med örngott. Jag var själv i min del och kunde välja var jag ville sova men jag satt kvar med det öppna, fläktande fönstret som blåste in Bangkoks avgaser, och sedan, när vi lämnat stan, skickade in djungelnattens aromatiska och mättade dofter.
   Det här sättet att resa med tåg passade mig utmärkt, och jag tänkte på Paul Theroux´ utmärkta bok som heter Den stora järnvägsbasaren, som jag har läst tre gånger, och som handlar just om en resa genom Asien med tåg. Theroux kommer till Jaipur och följer med en usel guide som visar honom en historisk byggnad.
   ”Vem byggde detta?”
   "Du skulle ändå inte veta vem det var.”
   ”Gör du?”
   Han träffar ett par som är intresserade av magi. Theroux återberättar en historia, en novell, som han säger är en av de mest skrämmande han någonsin läst. Efteråt sitter paret tysta en lång stund, och till slut säger mannen: ”Är du också inne på ockulta grejer?”

Jag vaknade i soluppgången med det böljande landskapet utanför kupéfönstret. Detta var långt från Khao San Road. I passkontrollen blev jag tagen åt sidan för att ha överträtt min vistelse i Thailand med en dag. En viss pappersexersis uppstod och jag fick betala en straffavgift på hundra kronor innan jag släpptes ut ur landet. På den laotiska sidan höll visumbyråkratin på i två timmar för oss som hade kommit med tåget. Vi var några som tog en taxi till stan. Om thailändarna kör som galningar var det inget mot Vientiane. Men jag tror att de har högertrafik här.
   Jag hade inte ätit på över arton timmar och kände mig skakig, både känslomässigt och fysiskt, så jag satte mig på Full Moon Café och beställde Beerlao, köttfärssås och sticky rice. Maten kom in och jag började äta långsamt, det var riktigt gott, och jag studerade människorna. Alla verkade artiga. Till och med flugorna verkade artiga. De flög fram och surrade en stund som för att säga hej, och flög sedan vidare. Jag pratade med en norrlänning som var ute på sin första långresa. ”Det här med artigheten mot turister är ett påbud från kommunistregimen”, sa han. Sedan började han prata om det han allra mest verkade vilja prata om: ”Laos är ett jävligt bra land, och jag kan köpa så många brudar jag vill!” Han flinade med sina snuständer. ”Och jag är ju inte ens speciellt snygg.”
   Jag förstod vad han menade. 
   Efter att ha gått igenom det lilla centrum som utgör huvudstadens kärna - det tog en kvart och resten är inte speciellt intressant - flög jag till Luang Prabang i norr i ett bullrigt propellerplan. Det tog exakt lika lång tid som att flyga mellan Kalmar och Stockholm.
   Jag tog ett rum på ett Guest House och gick och la mig tidigt. Jag var en fullständig främling i denna stad. Jag drömde att jag var hemma, omgiven av alla jag kände.

Imorgon, dan innan julafton, åker jag till Muan Gnoi för att hälsa på Ted. Där finns ingen uppkoppling, så jag hör av mig när jag återväder från djungeln till internetcivilisationen. Det kan ta en vecka, men det kan också ta längre. Jag vet inte.
   Men en sak vet jag – jag hoppas att ni alla får en härlig jul och ett gott nytt år!

Jag lovade Maria två dagar, innan jag skickade den här texten, så att hon skulle hinna ut ur landet. Det var kanske ett skämt, men hon skrattade inte, och ett löfte är ett löfte.

Maria och jag tog taxin, båten och bussen upp till Bangkok. Efter några loja veckor på Elefantön kändes det som att resandet gick med raketfart.

Dagen innan hängde vi på Art Café. De hade wifi och den fungerade utmärkt. Jag kopplade upp och beställde spagetti med kyckling. Alldeles för sent kom jag ihåg Annes ord: ”De lägger på en massa sesamfrön på allting och det kan bli lite för mycket.” Maten kom in, jag tog två tuggor och ställde undan tallriken. Jag tog en klunk öl.
   ”Du ser lite ledsen ut. Är du det?”
   ”Nejdå”, sa Maria. ”Men jag tänker på att jag åker hem om tre dagar.”
   ”Hur handskas du med de ständiga mötena och avskeden?”
   ”Om det händer att man blir kär, så händer det. Men det är inte mitt main objective. Jag vill resa och ha kul.”

På kvällen var det strandparty igen. Vi gick ner ett gäng med ölflaskor i nävarna. Manuel kom fram och limmade på Maria. Hon avfärdade honom genast, med ett skratt, och jag tyckte ännu bättre om hennes stil. Och ännu mindre om Manuels.

Vi checkade in på var sitt rum för tretti spänn natten, i kvarteren nära Khao San, men Maria lovade att det i alla fall var rent. ”Jag ska bara gå upp med grejerna så går vi och tar en öl”, sa hon. Det tog henne två minuter.
   Senare på kvällen drog vi runt bland barerna. Vi satt en bra stund på en liten krog i en trång gränd. Jag kände ägaren sedan tidigare och han spelade alltid bra musik, och han blandade starka drinkar. ”I like this place”, sa Maria. ”Det är tretti meter från Khao San, men det är nåt helt annat.”
   Vi skulle gå vidare.
   ”Jag ska bara betala, så går vi”, sa jag.
   ”Jag har redan betalat”, sa hon.
   Vi satt på dynorna ut mot gatan på en trevlig bar, i närheten av hotellet. ”Det här med att thailändarna älskar sin kung så mycket, det är mest på ytan”, sa Maria. ”Folk är rädda att om dom snackar skit om honom så finns det kanske en kusin eller svåger eller annan släkting till kungafamiljen, eller någon informatör, som lyssnar. Men om du pratar med dom privat och dom litar på dig kommer det fram att dom inte är så rojalistiska. Och det, av flera skäl ...”
   Tio minuter senare kom det en motorcykel med två poliser och lyste med en stark ficklampa in i restaurangen, och de stängde ner stället för kvällen.
   ”Fucking police”, viskade ägaren till mig. ”Det här var inte den lokala polisen utan stadspolisen. Dom vill ha hundratusen bath för att inte stänga igen stället för gott.”
   Jag vet inte vad kopplingen var, eller om det fanns någon, även om jag har hört om liknande händelser.  Men just då verkade det hela mycket märkligt.

Klockan var halv nio på morgonen. ”Idag är jag bakis”, sa Maria. Men hon hade energi som räckte hela dagen. Vi drack fruktshakes i väntan på flodbåten till Chinatown, och den backade in och drog ut på floden med en väldig fart, och Bangkok var en fantastisk stad och den slukade inte bara människor utan förmodligen också en del av naturtillgångarna med sitt myller av båtar och bilar, taxis, bussar, tuk-tuks, lastbilar, tåg, lufkonditioneringar och miljoner gasolkök.
   Maria rörde sig snabbt i folkmassan på de trånga köpgatorna, och hon höll hela tiden en blick över axeln så att vi inte skulle komma ifrån varandra; hon kastade sig djärvt ut i trafiken när det fanns en lucka mellan två bilar; hon valde rutinerat mellan bambuskålarna med kinesiska delikatesser på restaurangen där vi åt frukost, som om hon hade gjort det miljoner gånger; vi hämtade upp tre tunga kassar med presentaskar till hennes systers bröllop och hon tvingade tuk- tukföraren att köra en lång omväg runt den enkelriktade gatan så att vi skulle hamna precis framför hotellet.
   Undrar vad hon jobbar med? Så jag frågade henne.
   ”Jag arbetade som manager på en bank, men jag sa upp mig. Nu vill jag göra något annat.”

Det var en kvinna, men jag tänker inte berätta namnet. Jag förstod mig inte på henne. Vanligtvis hade jag inga problem att beskriva människor och återge deras citat, men jag kunde inte göra det med henne. Jag hittade inte orden och jag visste vad det berodde på. Jag var på väg att hamna riktigt illa ute. Bli aldrig kär när du är på resande fot, det är farligt! intalade jag mig, för jag hade varit där tidigare och det gjorde ont att skiljas.
   Vi åt på en mexikansk restaurang för omväxlingens skull. Vi gick runt mellan ställena och drack den lokala rommen med cola, och vi gick till Joy Cottage där Ricki spelade. ”Vill du spela?” frågade han i en paus. ”Well, I could, maybe”, sa jag tveksamt. Jag gick på toaletten och kände mig kräkfärdig och hörde Ricki ropa i micken efter mig. Jag gick ut och upp, tog gitarren och sjöng Rocelyn och Crazy World. Jag fick ett hyfsat gensvar från publiken och satte mig tillbaka hos henne. Hon beställde mer rom och cola och Ricki kom och hängde lite.
   ”Den där jävla Manuel”, sa han, ”han är ingen trevlig person. Han har sitt långa hår och han ser bra ut, men han bara utnyttjar människor för sin egen vinning.” Jag tyckte att det var en intressant kommentar och jag förstod lite grand hur Ricki tänkte, för tidigare på kvällen, på Ting Tong, när jag lyssnade på Christian på trummorna var Manuel där och han applåderade aldrig någon. Utom möjligtvis sig själv.
   Vi gick nerför grusvägen till nästa ställe. Jag var trött. Det var kanske dags att resa vidare snart.  
   Tidigare på kvällen hade jag sett fransmannen ragga friskt. På dagarna gick han självmedvetet fram och tillbaka på stranden. Men ikväll hade han ingen tur. Det kanske berodde på att han hade en brun fläck bak på sina vita bomullsbyxor.

Jag började lära mig att hushålla med energin. Det var bra att söka sig till skuggan från den obarmhärtiga solen på dagarna, för på kvällen förändrades scenen och det sociala umgänget vaknade till liv.
   Det var livemusik på Joy Cottage för andra kvällen i rad. Ricki satt och spelade, kompad av Cesar från Mexico. Jag satt med Maria även denna kväll. Hon var från Aten och hade rest runt i fyra månader på egen hand. Hon var tjugosju och fantastiskt vacker och jag tänkte att hon kanske hängde ihop med mig, just på grund av att jag hade bestämt mig för att sluta försöka ragga. ”Det är nåt med resandet som gör mig känslosam”, sa jag. ”Det är alltid nära till skrattet, men också ibland nära till tårarna.”
   ”Jag vet”, sa hon. ”Jag brukade gråta varje dag när jag var i Vietnam. Det finns en massa krymplingar där, du vet.”
   Vi gick ner till Ting Tong och det var några där som vi kände igen. Jag sa att jag bara skulle hämta mer pengar och gick till hyddorna och på vägen träffade jag Kicki, och bestämde mig för att följa med henne till Ohm Bar.
   Det hade kommit ett nytt busslass med horor från Bangkok och det var skönt att ha Kicki med mig för då var det ingen som jobbade på mig.

Jag gick förbi Kickis affär.
   ”Har du sålt nåt idag?”
   ”Bara en T-shirt. Det har varit väldigt lugnt.”
   ”Okay, jag köper en öl.” Hon ville bjuda på den, men jag ville ge ett bidrag och betalade mina tio kronor. 
   Det var gott om folk på Stone Free men Damon och jag lyckades få ett par kuddar precis framför trubaduren. Det var Graham som underhöll. Han gjorde det bra, även om han alltid såg butter ut. Han presenterade mig och jag gick upp och körde två låtar. Det var en svårflörtad publik och de satt mest och pratade med varandra i sina små grupper. Jag hatar när de gör det. Ägaren kompade på en tamburin och bjöd på öl. Björn och Mette kom in och jag satte mig hos dem. De var från Oslo, Mette var sjuksköterska och Björn var journalist och skrev om aktuell teknologi. Han hade en vild fantasi och jag skrattade alltid så jag kiknade över hans tokiga infall. ”Vissa delar av Bangkok ser ut som tagna från Bladerunner”, sa han. Jag tyckte att det var fantastiskt. Det var ju precis vad jag själv hade tänkt.
   Jag berättade för Manuel att Patrick gav bort sin gitarr och han blev förbannad. ”Varför är du så arg?” frågade jag.
   ”Jag är inte arg, jag är ledsen.” Han hade ett fast grepp om sin gitarrväska och drog en hand genom de djungellika lockarna som föll ner på axlarna. ”Patrick hade för mycket att tänka på. Det är det som gör mig ledsen.”
   Jag gick och kollade mina mail och upptäckte att jag hade slutat att läsa Aftonbladet på nätet. Det verkade så fjuttigt.

Alla åkte åt olika håll och några stannade kvar. Jag skulle sakna Patrick, Ricki, Graham, Dave, Rob, Edan, Daniel, Frank, Win, Jennifer, Sarah, Simon, Bettina, Petter, Edson, Yorick, Reg, Pia, Viviane, Adrian, och ännu en Adrian, Christian, Jessie, Michelle, Lisbet, Anne, Gorin, Jackie, Damon, Clarissa och Kicki, och hundra människor till som jag har glömt namnet på.
  
Vi hade bestämt en tid så jag gick ner till Art Café. Anne tog stickan med bilderna och laddade ner på sin Mac. ”Jag åker på måndag”, sa hon. ”Jag också”, sa jag. Och det var ju lite synd, för jag gillade hennes kreativa energi och hennes lättsamma attityd till livet.
  
”Jag åker till Kambodja i morgon bitti, och jag har ett uppdrag till dig”, sa Patrick. Jag undrade vad det kunde vara, men eftersom vi var på Patricks favoritställe där den helgrillade kycklingen serverades i jätteportioner fick jag vänta tills han hade tuggat färdigt. Han sköljde ner en kall klunk Singha. ”Den här gitarren”, sa han slutligen, ”ha den så länge du vill, men när du är klar vill jag att du ger bort den till någon.”
   ”Vad menar du?”
   ”Well, du har ju redan fem gitarrer hemma, och du säger att du inte vill resa runt med en gitarr?”
   ”Det är sant.”
   ”Det är en kille som jag tror behöver den.”
   ”Tänker du verkligen ge bort en tvåhundradollarsgitarr?”
   ”Why not? Jag är klar med den och jag vill inte bära på den. Det är bättre att ge den till någon som behöver den.”
   Jag var lite överraskad och jag sa att jag tyckte att det var en snygg gest.

Kicki var från Piteå och jobbade i en klädbutik här. Vi spelade eight ball mot Dave och Rob. Rob sa att han var väldigt bra och att han undervisade i den vietnamesiska varianten av biljard, där man använder sig av spelkort som visar vilka bollar som ska i. Kicki gjorde bra ifrån sig och vi skulle ha vunnit om jag inte hade missat den hyfsat enkla stöten med att få åttan i fickan. Vi förlorade med en boll och det retade mig.
   Vi spelade den vietnamesiska varianten, där hur många som helst kunde delta, och vi var åtta pers som lirade ett spel som verkade hålla på för evigt. ”Tar det alltid så här lång tid?”
   ”Vanligtvis inte”, sa Rob. ”Vi flippar ju bara runt.” En kvinna från Manchester stod nu vid bordet och visade upp en jättetatuering av en drake som hon nyligen hade skaffat och som täckte hela ryggen. Jag tänkte på vad Dan Brown sa i Den förlorade symbolen: tatueringen som konstform handlar inte om det estetiska värdet - den handlar om förändring.

Jag gick över med gitarren till Nahim, som var den lokale kocken på restaurangen mittemot Ting Tong. Christian följde med och bar gitarrväskan och vi gick in där och jag spelade på gitarren och folk tittade upp. Nahim kom ut från köket och jag sa att det var en present från Patrick. Han verkade inte tro sina öron.
   ”For me?” undrade han misstroget.
   ”For you.”
   ”For me?”
   ”For you.”
   När han förstod allvaret i det hela gick hans mun plötsligt från öra till öra. ”Thank you welly much”, sa han gång på gång, och satte ihop händerna och bugade.

Eftersom jag hade svårt att komma ihåg folks namn försökte jag använda mig av olika strategier för att minnas vad de hette. Michelle, till exempel, kopplade jag ihop med en Beatles-låt. ”Jag såg dig spela häromkvällen på Stone Free”, sa hon. ”Jag tyckte att det var bra.” ”Tack”, sa jag. Det var alltid roligt att få ett positivt gensvar. Hon bodde på Ice House, som i och för sig var ett märkligt namn på en bungalow-by härnere i tropikerna, och vi stötte på varandra då och då under våra vandringar. Hon var från utanför Melbourne, och hon syntes på långt håll när hon traskade fram på djungelstigarna i shorts och vandringskängor, med det ljusa håret spänt i en knut i nacken och ett igenkännande leende som visade upp perfekta vita tänder som man bara ville slicka på.
  
Jag gick upp och spelade tre låtar på Stone Free, och sedan gick jag till Art Cafè. Ann var där. Vi tog en öl. ”Filmen börjar om fem minuter”, sa hon. Hon hade gjort en dokumentär från Pondecherry i Indien om folk som faktiskt spelade på stenar, och den visades upp på en gigantisk duk i den lummiga trädgården. Stenarna sågades till centimetertjocka skivor av olika storlek och monterades efter varandra. När man slog på dem med en gummiklubba uppstod ett dovt hummande ljud. En scen visade upp en döv tvåårig flicka som genom att känna på de vibrerande stenarna skulle få en uppfattning om hur musik lät. Människor med olika handikapp, och hur de ansträngde sig för att klara den dagliga tillvaron, rörde vid en sträng inom mig. I eftertexterna så jag att Ann stavade sitt namn som Anne. Hon hade gjort ett proffsigt jobb och jag sa det till henne.
   ”Tack”, sa hon. ”Det här är min första film, men nästa år ska jag till Mongoliet och filma de kringresande nomadstammarna, du vet?”
   ”Javisst”, sa jag, fast jag hade ingen aning om vad hon pratade om.

Jag var på väg till stranden på djungelstigen. Det stod en lång och slank mörk man, propert klädd i skjorta och långbyxor och samlade pengar till någon välgörenhetsorganisaton. En ljushårig kvinna stod och grävde i sin väska efter pengar. Just när jag passerade dem tittade hon upp och försökte ge pengarna till mig.
   ”Vad menar du?” undrade jag.
   ”Oh, sorry”, sa hon, ”jag trodde att du var han – för ni båda har nånting i händerna.” Och det var ju i och för sig sant. Mannen höll i en tjock pärm och jag hade mina fem vykort.

Nu var det ju inte alla som var precis superlyckliga hela tiden. Den bedövande hettan och de sysslolösa dagarna gjorde att man var tvungen att även konfrontera sig själv. En och annan blev frustrerad och irriterad. Tyskarna tjurade och engelsmännen söp.
   Patrick och jag gick över till nästa strand. Han skulle senare åka till Indien och jag berättade om landet, om stränderna, djunglerna, bergen och städerna. ”När jag gick genom Calcuttas slumkvarter med en oerhörd fattigdom och apatiska människor som bara väntade på att dö grät jag som ett barn.”
   ”Tror du att Indien förändrade dig?”
   ”Javisst. Jag brukade vara arrogant.”
   ”Lite grann som jag då?” sa Patrick och flinade.

Detta är en historia som jag skrev ner i Bangkok. Jag ville inte skicka den för den låter så osannolik, och jag var rädd att eventuella läsare av bloggen skulle börja tro att jag bara hittade på saker. Men nu gör jag ett försök. Ni får bedöma själva, och kommentera gärna. Är den sann eller falsk?

Det var kanske tur att jag lärde mig de sociala koderna hyfsat snabbt. Hemma i Kalmar, när jag gick på Storgatan, tittade jag alltid på folk för att se om det var nån jag kände igen. I Växjö var det folk som tittade på mig. Här var det ingen som tittade på någon. I en jättestad är det kanske en överlevnadsregel att vara selektiv, intrycken är så många och överväldigande att man skärmar av sig och ser bara det man vill se. Det är få som stirrar och jag lärde mig att se utan att blänga.
   Jag gick in på Hippie Bar, som låg på en innergård med himlen som tak och där musiken spelade på lite lägre volym. Det var nästan fullsatt så jag blev anvisad att sitta vid ett bord med en ensam kvinna som satt och drack ett glas vitt vin. Jag blev glad för jag ville prata med någon och hon presenterade sig som S, och visade sig vara tillmötesgående på ett artigt men något tillbakadraget sätt. Jag beställde in Chang och vitt vin till henne, som hon själv ville betala, och vi kom in i en konversation, och efter en stund kändes det som att vi pratade som gamla vänner. Hon var mörkhårig och närmade sig förmodligen femtio, lite fyllig men utan att det störde på något sätt. Och hon hade ett härligt fastän något gällt skratt, och jag undrade för mig själv om jag i längden skulle älska eller hata det. Hon berättade att hon var från England, och sa ett ställe, men eftersom jag inte kunde placera det glömde jag genast bort det. Hon skulle åka ner till det Full Moon Party som skulle hållas andra december på Koh Phangan. Jag visste om festen och hade bestämt mig för att inte åka.
   Nästa bit av information var jag däremot inte beredd på.
   Hon verkade ha bestämt sig, och hon berättade i förtrolig ton att hon regelbundet kontaktades av the men in black, MIB:s, som ville att hon skulle hålla tyst om sina kunskaper om att utomjordingarna samarbetade i hemlighet med världens regeringar. ”It’s a worldwide conspiracy”, sa hon med eftertryck.
   Jag hade läst tillräckligt med olika Flashback-forum för att det skulle ringa en varningsklocka. Vi pratade en stund till och sedan skiljdes vi åt med en kram. ”See you down the islands”, kvittrade hon.
   Jag tog en kebab på vägen hem och gick och la mig. Men det var svårt att somna. Det var inget bra på tv:n och jag snurrade en stund. Det var något som störde mig. Och jag tänkte på vad hon hade berättat. Tänk om hon hade rätt?  

White Sands bjöd på en paus med nudlar, cola och den lokala, starka varianten av Red Bull. Sedan körde jag över till östra sidan och raksträckorna där. Moppen gjorde lätt hundra.
   Det var en snårig stig upp till vattenfallet i flip flops och jag undrade varför jag inte hade tagit mina runners. Men det var det värt, för när jag kom fram var det ingen där och jag kastade av mig kläderna och simmade i poolen under det framrusande vattnet som föll från kanske en tio meters höjd.  
   Det hördes glada skratt en bit nedanför. Jag följde strömmen och där var ännu ett vattenfall, och ett gäng lokala unga tjejer stojade och svingade sig i vattnet med repet som var fastbundet i en trädgren ovanför poolen. De var klara nu och gav sig av, så jag tog mig försiktigt ned för de hala klipporna. Det kom ett tyskt par. ”It’s zo naizz!” sa han och han hade rätt. Vi badade i bassängen som var två meter djup på sina ställen och det var en fridfull stämning med djungeln runtomkring och vattnet som rann ner, som om den skulle göra det för evigt. Jag tänkte på Jack Londons historia om den brutale kaptenen Varg-Larsen, som försvarade sig, när han blev anklagad för att i vredesmod ha dödat en sjöman, med att ett liv inte är värt någonting. ”Livet fullkomligt exploderar när det finns den minsta möjlighet till det.” Jag höll inte med Varg-Larsen om att det berättigade ett mord, men här verkade naturen faktiskt explodera av liv.

Kvällen innan gick jag till Ting Tong och Ann hade satt ihop ett snyggt program med rock’n roll och techno, där ibland tre olika låtar loopade och vävdes samman i repetativa mönster. Jag satte mig hos Jackie, Damon och Clarissa. ”Jackie”, sa jag, ”jag skrev en låt som heter som ditt namn.
   ”Jag skulle vilja höra den.”
   ”Jag kan ordna det.” Ann hade lite strul och hade tagit en paus, och jag gick upp och tog gitarren. Jag sjöng Jackie och publiken klappade. Jackies ögon var blanka. Vi hade druckit öl. ”Det var nästan som att låten handlade om mig.” Men bet hon inte sig lite i läppen?
   Och det var ju det bästa jag visste – att få människor att gråta utan att göra dem illa.

Jag snickrade på en artikel om Sydasien och vad folk valde att göra med sina liv. Jag träffade Ann och hon gav mig sin syn på det hela: ”Jag tillbringar den mesta tiden utomlands. Men jag känner mig sällan ensam för jag har vänner här och överallt.”
   ”Känner du dig inte rotlös?
   ”Inte än. Men om några år flyttar jag tillbaka till Paris, och sen får jag se.” Hon ryckte på axlarna. ”Sånt är livet.”

Jag tog moppen till Bang Bao som var en liten shopping-stad med en pir som sträckte ut sig nära en kilometer ut i bukten, och slutade med en fyr längst ut. Det var märkligt att köra ut på den smala piren som kantades av hundratals butiker och fiskerestauranger, och där flanörer, skootrar, hundar och katter väjde för varandra. Det här skulle aldrig få fungera hemma, tänkte jag präktigt.
Jag satte mig på en restaurang som låg på vattnet och beställde en Mixed Seafood Salad. Plötsligt kände jag mig yr. Händerna darrade. Vad var det för fel? Jag sköljde ner en tesked salt med en klunk Pepsi och det rättade snabbt till sig. Maten kom in och den var inte att leka med.
   Det här var ett lite halvdyrt ställe, så notan gick, inklusive dricks, på 45 kronor.
   Jag körde ner till Bang Kao-stranden och den var lugnet självt. Men det var kanske bättre att stanna kvar på Lonely Beach när man reste ensam, som jag.

I morse - efter min promenad en bit på landsvägen och tillbaka, där jag hade funderat på möjligheten att faktiskt gå hela vägen till Bang Bao, ändrade jag mig angående sådana tokerier; det fanns ingen väggren och bilarna var inte vana vid att väja för fotgängare för alla körde något slags motorfordon - gick jag över till frukostbuffén på ett av de exklusivare hotellen på stranden och Gorin och Patrick satt redan där. Det var en bra buffé och det var gott att få smaska på musli och toast, äggröra med korvar och skinka, juicer och det starka kaffet som jag drack två koppar av, för jag hade inte druckit kaffe på över tre veckor.
   Gorin reste till Long Beach, Patrick gick ner till stranden, Ann planerade för kvällens spelning och jag tog alltså en moppetur, där jag försökte anpassa mig till trafikrytmen med bilisterna som dödsföraktande kastade sig in i hårnålskurvorna som om det gällde en tävling med höga insatser.

Dagarna gled fram lika obehindrat som svetten rann nerför min rygg. Jag gjorde mina strövtåg och simturer och drack litervis med vatten på dagarna, för ölen funkade inte riktigt i värmen. Eller, ja, de funkade för bra.
   Jag gick hem från stranden och tog en siesta. När jag sedan vaknade hade Patrick ställt sin gitarr utanför min dörr. Det var hyggligt av honom och jag övade lite. Uppe på huvudgatan köpte jag några tunna skjortor och vatten och gick sedan hem igen. Jag hade träffat så mycket människor den senaste tiden att det var bra att bara gå och lägga sig tidigt och sova.

Daniel skulle resa upp till Bangkok nästa dag. ”Det är en jävla stad”, sa han. ”Den slukar dig fullständigt.” Han åkte på en dykutflykt och jag undrade om jag skulle ångra att jag inte tog ett certifikat när jag ändå var här.

Det var något speciellt med en del tyskars monotont robotmässiga röster. Det var kanske det mekaniska staplandet av verben i slutet av meningarna, man fick vänta en evig tid på att få reda på vad det var som faktiskt hände. Jag lånade eld av en tysk kvinna. ”Jag glömde tändaren i hyddan”, sa jag. ”Jaa, you forget zzingz”, sa hon entonigt.
   Skjut mig om du måste, men plåga mig inte. Nej, det sa jag ju inte.

Gorin och jag åt kokossoppa med kyckling och ris och Patrick kom och satte sig. Ann dök också upp. Hon var webbdesigner och kunde arbeta varsomhelst, och det var billigare att leva här än i Europa. ”Jag ska dj:a på Ting Tong imorgon kväll för första gången och jag är redan väldigt nervös”, sa hon. Vi gick alla fyra upp till Magic Garden där det var party ikväll. Det var alltid ett party på gång någonstans.
   På vägen träffade jag Ricki. ”Vad ska ni göra?” undrade han. ”Vi ska upp till det där techo-stället”, svarade jag. ”Jag tror inte att det är nån där”, sa han lite tjurigt. Fan vad klantigt att snacka techno med en kille som går på kryckor.
   Vi satte oss på dynorna och drack mojitos. Ann kedjerökte och pratade i örat på mig. Med den pumpande ljudkulissen i bakgrunden var det lite svårt att hänga med i vad hon sa. ”I’m sorry”, sa hon, ”jag pratar för mycket när jag är full.” ”Vi har alla varit där”, sa jag. Gorin pekade på ljusspelet som svepte fram och tillbaka runt oss. ”På dan ser det här stället ut som ett skjul, och nu, kolla på detta!” Vi tog in tequila och gick sedan upp och studsade runt till den där schaman-takten halva natten. Efteråt gick vi till Ting Tong, spelade biljard och beställde mat.

Vi låg på dynorna och hundarna slöade vid våra fötter. Vi var på Zion Bar och Ricki var uppe på scenen och spelade Buffalo Soldier. Han presenterade mig och jag gick upp och spelade Rocelyn. Folk klappade. Jag gick tillbaka och satte mig. ”Bra jobbat”, sa Petter. Han hade tagit ett dykcertifikat och skulle åka tillbaka till Sverige nästa dag. ”Det här flip-flop-livet skulle gärna kunna pågå hur länge som helst för mig, men jag måste hem och jobba”, sa han.
   Jag gick tillbaka till hyddorna och det satt ett gäng i baren. Jennifer var från Paris och hon såg ut som en modell; Gorin kom från Zurich och hon var syo-konsulent. Daniel var från Barcelona. Och så var det Patrick. Jag tackade Patrick för lånet av gitarren. ”Det var nyttigt för mig att få träna lite”, sa jag. Vi gick till stranden och det var eldkastarshow. Gorin berättade att hon reste runt i Sydasien och Australien i tre månader efter en canceroperation. Hon drog handen genom sitt snaggade hår. ”Jag tappade lockarna under kemoterapin”, sa hon, ”men annars är jag okay.” Jag tyckte också att hon verkade okay.
   Nästa dag checkade Jennifer ut för att åka tillbaka tillbaka till Paris och jag flyttade in i hennes bungalow som låg direkt på stranden, två meter från vattnet.  

Patrick var hygglig nog att låna ut sin gitarr till mig. Jag övade i två dar men och det började sätta sig. Jag träffade Frank som var från Lyon. Han hade en dotter som var lika gammal som min och han visade bilder på henne. Hon var vacker, fast pappa var inte riktigt det. Jag berättade att jag nyss gick in på Moas blogg och skrattade så att folket på internetcafèt vände sina huvuden åt mitt håll.
   Igår var vi ett gäng på sju personer och vi gick upp till huvudgatan och satte oss på en restaurang. Mike var från Paris och berättade att han skrev filmmanuskript. ”Här skriver jag på dagarna och festar på nätterna”, sa han och tog en klunk Chang. Han hade en grej på gång som skulle filmas nästa år men han ville inte tala om vad den hette. Vi åt gott och sedan gick jag ner till Stone Free, och mycket riktigt – ölen serverades i stora kaffemuggar på grund av kungens födelsedag.
   Människor reste och människor anlände. Ofta kom de från Bangkok och det syntes på dem för de var uppfyllda av en rastlös energi. Jaana kom från Finland och hon var egentligen rätt häftig fast hon var lite vulgär. ”Och vad ska du göra här?” undrade jag. ”Jag ska sola och slappa och skaffa mig en tillfällig pojkvän”, sa hon och skrattade. Jag gissade att det inte skulle bli jag.  

Jag hade kanske tur för moskiterna verkade inte gilla mig. Lisbet visade upp sina sönderbitna fötter. ”Fy fan, ta bort dom där!” sa jag i låtsad avsmak och hon skrattade till. Hon hämtade sin väska och checkade ut för att åka tillbaka till Bangkok. Det var så mycket som handlade om att mötas och skiljas.
   Jag gick tillbaka till Stone Free Bar. Jag hade tidigare kallat stället för Dope Free men det hette Stone Free. Graham var en äkta underhållare och han kommenterade allt och alla. ”Vi har en speciell gäst ikväll som ska spela ett par låtar för oss – ge honom en hand!” Publiken klappade och jag gick upp. Jag spelade American Style och Crazy World och nu var jag inte lika nervös som tidigare. ”You’re a great crowd, drink with me!” ropade jag i micken och imiterade kvinnan på Tuk Tuk Bar i Bangkok, och folk höjde sina glas. ”Fuckin´ good, man!”, sa Jessie och Adrian när jag satte mig tillbaka vid bordet.
   Edson var fransman. Han var en snygg jävel och förmodligen lite gay, men jag brydde mig inte särskilt, för vem var jag att ondgöra mig över folks olika orienteringar? ”Vill du följa med ner till stranden?” frågade han. ”Kanske senare”, sa jag och gick tillbaka till hyddan. På vägen träffade jag Ricki från Stone Free. Det var han som spelade covers med sammetslen röst och exakt komp på gitarren. Han gick på kryckor efter en motorcykelolycka i Bangkok tre år innan och han sparade pengar till en sista operation som skulle få honom att gå igen. ”Idag är det kungens födelsedag, så det är inte säkert att dom får sälja öl på Stone Free ikväll – men i så fall blir det i kaffemuggar”, sa han. Han kände gänget på Tuk Tuk bar i Bangkok. ”Det är dom bästa människorna i världen, men dom tar sig aldrig tid att komma ner till öarna och vila upp sig.”
    Jag gick hem och tog en siesta. Jag sov bättre här än jag någonsin gjorde i Bangkok.    

”Jag var tvungen att faktiskt bära hem Jessie igår”, sa Adrian.
   ”Det gjorde han”, sa Jessie. ”Och innan det sov jag två nätter i rad i djungeln. Jag bara gick och hittade inte hem.
   ”Och det var ju okay, det var bara det att han låste in mig i hyddan och tog nycklarna med sig.”
   Patrick bodde granne med mig och han hade en gitarr som jag fick spela på. Vi satt på min veranda och drack en liten flaska whisky och sedan tog vi gitarren till Joy Cottage och satte oss på dynorna. Jag gick upp och spelade en låt. Patrick tog över och spelade tre låtar.
   Yoric var från Holland och han hade skrapat upp sig rejält. ”Jag körde en skooter och det var lite grus i en kurva. Det var inget speciellt men jag fick åka och sy fyra stygn.” Jag tittade på hans blåslagna ansikte. Knäna och armarna var såriga men han hade klarat sig utan hjärnskakning.
   Lisbet kom från Örebro och hade hyddan bredvid min. Hennes vänner hade åkt och jag gissade att hon var lite ledsen. Vi tog en öl och gick tillbaka till hyddorna. Hon borrade näsan i min skjorta.
   Nästa dag var vi bakfulla och låg halva dan under fläkten med fötterna i luften och bara larvade oss.

Jag simmade i havet, låg på stranden och solbrännan började sätta sig och det gjorde det lättare att uthärda värmen. Jag köpte lite kläder och åt utmärkta ris- och nudelrätter på restaurangerna, och jag låg på en tvåhundra spänn i utgifter per dag inklusive hydda nummer 16 på Jae Gun Hut, som låg några minuters gångväg från stranden. Det passade mig utmärkt. Det var nära till festiviteterna men tillräckligt långt bort för att inte störas av det nattliga nöjeslivet på Sunset, Tree House och Ting Tong Bar, där lokala musikförmågor av skiftande kvalitet avlöste varandra fram till soluppgången. Men om du ville, kunde du få en chilistänkt stekt ris med fläsk klockan fyra på morgonen.
   Kvällen innan delade vi på en hink med gin och tonic på Ting Tong över några biljard, och den var så stark att när jag gick för att hämta en till bestämde mig för att köpa ett par öl istället. Vi gick till uttagsautomaten och det var nåt fel på den och den svalde Regs kort. Reg fick ett generalspel och sa fuck-ordet hundra gånger på raken. Kortet hoppade ut av sig själv efter tio minuter och allt gick tillbaka till det normala svärandet.

Syrsorna kom igång i solnedgången. De gned sina vingar, och det var ett frenetiskt gnidande för det lät som ett orkesterdike som stämde upp instrumenten inför kvällens föreställning. Och de kanske gned extra mycket ikväll. Fullmånen hade blommat ut till sitt yttersta. Det låg en stilla förväntan i luften. Det var en massa fester på gång i krokarna.
   Jag tog för mig av gratisbuffèn på Ting Tong. Jag hade haft mina funderingar kring vad jag egentligen skulle in i Laos att göra, men Pat, Mira och Bernt pratade i munnen på varandra när de beskrev vänligheten hos det laotiska folket, naturens storslagenhet och den, ännu inte av giriga pengahänder besudlade, rena och äkta kulturen. Just äkta var ett ständigt återkommande tillägg när någon försökte förklara varför en plats var bättre än en annan.
   Jag gick över till Dope Free Bar och satte mig hos Jessie. ”Det här är den bästa baren på hela Lonely Beach”, sa han. ”Och dom låter dig låna gitarren om du är sugen på att lira.” Han gick fram till Ricki och viskade några ord i hans öra, och efter en låt annonserade Ricki att det var någon som ville spela. Jag gick upp, fick gitarren och ett plektrum och satte mig vid micken. Jag spelade Rocelyn, en av låtarna med engelsk text, och publiken klappade mer än jag trodde att de skulle göra, och de ropade efter mer. ”Awesome!” skrek Jessie. Jag lämnade tillbaka gitarren till Ricki och han tog tag i mina händer, ”Du är lite blöt om fingrarna”, sa han och skrattade hyggligt.

Min faktakollare vaknade till liv. Pippi heter ju Inger Nilsson och inget annat.

Det var bra tryck i skootrarna och vi susade upp till White Sands. Det var kul att köra på den här backiga och kurviga vägen som slingrade sig som en asfaltorm längs den grönskande kusten. Nu var det högvatten och strandremsan var max tio meter bred och vi kastade oss i det badkarsljumma vattnet och simmade runt och låg sen där i solen tills vi blev törstiga.
   Igår gick vi på party med Pia och Viviane. Reg var besviken. ”Så fort det är en snubbe som jonglerar med eld kallas det för ett party.” Han beställde in mer Mekong och cola. ”Och den här jävla technon. Jag hatar den.” Han gillade att gnälla lite ibland, men egentligen var han rätt cool, Reg. Själv tyckte jag det var en bitvis rätt häftig eldkastarshow; eldmannen skickade de brinnande stavarna högt i luften och fångade dem skickligt och allt skedde i ett rasande tempo till kompet av tvåtakts-technon som ökade intensiteten i uppvisningen.
   Stranden på Lonely Beach var kanske bara ett par hundra meter lång där den gjorde en båge ut mot udden, men attributen fanns där i palmerna, de grönklädda kullarna i öster och solnedgången med det fräsande eldklotet som försvann i vattnet i horisonten. Nu var det fullmåne, en tid som jag inbillade gjorde mig extra aktiv, och den stora pingisbollen dominerade himlen och lyste skarpare än jag trodde var möjligt. 
   ”I Bangkok”, sa jag, ”hade jag svårt att sova. Och jag fattade inte varför”.
   ”Du bodde på Khao San Road och undrar varför du hade svårt att sova?” sa Pia och skrattade rått och hjärtligt.

Vi körde tillbaka från White Sands och Regs ena blinker var på men han drog iväg med en väldig fart och jag hann inte tala om det för honom. Vi stannade till och jag pekade på lyset. ”Tack ska du ha”, sa Reg och tryckte på en knapp. Han drog iväg igen. Nu var det den andra lampan som blinkade.
   Vi vinkade av Pia och Viviane. De var fantastiska människor och nu reste de till Chang Mai.
   ”Det är synd att se dom åka”, sa Reg och jag höll med. Vi hade haft ett par roliga kvällar tillsammans.
   Vi gick tillbaka och åt kryddstark mat. Det var lätt att vänja sig vid det lättjefulla livet.
   Reg hade ett plan till Burma att passa nästa dag.
   ”Idag är det väl den förste”, undrade han. ”Jag tror det”, sa jag. Eremiten kom ut från sin bungalow. ”Idag är det den andre”, deklarerade han bestämt.
   ”Vad? Vilket är det? Reg gick igång.
   ”Det är den andre”, sa eremiten.
   ”Jävlar, man, nu har du fått mig orolig. Jag vill veta vilket datum det är. Nu!”
   Jag hämtade min telefon. ”Det är den förste”, sa jag. Eremiten sa ingenting, han gjorde en sväng in i hyddan istället