En kväll i Bangkok
Jag lovade Maria två dagar, innan jag skickade den här texten, så att hon skulle hinna ut ur landet. Det var kanske ett skämt, men hon skrattade inte, och ett löfte är ett löfte.
Maria och jag tog taxin, båten och bussen upp till Bangkok. Efter några loja veckor på Elefantön kändes det som att resandet gick med raketfart.
Dagen innan hängde vi på Art Café. De hade wifi och den fungerade utmärkt. Jag kopplade upp och beställde spagetti med kyckling. Alldeles för sent kom jag ihåg Annes ord: ”De lägger på en massa sesamfrön på allting och det kan bli lite för mycket.” Maten kom in, jag tog två tuggor och ställde undan tallriken. Jag tog en klunk öl.
”Du ser lite ledsen ut. Är du det?”
”Nejdå”, sa Maria. ”Men jag tänker på att jag åker hem om tre dagar.”
”Hur handskas du med de ständiga mötena och avskeden?”
”Om det händer att man blir kär, så händer det. Men det är inte mitt main objective. Jag vill resa och ha kul.”
På kvällen var det strandparty igen. Vi gick ner ett gäng med ölflaskor i nävarna. Manuel kom fram och limmade på Maria. Hon avfärdade honom genast, med ett skratt, och jag tyckte ännu bättre om hennes stil. Och ännu mindre om Manuels.
Vi checkade in på var sitt rum för tretti spänn natten, i kvarteren nära Khao San, men Maria lovade att det i alla fall var rent. ”Jag ska bara gå upp med grejerna så går vi och tar en öl”, sa hon. Det tog henne två minuter.
Senare på kvällen drog vi runt bland barerna. Vi satt en bra stund på en liten krog i en trång gränd. Jag kände ägaren sedan tidigare och han spelade alltid bra musik, och han blandade starka drinkar. ”I like this place”, sa Maria. ”Det är tretti meter från Khao San, men det är nåt helt annat.”
Vi skulle gå vidare.
”Jag ska bara betala, så går vi”, sa jag.
”Jag har redan betalat”, sa hon.
Vi satt på dynorna ut mot gatan på en trevlig bar, i närheten av hotellet. ”Det här med att thailändarna älskar sin kung så mycket, det är mest på ytan”, sa Maria. ”Folk är rädda att om dom snackar skit om honom så finns det kanske en kusin eller svåger eller annan släkting till kungafamiljen, eller någon informatör, som lyssnar. Men om du pratar med dom privat och dom litar på dig kommer det fram att dom inte är så rojalistiska. Och det, av flera skäl ...”
Tio minuter senare kom det en motorcykel med två poliser och lyste med en stark ficklampa in i restaurangen, och de stängde ner stället för kvällen.
”Fucking police”, viskade ägaren till mig. ”Det här var inte den lokala polisen utan stadspolisen. Dom vill ha hundratusen bath för att inte stänga igen stället för gott.”
Jag vet inte vad kopplingen var, eller om det fanns någon, även om jag har hört om liknande händelser. Men just då verkade det hela mycket märkligt.
Klockan var halv nio på morgonen. ”Idag är jag bakis”, sa Maria. Men hon hade energi som räckte hela dagen. Vi drack fruktshakes i väntan på flodbåten till Chinatown, och den backade in och drog ut på floden med en väldig fart, och Bangkok var en fantastisk stad och den slukade inte bara människor utan förmodligen också en del av naturtillgångarna med sitt myller av båtar och bilar, taxis, bussar, tuk-tuks, lastbilar, tåg, lufkonditioneringar och miljoner gasolkök.
Maria rörde sig snabbt i folkmassan på de trånga köpgatorna, och hon höll hela tiden en blick över axeln så att vi inte skulle komma ifrån varandra; hon kastade sig djärvt ut i trafiken när det fanns en lucka mellan två bilar; hon valde rutinerat mellan bambuskålarna med kinesiska delikatesser på restaurangen där vi åt frukost, som om hon hade gjort det miljoner gånger; vi hämtade upp tre tunga kassar med presentaskar till hennes systers bröllop och hon tvingade tuk- tukföraren att köra en lång omväg runt den enkelriktade gatan så att vi skulle hamna precis framför hotellet.
Undrar vad hon jobbar med? Så jag frågade henne.
”Jag arbetade som manager på en bank, men jag sa upp mig. Nu vill jag göra något annat.”
