osmoala

”Så, varför stannar du inte i Bangkok?” undrade Gad.

   ”För att det inte finns nånting för mig här, här är jag bara en turist. Jag har sett sevärdheterna, så nu går jag bara mellan Thara och Happy Bar.” Jag illustrerade genom att vifta med handen neråt Rambuttri där vi satt på Gecko Bar. Jag åt frukost med bacon och ägg och toast. Gad drack på en mango shake. Klockan var halv åtta på morgonen och den här gamla gatan hade just vaknat till liv igen, restaurangerna var öppna och människor flanerade fram och tillbaka.

   ”Vart åker du härifrån?”

   ”Till Siem Reap. Jag har ett liv där – jag går på gym och läser böcker och träffar människor jag känner. Ibland spelar jag gitarr på krogarna och dom ger mig gratis öl. Har du varit där?”

   ”Många gånger. Jag ska dit efter nyår.” Gad såg eftertänksam ut. ”Jag behöver också skaffa mig ett liv. Jag är trettioåtta och har bott i Bangkok i tio år. Jag vill jobba med barn som har varit utsatta för trafficking.”

   Jag trodde henne. Jag hade känt henne i åtta år och hon sa aldrig saker lättvindligt. Hon var en liten och späd vacker lesbisk dam med den kortklippta pojkfrisyren i en sidbena och ett par rejäla bågar framhävde hennes vänliga och skärpta blick. Hon hade en förvånansvärd auktoritet med tanke på den tunna kroppen. Hon pratade en flytande engelska och tycktes alltid säga bara genomtänkta saker med den lugna och behärskade rösten. Hon ägde en rejäl dos karisma och jag hade sett henne ragga upp en turisttjej på fem minuter på Popiang House. Eftersom hon kände alla hejade alla på henne när de passerade vårt bord.

   ”I'll need to get you laid”, sa hon och fnittrade. ”But it won't be me.”

   ”No thanks. Vi åker imorgon. Ross och jag."

   ”Where is Ross?”

   ”Sleeping. He went to Happy Bar last night.”

   Jag var färdig med frukosten. ”I'm going back to Thara.”

   ”Okay, I'll see you there later.” Hon bodde också på Thara House, med sin tyska flickvän och något sa mig att det inte stod helt väl till mellan dem båda. Det var kärlekstrubbel. Jag hade läst många såna historier i Mitt livs novell.

Alla biologiska varelser styrs av en rastlöshet – Okänd

Jag hotade en engelsman med stryk tidigare ikväll på Burger King. Pom var med och hon tog det helt lugnt.

   ”He's an idiot”, sa jag.

   ”I know.” Hon tog ett försiktigt bett på sin hamburgare, som att hon var osäker på vart det hela skulle ta vägen: ”Here, have some chips?” erbjöd hon diplomatiskt.

   Och sen kommer den här figuren och försöker sätta sig vid vårt bord, och jag går bärsärk. Han har hållit upp kön i tjugo minuter med sina klagomål, tjafsat om helt oväsentliga saker, som att han ville ha sin hamburgare skuren i två delar, och när han fick den, klagade han och ville ha en större hamburgare. ”Go, or there will be a fist fight!” sa jag och slog näven i handflatan. Och det gjorde de, han och hans flickvän, och de blängde anklagande på mig med undflyende ögon, hur de nu lyckades med det. Men tjejen bakom disken gav mig tummen upp.

   ”I don't know about you. Who are you anyway?” sa Pom och skakade på huvudet. Hon skrattade. ”Here”, sa hon och sträckte fram sin sin hamburgare: ”Have a bite.”

   Det tog en stund för mig att lugna mer mig, på grund av det vanliga adrenalinet, och jag trodde att jag visste vad Pom tänkte: Jag önskar att jag hade träffat dig först.

   Men, vart hade Ross tagit vägen?

   Tidigare nu. Vi hade suttit med drinkar på mitt rum, Ross och jag och hans nya vän, Pom. Och när han gick iväg för att köpa Bacardi, eftersom han inte tyckte så mycket om Sang Som, sa jag till henne, för att skrämma henne lite, och jag ljög när jag sa: ”Ingen kvinna har någonsin lämnat mig – det är jag som lämnar dom.” Men det funkade inte. Hon tände en cigarett och ökade på snacket. Och hon pratade om helt andra saker. Hon berättade att hon kom från Chiang Mai och att hennes pappa var polis.

   Det var en rolig och galen kväll, och vi tappade bort Ross någonstans längs Khao San Road. Pom var en nätt och glad dam och hon såg mycket yngre ut än sina fyrtio år. Hon såg ut att ha levt ett behagligt liv. Och hennes tänder. Hon hade ett fantastiskt skratt. Vi gick längs Rambuttri. ”I know a place. Over there”, sa hon och pekade. Det var en av de nattöppna, mobila barerna. ”My friend”, sa hon och vi satte oss. Hon beställde en drink och jag tog en stor Leo. Sedan satt hela gänget och pratade och skrattade på thai. Och jag skrattade också. Men jag fattade ingenting av vad de snackade om. Pom vände sig not mig.

   ”Are you okay?” frågade hon

   ”Yes. Jag är helt okay.” Jag tog tre klunkar från mitt plastglas med Leo och lämnade resten bakom mig. ”Men jag behöver gå och lägga mig en stund.”

   ”Of course”, sa hon lite tillfälligt. ”Men senare måste jag kanske komma och sparka in din dörr.”

   Jag gick tillbaka till rummet. Jag var imponerad av hennes företagsamma ambitioner, och jag muttrade för mig själv: ”Sparka in... din dörr...” Jag var övertygad om att det fanns en klang där.   

And I think to myself – it's a wonderful world – Louis Armstrong

Det var en vacker värld.

   Och nu var jag i LOS – The land of smiles, och när jag passerade de gamla tanterna som satt på pinnstolar utanför sina små butiker, log de tillbaka, och jag inbillade mig när jag mötte deras blick, att jag kunde se deras livshistorier på en sekund. De hade haft turbulenta stormar av både glädje och sorg, av fattigdom och plötsliga pengar, och de hade gråtit och skrattat många gånger på sin vandring genom det som de kallade det här livet. De var buddister och trodde att något gott skulle hända dem, ja lite senare.

   Eller så var det bara jag. Här, i skarven mellan mina båda liv, kände jag både lättnad och saknad.

   Och jag kunde tyvärr inte förstå att så många människor var nöjda med ett liv, när de kunde ha två liv. Och det till samma pris.

   En gammal vän hade passat på att blocka mig på Facebook, eftersom han tyckte att jag skulle växa upp. Så att jag kunde anpassa mig och bli en fyrkantig och fantasilös, moraliserande dumskalle som han. Fylld av indignation. Att köra omkring i en nercabbad BMW, samtidigt som han skickade sms på sin iPhone nummer 8 till brudar som aldrig svarade, tyckte han var essensen av den kompletta tillvaron. Jag förstod att jag representerade ett hot mot hans liv och leverne.

   Well, excuse me then. While I kiss the sky.

Det var inte alls så varmt här som man skulle ha kunnat tro. Det var mer som 24 än 28. Men Ross harklade och snörvlade och han sa:

   ”It's the air. It's different air from where I come.”

   ”Yes. And Siem Reap is not going to be any better. But let's go there anyway. We can always go south. Later.”

   Jag knackade på hans dörr och tjejen från Chiang Mai satt på hans säng. Hon log och pratade. Hon bodde här på Thara. Hon såg ut som en thai från medelklassen. Och hon pratade. Hon sa fuck-ordet tre gånger på fem minuter. Jag gick ut och till Rambuttri och tog en öl där jag hade träffat Sasha från Polen föregående kväll. Hon var inte där.

Memento mori – glöm inte att du ska dö; en vanlig hälsningsfras i 1600-talets Frankrike.

Jag drack ett par öl med Sasha, en långbent brunett med ett spontant smil som glatt lyssnade på min eviga svada nu när klockan slog tolv på kvällen, eftersom hon själv också hade njutit av ett par öl. Och sedan var det hennes tur, hon hade landat samma dag och jag gissade att hon hade en lätt släng av jetlag. Vi språkades vid under en utdragen stund och jag frågade henne:

   ”Vill du följa med mig och äta nånting?”

   ”No.”

   ”Jag vet en bar. Vill du hänga med på en drink?”

   ”Okay.”

   Men barerna håller på att stänga, och Khao San Road vore bara för mycket. Och fast hon är rask på stegen vill jag bara bli av med henne just nu. Hon ser helt okay ut och hon pratar en utmärkt, om än en något släpig engelska; jag gillar till och med de små knottror hon har på näsan och vi skiljs åt med en kram och lovar att träffas på Rambuttri i morgon. Hon behöver kanske sova några timmar.

Jag hade suttit med Ross över en halva Song Sam med coke och en hink med is på stolarna ute på gatan till Pat Bar. Det är en bar som ligger på bekvämt avstånd från Thara, längs den stora gatan som löper utmed den väldiga Chao Praya-floden. Jag hade berättat för min gode vän om memento mori, som ju egentligen är en hyllning till livet. Men Ross huttrade och sa: ”I don't like it.”

   ”Hur var det med den här konverteringsceromin igen?” frågar jag.

   ”Come again, jag hör inte vad du säger?” En tung motorcykel gasar just förbi.

   ”Du konverterade till islam eftersom du ville vara ihop med den där tjejen. I Gambia.”

   ”Ja.” Ross tänder sin handrullade cigarett. ”Det är sant. Men berätta inte det för Phuc.”

   ”Jo, det ska jag berätta. Hon berättar saker för mig också. Hon säger att hon var och hälsade på dig i England och ni gick aldrig ut och åt – ”All the time cooking at the house and never eating out in a restaurant...” Jag överdriver min gnälliga röst, ”Hahahahaa!”

   ”Well... Det var trettifyra grader i moskén och absolut vindstilla. Jag var klädd i en robe, en ämbetsdräkt som täckte mig från topp till tå, och jag svettades av bara helvete. Jag hade skrivit ett par rader med fonetisk skrift på arabiska på min handflata, som jag ska läsa upp för imamen, och det är fyrahundra personer i publiken. Jag kollar ner och jag har svettats bort alltihop, ”It's nothing there... it's gone. Everything. Everything is gone.”

   ”So, what happened?”

   ”Det blev okay till slut – jag mumlade nånting och hela församlingen, fyrahundra pers sjönk in i nån slags bön. Alla verkade nöjda.”

   ”Du också?”

   ”Ja. Just då. Och sedan gick vi och käkade och jag betalade för allting. Det var inte billigt.”

   ”Igår kväll, när du hade gått och lagt dig gick jag till Burger King.”

   ”Hur dags var det?”

   ”Runt tolv. Det var en massa folk på gatan, det var lördagkväll och det var svårt att ta sig fram på gatan, du vet nere på Rambuttri, innan Khao San Road.”

   ”I can imagine.”

   ”Och du har dom här tjejerna från Nigeria, dom stryker längs din arm och frågar om du vill gå med dom. Jag tror att dom är farliga. Dom är också religösa, men bara till läpparnas bekännelse.”

   ”Bangkok”, säger Ross och tar en klunk Sang Som. Han ristar på huvudet. Kanske är det drinken eller tillståndet i huvudstaden. Förmodligen är det en kombination av både och.

   ”So, where do you want to go from here?” frågar han.

   ”I don't know. What do you think?”

   ”I'm easy”, säger Ross.  

Kampen för en absolut rättvisa resulterar oftast i ett nytt förtryck – Albert Camus

Everybody runs – John Anderton, Minority Report

Eftersom flyget var tre timmar försenat tog jag ett senare tåg till Kastrup.

Jag körde in mitt pass i en maskin och fick ut ett boardingkort. I röntgenkontrollen togs min dator ut för en ”rutinkontroll”, det gamla skinnet över macen topsades av en dejlig dam med vita handskar.

   Rutinkontroll, my ass – säkerhetspersonal uppdaterar sig ständigt på resenärer med ett avvikande beteendemönster, och nu var jag helt nykter och hade inte ens vätskor med mig (vajpen och smörkolan hade jag lämnat hemma efter nya hot om tio års fängelse för den som tar in en e-cigarett till Thailand) men jag var tydligen en potentiell säkerhetsrisk med min rakade skalle och mina lediga kläder.

   De hade kanske gått en kurs precis innan.

   Den glada danskan kunde inte hitta några spår av varken knark, bomber eller kontraband och jag gled in där – jag kunde ha gjort Michael Jackson's Moonwalk, där och på stället – för jag skred rätt in i Köpguden... det här var Köpguden!

   Det fanns allt från läskeblask till Hennes och Mauritz, det var strålkastarbelysta skyltdockor som vore det ett annat nittiotal, och en snygg tröja för 179 danska, så det var kanske inte så farligt ändå.

   Det är färgsprakande butiker när du precis har checkat in och jag tänker mig att de är rena magneter för de köplystna salongsberusade semesterfirande blonderade damer med sina korvskinnstajta jeans som nu styltar in på de höga klackarna de har tagit på sig inför färden. De väljer och vrakar, de kommenterar högljutt varje trasa, de ställer sig framför spegeln med olika plagg framför sig, fnittrar, och möter sin egen blick, där de sedan hänger tillbaka kläderna. Men, det är ju ändå semester. Ska vi inte ha en till?

   Baren ligger nära och det är där karlarna har parkerat sig. De ropar uppmuntrande tillmälen till sina fruar och viftar med ölstop som rymmer trekvarts liter per glas. Ja, stora stop sköljer ner i struparna på ryssarna, och de beställer fler. De pratar på ett språk som jag inte förstår, och det är helt okay, de är också på semester. Och när de skrattar låter det som när man skrattar på finska, när man drar på, bara för skojs skull – eller på alla språk, i alla länder, när man försöker reta nån, det är melodiskt och det låter såhär;

•    nä nä nä nä näänä!

Jag har fyra timmar på mig, så det är klart att jag går omkring och fantiserar. Jag går runt i tax free butikerna men det finns väldigt få saker som väcker min passion här. Ska jag köpa en bärs?

   Min inre röst har ett svar på det:

   ”Lägg av.”

   ”Två bärs då?”

   ”Oh, jag visste det! Men du blir bara pissnödig på planet.”

   ”Det är ju för fan tre timmar dit! Flyget är ytterligare en halvtimme försenat. Jag vill ha ett par Elefanöl. Det var länge sedan.”

   ”Du får göra som du vill, men skyll inte sen på mig om...”

   ”Vad?”

   ”Om det går åt helvete. Ingenting... ”

   ”Jag tänker sova gott på flyget. Jag ska njuta av ett par Imovan.” Och mycket riktigt – jag skulle komma att sova i närmare åtta timmar på det där flyget, och jag slapp den där förbannade jetlagen.

Så, jag satt fast på den här flygplatsen och jag blev full på två öl. Efter en bärs blev boken ännu mer spännande.

   Det var John le Carre´ med Absoluta vänner.

   John kan tyckas något torr med sina ständiga adjektiv, men efter ett par Elefantöl blev han genast roligare.

   Kolla på den här – Pappan, majoren, lämnar av Mundy till en internatskola och ger honom följande livsvisdom på vägen:

   ”Kom alltid ihåg att att din mor vakar över dig, pojke, och om en karl kammar sig offentligt ska du springa av bara helvete.”

”Vi ber passagerare att vara uppmärksamma med att inte lämna era väskor utan uppsikt!”

   En robotröst.

   Och en till: ”Låt ingen annan bära era väskor!”

   Det känns betryggande. En namnkunnig person säger följande i media: ”Ja, de är ett fyrtiotal knäppgökar, men vad är det de egentligen kan ställa till med? I jämförelse.”

   Just det. I jämförelse. Att relativisera funkar åt alla håll. Själv har jag aldrig fattat varför vi fjäskar för alla muslimer samtidigt som vi hatar alla vita män. Och, ja, det var inte den vite mannen som började med slaveriet, det var den vite mannen som satte ett stopp för det. Han hette Abraham.

   Men det lär vi inte få höra, istället reviderar vi både Pippi och Tintin.

   För allas bästa, säger man.

   För vems bästa?

   För allas bästa.

   ”Så, det är okay att jag skaffar mig tre fruar?”

   ”Nej. Du måste ha gift dig utomlands. Någonstans där man får gifta sig med flera fruar.”

   ”Är det inte ett ganska praktiskt sätt att se på saken?”

    ”Javisst. Vill du smaka på lite qat?”

   Jag skojar, det är aldrig någon som har försökt bjuda mig på qat. Och skulle de bjuda mig på det, skulle jag förmodligen tacka ja. Om det var rätt läge. Om det var ett kulturellt läge.

Jag är i Bangkok, på Thara House, och jag öppnar fönstret för att röka en Falling Rain. Det är bara nästan som att puffa på en vape, och det är nu den här förflyttningen mellan världsdelarna slår över mig som en tidvattensvåg, och jag får blandade känslor, jag är glad och melankolisk på samma gång. Men inför den här resan var jag mer fokuserad och organiserad än någonsin tidigare, och det är en bra grej. Jag känner tillfälliga strömmar av lycka genomfara min trinda kropp.

   I morgon kommer Ross. Han vet inte vad qat är, och det spelar ingen roll. Eller så vet han – han har ju faktiskt en gång gått igenom en islamsk konverteringsceremoni i Gambia. Jag skrattar varje gång han berättar om den. Jag ska intervjua honom lite om det där. Det blir bra.