osmoala

Hur resenären ligger vid poolen och mediterar över den vackra naturen i området samt kring hur individen utvecklas i en sluten miljö. Han får också höra en historia om brusten kärlek och råkar dessutom ut för det farligaste tillbudet hittills under sin resa.

Jag låg vid poolen. Solen sken. Jag hade flyttat till Diamond Private Resort som låg granne. Jag lade fyrtio kronor på de åttio som jag hade betalat på Rapala och fick ett större rum med varmvatten, AC, fläkt, TV och kylskåp. Från altanen var det bara fem steg till poolen. Och jag slapp stanken från grannens sopor. ”Inga problem!” sade Asa när jag skulle flytta. ”Jag skickar folk hela tiden till Diamond. Och managern där, Sombat, är en vän till mig och skickar hela tiden folk hit.”
   ”Jag kommer hit och äter”, sade jag, för maten var i alla fall fräsch och god.  

Stan var från Kroatien. Han bodde på Diamond med sin fru Tania och deras fyraåriga dotter som hade lärt sig att simma bara en vecka tidigare. ”Du simmar ju jättebra”, sade jag och hon sträckte fram en salt pinne. ”Vill du ha en?”
   Tanya sade: ”Jag är född i Slovenien men växte upp i Tyskland. Tyskland är ett land med en massa regler, och människorna anpassar sig.” Vi satt i receptionen, Tanya, Stan och Greg och Natalie från Bornemouth på Englands sydkust, och skickade filmer mellan våra datorer med hjälp av en sticka. Min blick fastnade för ett ögonblick på Natalies underarmar. De var fulla med femcentimeterlånga ärr. Det såg ut som att hon hade skurit sig. Det var gamla ärr. Jag frågade Tania:
   ”Är det därför som tyskarna har ett så storartat sinne för humor?”
   ”Hahahaa – precis! Och när dom kommer utomlands, bort från alla regler och lagar, tror dom att alla andra är deras fiender.”
   Det var möjligt att hon hade rätt. Och det var ganska roligt med de olika nationalkaraktärer man kunde springa på. Själv kände jag egentligen inte en enda finne som inte drack sprit; jag hade knappt träffat en enda indisk försäljare av elektronik på Teneriffa som inte var en fifflande skojare; och tyskarna tycktes vara mekaniskt robotaktiga, fyrkantigt fantasilösa, humorbefriade träbockar som inte förstod sig på ironi.
   Samtidigt höll ju inte alltid dessa generaliseringar när man kom ner på individnivån, för jag hade till exempel träffat en del sympatiska tyskar. Nu hade i och för sig de visat sig ha en sak gemensamt – de hade alla tillbringat långa perioder utanför det egna landets gränser.  
   Den vackra och skärpta Claudia hade växt upp utomlands där hennes pappa hade tagit med sig familjen i jobbet; den humoristiske Ove hade rest i långa perioder en stor del av sitt vuxna liv, och det glada och generösa paret Klaus och Sylvia hade bott i Spanien de senaste tjugufem åren.
   Jag lade mig vid poolen. Solen sken. Kanske var det så att ett slutet system skapade människor som gärna kategoriserade sig själva och andra i vi-och-de-grupper, och det fanns en risk att man tappade förmågan att se på sig eller sin grupp från ett utanförperspektiv?   

Kalkstensklipporna visade upp sina av tidens tand urgröpta innanmäten som lyste i svart, orange, gult och grått, och med sina tiometerlånga droppstensformationer som hängde ner likt ruttnande inälvor såg de ut som något ur en febrig mardröm hos H.P. Lovecraft. Eller var det så Jason såg ut bakom masken? Idag var det Fredagen den 13:e. Hursomhelst – det var bedövande vackert.
   Jag gick tillbaka och lade mig vid poolen. Solen sken.

Jag gick genom djungeln och över ett berg till Tonsai Beach. Det var mindre och lugnare och lite mer laid back än Railay.
   När jag skulle tillbaka var jag inte riktigt säker på vägen så jag frågade en äldre lokalbo. Han kom fram och han pekade, jo, det var den här stigen. Han pratade bra engelska.
   ”Det finns två vägar”, sade han. Det visste jag men lät honom prata på. ”En längs stranden, men du måste vänta tills det blir lågvatten. Och så den här vägen i djungeln.” Han pekade igen, ”Men var försiktig…”
   Vadå? Ormar? Spindlar? Aggressiva apor? Sedan avslutade han meningen:
   ”Mosquitos.”
   Mosquitos?
   ”Okay, jag ska gå snabbt.”
   Det var en trevlig man och det var hyggligt av honom att varna mig för myggorna. Jag gick genom djungeln och jag såg inte en enda. Be careful of the mosquitos… Och vad var det han hade sagt om det höga tidvattnet? Tiden för ebb och flod skiftade visserligen från dag till dag men just nu var det det lägsta vattenståndet på hela dygnet.
   Det var svårt att veta vad som rörde sig i huvudet på den mannen. Men en försiktig gissning var att han hade smakat på en och annan bong i sina dagar.
   Jag gick tillbaka och lade mig vid poolen. Solen sken.

Tam drev en butik på West Railay och jag köpte två vattentäta ryggväskor av honom och blev sittande utanför shopen där Tam och jag skickade hans gitarr mellan oss, och vi drack ett par öl. Tam var på ett melankoliskt humör. Han spelade och sjöng en vemodig sång på thai och jag sade:
   ”Du la mycket känsla i den låten.”
   ”Jag hade en flickvän och vi brukade lyssna på den sången.” Han berättade sin historia.  

Tam hade träffat en tjej på en bar och de hade blivit ihop. Hon hade lämnat barlivet men efter en månad hade hon plötsligt försvunnit utan ett meddelande. Sedan hade hon ringt efter tre månader, gråtit och velat komma tillbaka, men Tam sade nej, ”Det räcker att du har knäckt mitt hjärta en gång.” Hon träffade en annan kille och polisen gjorde husrannsakan i hennes rum och hittade knark och vapen. Alltihop tillhörde den nya pojkvännen. Killen gick fri men tjejen fick fem års fängelse.
   ”Hur länge sen är det?”
   ”Sex månader. Jag vill inte ha en ny flickvän för mitt hjärta är stängt. Han upprepade: ”My heart is closed.”
   ”Så, du väntar på att hon ska komma ut?”
   ”Nej. Jag ska aldrig mer skaffa mig en flickvän igen.”
   Trots våra kulturella skillnader verkade en del människor fungera på samma sätt över hela världen när det handlade om brustna hjärtan. Eftersom han lät så kategorisk i sitt beslut sade jag inte vad jag tänkte: om ett tag är du på marknaden igen.
   Jag gick tillbaka och lade mig vid poolen. Solen sken.

Jag var tillbaka efter en tur upp på berget och mina dyra runners var fullkomligt nersölade med röd lera. Men det var det värt.
   Railay var alltså klippklättrarnas ställe; de kom från hela världen för att ta sig upp för de lodräta branterna, och de hängde på trettiofemmeters höjd med en hand och en fot i berget medan de letade efter en väg upp.
   ”Det till och med ser svårt ut”, sade jag till Tim, en gänglig amerikan. ”Och farligt.”
   ”Det är inte farligt”, svarade Tim. ”Säkerhetsöglorna av titanium är fastklistrade i berget. På toppen finns det fyra öglor och det är inte sannolikt att alla fyra skulle släppa samtidigt.”

Även om man inte ägnade sitt åt klippklättring kunde det hända att den enkla stig som du följde plötsligt pekade rakt upp och du kunde välja att klättra med hjälp av fastsatta rep eller de ihåligheter i klippan som erbjöd fäste för händer och fötter. Jag tog mig upp till en utsiktspunkt och satte mig med kroppen rinnande av svett och tittade på utsikten. Här uppe kunde man se havet, de tre stränderna, djungeln och de omgivande bergen som förstärkte känslan av oförstördhet.
   Jag gick tillbaka en bit och fortsatte mot lagunen. Efter att ha klättrat ner för ännu en vägg var jag i en trång dal som låg i halvmörker, för solljuset lyckades inte tränga ner hit på grund av de höga palmer och storbladiga lianträd som bildade ett tak över hela området, kantad som den var av klipporna. Det såg ut som en datorgenererad kuliss i en påkostad film där det när som helst kunde dyka upp ett stort huvud med Tyrannosaurus Rex ilsket blängande efter ett byte. Den gröna lagunen låg där nedanför, men det var ännu en lodrät klättring, ibland hängande i fastsatta rep och härnere var det halt av lera och fukt, så jag bestämde mig för att vända om och klättra tillbaka uppför klipporna och sedan ner igen på andra sidan.   
   Jag gick tillbaka och lade mig vid poolen. Solen sken.
   Efter ett hopp i vattnet låg jag en stund i jacuzzidelen och lät brusande vatten massera de ömmande musklerna efter att ha klättrat upp och ner i bergen i flera dagar. När jag gick upp ur vattnet bestämde jag mig för att sänka ryggstödet och råkade klämma fingrarna lite lätt i solstolen.   
   Smärtan var lika kort och intensiv som det uttryck som gav luft åt mina känslor: ”Voi perkele!”

Jag sade hejdå till Sombat och alla andra, inklusive de härliga bufféerna på Diamond Cave som serverade grillad marlin, tonfisk, haj, lax, barracuda, biff, T-bensstek, oxfilé och krokodil.
   Bussen tog sexton timmar, men eftersom jag flög susade jag upp till Bangkok på drygt en timme.  

Hur vår resenär kastas mellan flera kulturer – inte bara de som växlar från en nationell gräns till en annan, utan också mellan de olika inhemska kulturer som existerar, som i Sverige, sida vid sida samtidigt.

Jag trodde att jag hade sett en del men jag hade aldrig sett något som Railay Beach.
   Okay då, jag tänkte på Phi Phi Islands när jag vandrade runt; båda hade två stränder, en där båtarna lade till och en annan som man solade på, och båda var omgivna av höga kalkstensklippor. Och det enda sättet att ta sig ut till de båda ställena var med båt. Men där slutade likheten. Ralay Beach var en halvö, men den täta djungeln och bergen gjorde det förmodligen väldigt svårt att ta sig hit landvägen.  
   Båtstranden, där så gott som alla bungalows låg, hade en hel del mangrove på norra sidan av den några hundrameterlånga sträckan av sand där jag checkade in på Rapala Guest House.  
   Det var lugnare här jämfört med Phi Phi, inte så många adrenalinstinna gäng av svenskar som gick omkring med buckets i händerna. Detta var klippklättrarnas ställe och de smög sig uppför branterna, en hand i taget, och det såg svårt ut men det var sällan de tappade greppet.  
  
Jag störde mig på att det stank av sopor från grannens tunna och när jag berättade det för Asa, värden, sa han att han skulle ta hand om det imorgon.
   I morgon? Då är jag borta. Jag flyttade den stinkande överfulla soptunnan, som förmodligen inte hade tömts på en vecka, i riktning mot där Asa själv bodde. Efter sex veckor i Malaysia var det som att Thailand stank av urin och kvarlämnade sopor.
   Men, här på Railay kunde du vandra omkring i djungeln och du kunde ta dig över till nästa strand. Det var ingen enkel klättring. Det började nästan lodrätt uppför ett antal klippor där man ibland hade gjort det lättare för vandrare att ta sig upp med de rep som var fastbundna i trädstammarna. Sedan bar det neråt och det blev inte lättare för det. Till slut fick jag pressa mig genom två klippblock innan jag var framme vid nästa beach, där det tillfälligt höga tidvattnet hotade att rycka av dig dina runners om du inte passade dig. Klippblocken var som en tull – det är inte alla som kommer igenom från den här sidan. Det måste finnas en annan väg hit.     

Jag hade tagit båten från Langkawi till Satun på den thailändska sidan. Fast det luktade starkt av gammal urin redan i tullbyggnaden var det roligt att vara tillbaka i landet. Jag hade gillat Malaysia för de vänliga människorna och jag hade vant mig vid att böneutroparen fem gånger om dagen påkallade uppmärksamheten till den andliga praktiken som genomsyrar den islamistiska tron.  
   Och kvinnorna i sina heltäckande svarta muslimska klädedräkter hade blivit en vardagssyn på gatorna. Det var ett plagg som hindrade insyn till kvinnans ansikte, hår och kropp från främmande mäns lystna blickar. Deras makar, oftast ledigt iklädda shorts och t-shirt i den starka solen, vandrade tryggt hand i hand med sina fruar utan att behöva känna sig svartsjuka. Men, när du råkade titta på den smala rektangeln där kvinnorna blickade mot den omvärld som fanns utanför det egna hemmets stängda dörrar kunde du för ett ögonblick se sminkade, stora ögon, som kanske förstärktes av den ram av tyg som omgav dem. Vackra ögon, med långa svarta fransar, som mötte dina, innan de hastigt vändes bort.

Jag hade åkt från Langkawi med båt till Satun och sedan med VIP-buss till Krabi tillsammans med två norskor och en svensk kille. Den ena norskan var ihop med svensken. Hon presenterade sig som Mariette, och medan hon hela tiden skrattade och skämtade med mig gjorde inte hennes kille precis det. Han rörde sig som i ultrapid och jag fick snabbt för mig att det var ungefär samma tempo som hans tankeverksamhet. Han uttalade sig enstavigt och han verkade helt humorbefriad. Han verkade ta sig själv på ett visst allvar.
   ”Var kommer du ifrån?” frågade jag.
   ”Stockholm”, sa han och flinade belåtet. Lite kort sådär, som att det var all information jag behövde.
   Men det var inte all information jag ville ha.
   ”Ska ni till Krabi?”
   ”Ja.” Han vände hastigt blicken från mig. Som en kvinna iklädd muslimsk dräkt.
   Han såg inte helt illa ut och han hade kanske till och med gjort något fotojobb någonstans. Han rörde sig självmedvetet och presenterade hela tiden olika poser som om han väntade på att en fotograf skulle knäppa ett kort när som helst. Eller, var han kanske bara blyg för att han inte ville prata med mig? Men, han såg också rätt viktig ut. Och han var en posör.
   Jag köpte en glass i Satun när vi väntade på bussen till Krabi och jag retade Mariette med att snurra chokladstruten framför hennes ansikte och säga, ”Mmmmmm…” Hon och den andra norskan gick iväg för att köpa och Posören följde släntrande efter. När flickorna grävde i kylen efter glass passade Posören på att ställa sig framför skyltfönstret och dra handen genom de blonda lockarna samtidigt som han beundrande slukade sig själv likt en nutida Narcissus som inte kan få nog av sin egen spegelbild.
   När han stod där och kråmade sig tänkte jag hur ironiskt det var att han hade på sig ett par ljusa shorts som det stod Billabong på där bak, i decimeterstora, svarta bokstäver. Bokstaven ’O’ hade hamnat mellan skinkorna.
   Det såg ut som att han hade ett rectum som var stort som en blomkruka.

Hur kunde den glada Mariette fastna för den självgode Posören? Jag hade inget svar på det. Det var kanske en semestergrej? En toy boy? Eller skulle de bilda familj? I så fall skulle Mariette hinna skicka barnen till förskolan innan Posören hade hunnit slita blicken från spegeln.
   Vad vet jag? Själv har jag inte haft så många varaktiga förhållanden i mitt liv. Men de som höll, höll ett bra tag. Det hände att det flög saker i köket. Men, ingen av de där kvinnorna var någonsin tråkig.
   Fast ibland tror jag fortfarande att vi bråkade bara för att det var så roligt att bli sams igen.

Hiroko hade tio katter. En av honorna hade precis fött två ungar och de låg alla tre i en pappkartong på min veranda. Ungarna var fortfarande blinda och de hade fullt upp med att dia och sova. Allt var lugnt. Hiroko ställde fram mat till mamman och jag gav henne vatten.  
   Men sedan gick allting tillbaka till den vanliga rutinen. Ibrahim kom tillbaka från Penang. Kattmamman flyttade sina ungar till det trånga utrymmet under nästa bungalow. På morgonen tog han ut sin vrede på Hiroko och på kvällen satt han och skröt för mig, när jag passerade restaurangen där jag aldrig hade sett en måltid serveras, över de partier han hade vunnit över mig. Mina vinster hade han tydligen glömt.
   ”Ska vi spela?” frågade han.
   ”Okay då. Jag kommer snart.” Jag bjöd honom på en Carlsberg. Ibrahim vann med två partier mot ett. Nu hade han tydligen fått för sig att vi spelade om öl för han krävde mig högljutt skrattande på ett flak som han påstod att jag just nu hade förlorat mot honom. Ibland var det svårt att veta om han skojade eller menade allvar. Jag började mer och mer tro på Sheryls diagnos kring Ibbes utspel: ”He is crazy”, sade hon och skakade på huvudet.
   Mick sade ungefär samma sak på sin tydliga Chesterfielddialekt: ”Karen och jag har kommit hit i flera år. I början var han rätt okay men nu har han tappat det – He’s lost it. He’s lost his marbles”, sade han och vispade med fingret runt tinningen. Och fast Ibrahim oftast var trevlig mot mig, utom när hans skryt övergick till rena pinsamheter, verkade han ibland ha svårt att hantera sin ständigt överflödande energi som lätt kunde slå över i frustration. 
   Ibrahim hade aldrig köpt någon bil i Penang. Miika gissade att han hade gjort av med alla pengarna på kasinot. Och han fuskade i brädspel. Vi spelade backgammon och Ibrahim svepte till sig tärningarna så fort jag hade kastat. ”Sex och fyra”, sade han. Jag tyckte att det såg ut som en dubbelsexa men det var för sent att kontrollera saken. Det slog mig senare att jag kunde sagt: ”Hey! Du tog mina tärningar och jag vill ha ett nytt kast.” Men, jag är en naiv typ som tror det bästa om alla människor tills de bevisar motsatsen. Han flyttade sina brickor lite som det passade honom. Jag påpekade det och han låtsades vara tankspridd. Men, han visste precis vad han sysslade med.

Miika var från Jyväskylä i Finland. Han var en av de få människor jag träffat som kände till den store amerikanske science fictionförfattaren Philip K. Dick. Vi räknade upp de hollywoodproduktioner som hade gjorts efter hans böcker och noveller: Blade Runner, Total Recall, Screamers, Paycheck, A Scanner Darkly, Minority Report, Matrix…
   Eftersom ingen av oss tog sig själv på speciellt stort allvar under de heta och fuktiga dagarna där sol och regn avlöste varandra passade vi på att dela en vänligt cynisk inställning till tillvaron som uttrycktes i den svarta humor då vi stundtals bröt ihop i krampframkallande skrattattacker, och som gav mig den enda träning för magmusklerna, eller någon annan träning överhuvudtaget, jag hade fått de senaste dagarna. Det var utom när vi gick för att köpa mer öl eller gick ner till stranden för att kolla läget, om till exempel Elin och Rebecka låg där.
   Det gjorde de. De var systrar och de drack öl och vodka som riktiga karlar. De var två glada och trevliga, unga svenska damer som bodde på Shirin och vi satt en kväll med våra laptops på bordet, och deras spräckta högtalare inkopplad på min media player fick Amy Winehouse att låta som en målbrottsraspig tonåring.
   Vi fyra hade varit och ätit grillad kyckling och potatismos hos Art, Nick och Hilme, som hade utökat sitt sortiment av baguetter med barbeque-kvällar och ett tag gick jag dit varannan kväll för den perfekt grillade kycklingen, det utsökta moset och den av rosépeppar kryddade såsen.
   ”Jag har fått inspiration från Ikeas meny i Kuala Lumpur”, sade Nick. ”Deras köttbullar är really good.”
   ”Varför jobbar inte du, Helmi?” frågade jag för han satt oftast bara där vid borden utanför deras gemensamma ställe.
   ”I’m the manager”, sade Hilme och skrattade, självironiskt – ”Det är jag som ser till att hela verksamheten fungerar.”           
   Jag visste inte hur det var med den saken för det enda han verkade planera var vad som skulle hända senare på kvällen. Oftast var det Sunba som gällde, det enda discot i stan.
  
Miika och jag vandrade dit en kväll med en öl i handen. 
   ”Hemma finns det en viss moralpanik för att svenska män åker till Thailand och umgås med lokala damer. Men jag har aldrig sett någon säga ett ord om alla västerländska kvinnor som kommer till Malaysia och hänger runt halsen på de lokala grabbarna”, sade jag. ”Men, det är inte så att det stör mig – alla får göra som dom vill.”
   ”Ja, dom är vuxna människor”, sade Miika och fortsatte: ”Jag läste faktiskt en artikel i en finsk tidning om den kvinnliga sexturismen. Och den är på något sätt ännu värre...”
   På vilket sätt den var ännu värre hann jag inte få reda på för nu var vi framme på Sunba.
   Stället var byggt som en lada med högt i tak och med ett biljardbord som det var kö till, och när jag hade betalat nio ringit för en öl ville jag bara gå därifrån. Tv-skärmarna visade fotboll samtidigt som technon försökte pumpa upp stämningen. Det var bara ännu ett tråkigt ställe dit folk gick för att synas samtidigt som de låtsades ha roligt. Jag drack ur min öl. ”Jag går nu”, sade jag till Miika som hade ställt sig hos några ljushåriga unga kvinnor som i sin tur hängde med några lokala strandgrabbar.
   ”Vad i helvete? Du kan inte gå nu – vi har ju precis kommit och vi måste dricka några bärs!”
   Jag gick ut, och fast det var tryckande kvavt i den varma vårnatten var det skönt att vandra hemåt från ladan med engelska ligamatcher och en dj som hade fått för sig att spela lika entonig som enformig tvåtaktsbas, och som kanske tyckte att till och med Lady Gaga var för avancerad för hans målgrupp.    
  
Eftersom jag hade varit här så pass länge hade jag hunnit bli bekant med några av de lokala strandgrabbarna – de tillbringade hela dagen i solen med att jobba i utomhusbarerna, hyra ut vattenscootrar eller skicka upp turister hängande i fallskärmar efter de snabba motorbåtarna, och på kvällarna hade de fire shows och hängde med västerländska damer – och de var hur trevliga som helst.
   Poni var en av dem och han sade på en utmärkt svenska: ”Jag var i Sverige i tre månader, Malmö, Göteborg och Stockholm. Och Örebro.” Han hade haft en svensk flickvän och han hade lärt sig språket häpnadsväckande snabbt. Jag sade det till honom: ”Jag har varit i landet en månad och jag har knappt hunnit lära mig att säga ´tack´ på malaysiska.

Det var likadant med Hilme. Han hade också rest runt i Sverige.
   ”Tyckte du att det var dyrt?”
   ”Ja, lite. Men Oslo var ännu dyrare.”
   Art planerade att åka till Sverige nästa år.
   ”När ska du åka?”
   ”Jag tänker åka i maj. Jag vill se hur det är där på sommaren. Men jag har aldrig sett snö.”
   ”Sommaren är den bästa tiden.” Jag gav honom min mailadress och sade att han kunde höra av sig när han var på väg.
   De här tre killarna som tillbringade dagarna med att göra goda smörgåsar var egentligen ett välutbildat gäng; de hade träffats på universitetet i Bangkok, där Art och Nick pluggade IT och Hilme pluggade engelska, och de hade kommit till Langkawi på semester och bestämt sig för att stanna kvar.
   ”Kuala Lumpur är för mycket stress”, sade Hilme. ”Här är livet mycket enklare. Och billigare.” Han bytte ämne. ”Vad säger du? Ska du följa med till Sunba ikväll?”
   ”Jag är inte säker på det. Det har varit en lång dag i solen och jag är lite trött ikväll.”
   ”Dessa lama ursäkter.” Hilme drog fram och tillbaka med långfingret över sin hals för att visa hur högt upp han hade fått av mina bortförklaringar. Han skakade låtsat missbelåtet på huvudet. ”Alltid dessa lama ursäkter.”

Det var ett trevligt gäng som hade samlats på Shirin på kvällarna: Kalle, Mick, Karen, Eddie, Paddy, Mike, Sunny, Sheryl, Bob, Elin, Rebecka, Miika, Faye och Julia, för att nämna några. De flesta hade åkt men Eddie, Bob och Sheryl stannade kvar.
   ”Vart tänker du åka?” frågade Sheryl.
   ”Railay Beach.”
   ”Vi brukar bo på Rapala Guest House. Det är trevligt där och maten är fantastisk.” Bob ritade snabbt ihop en karta som visade vart jag skulle gå och vad jag skulle se.

Jag tog min väska, kramade om Hiroko och tackade henne för vistelsen, och hon sade vänligt: ”Du är alltid välkommen tillbaka.”

Det hela är lite pinsamt. Jag har drabbats av idétorka och det finns plötsligt ingenting att skriva om. Jag har varit på Langkawi i tre veckor och har kanske börjat ta den här platsen för given. Jag har blivit hemmablind och tappat bort nyanserna i de heta dagarnas lugna lunk.
   Jag går ut på landsbygden för att se något annat än stranden eller den restaurang- och butikstäta huvudgatan. När jag kommer tillbaka rinner svetten i strida strömmar nerför ryggen. Jag tar en dusch och lägger mig på sängen.
   Jag måste ha slumrat till för sedan är jag medveten om luftkonditioneringens hypnotiskt sövande susande. Den låter ”Ssssshh…” Men jag är inte helt vaken än, för plötsligt ser jag hur en text börjar rullas upp framför mina slutna ögon. Jag fokuserar på vad som står där och jag följer orden som bildar helt begripliga meningar. Medan jag nyfiket läser vidare scrollar texten sakta neråt. Detta har hänt mig några gånger tidigare och det är alltid lika spännande att se vad som står där. Men jag vaknar innan jag har hunnit läsa klart. Jag tar med mig datorn ut på verandan och börjar skriva innan jag börjar glömma.

De jetdrivna vattenscootrarna for fram och tillbaka i vattnet och mellan öarna som låg en bra bit ut från stranden; fallskärmarna åkte högt på himlen efter motorbåtarna och stora flygplan kom landande norr om stranden, som i slow motion. Det var alltid full fart på den breda Cenang Beach, även nu när det var lågsäsong.
   Det var när det inte regnade. Varannan dag kom det häftiga störtskurar som fick turisterna att fly sina solstolar och söka skydd i alla de barer och restauranger som fanns på stranden. De kraftiga men tillfälliga skyfallen, som ofta inte varade längre än tio minuter, påminde oss om att vi sakta var på väg in i regnperioden.
   Jag gick längs stranden och satte mig på en solstol och tittade på fallskärmsåkarna som startade och landade framför mig. En liten rund malaysisk kvinna iklädd slöja och kläder som täckte hennes armar och ben kom fram och frågade om jag ville hyra stolen.
   ”Vill du att jag ska betala för att sitta här i fem minuter?”
   Hon skrattade och viftade avvärjande med handen: ”Inga problem. Du kan sitta här så länge du vill.” Hon satte sig ner på stolen intill. ”Du kanske vill prova på fallskärmsåkning?”
   ”Jag har gjort det en gång. Det är jättekul. Har du testat?”
   ”Oh, ja! Jag åker varje dag. Med barnen, som är fyra, fem år gamla. Deras föräldrar vill inte åka så jag åker med barnen.”
   ”De måste tycka att det är fantastiskt?”
   ”Ja. Fantastiskt!” 
   Hon rättade till tyget över håret och jag önskade att jag fick se den här glada och knubbiga kvinnan, med sin slöja och sina heltäckande kläder fladdrande i vinden, fara snabbt upp i skyn samtidigt som barnen hon hade med sig skrek av skratt.

Vi hade bokat en båt till klockan ett så vi tog en minibuss med chaufför till Tanjung Beach. Det var Sheryl och hennes man Bob från Australien, Paddy från England, Sunny från Japan och jag.
   Båtföraren som guidade oss hette Oi.  Han tog ett djupt andetag, slog ihop händerna och sade Right, och gick in i rollen.
   ”Vi börjar med att mata fiskarna på Fish farm och sedan matar vi örnarna; efter det åker vi ut i mangroveträsken; åker genom krokodilgrottan, besöker fladdermusgrottan, för att ta oss tillbaka på havssidan och stanna till på en ö för lite snorkling. Hur låter det?”
   ”Good!” sade vi enstämmigt, och så for vi iväg.

Fiskfarmen var en samling restauranger med tillhörande havsakvarier som var byggda på plattformar som låg och flöt på tomma oljefat.
   Vi fick se både stora och små firrar som kastade sig fram över de fiskbitar vi matade dem med. Johnny, den stora stingrockan kom fram och lät sig vällustigt bli kliad på magen, och huden på hans undersida var slät som gelé men på ovansidan var den sträv som sandpapper.

Oi varvade båtmotorn och körde runt i cirklar så att vattnet sprutade i en kaskad bakom båten. Det var en signal till örnarna som strax kom flygande längs floden. Oi kastade ut fisk i vattnet och de stora bruna fåglarna dök ner och snappade till sig godsakerna från vattenytan vid sidan av båten.
   ”Det här är bruna örnar”, sade Oi. ”På malaysiska är det också namnet på den här ön; lang betyder brun och kawi betyder örn. Langkawi – brun örn.”

Mangroveträsken liknade ingenting annat jag har sett förut. Vad visste jag – vi kunde lika gärna ha varit i Amazonas eller Afrika? Jag fantiserade om att få se Humphrey Bogarts rollfigur komma ut från en av bifloderna med blodiglar på kroppen, dragandes den båt som har samma namn som den fantastiska filmen som när jag var liten fick mig, tillsammans med Tintin, att vilja ge mig ut i världen från första början – Afrikas drottning.
   Vi stannade motorn och Oi pekade på en ljusgrå viper som låg och slöade på en trädgren.
   ”De kan sova i en vecka och sedan när de blir hungriga ger de sig iväg för att fånga insekter, grodor och småfåglar.”
   ”Är det här den samma som du såg igår?”
   ”Jag tror det.”
   Ormen hängde ner med huvudet från grenen och om jag hade sträckt ut armen kunde jag ha klappat den.
   ”Hur giftiga är dom?”
   ”Lika giftiga som en kobra.”

Vi stannade till vid en flodbank och makakaporna kom fram och drack ur en flaska med vatten som guiden hade med sig. ”De har inget färskvatten här ute i träsket så de äter mango för att släcka törsten.” Aporna stod i kö för att få dricka och när de var klara gav de Oi en bekräftande blick, de tycktes nicka med huvudet till ett tack, och lämnade plats för nästa.  

”Men det finns inga krokodiler i Krokodilgrottan, va?”
   ”Nej, inga krokodiler. Det är bara själva formen på grottan som liknar en krokodil.” Vi körde genom där och det hängde fladdermöss från det kupolformade taket.
   ”I fladdermusgrottan kommer ni att se många fler” sade Oi.
   ”Är det där Batman bor?” försökte jag vitsa till det och Oi skrattade artigt. Han hade ju säkert hört det där tusen gånger innan.

Läderlappsgrottan, med sina stalaktiter, stalagmiter och kolonner av hopväxta pelare från golv till tak, och med hundratals fladdermöss som hängde i taket i mörkret kunde ha utgjort en illustration av Helvetets förgård. Vi lyste på fladdermössen med vår starka ficklampa där de hängde i taket några meter över oss. En skarp busvissling eller ett högt skrik skulle kunna väcka dem ur deras siesta och skicka dem flygande runt omkring oss i en tjock svärm av svarta vingar och utomjordiska ansikten med oseende ögon, där de orienterade sig fram med hjälp av ultraljudshöga skrik. Det var kanske tur att ingen av oss hade en allvarlig släng av Tourettes syndrom.

Vi landade på en kort sträcka av sandstrand och snorklade ut därifrån. Det var en vik och längre ut gick det utmärkt att dyka ner några meter. Jag höll andan så länge jag kunde medan masken tryckte mer och mer mot ansiktet ju djupare jag kom ner mellan korallformationerna. Det fanns en och annan ingång till någon liten grotta här och var men det var lediga utrymmen – här fanns det inga stingrockor eller annat som ville gömma sig och vara osynliga. Det var mest död, förstenad korall, men plötsligt kunde du vara omgiven av ett stim med svartrandiga, gulsprakande Angel fish, och en och annan Rainbow fish, med fjäll skimrande av blått och orange, som letade efter mat bland undervattensklipporna. Jag lade mig vid ytan och snorklade och en speciellt nyfiken änglafisk parkerade sig två decimeter från min mask och studerade förundrat en bra stund på mina, av plexiglaset förstorade ögon.
   Vi gick upp ur vattnet och flygande hundar hängde i klasar från ett träd med huvudet neråt likt gigantiska fladdermöss, och det sista jag hörde var deras gälla skrik innan Oi varvade upp den sextifemhästars Mercury som drev den här lätta båten som hela tiden balanserade på vattenytan. Vi for iväg och det kändes som att vi flög fram.           

Vi var en timme försenade och bussföraren väntade på oss.
   ”Sorry for the delay.”
   ”No problem.”
   Han körde oss tillbaka till Shirin. Jag gav honom tio ringit i dricks för att han hade fått vänta. Det hade varit en bra eftermiddag. Sheryl och Bob tackade mig för att ha organiserat turen, Paddy sade att det var en great experience och Sunny skulle följa med mig för att titta i duty free-butikerna. 
   Ibrahim, managern, satt framför tv:n. CNN visade en bild på Khadaffi. Jag hörde inte vad som sades eftersom Ibrahim utbrast belåtet när han fick se mig:
   ”Muammar Khadaffi – hela världens hjälte!”
   ”Alla skulle nog inte hålla med dig.”
   ”Jag vet nog vad ni européer tänker. Men vänta du bara och se!”

Nästa gång jag passerade CNN var det stora nyheter – Usama Bin Laden hade blivit dödad av amerikanska Navy Seals, och jänkarna firade som om det var julafton. Jag tittade mig efter Ibrahim för att höra hans kommentar men han var inte här. Han hade åkt iväg för att köpa en ny bil. En Opel.