osmoala

Hiroko hade tio katter. En av honorna hade precis fött två ungar och de låg alla tre i en pappkartong på min veranda. Ungarna var fortfarande blinda och de hade fullt upp med att dia och sova. Allt var lugnt. Hiroko ställde fram mat till mamman och jag gav henne vatten.  
   Men sedan gick allting tillbaka till den vanliga rutinen. Ibrahim kom tillbaka från Penang. Kattmamman flyttade sina ungar till det trånga utrymmet under nästa bungalow. På morgonen tog han ut sin vrede på Hiroko och på kvällen satt han och skröt för mig, när jag passerade restaurangen där jag aldrig hade sett en måltid serveras, över de partier han hade vunnit över mig. Mina vinster hade han tydligen glömt.
   ”Ska vi spela?” frågade han.
   ”Okay då. Jag kommer snart.” Jag bjöd honom på en Carlsberg. Ibrahim vann med två partier mot ett. Nu hade han tydligen fått för sig att vi spelade om öl för han krävde mig högljutt skrattande på ett flak som han påstod att jag just nu hade förlorat mot honom. Ibland var det svårt att veta om han skojade eller menade allvar. Jag började mer och mer tro på Sheryls diagnos kring Ibbes utspel: ”He is crazy”, sade hon och skakade på huvudet.
   Mick sade ungefär samma sak på sin tydliga Chesterfielddialekt: ”Karen och jag har kommit hit i flera år. I början var han rätt okay men nu har han tappat det – He’s lost it. He’s lost his marbles”, sade han och vispade med fingret runt tinningen. Och fast Ibrahim oftast var trevlig mot mig, utom när hans skryt övergick till rena pinsamheter, verkade han ibland ha svårt att hantera sin ständigt överflödande energi som lätt kunde slå över i frustration. 
   Ibrahim hade aldrig köpt någon bil i Penang. Miika gissade att han hade gjort av med alla pengarna på kasinot. Och han fuskade i brädspel. Vi spelade backgammon och Ibrahim svepte till sig tärningarna så fort jag hade kastat. ”Sex och fyra”, sade han. Jag tyckte att det såg ut som en dubbelsexa men det var för sent att kontrollera saken. Det slog mig senare att jag kunde sagt: ”Hey! Du tog mina tärningar och jag vill ha ett nytt kast.” Men, jag är en naiv typ som tror det bästa om alla människor tills de bevisar motsatsen. Han flyttade sina brickor lite som det passade honom. Jag påpekade det och han låtsades vara tankspridd. Men, han visste precis vad han sysslade med.

Miika var från Jyväskylä i Finland. Han var en av de få människor jag träffat som kände till den store amerikanske science fictionförfattaren Philip K. Dick. Vi räknade upp de hollywoodproduktioner som hade gjorts efter hans böcker och noveller: Blade Runner, Total Recall, Screamers, Paycheck, A Scanner Darkly, Minority Report, Matrix…
   Eftersom ingen av oss tog sig själv på speciellt stort allvar under de heta och fuktiga dagarna där sol och regn avlöste varandra passade vi på att dela en vänligt cynisk inställning till tillvaron som uttrycktes i den svarta humor då vi stundtals bröt ihop i krampframkallande skrattattacker, och som gav mig den enda träning för magmusklerna, eller någon annan träning överhuvudtaget, jag hade fått de senaste dagarna. Det var utom när vi gick för att köpa mer öl eller gick ner till stranden för att kolla läget, om till exempel Elin och Rebecka låg där.
   Det gjorde de. De var systrar och de drack öl och vodka som riktiga karlar. De var två glada och trevliga, unga svenska damer som bodde på Shirin och vi satt en kväll med våra laptops på bordet, och deras spräckta högtalare inkopplad på min media player fick Amy Winehouse att låta som en målbrottsraspig tonåring.
   Vi fyra hade varit och ätit grillad kyckling och potatismos hos Art, Nick och Hilme, som hade utökat sitt sortiment av baguetter med barbeque-kvällar och ett tag gick jag dit varannan kväll för den perfekt grillade kycklingen, det utsökta moset och den av rosépeppar kryddade såsen.
   ”Jag har fått inspiration från Ikeas meny i Kuala Lumpur”, sade Nick. ”Deras köttbullar är really good.”
   ”Varför jobbar inte du, Helmi?” frågade jag för han satt oftast bara där vid borden utanför deras gemensamma ställe.
   ”I’m the manager”, sade Hilme och skrattade, självironiskt – ”Det är jag som ser till att hela verksamheten fungerar.”           
   Jag visste inte hur det var med den saken för det enda han verkade planera var vad som skulle hända senare på kvällen. Oftast var det Sunba som gällde, det enda discot i stan.
  
Miika och jag vandrade dit en kväll med en öl i handen. 
   ”Hemma finns det en viss moralpanik för att svenska män åker till Thailand och umgås med lokala damer. Men jag har aldrig sett någon säga ett ord om alla västerländska kvinnor som kommer till Malaysia och hänger runt halsen på de lokala grabbarna”, sade jag. ”Men, det är inte så att det stör mig – alla får göra som dom vill.”
   ”Ja, dom är vuxna människor”, sade Miika och fortsatte: ”Jag läste faktiskt en artikel i en finsk tidning om den kvinnliga sexturismen. Och den är på något sätt ännu värre...”
   På vilket sätt den var ännu värre hann jag inte få reda på för nu var vi framme på Sunba.
   Stället var byggt som en lada med högt i tak och med ett biljardbord som det var kö till, och när jag hade betalat nio ringit för en öl ville jag bara gå därifrån. Tv-skärmarna visade fotboll samtidigt som technon försökte pumpa upp stämningen. Det var bara ännu ett tråkigt ställe dit folk gick för att synas samtidigt som de låtsades ha roligt. Jag drack ur min öl. ”Jag går nu”, sade jag till Miika som hade ställt sig hos några ljushåriga unga kvinnor som i sin tur hängde med några lokala strandgrabbar.
   ”Vad i helvete? Du kan inte gå nu – vi har ju precis kommit och vi måste dricka några bärs!”
   Jag gick ut, och fast det var tryckande kvavt i den varma vårnatten var det skönt att vandra hemåt från ladan med engelska ligamatcher och en dj som hade fått för sig att spela lika entonig som enformig tvåtaktsbas, och som kanske tyckte att till och med Lady Gaga var för avancerad för hans målgrupp.    
  
Eftersom jag hade varit här så pass länge hade jag hunnit bli bekant med några av de lokala strandgrabbarna – de tillbringade hela dagen i solen med att jobba i utomhusbarerna, hyra ut vattenscootrar eller skicka upp turister hängande i fallskärmar efter de snabba motorbåtarna, och på kvällarna hade de fire shows och hängde med västerländska damer – och de var hur trevliga som helst.
   Poni var en av dem och han sade på en utmärkt svenska: ”Jag var i Sverige i tre månader, Malmö, Göteborg och Stockholm. Och Örebro.” Han hade haft en svensk flickvän och han hade lärt sig språket häpnadsväckande snabbt. Jag sade det till honom: ”Jag har varit i landet en månad och jag har knappt hunnit lära mig att säga ´tack´ på malaysiska.

Det var likadant med Hilme. Han hade också rest runt i Sverige.
   ”Tyckte du att det var dyrt?”
   ”Ja, lite. Men Oslo var ännu dyrare.”
   Art planerade att åka till Sverige nästa år.
   ”När ska du åka?”
   ”Jag tänker åka i maj. Jag vill se hur det är där på sommaren. Men jag har aldrig sett snö.”
   ”Sommaren är den bästa tiden.” Jag gav honom min mailadress och sade att han kunde höra av sig när han var på väg.
   De här tre killarna som tillbringade dagarna med att göra goda smörgåsar var egentligen ett välutbildat gäng; de hade träffats på universitetet i Bangkok, där Art och Nick pluggade IT och Hilme pluggade engelska, och de hade kommit till Langkawi på semester och bestämt sig för att stanna kvar.
   ”Kuala Lumpur är för mycket stress”, sade Hilme. ”Här är livet mycket enklare. Och billigare.” Han bytte ämne. ”Vad säger du? Ska du följa med till Sunba ikväll?”
   ”Jag är inte säker på det. Det har varit en lång dag i solen och jag är lite trött ikväll.”
   ”Dessa lama ursäkter.” Hilme drog fram och tillbaka med långfingret över sin hals för att visa hur högt upp han hade fått av mina bortförklaringar. Han skakade låtsat missbelåtet på huvudet. ”Alltid dessa lama ursäkter.”

Det var ett trevligt gäng som hade samlats på Shirin på kvällarna: Kalle, Mick, Karen, Eddie, Paddy, Mike, Sunny, Sheryl, Bob, Elin, Rebecka, Miika, Faye och Julia, för att nämna några. De flesta hade åkt men Eddie, Bob och Sheryl stannade kvar.
   ”Vart tänker du åka?” frågade Sheryl.
   ”Railay Beach.”
   ”Vi brukar bo på Rapala Guest House. Det är trevligt där och maten är fantastisk.” Bob ritade snabbt ihop en karta som visade vart jag skulle gå och vad jag skulle se.

Jag tog min väska, kramade om Hiroko och tackade henne för vistelsen, och hon sade vänligt: ”Du är alltid välkommen tillbaka.”