osmoala

Vi satt på uteserveringen på La Creperie´ med vietnamesiska och franska ostron. Det var Arthur som bjöd. Ross nöjde sig med ett glas öl. Det var en av de vindstilla dagarna och termometern pekade lätt över trettio grader.

   Det sista jag hade hört om Arthur var att han satt i fängelse. Så när jag kom tillbaka till Siem Reap blev jag förvånad över att han hade rummet bredvid mitt på Tin Tin Guest House.

Arthur hade berättat om händelserna.

   ”Jag satt på häktet i Bangkok i två veckor. Sen fick jag äntligen min pension och jag fick sjuttontusen dollar i efterskott. Jag spenderade hälften, på jag vet inte vad, på flygbiljetter fram och tillbaka till Amsterdam där jag var i tre veckor för att hälsa på min syster... och jag var tvungen att betala mig ut ur fängelset, det kostade mig tvåtusen.”

   ”Hur var det?”

   ”It was bad. Det var femtio madrasser på golvet i cellen, killen till vänster om mig tände av från heroin och killen till höger var schizofren. Två man dog under dom två veckor jag var där. Ändå var jag inte inne på det riktiga fängelset, utan på häktesavdelningen.”

   Arthur såg piggare och starkare ut än han gjort på länge. Han hade klippt och rakat sig, han hade en ny blårutig skjorta på sig och nya khakishorts. Flip-flopsen var också nya.

   Vi sörplade på ostronen. De vietnamesiska var större men mjukare i konsistensen och såg ut som Bailey's när du rörde vid dem med den lilla gaffeln. De franska var mindre men fastare i köttet och smaken av sälta och hav skulle sitta kvar i två timmar efteråt.

   ”Och när du hade betalat för din overstay här i Kambodja var det inga problem att komma tillbaka?”

   ”No problems. Nu har jag ett sexmånadersvisum.”

   Arthurs telefon ringde igen. Han svarade på sitt vanligtvis lågmälda och eftertänksamma sätt, men han höjde rösten under det korta samtalets gång: ”Jag sa nej! Jag har redan lånat ut fyrahundrafemti dollar till dig! No more, enough is enough! Ring inte mer idag!” Han lyssnade en stund och sa: ”Okay, talk to you tomorrow.” Han lade på.

   ”A friend of yours?”

   ”Det är en tuk-tukförare som jag känner. Han var tvungen att reparera sin tuk-tuk men han hade inga pengar så jag lånade honom en slant. Nu vill han låna mer.”

Jag såg honom nästa kväll på Karma Bar. Jag gick in där och Arthur satt vid ett bord med vad jag förstod var tuk-tukkillen och två andra lokala förmågor och alla var i riktigt bra form. Arthur försökte presentera mig men den här figuren ignorerade mig fullständigt där han var upptagen med en högljudd monolog och ett pekfinger upp i ansiktet på Arthur. Det var något med hans ögon och attityd som fick mig att strax döpa honom till Snake Eyes. Jag gick och satte mig i baren istället hos Darren och Ross.

   Darren var en frisör från London, mellan fyrtifem och femtio men det var svårt att avgöra eftersom han alltid var prydligt klädd med skjorta och shorts och välklippt med den blonda kalufsen i en snedlugg över märkesglasögonen.

   Ross var Ross. Jag har beskrivit honom åtskilliga gånger under årens lopp och han behövde egentligen inte några närmare detaljer. Men, hans flip-flops bar hans gängliga kropp på närmare en och åttio med lätta och sviktande steg. Hans kala hjässa pryddes av vita solprickar efter åratals vintervistelser i tropikerna och hans potatisnäsa och musklerna under ögonen kunde rycka okontrollerat när han testade en ny smak eller tog en klunk av favoritdrinken Bacardi and coke.

   ”How are you guys?”

   ”Hi Oz. I'm pretty good. How are you?” svarade Darren.

   Ross sa flinande med en blick på gänget runt bordet där Snake Eyes ökade trycket för varje klunk ur en av de burkar med Angkor som bordet var belamrat med, fortfarande med fingret upp i ansiktet på Arthur som verkade ta det hela med ett visst mått av filosofiskt jämnmod: ”Who do you think is paying for all those drinks?”

   Darren reste sig från stolen för att gå på toaletten och Snake Eyes kastade ur sig något som lät som en hånfull kommentar, eller en provokation. Senare skulle jag fråga Darren vad han hade sagt och Darren sa att han inte visste. ”I think he was just trying to be funny”, sa han och ryckte diplomatiskt på axlarna.

   Plötsligt var det dags för de runda killarna kring det fyrkantiga bordet att gå.

   ”Come on, we need to get something to eat!” skrek Snake Eyes. ”Let's get the fuck out of here!”

   Arthur kom fram till baren för att betala. Han fumlade med sedlarna eftersom han redan hade njutit av ett antal pastis. Klockan var runt sex och dagsljuset gav snabbt vika för kvällsmörkret som skulle få Sok San Road att lysa upp av alla kulörta lampor från barerna och restaurangerna. Snake Eyes stod bakom honom. ”How much is it?” kommenderade han Christian som stod bakom baren. ”Pay the guy, we need to get the fuck out of here!” Han hängde över min stolsrygg och jag ryggade tillbaka och han släppte taget. Jag kastade en blick på Ross och han flinade med ögonen. ”So, you're leaving tomorrow?”

   ”Yeah. Time to go.”

   Arthur betalade, det var en rejäl nota och han fick tillbaka sina växelpengar. Snake Eyes ryckte i honom: ”Come on, let's get the fuck out of here!”

   När Ross hade skrattat färdigt sa han: ”Ja, jag måste tillbaka till Saigon. Det är synd och skam, för den här sträckan på hundra meter av Sok San Road, med den goda och billiga maten och alla barerna är kanske den bästa gatan i världen.”

Nästa kväll gick jag och Panda längs Sok San Road för ett par partier biljard. Vi gick upp till X-Bar, där det finns två hyfsade spelbord, en scen för de live bands som alltid utgjordes av expats och ytterligare en trappa upp under den nakna himlen fler bord och stolar och en skateboardramp. Ikväll var det en långhårig dj med getskägg som levererade slingorna, det var goatrance och basen fick bröstbenet att vibrera i takt med beatsen.

   Båda borden var upptagna men medan jag beställde ett stop med öl till mig och en mixad fruktjuice till Panda pratade hon med de två unga damerna som hade bordet närmast scenen där de varvade stötarna i eight ball med att dricka ur det ena stopet efter det andra, och vi var välkomna att spela dubbelt mot dem. Det var den ljusa Carrie med de snygga fräknarna i det glada ansiktet och den mörkhåriga Karathi som med sina behagligt symmetriska anletsdrag såg ut som en ung skådespelerska på väg mot ett genombrott. Båda kom från Dublin.

   Vi spelade tre partier och Panda och jag vann överlägset varenda gång, men Carrie och Karathi var lika glada för det.

   ”Bor ni på Sok San Road?” undrade jag.

   ”Var ligger det?” frågade Carrie.

   ”Det ligger härnere. Det är gatan som löper från KFC Road. Följ med oss så går vi och tar en öl.”

   Men Panda skulle hem och sova för hon skulle jobba nästa dag. Innan hade hon jobbat på Tin Tin men efter ett bråk med den nya managern Rami hade hon slutat. Nu hade hon ett nytt knäck på ett hotell i mellanklassen och ville inte komma dit trött eller bakis. Så jag tog med de två irländskorna till Karma Bar. Eftersom de kom från den gröna ön var båda flickorna vana vid att ta ett glas eller två. Ikväll hade det blivit mer än så. Carrie skulle förklara något för mig, hon gestikulerade och plötsligt for hennes arm ut och svepte ner alla ölglas från vår ända av bardisken. Det flödade av Angkor och Cambodia på disken och golvet och Carrie skakade misstroget på huvudet: Vad gjorde jag precis?”

   ”Du spelar inte händelsevis tennis?” undrade jag.

   ”What?”

   ”I love your backhand.”

Jag hade inte varit i kontakt med Annie på evigheter så jag skickade ett message på Facebook. Jag antog att hon var tillbaka i Sri Lanka där hon hade tillbringat det mesta av sin tid de senaste åren. Hennes svar kom efter tjugo minuter och hon sa: ”I'm here in Siem Reap. Jag har varit här i sex månader.”

Vi haffade en kanariegul taxi utanför Thara House i Bangkok och flög ner till Pattaya. Den unge chaffisen stod på gasen, sicksackande genom de tre filerna söderut och de andra bilarna stod där som portar i en slalombacke. Innan hade Ross vägrat att åka med honom:

   ”He's drunk, look at his eyes!”

   ”I'm not drunk”, svarade chauffören. ”I'm not happy.” Och det fick räcka som förklaring.

   Ross följde spänt trafikrytmen från framsätet och Pam och jag dåsade i baksätet. Ross konstaterade torrt:

   ”I don't know about you, but I'll have a beer when we get there.” Jag hade känt honom i fem år och visste att han inte skojade. Fast, egentligen var han en Bacardi and coke guy.

   Pam förklarade vägen för chauffören så vi slapp åka den långa vägen runt Pattaya Beach och när vi betalade gav Ross honom hundra baht i dricks och han sken upp som en sol, ”Thank you!”

   Vi checkade in på Prima.

Vi hade tillbringat några dagar runt Rambuttri och det var inte så mycket folk här.

   ”Det är inte så mycket folk här”, sa Ross. ”Det är färre backpackers än samma tid förra året. Och barerna vid Thara, dit de lokala går för att lyssna på gitarrspelarna är helt tomma. Vad kan det bero på?”

   ”Det har kanske att göra med att den gamle kungen är död.”

   ”Yes, of course. Den officiella sorgemånaden är över men folk väljer kanske att stanna hemma i alla fall. Och turisterna väljer andra destinationer för de vet inte hur maktskiftet kommer att påverka landet.”

   Vi gick över till Khao San Road och här var det kommers, nya restauranger hade öppnat och krimskramsförsäljarna var fler än någonsin. Men det var inte så mycket folk här heller.

   Det var helt enkelt en något tillbakahållen och lätt dyster stämning som hade lägrat huvudstaden; jättelika svartvita porträtt på den förre monarken hängde från husfasader och de lokala brast inte ut i samma spontana högljudda gapskratt som de annars gjorde, för här hade människorna lätt till sina känslor. Bhumibol hade regerat landet sedan 1946 och många hade en rojalistisk ådra. Jag sa att det förmodligen skulle se annorlunda ut nere på stränderna och Ross sa att we have to get out of here.

Vi skulle stanna en vecka på Prima i två rum för fyrahundra baht var. Vi åkte till Jomtien Beach, vi åt fantastiska rätter, och Ross och jag tillbringade en kväll på Walking Street där vi drog mellan barerna. Vi satt på ett par plaststolar på gatan vid en ambulerande bar med varsin Sambucca.

   ”Varför hängde inte Pam med?” undrade Ross.

   ”Hon sover.”

   ”Vad gör hon där hon bor? Var är det nu igen?”

   ”Kalasin. Hon jobbar ibland på familjens risfält.”

   ”Missförstå mig inte, men hon ser inte ut att kunna orka jobba en hel dag på ett risfält.”

   ”Jag vet inte hur det är med den saken. Men varje gång vi går ut och det är mer än hundra meter frågar hon: ´Hur långt är det kvar?´”

Sedan sa Pam att hon var tvungen att åka hem till Kalasin om två dagar och jag frågade varför och hon sa family business. Hennes pappa hade dött tre månader tidigare efter en tids sjukdom och hon behövdes där. Hon var en härlig ung dam med ett hjärta av guld. Hon åkte och jag kände både lättnad och saknad.

   Nästa dag tog Ross och jag våra små packningar och åkte till Kambodja. Och där var det, ja, där var det sig precis likt.