osmoala

 

 

Eftersom jag inte hade skrivit en rad under de två första veckorna in på den här resan försökte jag intala mig själv att stor konst alltid kräver uppoffringar av ensamhet och annat, och nu hade jag haft människor omkring mig nästan hela tiden. Allt detta socialiserande var kanske en reaktion på min annars ganska ensliga tillvaro ute på landet, men, frågade jag mig nu, hur stod jag ut med det där eremitlivet överhuvudtaget?

   Och det var egentligen rätt fantastiskt: Nyss försökte ja gräva fram bilen ur en snöhög och nu gick jag på Soi Rambuttri i trettiotregraders värme och funderade på saker som vad jag skulle köpa först – ett par kortärmade skjortor eller flip flops? Jag kände mig genast som hemma. Det finns många ställen som hinner förändras mellan två besök men Khao San Road och Rambuttri verkade befinna sig i en egen dimension utanför den linjära tidens grepp, för det här var precis som igår. Och de första dygnens upp och nedvända dygnsrytm, orsakad av en jetlag som på ett märkligt sätt både skapade en ihålig trötthet och samtidigt fungerade som raketbränsle – vidare, vidare in i natten, morgondagen sover! – ledde till att Ian och jag ägnade åt oss barhopping med en till synes aldrig sinande iver. Och en del av händelserna, speciellt sedan Noi dök upp på scenen, utvecklades mot rent episka skildringar men lyckligtvis ligger de och slumrar långt bak i mitt medvetande, för det är väl ändå ingen som inbillar sig att jag skulle kunna komma ihåg allt som hände under de första dygnen i Bangkok? Annat var av den karaktären att de kanske bäst lämpade sig för den eventuella memoarhögen.        

 

Det var en av de roligaste festerna på ett tag och den höll på i tre dagar.

   Det var Risto, Josh, Ian, Gah, och en del andra eftersom det nu var två bord som var sammankopplade. Och det var några av dessa working girls, en del av dem skulle lätt ha passat bakom bordet på en resebyrå, eller i en beauty shop. Men, kanske var det så med de här trevliga, sociala, ironiska och inte så sällan trötta kvinnorna du ibland sprang på i den här stora staden, att de i och för sig hade ett driv och ett utseende som banade väg mot ekonomiska framgångar, men däremot inte alltid betydde att de automatiskt klättrade högre och högre på den sociala samhällsstegen eftersom de helt enkelt var för lata. Och, det fanns där ett uttryck i deras ögon som fick mig att gissa att de var mjuka på utsidan och hårda på insidan.

    De skulle äta upp mig på nolltid, för jag var egentligen en känslig person. Men det var det aldrig någon som förstod. Varken här eller där. Eller var det precis det de gjorde? När jag gick runt omkring här, kring hotellet och gatorna, eller i mitt förra liv, och försökte få dagen att fungera?   

   Vad visste vi egentligen om varandra? Vad visste vi om oss själva? 

   Nu var det var inte så det började, det började såhär:

  

Killen i incheckningen på Arlanda kastade en blick på mitt resedokument och sade: ”Ditt flygbolag har gått i konkurs så du måste köpa en ny biljett om du vill komma med på planet.”

   Jag hade fullt av finska svordomar inom mig men det var ju inte killens fel så jag tog fram kortet och köpte en ny returbiljett för över sjutusen kronor, och sedan flög vi till Peking, jag och Risto som jag träffade där på flygplatsen.

 

Tomorrow sleeps, funderade jag: Det lät som titeln till en parodi på en James Bond-film, jag vet, men när jag berättade för Ian om mina funderingar fnittrade han till, dunkade mig på skulderbladet och beställde två stora Chang till där vi nu satt på Popiang House.

   Popiang House sov aldrig. Men, hur var det egentligen? Tänk om det är så med morgondagen att den faktiskt fortfarande sover? 

   ”Det kanske är så att framtiden inte är skriven än.” Det var mer ett påstående än en fråga för det lät både poetiskt och som att jag hade första tjing nu innan solen skulle måla Rambuttris stenlagda gata och restaurangerna och hotellen om några timmar.

   ”Det finns säkert många sätt att se på den saken”, svarade Ian och vi skålade. ”Men, jag har i alla fall inte sett det hända än.” Vi sprack upp i ett gapskratt för ingen av oss hade sovit på ett dygn och det var nu vi började känna oss riktigt filosofiska, ja, i alla fall jag.

   ”I have a problem with sleeping”, sade Ian. ”Jag har varit här i tre dagar och jag har inte sovit en hel natt sedan jag kom hit.”

   ”Jag vet. Det händer mig alltid när jag kommer hit. De första nätterna är som ett eko av vad du hade innan men också ett eko av vad som ännu inte har hänt.”

   ”Men du säger ju att framtiden ännu inte existerar?”

   ”Tja”, jag kände mig flexibel. ”Det kan också vara såhär, att allt som händer nu och har hänt i historien och allt som kommer att hända i universums framtid existerar samtidigt, här och nu, som i ett enda stort ögonblick. Och tiden är den dimension som hjälper oss att dela upp händelserna rent linjärt, och ger oss en känsla av orsak och verkan. Tiden organiserar och ger mening åt våra liv. Och, tänk om det är såhär, att om vi lyssnar tillräckligt noga, jag vet inte riktigt vad det betyder, men strax, sekunderna innan… något stort som kommer att hända; tänk dig till exempel en jättekatastrof som kommer att ske om några sekunder, en händelse som kommer att kasta sin skugga över mänskligheten under lång tid – kan det då inte vara möjligt att en så livsavgörande händelse på något sätt bryter genom tidsbarriären och kastar sitt eko, inte bara framåt i tiden, men också bakåt, likt ringarna på vattnet när du kastar en sten i en sjö?”

   ”Kan du ge ett exempel?”

   ”Well…”, jag drog på svaret. Jag var aldrig riktigt beredd när folk bad mig ge exempel på de teorier jag ibland försökte övertyga dem med. Jag provade:

   ”Ta Challenger-incidenten som USA snabbt mörkade. Det var en direktsändning på en rymdfärd nångång på åttiotalet med en lärare som live skulle ge sin mellanstadieklass en lektion från rymden, och sedan exploderade raketen strax efter uppfärd, och det var miljarder människor som tittade på uppskjutet. Det var den största PR-katastrof man kan tänka sig.”

   ”Jag vet, jag kommer ihåg när det hände. So, what’s your point?”

   ”Att själva universum inte bryr sig, hon är inte intresserat av att yppa sina hemligheter och hon är likgiltig inför människans framfart – men människan däremot är en kollektiv varelse och vi delar alla nåt gemensamt, jag vet inte vad det är, men kanske är det en känsla av arttillhörighet, att tillhöra din egen grupp. En känsla, som när den för oss samman, som i den där tv-sändningen, genererar krafter som tillfälligt lyckas rucka, ja, universums invanda ordning av en tid som flyter fram som vattnet längs Mekong-floden.” Jag tog en klunk Chang. ”Om det är så att allt ligger i betraktarens ögon, och att verkligheten faktiskt är en illusion, som de säger i de hinduistiska Veda-skrifterna, en illusion som du själv skapar, är det möjligt att den där besättningen på Challenger, några sekunder innan explosionen plötsligt fick en känsla av annalkande katastrof?”

   ”I can buy that”, sade Ian och lyfte sitt glas, och jag pustade ut lite lätt. Jag hade med nöd och näppe klarat mig. Nästa gång skulle jag vara mer försiktig när jag gav mig ut på så här djupa vatten.

   ”Vad var det du sa igen om det där med tomorrow?”

   ”Att morgondagen sover. Eller, i alla fall kommer jag att göra det.”

   Gah vände blicken mot oss och jag frågade om May’s Bar, efter branden förra året.

  ”Dom har byggt upp alltihop igen. Det är som förut.”

  ”Then I have to go there, you know.”

  “You want to go there?”

  “Yes. Later.”

   Risto satt med oss. Han var från Finland och han drog sig över munnen med en grabbnäve för att torka bort skummet av Chang som hade fastnat på hans överläpp. Det var ingen av oss som orkade ta oss själva eller andra på sådär jättestort allvar just nu. Vi hade flugit in från Peking och vi hade sovit tillräckligt lite för att verkligheten skulle ha hunnit få en lättsamt hallucinatorisk prägel.

   ”Vart tänker du ta vägen?” frågade jag.

   ”Pattaya. Jag åker om en halvtimme. Jag prutade ner en taxi från femtonhundra till tusen bath.”

   Han svepte med en bestämd sving det sista av sin Chang och greppade väskan. ”Hope to see you again”, sade han till oss alla och gav sig vidare på väg mot nya äventyr.

   ”Vart tänker du åka sen?” frågade jag Ian.

   ”Chiang Mai.”

   ”Really?” Alla var på väg någonstans. Utom jag.

   Senare gick jag tillbaka ut på gatan för nånting att tugga på. Det fanns här vad du än ville ha, för klockan var fortfarande bara halvtvå på natten. Jag tuggade på bläckfisk och stekt ris och Shanty kom och satte sig. Han var en lokal kille som alltid var full och förmodligen hade han knäckt näsan tillräckligt många gånger för att han skulle föredra att dra in Bangkoks avgaser genom munnen.

   ”Har du några cigaretter” frågade han.

   ”No”. Jag gav honom hundra bath för en runda till 7Eleven och han kom tillbaka med två paket SMS.

   ”Will you be here tomorrow?” Han såg mig nu som ett framtida ekonomiskt objekt.

   ”Tomorrow sleeps.”

 

Jag gick till Happy Bar som May hade byggt upp igen efter branden förra våren. Allt var sig förvånansvärt likt och reggaen pumpade mellan väggarna ut mot gränden. Jag kramade om May och hans döva lady boy till syster.

   ”Everything is okay now”, konstaterade May glatt. ”But I feel sorry because my friend died in the fire”, och för ett ögonblick såg May lite ledsen ut.

   Jag satte mig hos Cyrill som var en av de där glada och skojfriska tyskarna. De finns, jag lovar. Det var en ung kille och han var ute på sin första asienresa. Han var kompis med Mays syster och dagen innan hade hon tagit med honom på en sightseeingrunda i Bangkok med tempel och annat. Hon satte sig vid vårt bord, tog fram sin surfplatta och visade bilder av deras gemensamma utflykt. På en bild sågs Cyrill gapa när han matades med de stekta maskar som en del av de lokala tycker är en riktig delikatess. May´s syster gnuggade sig på magen och gjorde ätrörelser och gick iväg för att köpa maskar, och Cyrill skakade på huvudet och sade:

   ”Oh no, do I have to eat that shit again?” Men han konstaterade med hänvisning till sin träff med Mays syster dagen innan:

   ”I like these thai girls, they are really nice.”

   Jag hade inte hjärta att tala om för honom att han hade varit på en date med en lady boy.

 

Joel och jag tog minibussen till Pattaya. När vi närmade oss Walking Street sa jag: ”Det måste vara rusningstimmen eftersom trafiken står helt stilla.”

   ”Yeah.” Han var en engelsktalande kanadensare och hade ju säkert hört min lilla lustighet åtskilliga gånger innan. ”Känner du till nåt bra hotell här?”

   Vi tog våra väskor och gick till Green View där vi checkade in på luftiga rum för tolvhundra bath natten. Senare på kvällen gick vi runt på barerna på Walking Street. Rockbanden stod på scenen med covers av Guns´n Roses och Deep Purple. Joel tyckte att det var smått fantastiskt, och han blängde in mot dörrarna till alla de go-go barer som kantade vår väg. ”I have to go in there sometime”, sade han och jag sa ingenting. Jag hade sett det där flera gånger och det var fullt av dem här: lady bars, go-go bars, pussy bars, vad du än ville ha av pussy fanns det här. Men jag reciterade ur en film jag hade sett, där inkastaren till krogen med samma namn som filmen, From Dusk Till Dawn, ropar ut: ”White pussy, black pussy, red pussy, yellow pussy, big pussy, small pussy, hairy pussy, shaved pussy, old pussy, young pussy… everything you want – white pussy, black pussy…”

   ”Thank you”, sade Joel. ”I think I got it.”       

 

Det hände att jag kopplade ihop en del människor med vissa låtar: Med Noi var det Shook All Night Long med AC/DC, och med Kita var det A Little bit More med Dr Hook.

   Hon var en ganska rolig figur, den här Kita.

   Hon rökte inte, drack inte och hon levde på kött, grönsaker och frukt. Hon var så sund att till och med jag började byta ut ölen under middagarna mot sodavatten.

   ”I don´t do things that are bad for my body”, sade hon. ”Sometimes I smoke sheesah, but that´s all.”

 

Det var ett behagligt liv för jag tog en sak i taget på mitt typiskt såsigt sävliga sätt. Jag slutade att planera mina moves och tog det som det kom. När jag nu efter ett par veckors resande hade kommit in i den lugna lunk som gav mig möjlighet att agera både som deltagare och betraktare kändes det inte längre nödvändigt att ha en agenda för resten av veckan. Och, vad vet vi egentligen om morgondagen?  

   Det fanns där en stillsam rutin av promenader på morgonen och i solnedgången, men den var inte mer reglerad än att du lätt kunde bryta mot den om det dök upp något trevligare.  Och det fanns där de korta, snabbt förbiilande ögonblicken av tillfällig lycka. Som när du stoppade in den första skeden i munnen av en Thom Yam soup med extra allt. Eller när du såg solen gå upp över Pattaya Bay och stranden vaknade upp till ännu en dag. Eller när du satte dig vid strandpromenaden efter en tiokilometers power walk och kände en kall klunk Leo rinna ner i strupen. Eller när Kita låste sina lår om mina i ett skruvstäd och skrek så att det hördes över halva hotellet. 

   Jag hade träffat henne när jag kom ut från 7Eleven där hon hade parkerat sin scooter utanför. Hon såg trevlig ut så jag började prata med henne. Just då hade jag ingen aning om att vi fem dagar senare skulle susa i en taxi upp till Bangkok.