Från det ena till det andra
”Det är för jävligt”, sa Bertil när vi stod i rulltrappan upp till tredje våningen. Han skorrade på ärren eftersom han kom från Malmö. ”Ibland stänger dom uppgången så man får inte tag i nån taxi. Det är taximaffian som styr och ställer här.”
Jag sa ingenting eftersom jag var hungrig och törstig och trött. En bärs vore inte helt fel just nu.
Bertil greppade en av de gröngula bilarna som just lämnade av folk och strax därpå susade vi ut på motorvägen söderut mot Pattaya. Chauffören svängde av för att tanka och jag passade på att köpa tre kalla burkar med Leo.
Bertil förklarade läget ännu en gång. ”Vi ska till Chonburi där jag har mitt hus, sen är det bara nio kilometer till Pattaya. Jag har gjort upp med chauffören och det är tusen baht för oss båda. Det hade varit skillnad om vi hade tagit en taxi där nere, då hade det kostat femtonhundra. Den där jävla taximaffian, dom ser till så dom får in sina pengar.”
Bertil var en trevlig figur. Han var runt sextiofem, med en tunn men reslig kroppsbyggnad som han idag täckte över med en blå kostym från IKEA och en vit skjorta från Buttericks. Han såg ut som den idealbild av en thailandsresenär som en skämttecknare inte skulle behöva lägga ner mycket jobb på. Han var sin karikatyr. Han hade vattenkammat kalufsen så att han såg ut som en annan Söt-Leif, och hans magra anletsdrag gav bilden av mättad hunger. Han sa:
”Du kan tro att hunden blir glad när jag kommer hem efter tre veckor. Det är en liten pudel. Han blir så glad!”
”Ja, du har förstås någon som tar hand om...”
”Nej, det har jag inte. Jag har lämnat vatten och torrfoder så det räcker. Och han kan gå ut. Dom måste kunna komma ut.”
Jag blev tillfälligt förfärad över hundens ensamhet men innan jag hann öppna munnen svängde vi av från motorvägen och Bertil dirigerade chauffören in på småvägarna.
Bertil hade rätt. Han låste upp dörren – ”Här är det någon som har försökt ta sig in”, sa han och pekade där skåror efter något verktyg löpte längs dörrkarmen – och den lilla gråspräckliga pudeln hoppade och dansade runt Bertils ben, och han morrade åt mig. Kanske trodde han att det var jag som hade kidnappat hans husse i flera veckor.
Jag checkade in på Lido Grand på 3rd street och gick ner till Prima Place. Peter och David satt där i receptionen som de alltid har gjort. Plötsligt hade vi öl i nävarna och vi skålade som om jag bara hade varit en sväng till toaletten.
Jag handlade på Mini Mart och tillbaka på rummet stuvade jag grejerna i kylen. Det knackade på dörren. Det var Pam. Hon såg glad ut. Hon såg alltid glad ut.
