Griselda
Jag hittade en telefon, ringde det nummer Griselda hade gett mig och när jag kopplades fram till henne drog hon efter andan och frågade var jag var.
”Jag är i Paris. Jag är här.”
Hon hackade ut luften i lungorna och hackade in mer samtidigt som hon försökte säga något.
”What?”
”Whe… whe… where are you?”
”Gare Du Nord.”
Hon fick luft från någonstans och hon bad mig stanna kvar, eller – sök dig till den norra utgången ut mot gatan, sade hon, så skulle hon komma dit inom en halvtimme.
Jag var nitton år och hade precis rymt från en sekt. Griselda var tjugufyra, medlem av samma sekt och vi hade varit ihop i tre veckor, där vi bodde på olika rum på Hotel Saxogade i Köpenhamn, som på den tiden var Scientologernas huvudkvarter i Europa.
När hon kom till Saxogade hade jag redan jobbat i köket en vecka. Det var en syssla jag varvade med studierna i Hubbards skrifter som var designade för att föra oss högre och högre evolutionsmässigt på den här planeten. Det rent praktiska arbetet på hotellet var en förutsättning för att vi som var rookies fick plugga gratis.
Jag blev imponerad när jag fick höra att Griselda var en ”natural clear”, en person utan spänningar från tidigare trauman vare sig från det här livet eller tidigare inkarnationer.
Och det var när hon började hänga med armbågarna i restaurangluckan till köket och hon skrattade när jag gjorde en show av kökssysslorna som jag förstod att vi kanske hade en grej på gång.
Hon var Paris chic; hon gick i högklackat och hon klädde sig i kjolar med diskreta färger som alltid slutade en bit över knäna. Ibland struntade hon i att sminka sig vilket jag tyckte ännu mer framhävde hennes naturliga skönhet, och hon släppte sitt långa mörka hår fritt för vinden eller knöt den i en diskret knut bak i nacken. Hon var huvudet kortare än jag och hon ställde sig på tå för att kyssa mig på munnen – ”Nej,” sade hon, ”böj dig inte ner.”
Livet sjöng. Jag hade tidigare på kvällarna hängt med några av de andra medlemmarna som var i min egen ålder på barerna runt Istedgade och upp till Sky Bar på Sheraton, men nu var det Griselda och jag som gick våra promenader på lunchen runt den närliggande parken och på kvällarna och nätterna vandrade vi runt på gatorna i Köpenhamn, ofta mot Ströget och Nyhavn, tillräckligt sammanslingrade för att jag med tiden skulle kunna utveckla en bekväm inbuktning i mina högra revben så att vi skulle kunna vara ännu närmare varandra.
”Jag skulle inte kunna lämna orgen”, sade hon.
”Inte jag heller.”
Men, kom ihåg – jag var bara nitton år; kärleken var en ny erfarenhet för mig och jag visste inte vad den krävde av mig. Nu är jag fortfarande inte helt säker på vad kärlek är, men kanske handlar den om att erbjuda någonting värdefullt i pant hos den du älskar, som, ja, en del av dig själv?
Jag hade också börjat se luckorna i Hubbards texter – de var fulla av kvasifilosofiska floskler och pretentiösa förstahandsanekdoter, och rent prosamässigt var de inte i närheten av Dostojevskij, Bulgakov eller Luke Rhineheart när det kom till att diskutera individens existensiella spörsmål, som ju var anledningen till att jag hade hängt med det här gänget från första början. Hubbard skrev egentligen barnböcker och hela filosofin rymdes i en halvtaskig paperback på science fiction-hyllan på ett antikvariat.
Det där var ingen lätt period för mig i Köpenhamn. Och det var inte bara valet mellan Griselda och Scientologin som rådbråkade min överhettade hjärna – det fanns där också en känsla som växte sig starkare för varje dag, och det var lusten att resa. Jag hade redan gjort en tågluff på en månad genom Europa och den känsla av frihet jag fick med mig från den turen stod i skarp kontrast till det dogmatiska tänkandet på orgen.
Sedan blev jag klar med mina första kurser, och Griselda flög till Paris för att hälsa på sina föräldrar. Och jag skulle förflyttas från köksjobbet till telex-kontoret. Det var det värsta jobbet jag kunde tänka mig – sitta på en stol och läsa teleprinterremsor dagarna i ända.
Så jag gjorde det som kändes bäst. Jag checkade ut. Jag packade min väska och gick ut genom dörrarna på Hotel Saxogade.
Griselda mötte upp mig utanför Gare Du Nord.
”Alla vet vad du har gjort”, sade hon.
”Vad har jag gjort?” frågade jag dumt.
”Everything! Du har lämnat orgen! Det här är allvarligt – men, vi går och sätter oss och tar en kopp kaffe, så får vi prata.”
Hon tog ett fast grepp om min triceps och förde mig med sig ner längs gatan. Hon tog mig över avenyn och till höger på en sidogata, hon spejade bakåt och släppte sitt grepp om min överarm.
”What?”
”Schhh! We´re not safe yet. Jag var tvungen att ljuga för din skull så nu får du göra som jag säger.”
Hon tog mig på en helt irrationell runda och när hon sedan kände sig hyfsat säker stannade hon till på en uteservering och sade: ”This will do.”
Vi satte oss och hon gav mig en passionerad kyss på munnen.
”The last kiss”, sade hon och nu var hon på gott humör. Hon beställde två espresso av kyparen och vände sig mot mig.
”Why?”
Jag förklarade så gott jag kunde: att jag hade full respekt för orgen och människorna där, men att det inte passade min tanke om individens rätt att göra som den ville. Det var inte exakt så, för jag har glömt vad jag sa, men, tanken var ungefär så.
Våra espressos kom in.
Griselda berättade att hon hade varit sjuk ända sedan jag hade deserterat. ”Och det var innan jag visste att du hade stuckit. I had this feeling.”
Hon tog inget socker, så jag hällde båda påsarna i min kopp. Jag hade inte ätit än. Och jag kände mig lite yr av allt som hade hänt de senaste dagarna.
”Dom vet på orgen här i Paris. Dom vet att jag hade nåt på gång med någon i Köpenhamn, och att han stack. Så, när du ringde sa jag att du var min bror och att jag skulle träffa dig om en halvtimme.” Hon skrattade försiktigt. Sedan tog hon min hand.
”Your hands are cold.” Hon masserade mina händer.
”Jag har tänkt på det här”, fortsatte hon. ”What if…”
Så här senare kan jag bara önska att sockret hade kickat in tidigare så att jag hade varit tuff nog att säga okay. Eller att jag hade varit en vuxnare man i min idiotiska tonårshjärna och sagt yes of course; jag kunde ha kramat tillbaka och sagt: ”It´s now or never”, eller, ”du vinner, nu förstår jag äntligen.” Eller: ”Ta mig till din mammas lägenhet så äter vi ost, dricker vin och röker cigarrer tills det här blåser över.” Eller: ”Kom hit din sexiga bitch, och ge mig detaljerna.”
Men jag var bara nitton år och jag ville bli en hemlig agent. Det skulle ta mig många år att inse att hemliga agenter av naturen egentligen är världens tråkigaste människor.
