osmoala

Kvinnan på resebyrån i Surathani studerade mitt pass med visumstämplet som gick ut samma dag och frågade om mina fortsatta resor.
   ”Are you doing a visa run?” Det betydde att jag bara skulle över gränsen, få ett nytt visum till Thailand och sedan komma tillbaka till Surathani igen. 
   ”Nej, jag stannar kvar i Malaysia ett tag.”
   ”Har du malaysiska pengar?”
   Kvällen innan hade jag tagit några öl med pojkarna på Phoenix och på nattbåten hade jag inte sovit många timmar. Nu var klockan fem på morgonen och jag hade inte garden uppe.
   ”Du vet att du måste visa upp hundra ringit vid gränsen för att bli insläppt”, sade hon med ett leende som jag först senare skulle förstå var ett falskt och insmickrande varggrin.
   ”Nej.”
   ”Då måste du växla innan du kommer till gränsen.” Hon slog på tangenterna på sin stora kalkylator. ”Såhär mycket kostar hundra ringit”, sade hon och gav mig siffran. Någonstans ringde det en klocka kring att detta var en dålig växelkurs, men eftersom jag inte visste hur mycket en ringit var värd och jag knappt hade vaknat till efter den bullriga båtresan gjorde vi upp transaktionen.
   Det var först när jag kom in i Malaysia, där för övrigt ingen frågade mig om lokala kontanter för att komma in i landet, som jag förstod att jag hade blivit lurad.
   Den leende kvinnan med sina kalla ögon var, vad jag förstod nu, en tjuv, en lögnare och en girig parasit; för hon hade vid växlingen stulit av mig runt hundrasjuttio kronor.
   Jag förbannade henne och jag förbannade mig själv: hur i helvete kunde jag låta mig luras av detta enkla knep – att köpa utländsk valuta utan kvitto till en växelkurs som jag inte hade en aning om? Det hade varit så lätt att kolla upp det hela i god tid innan.
   Ms Shylock, den giriga häxan, hade också försökt att få Catherine, som åkte med samma båt från Koh Tao, att betala tjugo dollar för ett transitvisa genom Malaysia till Singapore, fast alla som kommer in i Malaysia får automatiskt tre månaders gratisvisum instämplat i passet.

Jag steg av bussen i, det som ibland kallas för Orientens pärla i Penang, och det öste ner på Chulia Street i George Town och jag gick med min packning som plötsligt kändes tung och otymplig, och jag huttrade till i det tropiskt varma regnet. Jag hade lite ont i halsen och den lätta slängen av feber gav mig tillfälliga, yrselframkallande upplevelser av deja vu´, för jag hade faktiskt varit här förut, men jag kände ändå inte alls igen mig. Jag mådde egentligen skit helt enkelt.
   När jag sedan hittade ett hotell för sju dollar natten, ett kyffe med badrummet ute i korridoren, tog jag en dusch och skötte om de skoskav som inte ville läka, och det svullna insektsbett som hade blivit infekterat.
   Jag lade mig på sängen och rummet luktade av fukt och urin.
   Detta var inte en av mina absoluta toppendagar.
   Och mina tankar gick fortfarande till den giriga kvinnan i Surathani.
   Inatt skulle jag hemsöka hennes drömmar enligt de shamanska tekniker jag har studerat i tiotals år, Jung, Crowley, Castaneda och Harner, för att ta bara några exempel, för att nå hennes drömmar och ge henne de värsta maror hon någonsin varit har med om sitt liv.
   När hon skrikande av skräck skulle sätta sig spikrakt upp mitt i natten skulle mina sista ord fortfarande eka i hennes öron: ”Du har inte sett någonting än. Detta är bara början.”
   Hämden skulle bli helt fantastisk.

Efter att ha sovit i två timmar är klockan nio på kvällen och jag går ut för att se vad som händer på gatan utanför.
   Och den första människa jag springer på är Janna från Koh Tao. 

Jag skulle bli strandad på den här ön i flera dagar. Men inte än. 

Eftersom det var så mycket som handlade om dykning här på Koh Tao blev jag förvånad när Sally berättade att hon inte dök.
   ”I don’t go out there”, sade hon, men hon såg glad ut i alla fall. Jag anade att vad hon än fokuserade på med sina glittrande ögon processades det hyfsat snabbt och fick henne att antingen skratta eller tänka till. Oftast verkade hon göra både och.
   Phoenix Divers hade anordnat en fest på restaurangen bredvid dykcentrat. De var här, hela gänget av instruktörer och dykfantaster. Sally och jag spelade biljard. Hon hade skrattat åt mitt kvidande tidigare på eftermiddagen när George hällde peroxide på de skoskav som fenorna hade gett mig under dyken.
   ”Det är bara nu”, sade hon muntert likgiltig över mina plågor. ”Sedan läker det ihop av sig självt. Förhoppningsvis.”
   Jag lyckades skjuta in åttan halvvägs under det första partiet men det kanske berodde på att jag var mer fokuserad på själva samtalet än på spelet. Hon var malaysiska men hade bott i Spanien och Frankrike i fem år där hon hade jobbat som modedesigner.
   Hon ordnade upp kloten inför nästa parti.
   ”Senast bodde jag i Paris. Allt är så nytt där. I Asien är vi bra på att kopiera saker men i Europa handlar det om original. Nu håller jag på att starta upp något nytt här.”
   Hon hade säkert rätt, fast det var ändå ganska bra kopior nuförtiden. I Thailand hade man till och med lyckats börja baka ganska goda pizzor.
   ”Du är en konstnär”, sade jag och sprängde. En av de tvåfärgade gick in. ”Jag tror på konsten. Jag tror att den gör folk till bättre människor.”
   ”Det finns ingen bättre känsla än när man känner att man kommer fram med något nytt.”   
   Hon var en hyfsad biljardspelare. Men, halvvägs genom det andra partiet var det hennes tur att sänka åttan i en av sidofickorna.
   ”Nu var det min tur”, sade hon och vi lade ifrån oss köerna. ”But every game is different.”
   ”Ja. Det har kanske aldrig spelats två exakt likadana spel i hela världshistorien. Och du gillar ju originalitet.”
   ”I do. Att designa kläder är inte bara min hobby – det är min passion.”
   Jag trodde henne. Det var som att hon såg livet som en teaterscen, en scen med en rymlig garderob backstage, där det alltid fanns rätt kläder till rätt människor. Kläder som gärna bar hennes egen design.   

De dök hela tiden. Claus var från Sverige, George från Grekland, Dez från Tyskland, Kim från Finland och Max var från Chiang Mai. De hade en sak gemensamt och det var att de förmodligen var lite galna allihop. De var äventyrare och sensationssökare, världen var den arena som utgjorde en ständig källa till nervkittlande upplevelser och de hade inte klarat av att stå mer än på sin höjd en halv förmiddag vid ett löpande band.  
   Max gick fram till baren och jag tittade ut över havet där månen målade en glittrande silvergata hela vägen fram till stranden några meter från bordet där vi satt. Han kom tillbaka med ett gäng stora Chang och ställde en framför mig.
   Max berättade om cykelturer omkring i Europa och att hans resa genom USA med mountainbike tog fem månader.
   ”Jag gillar Colorado. Jag cyklade upp i bergen där. Jag gillar att hålla igång med olika aktiviteter – mountainbike och dykning är mina absoluta favoriter, och att utsätta min kropp för påfrestningar och olika tryck som finns, både nere under vattnet och uppe i bergen. Och jag anpassar mig snabbt.”
   ”Good for you, man!”
   Han såg sig runt i lokalen och det satt några ljushåriga unga kvinnor några bord bort. De verkade uttråkade. Kanske hade de rest alldeles för länge. Eller alldeles för kort tid.
   ”Det är party och dom sitter där som några jävla skyltdockor. Jag ska snacka med dom”, sade Max och reste sig, och jag tittade igen över havet som alltid tyckes vara närvarande på den här lilla ön.
   ”Jag har bokat rum här en månad till”, sade Dez. ”Jag vill bli instruktör. Och jag gillar tropikerna.”
   ”Jag förstår vad du menar.”
   Egentligen borde jag åka vidare, men jag var kvar. Kanske var det för att jag inte orkade packa ihop mina grejer. Eller kanske var det för att jag inte visste vart jag skulle åka. Det var i alla fall som det alltid var – när jag gillade ett ställe stannade jag kvar.  
   Det här stället hade sin charm, men jag hade tillbringat flera kvällar tidigare med olika människor på ett ställe några restauranger längre bort på stranden där det var eldkastarshower och ett tremannaband som försökte underhålla den kräsna publiken av backpackers så gott det gick, och jag kom ihåg vad Ross, Marius, Klaus och Sylvia sade, för de sade ungefär samma sak:
   ”Kolla publiken som sitter på kuddarna här på stranden! Dom bara sitter ner. Dom rör inte en min och de kan inte ens klappa efter att bandet har spelat en låt.”
   Just nu spelade det energiska musikergänget en taktfast version av Talking Heads’ Psycho Killer.
   Jag visste inte om det var de ständigt nya och fantastiska vyerna som gjorde en del travellers så blasé – speciellt om de reste snabbt från ställe till ställe – eller om de kanske var ständigt upptagna av att hålla masken inför varandra där de reste i sina grupper och hela tiden nötte på sig själva och på varandra.  
   Det spelade i alla fall ingen roll, för jag applåderade gärna även halvdana liveband för det kändes alltid bra att ge någon respons till de som var uppe på en scen och försökte underhålla folk.  
   Max kom tillbaka. ”They are boring”, sade han. ”They are really boring.”
   Han slog sin flaska mot min och skådade ut över havet, månen och silvergatan.
   ”Jag dyker varje dag”, sade han och skrattade till över det komiska i det hela, ”Och när jag sover drömmer jag om ännu fler dyk”.
  
Vi satt på Crystal Bar på stranden och Chelsey väntade på att hennes film skulle köra igång. Hon var klar med sin kurs i undervattensvideo och hon hade under två månader här gjort totalt runt femtio dyk, mot mina blygsamma fem dyk, varav det första var i poolen.
   ”Jag åker imorgon”, sade hon. ”Vart åker du?”
   ”Jag är lite förvirrad. Just nu vet jag inte vart jag ska resa. Jag ville bara bli klar med dykkursen och nu har jag inga planer. Jag väntar på ett tecken.”
   ”Ett vad?”
   ”Ett tecken. Som visar mig vart jag ska åka.”
   ”Aha”, sade hon och skrattade till. Hon trodde förmodligen ännu mindre på tecken än vad jag gjorde.
   ”Well, jag kommer att vara i Phuket. Jag ska försöka få tag i dykjobb där.”
   Hennes film körde igång på en storbildsskärm och hon hade fångat en del av det jag hade hunnit se där nere och mycket som jag inte hade hunnit se.
   Jag hade sett koraller med sugliknande munnar som kollektivt och blixtsnabbt stängde igen sig när du sträckte handen mot dem.
   Jag hade sett de färggranna angel fish som nyfiket kom fram och betraktade dig när du sakta rörde dig längs den bottensand där det kunde gömma sig en och annan stingrocka.
   Men jag hade inte sett de där stingrockorna graciöst sväva fram i vattnet, eller flera av de stora fiskar som jag inte visste namnet på, som såg ut som om livet självt hade skapat dem mitt i en skrattsalva, där de kom fram och bligade mot kameran med sina stora, utbuktande ögon, där de hade befunnit sig härnere sedan urminnes tider, och nu tycktes de fundera kring själva frågan – vem är du?
   När filmen var slut steg det en applådåska från publiken.
   ”Excellent”, sade jag. ”You did a really good job! Och jag gillar musiken.” Hon hade lagt Here Comes the Sun i slutet, när hon kommer upp till ytan igen.
   ”Thank you! Jag lade på lite Beatles och annat som jag gillar.”
   Det kom fram dykare från hennes klubb och gratulerade. Hon fick ett diplom och det fotograferades. Det här var hennes kväll och hon strålade av glädje.
   ”Det finns en barbeque på nästa ställe om du vill följa med? Eller om du vill dricka öl?”
   ”Du åker imorgon bitti. Och jag åker snart. Vi skriver”, sade jag och viftade med fingrarna som kring ett tangentbord.
   Jag gick hemåt och det var ingen på Phoenix så jag gick tillbaka till min hydda, och honsyrsorna gned sina vingar i staccato, geckoödlorna lät som småbarn på väg att lära sig prata och grodorna brölade som om de övade med korta stötar på det aboriginska blåsinstumentet didgeridoo.    

Chelsey hade åkt till Phuket. Klaus och Sylvia hade flugit till Saigon. Janna hade åkt till Koh Lanta.
   Och sedan blev det stormvarning och det var inga båtar som på flera dagar åkte mellan öarna eller fastlandet. Jag var fast här för tillfället, strandad på Koh Tao.
   Men George sade, tillbakalutade där vi satt på Phoenix med varsin Heineken eftersom alla dyk var inställda idag på grund av de höga vågorna:
   ”Jag tror inte att det går någon nöd på oss här.”
   Och det hade han rätt i. Det var hans födelsedag och Claus och Kim satt också här vid bordet. George bjöd på öl och tilltugg och det kom hela tiden fram människor och sade happy birthday!
   Vi slog ihop våra flaskor med Heineken och jag sade, ”Happy holiday!”
   För, om det var några som visste hur man kombinerar arbete med semester var det kanske just det här levnadsglada gänget – de tog dagen som den kom, och en stormvarning gav ett utmärkt tillfälle att fira ännu en födelsedag i tropikerna. En av många som ännu skulle komma.

Sedan när jag vaknade en morgon hade regnet upphört, vinden hade mojnat, båtarna gick igen, och plötsligt visste jag precis vart jag ville åka.

Jag låg behagligt utsträckt med slumrande ögon i min bekväma hydda på AC Resort och läste i en roman av Dean Koontz, The Darkest Evening of the Year.
   Jag kastade ett öga på mobilen som visade kvart över tre på eftermiddagen.
   En tillfällig regnskur smattrade mot taket.
   Jag hade flyttat till den här bungalow-byn på Saree Beach eftersom kostnaden för dykkursen inkluderade fyra nätters vistelse, och då jag kände mig nöjd med stället stannade jag kvar fast jag var klar med kursen.
   Jag kunde se poolen med blått vatten som låg bara tjugo meter från verandan och utanför området snirklade sig strandgatan mellan dygnetruntöppna 7Elevens, restauranger, och barer där nattlivet höll på så länge som turisterna och de lokala som hade lagt sig till med västerlänningarnas sena nattvanor orkade hålla sig uppe.
   När mobilen ringde blev jag förvånad över att höra min kusin Aris röst. Han var två år äldre än jag och när vi som barn växte upp i Lahti, i Finland, var han min ständige hjälte.
   Han tog mig alltid på nya äventyr och han hade alltid det senaste av nya leksaker som precis hade kommit ut på marknaden.
   När jag äntligen hade lyckats tjata till mig en Pez av mina föräldrar, ett fyrkantigt rör med ett clownhuvud på toppen, som, när du vickade på huvudet sträckte ut en av de rektangulära, hårda bitarna med sött och surt godis, visade jag stolt upp mitt nyförvärv för Ari som kom förbi samma eftermiddag. Ari stoppade handen i en av sina rymliga jeansfickor och tog fram en svart pistol som var laddad med Pez, så att du faktiskt kunde skjuta in godisbitarna i munnen.  
   Vi gick till lekparken och jag fick låna godispistolen hela eftermiddagen och jag sköt så mycket karameller i mitt öppna gap att jag till slut var nära att kräkas av allt socker.
   Några år senare, när jag berättade om den agentportfölj som 007 använder i Goldfinger för att oskadliggöra den onde Grant, och hur mycket jag ville ha en sådan väska, räknade Ari ihop sina pengar, köpte den åt mig och min lycka visste inga gränser.
   ”Hur är det?” Frågade Ari.
   ”Det är bara bra. Hur är det själv?”
   ”Det är bra. Allting är bra.”
   ”Jag är på Koh Tao, och jag tänkte hyra en motorcykel i eftermiddag”, sade jag. ”En crossmaskin.” Ari kunde sina maskiner, för han hade ägt ett antal motorcyklar; han skrev reportage i motortidningar och han hade varit med som kartläsare i Safarirallyt. Jag märkte att jag fortfarande försökte imponera på honom.
   ”Var försiktig”, sade Ari. ”Dom plötsliga regnen på Koh Tao gör vägarna hala och oberäkneliga. Och du vet, det är dåliga vägar inne i djungeln.”
   Jag tänkte att det var konstigt att Ari kunde veta någonting om vare sig vägarna eller väderleksförhållandena här, för så vitt jag visste hade han aldrig varit på den här ön.
   Och det fanns en ännu märkligare omständighet kring det här samtalet.
   Min kusin Ari från Lahti har varit död i femton år.

Jag biter tag i munstycket som levererar fyra femtedelar kväve och en femtedel syre, släpper ut luften ur flytkontrollvästen och sjunker sakta, medan jag hela tiden försöker utjämna trycket i öronen, ner till tjugo meters djup till ett område med sandbotten som är omgiven av koraller i alla deras skiftande former, storlekar och färger.
   Nu är det inte alla färger som syns i det dagsljus som tränger ner hit, för vattnet absorberar rött redan vid fem meter från ytan, orange vid nio och gult vid arton meter. De märkliga strukturer som korallerna uppvisar påminner om dekoren i en science fiction-film från en fjärran värld. Men detta är inte en främmande planet i yttre rymden, detta är den inre rymden.
   Det är jag och tre personer till som befinner sig här nere och de är tyskar; Stefan, som är vår instruktör, Fabian och Klaus.
   En färgglad, flundraformad angel fish kommer fram och studerar nyfiket våra förehavanden.   
   Vi, som är nya på detta med att dyka med syrgas, har pluggat kvävetabeller, trycket på olika djup och hur det påverkar kroppen, de olika funktionerna i vår utrustning och risker i den marina miljön. När vi nu har klarat av det skriftliga provet fortsätter vi med fler övningar under vattnet, som, kompassdykning, att fylla masken med vatten och blåsa ur den, och att dela med oss av vår luft till en dykkompis.
   Jag trycker ett par snabba puffar med luft i flytvästen tills jag hittar min neutrala flytförmåga – det är då du upplever dig vara fullständigt viktlös i vattnet – och sparkar iväg med fenorna längs sandbottnen. Känslan är som i mina återkommande flygdrömmar – jag glider framåt och helt utan ansträngning, och när jag närmar mig en fire coral fyller jag lungorna med luft vilket får mig att lyfta upp en bit, tillräckligt för att passera formationen med de fingerlika spröten som tycks sträcka sig efter mig.
   En stingrocka ligger och lurar i en grotta och tror att ingen ser den, och det är bara den spjutlika delen av bakkroppen som syns. Vi simmar vidare och för en stund lyssnar jag på min egen andning genom munstycket och den förstärkta upplevelsen av ljud i vatten får mig att låta som Darth Vader i Star Wars. En båtmotor far fram någonstans över oss, men eftersom ljud färdas fyra gånger snabbare i vatten än på land är det egentligen omöjligt att kunna säga vilket håll ljudet kommer ifrån. En sköldpadda simmar lojt nerför en klippvägg och en trigger fish pilar fram och tillbaka och skyddar sitt revir, och stora stim med randiga småfiskar finns här runt omkring dig, och när du simmar genom ett stim delar den på sig, låter dig passera och sluter sig samman igen bakom dig.
   Vid ett tillfälle tycker jag mig se en haj, en liten rackare men ändå, fast det kan vara något annat, för den simmar snabbt förbi och är försvunnen innan jag hinner syna den ordentligt.
   Det är en fantastisk värld härnere, olik allt annat jag tidigare har varit med om och känslor av lycka och frihet och ödmjukhet genomsyrar för ett ögonblick min trinda kropp, där jag lugnt sparkar mig fram mellan formationer med knottriga pelare av star coral, de salladslika bladen hos lettuce leaf, de i strömmarna lojt vajande sea fan corals och de långa tentaklerna av svart och röd korall. Sjögurkorna ligger på botten som svarta baguetter och de taggiga bollarna av sjöborrar har placerat sig i skrevor i korallerna.
   Det finns så mycket att se och uppleva i de här tropiska vattnen att tiden tycks flyga iväg. På den här kursen som certifierar oss till Open Water Divers gör vi totalt fyra dyk, mellan sju och tjugo meter, och när vi närmar oss den röda gränsen på fem bar, femtio kilos tryck i syrebehållarna, börjar vi sakta uppstigningen med nio meter i minuten, för att avsluta med ett treminuters säkerhetsstopp på fem meter, innan vi är uppe vid ytan igen.

Marius hade mer energi än vad som verkade vara möjligt att kanalisera för en enda person. När han inte höll på med sky diving, dykning eller thaiboxning drev han en nätsida som sålde elektronik. Han hade alltid en massa projekt på gång och han hade sommaren bokad:
   ”Jag ska åka runt på festivaler i Norge och sälja thaimat. Jag känner några jänter i Oslo som kommer från Thailand och dom får laga maten. Vill du hänga med i tre månader? Det är en god förtjänst – jag vet var jag kan skaffa en caravan och sedan far vi runt, juni, juli och augusti och bara håver in pengar.” 
   Vi satt på min veranda med en öl i handen och Marius planerade redan för nästa aktivitet:
   ”Ska vi åka ut till Shark Bay, snorkla och titta på hajar?”
   ”Okay. Men jag tänkte lämna tillbaka scootern och hyra en cross, en sån som du har. Sa du att det var en trefemti?” Jag hade provat hans Yamaha och den kändes stabilare än min scooter, speciellt på djungelvägarna.
   ”Ja. Dom där scootrarna är farliga.”
   Men det blev ingen Shark Bay idag. För när vi parkerade utanför butiken där Marius hade hyrt sin motorcykel gick vi mot ingången och tysken som ägde stället kom springande ut och han var rasande:
   ”Jag har precis målat här och så kommer ni bara och går på målarfärgen och den är inte torr!”
   Han hade penslat ett stort ”P” i svart vid sidan av ingången och korsat över det med rödfärg, alltihop inramat av en kvadrat i svart med allt annat än raka sidor. Det var inte snyggt från början och det blev inte bättre av att vi hade trampat i den blöta färgen och våra skor lämnade avtryck som ledde mot dörren. Tysken pekade på en scooter och en stol och gastade vidare:
   ”Jag ställde dom här framför så att ingen skulle trampa i färgen.” Tysken hade tydligen räknat ut att om han ställde en moped och en pall utanför en affär skulle alla förstå att det var nymålat. Marius och jag tittade häpet på varandra och började gapskratta.
   Tysken var på ett mästrande humör och han fortsatte: ”En del föds efterblivna.”
   ”Vad i helvete pratar du om?” sade jag. ”Varför ställde du inte bara dit en skylt?”
   ”Ja”, sade Marius. ”Den här killen hade tänkt hyra en motorcykel i en vecka men nu blir det inget med det – asshole!”
   ”Du lämnar tillbaka din motorsaikkel med en gång” Tysken sträckte fram handen: ”Nycklarna. Nu!”
   Marius försökte ge honom nycklarna men nu pekade tysken på tändningslåset:
   ”In de motorsaikkel! De key – in de motorsaikkel!”
   Den här mannen verkade inte må riktigt bra och när vi skulle gå därifrån sade han oväntat:
   ”Ok. See you.”
   Marius svar var lika kort som logiskt:
   ”No!”
   Vi gick och hälsade på Omar som var en bekant till Marius. Omar var manager för The Castle, en klubb en liten bit utanför byn. Marius berättade om den arge tysken.
   ”He´s all fucked up.” Omar skrattade gott. ”I told you.”

Vi gick vidare och till boxningsklubben där Marius hade tränat. Det fanns ett gym och vi lyfte på hantlarna och slog på sandsäckarna. Marius tog med sig en fågelbur snickrad i trä som han hade beställt tidigare och som han skulle posta hem; vi hämtade upp hans nya glasögon från optikern; vi gick runt bland butikerna och Marius flirtade med expediterna; vi gick ner till en strandbar för en Singha och Marius passade på att skriva ihop tio vykort samtidigt som han svarade i sin telefon som ringde med jämna mellanrum. Han var som en virvelvind. Men just nu var det ändå ganska lugnt. Detta var kanske orkanens öga

Vi satt på verandan, drack en sista drink och sedan tog Marius nattbåten till fastlandet för att flyga från Krabi till Chiang Mai där han bodde. Jag tänkte på hans planer inför nästa vinter:
   ”Jag åker till Sydamerika, reser runt i några månader och sedan köper jag en segelbåt i Costa Rica och seglar hem den. Ska du hänga med?”

”Jag har blivit av med min mobil”, sade Chelsey. ”Jag kan inte ringa dig så vi får skicka meddelanden.”
   ”Vad hände?”
   ”Jag glömde den vid ett pannkaksstånd och när jag gick tillbaka var den borta.”
   Hon var mitt uppe i en kurs om undervattensfilmning och hon var helt fast; hon tänkte dykning och hon pratade dykning. ”Jag dyker varje dag på förmiddagen och sedan redigerar jag dom filmer jag har tagit på eftermiddagen och då sitter jag på Deep Down. Kom dit vid sextiden så kan vi gå och ta en matbit eller nåt.”

Eftersom det hade gått tre månader sedan Chelsey och jag skiljdes åt på busstationen i Bangkok hade jag hunnit placera henne någonstans i de bakre rummen av mitt medvetande.
   Hon hade sagt, ”I´ll see you”, och eftersom jag tänkte att det inte skulle hända svarade jag, ”Yes, see you, somewhere over the rainbow”.
   Men, kanske var det just så det blev. För Koh Tao – med sina vita palmkantade stränder med pulversanden masserande fötterna, med de grönskande bergen som tornade upp sig i bakgrunden, med sin avslappnade vardagslunk och med sitt isolerade läge där den lilla ön tycktes ligga ända bort vid världens ände – var som en skatt som väntade i slutet av regnbågen.

Koh Tao, eller sköldpaddsön som den också kallas på grund av alla de sköldpaddor som syns i vattnen runt ön, hade däremot några av de sämsta vägar jag har åkt på. När jag stressade scootern uppför branterna och försökte undvika alla gropar och hål i vägen överröstades det ansträngda motorljudet endast av de oräkneliga syrsor som stundtals höll närmast öronbedövande konserter i den täta djungeln, inte bara i solnedgången utan under hela dagen.
   Jag körde norrut på den västra sidan och vägen slutade vid Dusit Bancha Resort, en lyxig hotellanläggning som låg där, självbelåtet leende åt sitt unika läge. Jag gick in där på mörkbetsade träbroar som ledde över den bergiga och kuperade terrängen, förbi restauranger och simbassänger och ner till havet som kluckade mot de stora klippor som låg utspridda i vattnet likt gigantiska stenar utslängda av en nyckfull jättes hand.
   Några hundra meter ut låg ett naturreservat, Nang Yuan Island. Det var egentligen två öar och de bands samman av en smal sträcka av den vita sanden som var typisk för de här öarna. Jag pratade med en amerikan som hette James.
   "Man skulle kunna simma ut dit.”
   "Ja, men det kostar bara hundra bath att ta en långtail. Och det är det värt för det finns en stig som leder nästan runt den vänstra ön och på toppen finns en view point där man har en bra utsikt över området.”
   ”Jag ser att det ligger bungalows där.”
   ”Ja, det finns en resort på den västra ön där man kan hyra in sig. Lite väl isolerat för min smak”, sade James eftertänksamt.
   ”Det här stället ser trevligt ut”, sade jag och nickade mot hotellet, stugorna och poolerna bakom oss.
   ”Yeah, but I think it’s out of my league.”
   Han gick efter sin thailändska fru som vinkade glatt till mig. Det var roligt att se ett par där den thailändska kvinnan var ungefär i samma ålder som sin amerikanske man.
   Jag körde tillbaka till D.D Hut där jag hyrde en rymlig bungalow. Den hade ett bra läge för det var bara ett par minuters promenad söderut till byn och lika långt norrut till Saree Beach.     

Jag köpte en flaska vatten och satte mig på verandan. Det hade flyttat in en norrman i grannhyddan. Han hette Marius och var thaiboxare. Dagen innan hade han gått en match mot en av de lokala killarna.
   ”Hur gick det?”
   ”Jag knockade honom i tredje ronden”, sade Marius och lade en påse is på en svullen högerfot som han hade sträckt ut på verandaräcket. ”Men det blev oavgjort. Man räknar poängen efter viktklass och jag vägde en fem, tio kilo mer än han.” Han visade en film av matchen som var tagen med hans mobil där Marius skoningslöst attackerade den kortare thailändaren som mest rörde sig baklänges runt i ringen.
   ”Nu ska jag vila upp mig och bara slappa ett par dagar”, sade Marius och öppnade en Chang.

   Vi tog scootrarna och körde söderut. Uppe på den högsta kullen längs kusten fanns en bar och den hette givetvis High Bar, och vi hade en vidunderlig utsikt över havet och klipporna och djungeln, och nedanför oss sträckte Shark Bay ut sig med sin smala sträcka av vitskimrande sand.
   Marius hämtade ett par öl och vi pratade om kravallerna i Bangkok förra våren där flera rödskjortor sköts ihjäl av militären på Khao San Road.
   ”Jag såg kulhålen i väggen”, sade jag.
   ”Jag var där”, sade Marius. ”Jag gick på gatan och blev rånad på min plånbok.” Han skrattade till, ”Tjuven var så fräck att han tog pengarna och gav tillbaka plånboken till mig.”
   Jag tittade på honom. Han var en bit längre än jag, vältränad och muskulös. ”Och det fanns inget du kunde göra?”
   ”Nää… det stod ett helt gäng runt mig.”

Ross kom från sydvästra England, från Devon. Vi satt på min veranda med drinkar i solnedgången och smörjde in fötterna med grön tigerbalsam mot myggorna. Ödlorna ropade, ”Gecko! Gecko!” och syrsorna började plötsligt gnida sina vingar i vad som lät som ett växande ramaskri.
   ”Tror du att dom har en ledare som bestämmer när dom ska sätta igång?” funderade Ross
   Jag hade fått nya grannar, ett medelålders tyskt par, och när de passerade nedanför min veranda passade jag på att önska ”Good evening!” men de svarade inte utan gick in till sig och stängde om sig med en smäll.
   ”Jag tror att dörren är stängd”, sade Ross med sin torra brittiska humor.