osmoala

Marius hade mer energi än vad som verkade vara möjligt att kanalisera för en enda person. När han inte höll på med sky diving, dykning eller thaiboxning drev han en nätsida som sålde elektronik. Han hade alltid en massa projekt på gång och han hade sommaren bokad:
   ”Jag ska åka runt på festivaler i Norge och sälja thaimat. Jag känner några jänter i Oslo som kommer från Thailand och dom får laga maten. Vill du hänga med i tre månader? Det är en god förtjänst – jag vet var jag kan skaffa en caravan och sedan far vi runt, juni, juli och augusti och bara håver in pengar.” 
   Vi satt på min veranda med en öl i handen och Marius planerade redan för nästa aktivitet:
   ”Ska vi åka ut till Shark Bay, snorkla och titta på hajar?”
   ”Okay. Men jag tänkte lämna tillbaka scootern och hyra en cross, en sån som du har. Sa du att det var en trefemti?” Jag hade provat hans Yamaha och den kändes stabilare än min scooter, speciellt på djungelvägarna.
   ”Ja. Dom där scootrarna är farliga.”
   Men det blev ingen Shark Bay idag. För när vi parkerade utanför butiken där Marius hade hyrt sin motorcykel gick vi mot ingången och tysken som ägde stället kom springande ut och han var rasande:
   ”Jag har precis målat här och så kommer ni bara och går på målarfärgen och den är inte torr!”
   Han hade penslat ett stort ”P” i svart vid sidan av ingången och korsat över det med rödfärg, alltihop inramat av en kvadrat i svart med allt annat än raka sidor. Det var inte snyggt från början och det blev inte bättre av att vi hade trampat i den blöta färgen och våra skor lämnade avtryck som ledde mot dörren. Tysken pekade på en scooter och en stol och gastade vidare:
   ”Jag ställde dom här framför så att ingen skulle trampa i färgen.” Tysken hade tydligen räknat ut att om han ställde en moped och en pall utanför en affär skulle alla förstå att det var nymålat. Marius och jag tittade häpet på varandra och började gapskratta.
   Tysken var på ett mästrande humör och han fortsatte: ”En del föds efterblivna.”
   ”Vad i helvete pratar du om?” sade jag. ”Varför ställde du inte bara dit en skylt?”
   ”Ja”, sade Marius. ”Den här killen hade tänkt hyra en motorcykel i en vecka men nu blir det inget med det – asshole!”
   ”Du lämnar tillbaka din motorsaikkel med en gång” Tysken sträckte fram handen: ”Nycklarna. Nu!”
   Marius försökte ge honom nycklarna men nu pekade tysken på tändningslåset:
   ”In de motorsaikkel! De key – in de motorsaikkel!”
   Den här mannen verkade inte må riktigt bra och när vi skulle gå därifrån sade han oväntat:
   ”Ok. See you.”
   Marius svar var lika kort som logiskt:
   ”No!”
   Vi gick och hälsade på Omar som var en bekant till Marius. Omar var manager för The Castle, en klubb en liten bit utanför byn. Marius berättade om den arge tysken.
   ”He´s all fucked up.” Omar skrattade gott. ”I told you.”

Vi gick vidare och till boxningsklubben där Marius hade tränat. Det fanns ett gym och vi lyfte på hantlarna och slog på sandsäckarna. Marius tog med sig en fågelbur snickrad i trä som han hade beställt tidigare och som han skulle posta hem; vi hämtade upp hans nya glasögon från optikern; vi gick runt bland butikerna och Marius flirtade med expediterna; vi gick ner till en strandbar för en Singha och Marius passade på att skriva ihop tio vykort samtidigt som han svarade i sin telefon som ringde med jämna mellanrum. Han var som en virvelvind. Men just nu var det ändå ganska lugnt. Detta var kanske orkanens öga

Vi satt på verandan, drack en sista drink och sedan tog Marius nattbåten till fastlandet för att flyga från Krabi till Chiang Mai där han bodde. Jag tänkte på hans planer inför nästa vinter:
   ”Jag åker till Sydamerika, reser runt i några månader och sedan köper jag en segelbåt i Costa Rica och seglar hem den. Ska du hänga med?”