Tuppen gol
När människor inte kan kontrollera sina egna känslor börjar de vilja kontrollera andra människors beteenden – John Cleese
Tuppen på andra sidan muren brukade väcka grannskapet runt halv fem med ett myndigt vibrato som sällan övergick till en uppgiven och ömklig stilla klagan utom vid de få tillfällen när ingen hörsammade hans käcka morgonfanfar. Oftast gick det bra att bara skaka på huvudet och flina lite lätt, kolla klockan och somna om.
Och sedan en morgon vid slaget sju satte den ödesmättade begravningsmusiken in. På sidogatan intill hade man satt upp ett hundramannatält med bord och stolar och de långsamma melodierna framfördes av vokalissor med röster som darrade av melankoli. Först trodde jag att de klagande tonerna alltid gick i moll men de gick faktiskt oftast i dur. Högtalarna bågnade av trycket från volymen som skickade sorgesångerna ut över grannskapet och till och med tuppen valde att hålla tyst. Och när det väl hade börjat visste du att det skulle hålla på i tre dagar.
Jag hade skaffat ett medlemskort på ett träningsställe där jag började gå fyra fem dagar i veckan.
Det var som ett västerländskt gym med fria vikter och fasta hantlar med gummiöverdrag och maskinerna drevs med remmar istället för kedjor.
Det var stora fläktar överallt och en luftkonditionering surrade i bakgrunden. Det fanns ett stort inglasat rum för boxning, gruppövningar och yoga.
Det tog mig drygt tjugo minuter att gå hit så jag var uppvärmd redan när jag kom fram, och i alla fall i början bildades det svettpölar på golvet när jag slet med maskiner och hantlar och trodde att jag låg på samma vikter som innan, för flera månader sedan.
Det gjorde jag inte. Efter några dagar höll jag på att kollapsa.
En dag satt jag i axelpressen och förvånades över att kunna köra den på max vikt och jag svettades kopiöst, och jag gjorde mina rundor till automaten som levererade kalla muggar med vatten. Men jag var fortsatt törstig och ju mer jag drack desto törstigare blev jag, och det enda vattnet gjorde var att jag kände mig uppsvälld.
När jag gick tillbaka ut på den heta dammiga gatan kunde jag inte tänka klart, jag befann mig som i en dimma och jag vandrade håglöst mot Sok San Road. Jag minns att jag köpte en Aquarius, en isotonisk sportdryck, men den hjälpte bara sådär, och jag kunde inte äta eller dricka för det kändes som att jag hade svalt en strandboll.
Jag kom hem och satte mig vid bordet vid poolen och både Ross och Torben tyckte att jag såg trött ut. Jag sov dåligt på natten, kroppen kändes i olag och när jag vaknade vid halv två, och utan att kunna somna om googlade jag på salter och mineraler.
Jag kände mig knäsvag även nästa dag så jag köpte kaliumtabletter på det där stora apoteket från bensinstationen på väg mot floden, och den första av dessa vita kapslar, en dollar för tio stycken fixade till mitt uttröttade och uttorkade tillstånd väldigt snabbt, magen var inte lika uppblåst och behovet att dricka lika mycket som innan och som ändå bara gav mig en svullen mage försvann också. Jag tänkte att det var ett mirakelmedel.
Kalium tillåter vätska att tränga in i kroppens celler och när du har brist på denna salt och mineral blir du uttorkad hur mycket du än dricker. Och det sägs att man blir mer uttorkad ju mer man dricker eftersom vätska driver vätska.
Jag fortsatte också att ta magnesiumtabletter med B6, köpte en strip med kalcium plus D3 för säkerhets skull och tog extra salt till maten för smaken och för natrium. Efter en dag kände jag mig helt och hållet, låt oss säga, hunky dory och Ross sa, ”You don't look so fat anymore.”
Jag studerade menyn på Kalmars Kött och Bar på nätet och en rejäl portion med argentinsk oxfilé gick på över fyra hundra spänn. Jag bestämde att i morgon skulle jag njuta av en kambodjansk beef tenderloin med grönpepparsås och potatismos för sex dollar. Så det gjorde jag. Och jag skulle gå dit igen. Och igen, och igen...
Jade kom tillbaka till Siem Reap på en fredagseftermiddag. Allen, hennes bror hämtade upp henne från flygplatsen på sin tunga motorcykel och de bromsade upp där jag gåendes var på väg mot Sok San Road. Här var det telefonbutiker, nudelstånd och det där dammet i luften fick oss alla att hosta till en extra gång. Hon strålade, ”Heey!”
Hon såg fräsch ut. Hon hade inte hade sovit på närmare trettio timmar eftersom hon hade tagit omvägen via Singapore.
På kvällen beställde vi mat på Happy Pizza. Ägaren var glad över att se henne igen och frågade om vi ville ha det happy och vi sa nej. Vi höjde våra glas och Jade sa:
”I'm so happy to be back.”
”I'm happy too. You look good!” Hon var vackrare än förra gången då hennes resa till Kambodja hade kantats av en tragedi i och med motorcykelolyckan och hon hade sviter som fortfarande förföljde henne. Vi nuddade vid ämnet och Jade sa:
”I still have some pain in my shoulder.” Hon sträckte sin högra arm bakåt och i sidled,
”Look at my arm. It looks normal but sometimes I feel pain.”
”What do you do about it?”
”Nothing, I don´t think about it. But now that you mentioned it...” Hon vred sig lite lättsamt och skrattade, ”Why do you want to hurt me?”
Jag lät som, hah ha haa och ho hoo hah och sa, ”I don't”. Jade log och sa – ”Just joking.”
