osmoala

 

Så var vi här i Siem Reap igen. Våra berättelser skulle gå in i varandra. Vi pratade om Sok San Road och vi var bra på det också.

   Jag var tillbaka på The Concept Residence, och jag fick samma rum jag hade i april, längst bort vid poolen. Ross flyttade in i lägenheten bredvid. Vi kunde inte uttrycka vår glädje på ett bättre sätt än att gå ut på stan och fira. Det blev en fest som varade i flera veckor.

 

Men alla de där glada dagarna var inte helt bortkastade. Vi skrattade ju flera gånger till exempel. Vi tog promenader i både flip flops och runners, jag köpte en ukulele på Road Six, gick ett par dagar på gymet och Ross drog en historia från det verkliga livet. Han berättade om Bella, hans dotter i Saigon som snart skulle fylla fyra år:

   ”You know Bella, she a lively girl!”

   ”Kan du ta det där igen?”

   ”Ja – det var alltså en katt som tydligen störde henne, vem vet vad som hände egentligen, och Bella tar tag och kastar ut katten från balkongen på fjärde våningen.”

   ”Vad hände med katten?”

   ”Katten dog.”

   ”Hon dödade en katt?”

   ”Hon dödade en katt.”

   Vi säger ingenting på en stund.

   Ibland tömmer de blåsan inför nedslaget från hög höjd, de passar på att fälla ut sig med alla tassarna, som en slags fallskärm, för att dämpa nedslaget så mycket som möjligt.

 

Jag träffade Lorraine på Karma Bar. Jag kände henne sedan tidigare och hon hade också fallit från en hög höjd. Eller kraschat skulle man nog hellre säga.

   Hon såg slätare ut än när jag träffade henne senast – hon hade samma vilsamma och bestämda blick som innan och jag såg henne ibland på nätet där hon ständigt var i färd med att avslöja hyckleriet inom mainstream media. Hon kände till varenda konspirationshistoria på planeten och hon hade lagt på sig ett par kilo så hon såg inte så benig ut längre.

   ”I'm doing great!” svarade hon på min fråga. ”Jag har anställt en ung tjej och vi jobbar tillsammans fram den här sidan som heter Cambodian Buzz.”

   ”Jag har kollat in den.” Det var en ljummen kväll på Karma och det var kanske därför Jason höjde stegvis på volymen – Jason! Och inte en melodi i den där industripulsen. Den började ta på mina öron och efter lite kallprat sa jag, ”Vill du följa med till Happy Panchos? – dom har dom kallaste ölen.”

   ”Okay. Då kan jag beställa mina potato skins.”

   Hon reste sig och vi gick ut från Karma Bar, ut på gatan, förbi Draft Bar, Taste For Life och Mc Cool's och hon var nästan lika lång som jag. Jag tittade på hennes fötter samtidigt som vi gick förbi Draft Bar där flickorna redan hade gjort sig i ordning för kvällen, och hon hade lågskor i storlek 41. Vi satte oss på Happy Panchos. Vi beställde ett par isiga draft och när vi smuttade på dem berättade Lorraine den kallaste historia jag har hört på länge. Hon sa:

 

”Jag hade ett lyckligt äktenskap och han var mannen i mitt liv. Vi hade gott om pengar och Steve investerade i en segelbåt som vi skulle åka jorden runt med.”

   Jag ser faran i hennes ögon och jag hukar som för att avvärja en annalkande katastrof så jag frågar lite lättsamt, ”Hur lång var båten?”

   ”Över femton meter.”

   ”Det är en rejäl segelbåt.”

   ”Ja, det var det.” Hon skakar på huvudet, hennes hårsvall svänger fram och tillbaka och får mig att tänka på Elisabet Höglund. ”Min man dog på den där båten.”

   De var ute till havs och han fick en propp i hjärtat. Han krampade och dog framför hennes ögon. Hon var i panik och kallade på hjälp genom comradion. Det närmaste var Malaysia, och det tog tio timmar tills kustbevakningen kom och lotsade in segelbåten. De blev förda till en marinbas.

   ”När jag klev ur segelbåten samtidigt som min makes döda kropp lyftes i land hade jag åtta vapen riktade mot mig.”

   ”Åtta vapen?”

   ”Jag räknade dom. Dom trodde förmodligen att jag hade nånting med min mans död att göra.”

   ”Hade du?”

   Hon sträcker sig fram vid sidan av bordet och slår mig på låret, ”Of course not – get out of here!”

   ”Sorry about that. Jag ville bara tömma ut alternativen … eller hur man nu säger. När hände allt det här?”

   ”För fyra år sedan.”

   ”Du ser bättre ut än förra året.”

   ”Tack. Jag har precis börjat återhämta mig. Nu satsar jag min energi på Cambodian Buzz.”

   Hon har ett älskvärt skratt som blandar sorg med glädje. Hon lyfter glaset och vi skålar – ”Cheers!”

 

Det var ett härligt gäng som bodde här på The Concept Residence och jag var glad över vara en del av den här miljön.

   Ross bodde alltså granne med mig och det var Darlene från Australien; Henu från England som bodde här med sina två tonårssöner samt en dotter runt tjugo; Victor från Schweiz som jag kände från förra gången; Nico från Österrike med ett skägg som hyllade Castro; Yvonne från Nederländerna, hon var sjuttio och rökte ganja som en borstbindare, och Dan som var sextiotvå, i bra form och han gick och tränade Cambodian boxing sex dagar i veckan på ett gym som låg runt hörnet.

 

Denna Dan var från Pittsburg och han jobbade som hypnotisör. Han gjorde shower där han bjöd upp folk från publiken. Vi satt och drack öl utanför min dörr och han sa:

   ”Jag kan sätta mellan 75 och 80 procent av alla människor i trans inom en minut. Vi kan prova nångång om du vill?”

   ”Okay, jag ser fram emot det. Hur långt kan man få folk att gå när dom är i hypnos?”

   ”Jag gav en av mina flickvänner multipla orgasmer.” Han ryckte på axlarna. Jag visste inte om något av det han sa var sant. Men om han ljög så ljög han i alla fall snabbt.

   ”Och, en bekant som också är hypnotisör berättade det här: Han tog upp en man från publiken, satte honom i trans och sa att han skulle bränna honom med en cigarett på handen och att han inte skulle känna ett dugg. Det gjorde han inte heller. Men nästa dag utvecklade han ett brännsår på handens ovansida och gick och sökte upp min bekant och sa – 'Varför gjorde du det? Varför brände du mig med en cigarett?' Och killen som hade hypnotiserat honom sa:

   'Det gjorde jag inte, jag använde en blyertspenna'. It shows the power of the mind.”

   Det skålade vi på. Han frågade om jag hade blivit hypnotiserad nångång.

   ”I don't know.”

   ”How can't you know?”

   ”Maybe she made me forget I was hypnotized.”

   Jag var alltså inte säker på om jag någonsin hade blivit hypnotiserad förut, och jag var skeptisk till om det skulle funka på mig. Dan sa att jag hade vissa personlighetsdrag som gjorde mig än mer hypnotiserbar.

   ”What are you talking about?”

   ”Education, imagination and you play music. I was thinking of Bob Dylan the other day when you played the ukulele.” Han håller med om att musik också är en slags trans.

   Kanske försöker han genom att berömma mitt spelande bara sätta mig i den rätta välvilliga stämningen för den kommande hypnosen? Och vad skulle han tjäna på det? Erbjuda mig multipla orgasmer? Han är ju inte direkt gaykillen heller och han träffar en lokal tjej som är trettiotvå men som ser ut som tjugo.

   Han är en hygglig typ samtidigt som det finns något obestämbart hos honom. Som att han redan har räknat ut vad du ska säga i nästa andetag, men kanske är det en profil som stämmer överens med hans jobb. Jag tänker att om jag ställer cyniska frågor till honom kommer han att leverera cyniska svar.

   Men det är det många som gör. Det betyder ingenting. Folk säger antingen det du vill höra eller det de vill att du ska höra.

   Han är en decimeter längre än jag med armar som sticker ut som grenar till en lönn, han har en bra räckvidd och i ringen gör han det hans kropp och huvud säger åt honom att göra. Fast det är svårt att veta om han är bra eller inte.

   Eftersom mitt kylskåp är fullt med öl passar jag på att ställa kalla patroner på bordet, först utanför Ross' rum och sedan ber Ross oss att vara lite tystare, och jag säger, ”Pipe down and go to bed”, och det gör han, fast jag tror att han ska komma ut och sätta sig med oss så jag skojade bara, och sedan utanför mitt rum, och nu har både Henu och Darlene gått och lagt sig, och han slappnar av och struntar i det där ständiga schackpartiet som tycks vara hos honom en hel del av hans vakna tid.

   Jag fantiserar att det är jag som har lyckats hypnotisera hypnotisören. Det skulle vara rätt kul. Och jag vill gärna flyga igen, som jag gör i mina vakendrömmar. Men, tänk om han redan har kört igång och nu utsätter han mig för en dubbelhypnos. Den första för att övertyga dig om om att det inte sker någon som helst monkey business, och den andra för att kapa ditt lättfångade medvetande som har varit utsatt för den heta solen under hela den långa dagen.

   Nåja, så lätt kommer det inte att bli.

 

Vi hade klagat på hettan i flera dagar, att den gjorde oss trötta och orkeslösa, och det var sant. Sedan kom Kinavinden svepande från norr och på kvällen i en tuk-tuk tillbaka från Sok San Road hade temperaturen dramatiskt sjunkit till sexton grader. Det sved det i skinnet.

   ”It's bloody cold!” skrek Ross. Det var både fartvinden och Kinavinden som ruskade om vårt fordon.

   ”Igår gnällde du för att det var för varmt.”

   ”Det gjorde du också.”