Viva!
Sok San Road löper västerut från X-Bar som ligger vid KFC-Road, som kallas så eftersom det längre upp finns en Kentucky Fried Chicken. Det är hotellrum för upp till hundra dollar natten och sängar på guest houses från tre dollar. Utmärkta restauranger med lokala och västerländska rätter och barer som håller öppet så länge det finns gäster.
Det är samma gäng av backpackers som överallt, turister från alla världens hörn, dagdrivare, misfits, skönmålare, opportunister, skojare, småkriminella, pundare, misantroper, självförhärligande lättkränkta psykopater, galna unga män med vilt stirrande blick, gäng med limsniffande gatubarn och en hel drös med helt hyggliga människor också. Det är alltså som ett tvärsnitt av vilket samhälle som helst, men med en extra skruv eftersom detta är Kambodja, och på nätet kallas kungadömet inte sällan ett cowboy country.
Hursomhelst – jag känner mig som på mammas gata.
Vik nu av från eftermiddagens trafikstockning, klockan är halv fem, sätt dig mot gatan på Happy Herb Pizza och säg, draft, please!
Pizzeriorna har snarlika namn – Happy Angkor Pizza, Happy Special Pizza, Ecstatic Pizza och, just, Happy Herb Pizza – och det är inte på skoj heller, för om du ber om det strösslar de generöst med marijuana över din deg. Och det rullas och röks överallt, på restaurangerna och på många barer köper du dina jointar och påsar rakt över disk. Jag beställer en four cheese och håller mig till oregano.
Managern kommer med ett stop Angkor och ler försiktigt. Han är bakfull idag. Han går tillbaka och lägger sig på platsen för eftermiddagsluren, mellan två bord där han kurar mot väggen och lutar huvudet mot en kudde. För några dagar sedan hade han en bula i pannan stort som ett duvägg.
”Did you see those kids sniffing glue?” hade jag precis frågat kvinnan som råkade gå bredvid mig på Sok San Road. Nyss stötte jag ihop med henne vid The Old Market när jag gick ut från Kim Lek Cheng's Restaurant, där jag ibland stannar till för ett stop efter gymet. De har varit femti cent så länge jag kan minnas och det som finns i kranarna här, som överallt i Kambodja, är antingen Cambodia, Angkor eller Anchor.
Är hon från Italien?
”I don't want to see.” Hon ler avmätt.
”Do you understand what I'm saying? It breaks your heart.”
”Yes.” Något mindre avmätt nu. Men kanske tror hon fortfarande att jag försöker ragga upp henne, så jag korsar den smala övertrafikerade gatan Sok San, sätter mig på Happy Herb Pizza och beställer det där stopet med Angkor. Efter en stund släntrar hon förbi med dagens lunch i en plastpåse men jag låtsas studera min telefon och tänker på limungarna.
Limungarna. Senare ska jag prata med John. Han är en lokal tuk-tukförare, och som så många har han tagit sig ett engelskt klingande förnamn. Han lutar sig över min dator där jag sitter på Christians bar, och han läser de engelska orden, Did you see those kids sniffing glue? Han ger mig sin förklaring:
”Det är fattiga ungar.”
”Har de föräldrar?”
”Ja, men föräldrarna är fattiga, och papa kanske dricker. Ungarna får ingen mat hemma så de rymmer. Vet du hur mycket man tjänar på att skörda riset?”
”Inte mycket. Men dom här ungarna är så unga, kanske fem, sex...”
”Ja. Men du förstår, vi har en regering som inte bryr sig om människorna.” Jag tänker på elitens lyxbilar som åker runt i Phnom Penh. John fortsätter:
”Jag hade också ett tufft liv när jag växte upp. Men i skolan ville jag alltid lära mig engelska. Jag brydde mig inte om matte eller kemi, allt jag ville var att lära mig engelska.”
John berättar att när han nu har sparat ihop pengar till en tuk-tuk har livet gradvis blivit bättre. Han illustrerar med en stigande handflata i luften. Han tar turister till Angkor och vissa dagar tjänar han en hyfsad slant. Han är trettioett med en fru och två döttrar, en är fem och en är tre.
Han skakar hand. Det är halv sex på kvällen. Han ska hem till familjen.
Jag bodde i en bungalow på Garden Village. Det fanns en AC som jag lät stå på dygnet runt. Det var ett hyfsat rum med en liten veranda och det var bara några steg till poolen. Det som senare skulle få mig att flytta till rum 007 var det ständigt pågående poolpartyt, och när jag hörde No Woman No Cry och Blowing in The Wind för femtielfte gången fick det någonstans vara nog.
Jag satt på Viva!, och tänkte på Barbara. Det hade gått ett och ett halvt år sedan vi tog bussen till Phnom Penh, och det var här vi brukade sitta. Vi hade checkat in på Flamingos på 51st street, och Barbara tillbringade de ljusa timmarna på Nationalmuseet där hon hade fått tillgång till de låsta arkiven om templen i Angkor. Efter fem dagar och sex nätter tog hon bussen tillbaka till Siem Reap och jag tog bussen till Sihanoukville.
Det var alltså här på Viva! som vi brukade sitta och dricka våra margaritas. En tuk-tuk stannade i korsningen mot Old Market och Barbara hoppade ur. Hon var här.
Hon rynkade på pannan över mitt AC-kalla rum i bungalown vid poolen på Garden Village.
”I never use the air condition, and I live in five-star hotels on this trip”, sa Barbara och vaggade med handen lite självironiskt. Hon var här med en grupp turister från Budapest och hon hade guidat dem genom lyxhotellen och flygen och sevärdheterna snart i tre veckor mellan Vietnam, Laos och nu, som sista anhalt, hennes egen grej – Angkor här i Kambodja. Men hon klagade lite lätt:
”Ja, det var en del som var intresserade på rundturen och jag fick flera frågor. Men, kom igen – allt jag egentligen gör är att babysitta. Deras största problem verkar vara hur man får igång tv:n eller luftkonditioneringen på rummet.”
”Hahahaa!”
”Det är sant. Men det här resebolaget betalar mig en månadslön för tre veckors arbete, och jag får åka gratis och se alla dom här fantastiska platserna och bo på de bästa hotellen.”
Jag tyckte att det var underbart. Sedan berättade Barbara att hon hade träffat en pensionerad amerikansk flygkapten och de åkte gratis runt i världen med hans bolag, senast hade de varit på en tripp till New York. Jag sa att jag var glad för hennes skull. Och jag sa:
”Christian har en bar som heter Dude Bar här i närheten. Vad säger du – ska vi gå dit?”
