osmoala

 

Det sorgsnaste ljudet i världen är en telefon som inte ringer – Jack Palance

 

 

Jag hade skickat ett sms till Kita om att jag var framme i Pattaya, men eftersom hon inte hörde av sig blev jag ledsen över att hon inte ville träffa mig och köpte en halv pava Sang Som för att dränka mina sorger. Sedan messade hon och sa att vi skulle ses imorgon och då blev jag så glad att jag gick och köpte en pava till för att fira.

 

I mellantiden tänkte jag på det som hade hänt senast:

Buddha girl tog mig på två buddistceremonier och jag skulle tänka att de gjorde en del gott för min plågade stackars jordbundna själ.

Nu betraktade jag, om än kanske tillfälligt, ett liksom större perspektiv jämfört med de bilder som mina sinnes begär efter sensationer annars så ständigt och frikostigt serverade mig av det bländverk som verkligheten ju består av.

Det var bilder som nu plötsligt kändes både banala och ytliga, envist fastklamrande som ett gammalt häftplåster, lika förgängliga som gårdagens tidning.

Jag fyllde lungorna med tempeldofter av lotusblommor och rökelse, och av gammal vana använde jag mig av köttsliga metaforer för att beskriva denna nya dimension av sinnesro – den du får efter en god middag där du sedan sitter och njuter av en kopp med starkt kaffe med tre sockerbitar och en sexa fin konjak.

 

Vi satt i parken på tempelområdet vid en liten konstgjord sjö och matade fiskarna med det vita brödet vi köpte av en glad dam som hade parkerat sin brödvagn vid dammen, ett bröd som var otjänligt som människoföda men som karparna tyckte hemskt mycket om.

På andra sidan sjön låg en byggnad som såg ut som en skola. Nu spräckte plötsligt en visselsignal det stilla lugnet och ett femtiotal barn i förskoleåldern sprang strax ut på gården från det nymålade gula huset och började med sina lekar.

”Kolla på dom där ungarna, dom ser ut att ha jättekul!” sa jag, för nu kastades det boll och det hoppades rep.

”Yes”, sa Buddha girl, ”Det är en förskola för fattiga barn som har byggts upp med pengar av det här templet.”

Buddha girl hette ju egentligen Kita. Hon hade känt mig tillräckligt länge för att hon skulle reta upp sig på mig ibland, och jag hade känt henne tillräckligt länge för att ibland reta upp mig på henne. Men, nu befann vi oss båda i en gemensam buddastämning.

”Och var får templet sina pengar ifrån?”

”Från donationer av privatpersoner, en del kommer från staten, men det finns väldigt rika thailändare som ger mycket pengar tillbaka till buddismen, för att dom har gjort sig stora förmögenheter.”

Jag nuddade med tanken vid den omfattande korruptionen i landet, och att donationerna kanske hade med strategiskt själslig självsanering att göra, men jag höll tyst för jag visste att Kita var både rojalist och self made.

 

Detta var buddaland, och kanske gick tron på en högre makt ibland hand i hand med det praktiska utövandet av mutor som ett hjälp att få tillbaka en favör, gärna så fort som möjligt, och fysiska pengar hade här en annan kraft än digitala pengar. En taxichaffis i Bangkok hade till exempel tapetserat bilens innertak med sedlar med valutor från alla möjliga olika länder, för att skapa god tur för sin verksamhet.

 

Den andra turen till ännu ett buddisttempel gick till en höjd som blickade över Pattaya och det var en strålande utsikt över bukten med Beach Road till höger och till vänster kunde du nästan se ner mot Jomtien Beach, om det inte hade varit för alla skyskrapor som numera ofta ägdes av ryska oligarker.

Innan vi beträdde helgedomen med de rundlagda munkarna omsvepta i gula tyger handlade vi upp oss på en del förnödenheter som vi ville skänka till de andar som omgav templet.

”This is not for real?” undrade jag

”What do you mean?”

”This stuff, it can't be for real...”

”It's for real, I'm sure.”

Jag tyckte att det var fantastiskt. Det var blommor, chokladaskar, torkade nudelsoppor, men också riktiga mediciner, piller, kanyler, omsorgsmaterial vid första hjälpen. Allt var gratis men du förväntades ge en donation.

”Är alltihopa det här på riktigt?”

”Ja. Det går till dom som behöver det, när dom stänger här. Dom delar ut maten och medicinen till dom som behöver det.”

”Det är som recycling?”

”Yes.”

Kita skrattade till: ”Recycling the buddha way. It's normal. Do you have a problem with that?”

”No. I love it.”

Men varifrån kom medicinerna som delades ut till de sjuka och fattiga? Jag antog att de kom från donationer och överblivna medicinlager till apoteken, men vad visste jag.

”Hur vet dom vilken dos dom ska ta?”

”Dom sjuka får medicinerna och kan gå till ett apotek och få gratis hjälp med doseringen och hur dom ska ta det.”

 

 

Här kommer några ögonblicksbilder:

 

Jerome, min gänglige franske kompis ställde sig plötsligt upp från pallen, tog två snabba steg och föll raklång i min säng. Vi skulle strax gå ut på stan men han visade sig vara omöjlig att väcka.

”Varför tog du hit honom?” frågade Ping, lätt förnärmat. Hon var en nätt laotiska med vackra ögon som skiftade i olika kulörer, allt efter hennes humör.

”Jag vet inte, men han verkade trevlig”, sa jag.

”Lever han?”

”Jag tror det.” jag daskade Jerome ännu en gång på rumpan men han bet sig envist fast vid sitt medvetslösa tillstånd. Vi skulle ha kunnat ta honom på en helikoptertur över Bangkok och han hade inte fattat nånting.

Sedan vaknade han efter två timmar, ursäktade sig och sa att han skulle gå hem.

Det var ett av det tydligaste fallen av narkolepsi jag någonsin har sett. Eller så var det kanske så enkelt att han bara däckade.

 

Jag upptäckte att Ping sov med öppna ögon. Hon låg på rygg och stirrade upp i taket och gjorde sovljud. Hennes pupiller var utplanade som små svarta stekta ägg. Jag stirrade fascinerat en stund på hennes ögon och hennes stilrena drag. Det var en smått skrämmande upplevelse om du aldrig har varit med om det tidigare.

 

I Pattaya gick jag in på en av sidogatorna till Walking Street och på en av barerna pratade jag en stund med ett gäng rundlagda äldre finska herrar som hade bott i den här staden i åratal. Det märktes. De hade bestämt sig redan långt tidigare kring vad de skulle tycka och tänka, de visste bäst om allting och de här negativa gubbarna kommenterade i nedlåtande ordalag de vänliga små thailändskorna som passerade vårt bord. Allt de sa hade en negativ klang. De utgjorde en samling av livströtta, övergödda, misantropiska besserwissers som jag aldrig trodde var möjligt om mina egna landsmän. Deras fördomar och förutfattade meningar hängde i luften som gammal urindränkt grisskit. Jag gick därifrån och det det kändes som att jag behövde en dusch och ett fräscht ombyte med kläder.

 

 

Kita sa: I'm never happy anymore.”

”Why?”

”I don't know. I don't have a good life. I'm only happy when I'm shopping.”

Hennes alkoholiserade pappa hade kört ihjäl sig på sin scooter bara förra året och det var därför jag höll mig undan från öl när jag jag träffade henne.

”Vad hände?”

”When my papa died I spent all my money for the funeral. Det var en begravning, inte så jättestor, men inte heller så enkel. Alla mina pengar gick till begravningen. Pengar jag hade sparat för att öppna en butik.”

”Med smycken...”

”Yes.”

Hon puffade mig på magen. ”But tonight I'm not sad. What you wanna do? You want to go out?”

”I like it here.”

”You're lazy, I know”, skrattade hon och lutade sig framåt.