osmoala

Always Look on the Bright Side of Life – Monthy Pyton


”Den där jävla ryskan hade rätt – det kostar med ett tvåmånaders till Thailand idag.”
   ”Hur vet du det?”
   ”Jag var på ambassaden i morse. Dom ville ha 40 dollar för visat och sen 25 dollar till killen vid den första disken för att jag skulle få det på två dagar. Det har varit nya regler i sex månader. Det är som en pengamaskin. Så jag tänkte fuck it och åkte tillbaka. Det är en principsak för jag är trött på den här girigheten. Dom vill slippa backpackers och ha folk som flyger in med gott om pengar. Samtidigt är det inga problem att göra en visa run om och om igen. Dom har nån deal med burmeserna uppe i norr.”
   ”Hur tänker du göra nu?”
   ”Ingen aning. Jag tänkte flyga för då skulle jag få en månad gratis men det är 125 dollar till Bangkok.”
   ”Plus all transfer fram och tillbaka från flygplatserna. Och flygplatsskatten. Och bagagevikten.”
   ”Ja, fy fan, det drar iväg.”
   Vi sitter på uteplatsen på Flamingos i Phnom Penh där vi checkade in igår. Hyfsade rum för 25 dollar natten, ligger på en sidogata till Street 51, den ösigaste gatan i stan med glittrande barer, tuktuk-förare som ropar efter dig hela tiden och vill sälja det ena efter det andra, och dygnetruntöppna Mini marts. Hororna är diskretare än i Thailand, men det är bara om man inte tittar dom rakt i ögonen.

”Hahaa, billiga flip-flops”, sa Swiss guy och pekade på mina fötter. ”I know these.”
   ”Yes, three dollars. Jag hade ett par dyra, för 250 bath som jag köpte i Bangkok, men nån snodde dom utanför min dörr häromnatten. Om jag får tag i den motherfucker som tog mina flip-flops tänker jag grundligt uttrycka mina känslor för folk som tar andras saker.”
   ”Jag tar saker ibland, men inte så mycket”, sa Swiss guy.
   Din jävla luffare, hörde du inte vad jag precis sa om tjuvar? Är du mjuk eller nåt?
   Vi satt på systrarnas restaurang och de var de goaste och gladaste tjejerna man kunde träffa på Serendipity Beach, maten var billig och helt okay, och ett stop öl kostade 50 cent.  
   Systrarna hette Yaya och Shola och deras gamla mamma brukade sitta vid bordet längst in och log välkomnande när Ross och jag tittade förbi, antingen på väg till stranden eller på väg därifrån. De här systrarna var för snälla för sitt eget bästa så det var inte konstigt att en halvpsykopat som Swiss guy, som aldrig hade några pengar, hade lyckats snylta in sig på deras restaurang – han låg i en säng i baren på nätterna och han käkade och drack på krita. Jag ville inte ens veta vilken historia han hade lyckats tuta i dom.
   ”Jag ser dig alltid här men det är inte så ofta jag ser dig på stranden”, sa jag till Swiss guy.
   ”När jag var yngre brukade jag ligga på stränderna hela dagarna men inte nu längre.”
   ”När du var yngre? Hur gammal är du nu?”
   ”Tjugufyra.”
   Det var nåt med Swiss guy’s ögon som inte stämde. Han såg inte illa ut men det var mycket snack om ingenting och jag skulle inte för ett ögonblick lita på honom med min plånbok. Men, man träffade en och annan övervintrare på såna här ställen, och jag har inget emot det – men betala för dig för helvete eller åk hem! Och ta aldrig andras grejer. Undrar vad han skulle säga om jag tar tag i honom och… glöm det. Hans tjejkompis kom in på restaurangen. Hon var engelska och hon bar samma svarta linne med röda bokstäver som det stod I Love BJ på, som jag alltid hade sett henne bära. Jag hade frågat henne vad BJ stod för och hon svarade: ”Egentligen står det för Beijing, men jag tar det som I Love Blowjob”, och hon gjorde en hastig rörelse med handen formad till ett rör, fram och tillbaka mot munnen. Hon var nog lite mjuk hon också. Nu kom hon in vickande med höfterna och med armarna i luften sjöng hon den där gamla engelska schlagerdängan, ”Good morning, good morning”, och för ett ögonblick såg hon ut som en efterbliven som var ute på en tjacktripp. Jag hade inte tid med dom här tomtarna. Jag kramade om Yaya och Shola, gick upp till hotellet och sedan tog Ross och jag bussen till Phnom Penh.

Kvällen innan hade Ross och jag varit hos Georgios. Han och grabbarna och köksan som jobbade här kändes som våra kompisar. Vi reste oss ur liggstolarna med de mjuka kuddarna och tog ett översvallande farväl. Just när vi stod där med armarna om varandra började det ryka häftigt från dynan som jag precis hade suttit på. Georgio kastade sig fram och slet till sig dynan, kallade på vatten och lyckades precis släcka rökhärden innan den exploderade i en våldsam brand. Ross och jag gick därifrån. Det var Ross som hade rökt och lämnat en brinnande cigg i askfatet som hade blåst ner på dynan av en plötslig vindpust från havet.
   ”Han skyller förmodligen på dig nu eftersom det var där du satt”, flinade Ross.
   ”Jo, du. Det hade varit snyggt att lämna stället efter tio dar i bästa samförstånd samtidigt som man passade på att bränna ner hans restaurang.”

Tillbaka i Phnom Penh nu.
   ”Den där ryska kvinnan” säger Ross. ”Jag kan inte fatta henne. I don’t understand her.”
   ”She’s a user. Hon använder andra människor. Det var det som Dider inte förstod. Han är för hygglig för att fatta att det finns människor som använder andra för sina egna syften. Ibland måste man kunna be folk dra åt helvete. Hon är inte speciellt snygg och inte vidare smart – hon har ingen humor och hon förstår inte ironi. Så hon försöker kompensera för allt det där genom att vara arrogant. Och Dider, den vänlige tysken, hoppas få träffa henne och hennes dotter i Bangkok.”
   ”Hon är förmodligen den sista personen jag skulle vilja träffa i Bangkok”, konstaterar Ross.
   ”Yes, the very last person.”
   ”Bussen till Bangkok är 28 dollar. Det är en tolvtimmarsresa.”
   ”Jag kanske åker med till Bangkok och sedan vidare. Samtidigt har jag två veckor kvar på mitt visum i Kambodja. Jag vet inte just nu. Men jag kommer att veta snart.”

The trees that whisper in the evening
Carried away by a moonlight shadow
Sing a song of sorrow and grieving
Carried away by a moonlight shadow
All she saw was a silhouette of a gun
Far away on the other side
He was shot six times by a man on the run
And she couldn't find how to push through

Moonlight Shadow – Cat Stevens

 
”Jag åkte ut på en båtutflykt och när vi stannade till hoppade alla i vattnet och det gjorde jag också.” 
   Sokum var från Sydkorea och han var den trevligaste och öppnaste personen jag hittills hade träffat från det östasiatiska, tekniskt och ekonomiskt expansiva landet. En och annan hade antingen varit nedlåtande skitstövlar, som han som jobbade ett kort tag för en elektronikbutik i Kalmar, eller de som helt och hållet gick upp i sina egna grupper med så lite kontakt med omvärlden som möjligt.
   Och, Sokum kunde skratta åt sig själv:
   ”Det är bara det att jag inte kan simma.”
   ”Du kan inte simma och ändå hoppade du i på djupt vatten?”
   ”Ja. Alla såg ut ha så kul när dom flöt omkring båten. Det verkade så lätt, men det var inte så lätt. Jag märkte det.”
   ”Hur gick det?”
   ”Well, jag kom upp till ytan igen och lyckades få tag i stegen till båten – hahahaa!”
   ”Hahahaa!” ekade Ross och jag i kör. Han var en rätt kul kille, den här Sokum.
   ”Hade du ingen flytväst?”
   ”Nej, jag trodde inte att det behövdes här.”
   Sokum gick iväg för att hämta sin plånbok för vi skulle gå på en liten krogrunda.
   ”Tur att han inte var uppe i ett flygplan med en massa fallskärmshoppare”, sa Ross.
   Sedan slog Sokum oss i biljard, eller, jag har för mig att jag i alla fall vann ett parti.

När regnen hade avtagit blev det plötsligt bedövande varmt. Vi satt och flämtade på verandan och ingenting som vi drack verkade kallt nog för att kyla ner våra kroppar som strömmade av svettfloder från nacken och neråt.
   ”Jag önskar att dom hade 7Eleven här för då kunde man i alla fall gå in där för lite kall luft”, sa Ross.
   ”Ja, ibland är det det bästa stället för en chill out. Det här är som Malaysia i maj.” Det kändes som att jag flöt ut över stolen som en annan amöba.
   Det var bara hundra meter till stranden där det kanske blåste en bris. ”Men jag orkar knappt ta mig till rummet för en dusch”, sa Ross.
   Men vi tog oss till stranden och vi gick barfota. Det var för varmt för att ens ha flip flops på fötterna för de gled av dig hela tiden. Vi gick till Georgios ställe på Ochheuteal och tog ett stop öl för en halv dollar var. Jag köpte tio grillade havskräftor för tre dollar av en av kvinna på strandpromenaden och vi satte oss i de liggvänliga fåtöljerna mot havet och lät de skalade skaldjuren knastra köttigt i munnen.
   Jag berättade om Lana. ”Du vet den där otäcka ryska kvinnan med sin lilla dotter som bor på hotellet – hon pratade faktiskt med mig idag.”
   ”Jaså? Vad sa hon?”
   ”Hon hade köpt ett visum för sig och sin dotter till Thailand och hon betalade hundra dollar. Varför hon överhuvudtaget satte sig där vid bordet var för att jag satt med Dider och han är den enda hon har snackat med där. Så hon satte sig och försökte föra en konversation utan att spåra ur. Men, hon är arrogant och jag undrar hur hon är när hon är på riktigt dåligt humör?”
   ”Jag har sett hennes humör när hon stod i receptionen och skällde på killen i kassan, för allt, precis allt som var fel med hennes rum. Jag gick ut därifrån.”
   ”Jag sa att jag aldrig har betalat för ett visum till Thailand och hon sa att jag hade fel. När jag sa att det kanske var olika för olika nationaliteter gav hon till slut med sig och höll faktiskt med om att det kunde vara så. Men hon skulle kolla upp det på nätet.”
   ”Stackars barn.”
   ”Ja. Jag hör henne gråta ibland på kvällarna. Och när jag satt i restaurangen häromkvällen och spelade ukulele tittade hon fram nyfiket och ville komma fram och lyssna men mamman slet tag i henne igen. It’s sad and there’s nothing I can do.” Jag skulle i och för sig kunna försöka prata med mamman men det var oklart om jag kunde nå fram till henne. Jag skulle kunna göra ett försök. Men nästa dag var det omöjligt. Lana ignorerade allt och alla.

   Ross sa ingenting. Han tittade ut över stranden och promenadstråket, där kvinnorna kånkade på grillade delikatesser från havet, små flickor ledde blinda män på en tiggarrunda och gamlingar rullade omkring vuxna cp-skadade på rullsängar i hopp om ännu en allmosa. Det var en kontrasternas strand; dels var det vi som hade pengar, och vi förväntades konsumera – och sedan var det de som inte hade så gott pengar, men jag antar att de också ville konsumera.     
  
Ross berättade underhållande om sin gambianska flickvän och hur han blev tvungen att konvertera till islam för släktens skull. Jag skrattade gott åt hans utläggning om konverteringsceremonin.
   Men, det är kanske en annan historia?

Now when the rain is over
With people getting closer
The boardwalk in the sun
Hey, ain’t we having fun?

You think the rain is over
But the war is getting closer
I hear it come from you
Do you think it’s true?


Tony Cox drömde att han kunde flyga. Det gjorde han ganska ofta nu för tiden, kanske två eller tre nätter i veckan. Han flög över städerna, upplysta av tusentals ljus och han kunde förflytta sig med tankens hastighet från en plats till en annan. Det var kul ibland, men det kostade på hans krafter. Allra bäst tyckte han om att sakta glida över människorna och tjuvlyssna till deras samtal. Dels sparade det på hans energi, men också för att det aldrig var någon som lade märke till honom.
   Han var osynlig.  

Tony mindes så väl första gången han blev medveten om sin förmåga att lämna kroppen under sina nattliga transtillstånd. Han kände sig fullständigt vaken då, det var till och med som att hans sinnen var mer skärpta än annars; han uppmärksammade allt som pågick runt omkring honom och han blev förvånad över att de fysikaliska lagarna tillfälligt kunde sättas ur spel.
   Det hände samma natt som USA inledde en bombraid mot Bagdad, den 16 januari 1991.
   Han hörde om bombningarna på radion när han på natten satt vid köksbordet i huset där han bodde med sin familj och läste Lars Gyllenstens Nattliga invokationer eftersom han inte kunde sova. Han gick och lade sig klockan halv tre och somnade snabbt bara för att vakna efter en stund eftersom han var täppt i näsan och behövde snyta sig. Han gick ner för trapporna till badrummet, in genom den öppna dörren och sträckte ut handen för att tända belysningen och upptäckte att hans hand gick rakt genom väggen. I samma stund började han sakta stiga upp från golvet, tills hans huvud nuddade vid taket. Han sjönk sakta ner tillbaka på den mjuka mattan och den kändes som bomull under hans fötter. Plötsligt insåg han att hans kropp låg och sov på övervåningen och han kunde inte begripa hur han samtidigt kunde stå härnere och förgäves försöka tända badrumsbelysningen?
   Det hela var mycket märkligt.
   Samtidigt kände han sig lugn inombords, fylld av en stillhet som stod i skarp kontrast till den känsla av frustration och vanmakt han hade känt en stund innan när han hade lyssnat på extrasändningarna på radion.
   Och, han var inte så lite nyfiken på vad som skulle komma att hända härnäst.
   Inspirerad av barndomens serietidningar med Stålmannen sträckte Tony ut höger näve och flög ut ur badrummet, gjorde en runda ut i tv-rummet och sedan in i köket. Köket var för litet för en lika elegant sväng som han nyss hade utfört i den sammanbyggda delen med vardagsrummet och matsalen, så han gjorde en 180-graderssväng, hängande i luften mellan köksbordet och taklampan, och flög ut igen. Han landade på fötterna, gick genom den stängda dörren nerför källartrappan och ställde sig i gillestugan. Han leviterade genom gillestugans tak genom golvet till vardagsrummet och vidare upp genom taket till sovrummet. Han ställde sig och tittade förundrat på sin sambo och på sig själv. Båda låg fridfullt utsträckta i sängen. Tony kunde höra sin egen kropp snarka.
   Nästa dag frågade han henne: ”Hörde du att jag snarkade inatt?”
   ”Ja. Jag vaknade av att du snarkade, och du som aldrig brukar snarka annars. Men – hur kan d u veta att du snarkade?”

Tony flög från Sihanoukville i natten, längs stranden, från Serendipity, över Ochheuteal och vidare till Otres. Det var bara ett fåtal barer öppna så här dags och det var ganska tomt med folk.  
   Längs strandpromenaden var det enstaka par på väg tillbaka till sina hotell. Det var inte så sällan västerländska män hand i hand med yngre kambodjanska damer i korta kjolar och höga klackar. Tony såg en skugga komma sakta flygande mot honom, längs strandlinjen. Det var en kvinna. De stirrade häpet på varandra för ett ögonblick, stannade upp och landade med fötterna i den mjuka sanden.
   ”Jag trodde att jag var den enda som kunde göra det här.”
   ”Jag också.”
   ”Jag kan se dig.”
   ”Och jag kan se dig.”  
   ”Jag heter Tony.”
   ”Jag heter Julianne.”
   ”Då antar jag att vi i alla fall har en sak gemensamt”, sa Tony Cox.     

Stranden var där.
   Och det var samma teknik som senast att döda myggorna, det var när de kröp längs väggen för annars var det nästan omöjligt att fånga dem i luften. 
   Men allt annat hade förändrats. Guest housen, barerna, restaurangerna. Och stranden hade också förändrats. Den höll på att erodera och slukas upp av havet. Restaurangägarna hade flyttat sina solstolar högre upp.
   ”Tjugo meter högre upp”, berättade Georgio.
   Han var grek och drev ett ställe på Ocheuteal Beach med ett helt gäng med solstolar som var riktade mot de kyliga vindar som blåste mot oss från havet. Jag hade läst i tidningarna på nätet att det hade regnat kraftigt här på solkusten i Kambodja.
   ”Är det därför det är så tomt?”
   ”Ja. Och den svaga euron.”
   Ross hade en teori om eurons framtid, att det skulle bli bättre om två år. ”Grekland kommer att klara sig när ni har blivit av med snyltarna vid makten. Och när ni har gått tillbaka till drachmer.” Han var inne på sin tredje Bacardi och coke. ”Men jag tror också att det blir ett tredje världskrig inom tio år.”
   ”Varför?”
   ”De afrikanska staterna som har gjort sig fria är i uppror och det fortsätter – kanske finns det bara två stater kvar i Nordafrika om tio år; Israel är ett problem och kan tänkas attackera Iran; Pakistan är granne med Iran och de vill ha oljan; det finns olika konflikthärdar som pyr och kanske behövs det en rejäl smäll för att kunna starta om på nytt.”  
   ”Starta om på nytt?”
   ”Ja. Det känns som att världen spinner vidare okontrollerat och det behövs något för att få världen på rätt axel igen. Och det kan bli ännu en finansiell kris i USA. Och dessutom – med den globala uppvärmningen i åtanke kan det vara en bra idé att investera i strandområden på Grönland för framtiden.”
   ”Har inte det här varit i omlopp ganska länge?”
   ”Hur menar du?”
   ”Idéerna om världens förestående undergång.” Jag berättade om Jagannah, den indiska myten om den gigantiska herrelösa vagnen som rymmer hela mänskligheten och som är på väg nerför en kulle. Det finns ett styrreglage på vagnen men olika grupper av människor, med sina sammanlagda krafter, lyckas bara tillfälligt styra det stora ekipaget. Och vagnen rullar allt fortare…
   Men, tänk om Ross hade rätt?  
   ”Hur länge har du varit här?” frågade jag Giorgio.
   ”Sex månader.”
   Det kändes som en lång tid här idag när restauranger ständigt bytte ägare och allt för många företagare antingen konkade eller drog iväg med pengarna utan att betala sina fordringsägare. Det var många som ville prova på det till synes lättsamma livet på Kambodjas solkust.

Ross och jag checkade in på Done Right på Otres Beach i varsin bungalow för tjugo dollar natten. Det var minst fem dollar för mycket för det här – en fläkt och kallvatten, och ett rum utan tv eller en uteplats och jag saknade Chiang Mai och Chloe och Max och Paul, Robert, Serverio, Nina, John, Mem, Ou och alla andra.
   ”Men du har ju stranden här.” sa Ross. Och, visst, stranden var okay, men nu blåste det snålvindar och hela havet var i uppror.    
   ”Det är aldrig som den minnesbild du hade innan”, konstaterade han torrt.
   Jag kunde inte komma på något originellt att säga så jag använde en gammal klyscha: ”Nej, man kan aldrig simma i samma flod två gånger.” Jag var trött. Vi var båda trötta.

Den första chauffören hade gasat och gasat igen, med en skrikande motor som han inte fattade ville ha en lugnare växel ibland så att oljan hann smörja kolvarna.   
   Föraren var på ett vresigt humör. ”Some fucking attitude this guy’s got” sa jag till kanadensaren intill mig. Han svarade mjäkigt:
   ”He’s only trying to do his job.”
   ”We all try. We’re all trying to do our jobs but you don’t need to show that kind of an attitude, because it sucks.” Jag var trött och bakis men jag fick rätt till slut.
   Motorn skar halvvägs till gränsen till Kambodja. Vi fick vänta på nästa buss och när vi äntligen hade checkat ut från Thailand – ännu tusen bath i böter för att ha stannat två dagar för länge – och kommit in i Kambodja, hade vår transport till Sihanoukville redan åkt och vi fick åka lokalbuss halvvägs till Phnom Penh innan bussen gjorde en tvärvändning och körde miltals tillbaka där vi äntligen svängde mot kusten, mot Sihanoukville.

Ross var förbannad redan från början på Done Right.
   ”Dom snackar med dig men dom snackar inte med mig. Det är som att jag är osynlig.”
   ”Jag känner dom sen förra året och dom snackar inte med mig heller, det är bara när jag frågar om något.”
   ”So, where is your dream girl?”
   Jag hade berättat för Ross om Julianne, en fantasifigur jag hade skapat i Bangkok och placerat här på Done Right eftersom hon var efterlyst av CIA och Interpol.
   ”She’s around somewhere. I’ll see her in my dreams.”
   ”It’s like a prison camp here”, sa Ross.
   Han hade rätt. Stället var omgärdat av en mur och ingången till restaurangen var lätt att hålla uppsikt över. Det var säkert bra säkerhetsmässigt men samtidigt kände vi oss iakttagna och kontrollerade. Det fanns en präktig och politiskt korrekt attityd här som jag hade svårt att ta in.    
   ”It shouldn’t be called Done Right, it should be called Done In”, konstaterade Ross.
   Iris jobbade här. Hon var från Österrike och hon var en konstnärligt lagd natur. Hon visade mig sin blogg och det var fullt med svartvita porträtt av ansikten och hennes texter var egensinniga, och hon var lite, men bara lite, tvetydig kring det här stället. Hon var bra.
   ”Du är en konstnär”, sa jag till henne.
   ”Thank you. Jag har alltid känt mig utanför. Det är kanske därför som jag passar in överallt och ingenstans.”
   Hon var blond och vacker och jag ville ta henne härifrån innan Done Right dödade hennes själ. Men Ross och jag betalade för våra rum och tog en tuk tuk till Serendipity Beach.
   Jag checkade in på Apple Guest House som låg vid en fyrvägskorsning och sedan satt vi där på verandan på andra våningen och tittade på bilarna och scootrarna som plöjde genom vattenpölarna, för plötsligt hade det börjat regna och det var ett skyfall som höll på i två dagar.

Vad var det nu igen som hände på Lonely Beach?
   Vi träffade Frank och Ricki som satt med var sin öl utanför Franks franska restaurang som han hade öppnat sedan jag var här senast.
   ”Men det är inget folk”, klagade Frank. Han gjorde en svepande gest med handen. ”Det är likadant överallt, det är tomt, inga turister i år.” Han hade rätt. Den lilla byn hade sjudit av liv bara ett år tidigare.
   ”Vad säger du Ricki?” frågade jag. Spelar du fortfarande på restaurangerna?”
   ”Nej. Det är dött, så barerna har inte råd att hålla sig med musiker.”
   Jag gick förbi Joy Cottage och ägaren hade en liten scen men det var lika tomt här som överallt annars. Det enda stället som hade folk på kvällarna var Stone Free Bar, som hade byggt ut och idag liknade det en vilda västern-saloon och banden avlöste varandra på kvällarna.
   Kicki bekräftade vad de flesta andra sa: ”Det är inte så mycket folk här i år.” Hon pekade: ”Och kylen har gått sönder.”
   ”Vad synd. Du som brukade ha de kallaste ölen på Lonely Beach.”
   ”Jag får den fixad imorgon. Är det nåt annat du vill ha?”
   ”Sang Som med coke, tack.” Hon hade en utmärkt uppkoppling så jag loggade in och läste Aftonbladet på nätet och nyheterna dominerades av snöstorm, blixthalka och vansinnesmord.    

Ross och jag letade efter Magnus och Lotta men det var lönlöst, de kunde vara var som helst. Så vi satte oss utanför Mini Mart där alla passerade förr eller senare, och mycket riktigt – efter ett tag kom de ledigt släntrande ner för den nylagda gatan från huvudvägen. Vi firade vårt glada återseende med Leo, Chang och Sang Som.
   Senare satt vi på Franks restaurang. ”Jag rekommenderar bläckfisken”, sa han. Vi tog bläckfisk allihop utom Ross som såg skeptisk ut och valde hamburgare istället. Han skulle få rätt. Frank kom ut ur köket efter en stund och sa:
   ”I’m sorry – personalen har slängt bläckfisken. Jag hade lagt den i en bytta med marinad och dom trodde att det var rester så dom skickade ut allt.”
   Det blev hamburgare och tjocka pommes till oss alla och det var säkert lika bra för det var en av de godaste hamburgare jag har ätit.  
   ”Magnus, hur är din hamburgare?” Han hade stirrat på den i två timmar.
   ”Jag är inte hungrig.”
   ”Det måste vara vätskebrist” sa Lotta. Jag visste inte hur det var med den saken för innan hade vi druckit ett antal stora Leo på raken. Men – den här värmen kunde göra saker med en under de första dagarna som man aldrig kunde vara riktigt beredd på. 
   Nästa dag låg vi vid deras pool och simmade omkring i det ljumma vattnet. Jag hoppade upp och satte mig vid kanten till poolen och såg inte det dike som låg precis bakom min rygg så när jag lutade mig tillbaka föll jag handlöst bakåt och slog i ryggen mot betongkanten ” – Aj, så in i helvete!”
   Lotta la på antibiotikasalva på såret och jag berättade om mina farhågor: ”Jag är rädd att ryggraden sväller upp och då kanske jag får svårt att gå.”
   ”Hahahaaa – men Osmo… det där är ju bara ett skrubbsår!”
   Vi tog en lastbilstaxi upp till nästa strand, tankade upp våra kontantkort på 7Eleven och satte oss och åt en buffé på ett uteställe.
   ”Hur tänker du göra i framtiden?” frågade Magnus mig. ”Ska du bara fortsätta att resa såhär varje vinter?”
   ”Jag vet inte.” För ett ögonblick önskade jag att jag visste. Ibland tänkte jag att det här livet var oansvarigt och egoistiskt, cyniskt och självförhärligande.
   ”Jag tänker inte på det just nu. Skål!”

På kvällen satt vi och svalkade oss utanför min bungalow med kalla drinkar. En spindel pilade snabbt upp för mitt ben. Den såg inte så farlig ut men det kunde jag inte alltid veta med de här små rackarna. Jag borstade bort den innan den hann krypa innanför mina shorts. Det var kanske ett tecken. Men sedan reste vi nästa dag till Kambodja, rakt in i regnet, Ross och jag.      

”Det är väl bara en massa hippies däruppe?” frågade jag Dang.
   ”Ja. Om du träffar en hippieflicka måste du först ta henne till dom heta källorna, för dom brukar aldrig bada.”
   ”Det finns en massa vildhundar i Pai”, sa Chloe. ”På dagarna är det ingen fara men när det är mörkt kan dom gå till anfall. Det var ett gäng runt oss och längre upp på gatan var det ännu ett gäng. Vi var tvungna att stoppa en scooter och fråga om vi kunde åka med. Jag är inte så lättskrämd, men då grät jag.”
   Max sa: ”Det bästa är att låtsas plocka upp en sten från gatan, även om det inte finns någon. Dom har fått så många stenar kastade på sig så dom fattar vad det handlar om.”
   ”Och pepparspray?”
   ”Det kan funka.”
   Så kunde det låta när vi satt i foajén och graviterade samman mellan våra aktiviteter och alla tycktes måna om att hålla en lättsam nivå på samtalen eftersom ingen verkade lida av den obehagliga vanan att försöka tvinga de andra att snacka uppåt.
   Men jag åkte inte till Pai. De sa att det blev kallt på nätterna vid den här årstiden och jag hade vant mig vid det allt varmare klimatet här i Chiang Mai. Kanske senare.
   Istället skulle jag nattåget till Bangkok.
   Tiu var kanske den enda kvinnliga tuk tuk-föraren i hela Chiang Mai och hon brukade stå parkerad utanför Nuanpranee där jag bodde. Sedan i eftermiddags och en bra bit inpå kvällen hade hon supit upp sig på Leo fast hon visste att hon skulle ta mig till tåget. När hon frågade mig för femte gången vart hon skulle köra mig sa jag att det kanske var bättre om jag tog en tuk tuk på gatan. Hon skelade mot mig och sa, ”Är du okay?”
   Robert bröt ut i ett gapskratt och jag kramade om honom och vi sa att vi hoppades att vi skulle träffas igen. Jag gick upp till CU Bar och tog adjö av Jeff och servitriserna och tackade för musiken. ”No”, sa Jeff, ”thank you!” Tiu körde upp sin tuk tuk bakom mig med Om, den lilla trubbnosiga kineshunden, i knät och sa: ”We go?” Hon styrde ut på gatan, rakt mot den mötande trafiken tills hon hittade en lucka till bron över vallgraven som omgärdade gamla stan. Jag höll i mig för jag var rädd för en plötslig smäll men Tiu körde sin tuk tuk bättre än hon kunde gå nu när hon var full, och hon tog mig genom enkelriktade smala gränder där det knappt fanns plats för hennes motorcykeltaxi och på tio minuter var vi framme. Hon vägrade ta emot några pengar men jag tryckte hundra bath i hennes hand och kramade om henne. När jag gick in på järnvägsstationen hörde jag Om skälla efter mig.

I Bangkok checkade jag in på Rambuttri Plaza och fick ett rum mittemot Ross. Vi gick upp på taket och solade oss vid poolen. Det var varmare än i Chiang Mai så vi gjorde som många andra, låg bara och flöt omkring i det ljumma vattnet.
   Poolen var kanske arton meter lång.
   ”Skulle du kunna dyka härifrån och dit?”
   ”Vet du”, svarade Ross, ”Tidigare gjorde jag två såna här bassänglängder.”
   Jag trodde honom eftersom han egentligen var en underdrifternas man.
   ”Så, gör det…”
   ”Det var länge sen.”
   Jag kickade ut och simmade under vattnet bort till den motsatta sidan. Med lite träning skulle jag kunna göra samma vända tillbaka.
   Vi lämnade badgrejerna på rummen, gick ut på gatan och tog varsin stor Leo. Den nya värmen fick mig att svettas kopiöst så vi gick tillbaka och upp till den andra poolen på hotelltaket. Solen tog starkare här än den någonsin gjorde i Chiang Mai.
   Vi tog hissen ner från E-block. Det var ett stort hotell. Ross kollade klockan. ”Jag har lovat att träffa Doi i receptionen vid sjutiden. Men vi kanske ses senare.”
   ”Det är inte helt omöjligt, men jag ska ringa ett samtal. Om du ringer framåt åtta får vi ha en kod som berättar vad det är som gäller – ”Örnen har landat”.

Doi, Ross skyddsling, var en tjugunioårig lågmäld dam i receptionen på det här hotellet som Ross alltid bodde på när han var i Bangkok. Han hade känt henne i fyra år och han betalade för hennes universitetsutbildning. Det lät egentligen lite suspekt alltihop och även om jag trodde Ross om hans goda föresatser ville jag ha det bekräftat en gång för alla, så jag sa:
   ”Har du sex med henne?”
   ”No! Det skulle jag aldrig tänka på! Jag vill bara hjälpa henne att få ett decent life.”
   Jag skulle tänka på det senare när jag låg med armar och ben sammankopplade ihop med Noi och hon sa att jag vill alltid leva tillsammans med dig.
   ”Säj inte så.”
   ”Varför?”
   ”För du kan inte lita på mig. Jag åker alltid vidare. I go, I go, I go.”
   ”Vart?”
   ”Kambodja.”
   Vi låg i hennes lilla lägenhet där fläkten nästan alltid gick på högvarv och vi hade varit vakna hela natten. Vi duschade, klädde på oss och gick till 7Eleven. Jag kramade om henne och hennes läppar smakade körsbär.
   ”Jag ringer när jag är tillbaka.”
   Jag tog min väska och gick iväg mot bussen till Koh Chang. Det var inte alltid lika roligt att vara den jag var. Jag behövde sova på saken. Jag gav Ross en valium och tog en själv. Bussen styrde söderut. Ikväll skulle vi träffa Magnus och Lotta på Lonely Beach.