osmoala

Always Look on the Bright Side of Life – Monthy Pyton


”Den där jävla ryskan hade rätt – det kostar med ett tvåmånaders till Thailand idag.”
   ”Hur vet du det?”
   ”Jag var på ambassaden i morse. Dom ville ha 40 dollar för visat och sen 25 dollar till killen vid den första disken för att jag skulle få det på två dagar. Det har varit nya regler i sex månader. Det är som en pengamaskin. Så jag tänkte fuck it och åkte tillbaka. Det är en principsak för jag är trött på den här girigheten. Dom vill slippa backpackers och ha folk som flyger in med gott om pengar. Samtidigt är det inga problem att göra en visa run om och om igen. Dom har nån deal med burmeserna uppe i norr.”
   ”Hur tänker du göra nu?”
   ”Ingen aning. Jag tänkte flyga för då skulle jag få en månad gratis men det är 125 dollar till Bangkok.”
   ”Plus all transfer fram och tillbaka från flygplatserna. Och flygplatsskatten. Och bagagevikten.”
   ”Ja, fy fan, det drar iväg.”
   Vi sitter på uteplatsen på Flamingos i Phnom Penh där vi checkade in igår. Hyfsade rum för 25 dollar natten, ligger på en sidogata till Street 51, den ösigaste gatan i stan med glittrande barer, tuktuk-förare som ropar efter dig hela tiden och vill sälja det ena efter det andra, och dygnetruntöppna Mini marts. Hororna är diskretare än i Thailand, men det är bara om man inte tittar dom rakt i ögonen.

”Hahaa, billiga flip-flops”, sa Swiss guy och pekade på mina fötter. ”I know these.”
   ”Yes, three dollars. Jag hade ett par dyra, för 250 bath som jag köpte i Bangkok, men nån snodde dom utanför min dörr häromnatten. Om jag får tag i den motherfucker som tog mina flip-flops tänker jag grundligt uttrycka mina känslor för folk som tar andras saker.”
   ”Jag tar saker ibland, men inte så mycket”, sa Swiss guy.
   Din jävla luffare, hörde du inte vad jag precis sa om tjuvar? Är du mjuk eller nåt?
   Vi satt på systrarnas restaurang och de var de goaste och gladaste tjejerna man kunde träffa på Serendipity Beach, maten var billig och helt okay, och ett stop öl kostade 50 cent.  
   Systrarna hette Yaya och Shola och deras gamla mamma brukade sitta vid bordet längst in och log välkomnande när Ross och jag tittade förbi, antingen på väg till stranden eller på väg därifrån. De här systrarna var för snälla för sitt eget bästa så det var inte konstigt att en halvpsykopat som Swiss guy, som aldrig hade några pengar, hade lyckats snylta in sig på deras restaurang – han låg i en säng i baren på nätterna och han käkade och drack på krita. Jag ville inte ens veta vilken historia han hade lyckats tuta i dom.
   ”Jag ser dig alltid här men det är inte så ofta jag ser dig på stranden”, sa jag till Swiss guy.
   ”När jag var yngre brukade jag ligga på stränderna hela dagarna men inte nu längre.”
   ”När du var yngre? Hur gammal är du nu?”
   ”Tjugufyra.”
   Det var nåt med Swiss guy’s ögon som inte stämde. Han såg inte illa ut men det var mycket snack om ingenting och jag skulle inte för ett ögonblick lita på honom med min plånbok. Men, man träffade en och annan övervintrare på såna här ställen, och jag har inget emot det – men betala för dig för helvete eller åk hem! Och ta aldrig andras grejer. Undrar vad han skulle säga om jag tar tag i honom och… glöm det. Hans tjejkompis kom in på restaurangen. Hon var engelska och hon bar samma svarta linne med röda bokstäver som det stod I Love BJ på, som jag alltid hade sett henne bära. Jag hade frågat henne vad BJ stod för och hon svarade: ”Egentligen står det för Beijing, men jag tar det som I Love Blowjob”, och hon gjorde en hastig rörelse med handen formad till ett rör, fram och tillbaka mot munnen. Hon var nog lite mjuk hon också. Nu kom hon in vickande med höfterna och med armarna i luften sjöng hon den där gamla engelska schlagerdängan, ”Good morning, good morning”, och för ett ögonblick såg hon ut som en efterbliven som var ute på en tjacktripp. Jag hade inte tid med dom här tomtarna. Jag kramade om Yaya och Shola, gick upp till hotellet och sedan tog Ross och jag bussen till Phnom Penh.

Kvällen innan hade Ross och jag varit hos Georgios. Han och grabbarna och köksan som jobbade här kändes som våra kompisar. Vi reste oss ur liggstolarna med de mjuka kuddarna och tog ett översvallande farväl. Just när vi stod där med armarna om varandra började det ryka häftigt från dynan som jag precis hade suttit på. Georgio kastade sig fram och slet till sig dynan, kallade på vatten och lyckades precis släcka rökhärden innan den exploderade i en våldsam brand. Ross och jag gick därifrån. Det var Ross som hade rökt och lämnat en brinnande cigg i askfatet som hade blåst ner på dynan av en plötslig vindpust från havet.
   ”Han skyller förmodligen på dig nu eftersom det var där du satt”, flinade Ross.
   ”Jo, du. Det hade varit snyggt att lämna stället efter tio dar i bästa samförstånd samtidigt som man passade på att bränna ner hans restaurang.”

Tillbaka i Phnom Penh nu.
   ”Den där ryska kvinnan” säger Ross. ”Jag kan inte fatta henne. I don’t understand her.”
   ”She’s a user. Hon använder andra människor. Det var det som Dider inte förstod. Han är för hygglig för att fatta att det finns människor som använder andra för sina egna syften. Ibland måste man kunna be folk dra åt helvete. Hon är inte speciellt snygg och inte vidare smart – hon har ingen humor och hon förstår inte ironi. Så hon försöker kompensera för allt det där genom att vara arrogant. Och Dider, den vänlige tysken, hoppas få träffa henne och hennes dotter i Bangkok.”
   ”Hon är förmodligen den sista personen jag skulle vilja träffa i Bangkok”, konstaterar Ross.
   ”Yes, the very last person.”
   ”Bussen till Bangkok är 28 dollar. Det är en tolvtimmarsresa.”
   ”Jag kanske åker med till Bangkok och sedan vidare. Samtidigt har jag två veckor kvar på mitt visum i Kambodja. Jag vet inte just nu. Men jag kommer att veta snart.”