osmoala

 

 

Det här var Paris. Det var ståtliga avenyer som bredde ut sig längs Seine, upp mot Triumfbågen och längs Pigalle, men mest av allt var det rues, gator som löpte kors och tvärs och alltid tycktes leda fram till ett litet torg. Det var gränder med fasader av franska balkonger där de boende ibland stod på andra eller tredje våningen och mediterade över vardagsscenerna utanför. Just nu var det i och för sig en sopbil som med ett visst gnissel, buller och brak sakta gasade och bromsade på sin ryckiga runda, så det var flera som valde att stänga sina fönster från det tillfälliga larmet där nere på gatan.

Här nere på gatan gick parisiskorna fram med avslappnat målmedvetna steg. De hade aldrig mer bråttom än att de då och då hann kasta en blick mot skyltfönstrens reflekterande glas och de hade färgglada runners på fötterna för det här var fortfarande på eftermiddagen. Ikväll skulle de byta till pumps, snäva korta kjolar och en tunn skinnjacka över axlarna, de satte sig på de otaliga uteserveringarna med en espresso eller en drink framför sig på bordet, sparsamt sminkade eftersom de redan visste vad som räckte för att dölja och vad som räckte för att visa, och i ena handen hade de en mobil och i den andra en cigarett.

 

Jag var här med Brodd. Det var roligt att träffa de här killarna och det kändes ibland som att de gav mig tur här i livet. Låt mig berätta om Brodd.

   Det är ett brödraskap på nio man som alla var födda i råttans år. Det hände ibland, oftare tidigare än idag, att det här i omgivningens ögon av servitriser, kypare, taxichaffisar och hotellpersonal från början något esoteriska sällskapet efter ett antal gin och tonic kunde förvandlas till ett gäng förvuxna pojkslynglar, för vi hade känt varandra sedan grundskolan och en del av oss hade gått i samma klass redan i trean på lågstadiet. Nu vädrade servitriserna och kyparna ofta tillräckligt med dricks för att från början kunna bjuda på ett brett leende.

   Vi hade under det senaste kvartsseklet firat så gott som årliga sammankomster i metropoler och andra platser här i Europa som vi tyckte förtjänade vår närvaro. Det hade varit från London till Lissabon, från Köpenhamn till Mallorca, Hamburg, Berlin, några resor med minibuss till Luxemburg på den tiden när Ricke fortfarande bodde där, Bryssel där vi då inkvarterade oss i Olas stora hus, Barcelona, Solkusten i Spanien och en hel del andra ställen, som Amsterdam, och jag var ju inte ens med fast jag hade röstat fram just den staden. Detta för att under några dagar göra det vi tyckte om att göra när vi träffades – äta gott och dricka gott.

   Om vi sedan såg en eller annan lokal sevärdhet var det bara ytterligare en bonus.

 

Vår gemensamma uppväxt skapade det band som knöt oss tillsammans. Vi hade hållit ihop fram till tonåren och sedan vidare – från pingisturneringar i gillestugan hemma hos Ricke eller Jonasson, och senare till sammankomster hemma hos Hasse eller Jocke när de passade på att ordna fester så fort deras föräldrar var bortresta.

   Jag körde min gula Rex Comet Cross till dessa orgier i öl och människor och en del var redan mer eller mindre packade, de satt i små grupper och en och annan brud skulle gråta på fyllan, och grabbarna klagade på den punk som just nu spelades, de rotade i skivhyllan, ställde sig upp med pizzastora Lp-skivor i händerna och ville köra sin favoritlåt. Jag tänkte alltid att ikväll kan vad som helst hända. Men det skulle dröja flera år innan jag fick ligga.

   Det var alltså själva historien som förenade oss i Brodd. Och, det var ju inte det sämsta.  

 

 Samtidigt, eftersom vi hade känt varandra så länge kunde jargongen runt middagsbordet ibland redan till förrätten för ett, ska vi säga, otränat öra låta som att den hade något nästan rått och brutalt och ödesdigert apokalyptiskt över sig. Men de servitörer som stod i hörnet av köksgången med vita handdukar över de smala underarmarna och nervöst fnittrande blickade mot vårt bord kunde känna sig lugna, för allt som hände, det hände med glimten i ögat.

Men det där var, som sagt, tidigare. Ölkällarrevolten i Munchen var ett minne blott och nu för tiden var det ett ganska beskedligt gäng som samlades kring middagsborden. Kanske låtsades vi bara kring vår nuvarande präktighet, men i så fall gjorde vi ett ganska bra jobb.   

 

Det var så det började och så det fortsatte. Jag ville här och nu bara ge en bild som kunde lotsa in den här anekdoten i ett sammanhang. För, den handlar mer om kamratligt hårda ryggdunkningar och spjuveraktiga gliringar, än, ja, vad skulle alternativet annars kunna vara?

   Nu var det inte alla nio i Brodd som träffades här i Paris. Det var två gentlemän som inte kunde få ihop det den här gången. Det var alltid tråkigt, men ibland var det svårt att samla ihop hela den här gruppen för en gemensam weekend. Vi saknade alla de bådas närvaro.

 

Nu var det ingen i det här gänget som ännu fällde några längre kommentarer över de vackra parisiskorna och det var både befriande och lite oroväckande. Dels för att jag aldrig har varit mycket för överdrivet snack mellan karlar om kvinnor, men också för att vi var fyra man som skulle dela rum. Nu gick ju det hela väldigt bra, och det enda som senare skulle oroa mig var när killen med Ramones-tröjan började drömma att han körde omkring hejvilt med en betongborr för det lät som att taket när som helst skulle kunna ramla ner.

   Vi var sex man som bodde på Madrid Opera, Ola bodde hos en bekant, en japanska som han kände genom jobbet på FN, och den enda fördelen med det här hotellet var kanske att det låg hyfsat centralt, någonstans mellan Montmartre mot norr och Seine mot söder, båda inom en halvtimmes promenad om du hade hyfsade skor på fötterna. Jocke och Hasse delade ett rum på sjätte våningen och det krympte i samma stund när vi var tre där inne, och vi backade fram och tillbaka för att inte stöta ihop där vi stod mellan sängarna och väggen.

   ”Har du sett glipan på dörren till det andra rummet här utanför?” frågade Hasse och flinade.

   Jo, den hade jag sett. Det var trötta, röda heltäckningsmattor i trapporna och på våningsplanen, det var inte superfräscht precis, och när du råkade slänga en blick på granndörren fanns det där en spricka mellan dörren och karmen som var stor nog för att man skulle kunna ta betalt av någon stackars jävel som hade ett behov av att spionera på vad folk hade för sig därinne.

   Vi andra hade ett lite större rum, bara en trappa upp från foajén, men så var vi också fyra som låg där. Det fanns en dubbelsäng för Ricke och Affe, Svenne hade en enkelsäng mot fönstret och jag hade också en enkelsäng som låg mellan ytterdörren och badrumsdörren. Det verkade inte vara några problem. Vad lite jag visste. Mitt i natten skulle jag stiga upp för att daska till Betongborren för att han skulle stänga av motorn ett tag, och nästa dag sade han:

   ”Varför vände du inte på mig? När jag ligger på mage snarkar jag inte lika mycket.”

   ”Det var det du gjorde. Innan lät det ännu bättre.”

 

Tvärsöver, på andra sidan gatan, låg La Comete, en bar som såg ut som många andra barer, med stolar på trottoaren och inne var det trångt, det var alltid trångt på de parisiska barerna och restaurangerna, för folk gick gärna ut och satte sig även på en vardagskväll. Den svenska servitrisen hälsade glatt på oss och hämtade de happy hour-öl vi beställde, det var Kronenbourg som inte gjorde någon glad, men vi skålade för detta var vår första kväll i Paris.

   Ola anslöt och vi gick hundra meter upp för gatan och ställde oss i kön till Chartier, med husmanskost som råbiff och entrecote på menyn.

   Det var folkligt, det var populärt, det var nästan fullsatt och när vi kom in ekade fransmännens middagskonversationer mot väggarna. Det här var en arbetarrestaurang som gick tillbaka till 1800-talet. Den hade ett högt kupolformat tak som på en tysk järnvägsstation, och kanske var det något med stämningen, dofterna, atmosfären, fransoserna skärande i stora köttbitar, alltid med en flaska rödvin inom räckhåll, inbegripna i passionerade samtal med sina bordsgrannar, som fick det att vattnas i munnen på dig.

   Vi fick vårt bord, trängde ihop oss och studerade menyn medan vinet slogs upp i glasen.

   Jag visste vad jag skulle ha. Entrecote. Och jag visste vad Svenne skulle beställa. Råbiff. Han satt mittemot mig och han bara låtsades studera matsedeln, jag visste det, han hade bestämt sig redan innan för han hade den där konsekventa blicken, och var det något han gillade var det råbiff. Ja sa:

   ”Svenne, du berättade en gång att du var bjuden på råbiff hos en kompis och när du kom dit tog han ut en plastförpackning med blandfärs ur kylskåpet och måttade ett par rejäla klumpar på varsin tallrik och serverade.”

   ”Ja. Det var lite hackad lök, och en äggula på toppen… men, vad ska jag säga, det funkade ju… sådär.” Svenne skrattade till och hans axlar hoppade upp och ner ett par gånger.

   ”Och vad tänker du beställa nu?”

   ”Jag tar råbiff.”

  

Det här var den första av de kulinariska upplevelser av fler som väntade den här helgen då jag skulle äta mig genom minst två entrecoter, den andra mörare än den första. Och uppe i Montmartre, en gryta som hade kokats i rödvin tillräckligt länge för att köttet skulle smälta i munnen; och i äkta fransk tradition – grodlår och sniglar; en annan gång friterad camembert till förrätt som följdes av anka med gåslever. Allt det där sköljde vi ner med hyfsade rödviner och halvlitersstop med kalla öl. Det gick ingen nöd på oss men samtidigt var det säkert lyckligt att de här vällustiga middagarna inte skulle hålla på för evigt, för det kändes som att jag sög i mig av kalorierna likt de gäss som i alla fall tidigare hade sagts bli tvångsmatade för att kunna producera den där gråa, geleaktiga substansen som låg dallrande på min tallrik.

 

”Jag tycker det ser ut som att du har gått upp i vikt”, konstaterade Ricke, samtidigt som han stoppade skjortan innanför byxorna där vi klädde på oss på hotellrummet efter varsin dusch. 

   ”Det är möjligt”, sa jag. ”Och mer ska det bli.”

   Ricke hade själv redan gjort sin runda tidigt på morgonen och han berättade att han gick varje dag.

   ”Det är en bra förbränningsmetod”, förklarade han och sträckte på sig, och jag sa:

   ”Ja, för tusan – du har gått ner en hel del, det syns direkt.” Ricke nickade belåtet. Han hade säkert, sedan jag såg honom förra gången redan gått ner minst hundra gram. Det klädde honom.

 

På andra sidan av Seine nu, i latinkvarteren. Vi satt på en uteservering med kupor av det utmärka pelikanölet och jag frågade Svenne om en gemensam bekant som tydligen hade haft två hjärtattacker efter varandra.

   ”Ja,” sade Svenne, ”han fick den andra när han låg inne för den första. Han hade en jävla tur. Men nu, nu har han rensat ådrorna så han är hur frisk som helst. Han är friskare än du.”  

   Han upprepade retoriskt:

   ”Han är friskare än du.”   

   Han vände sig till resten av åhörarna, samtidigt som han tog upp sitt favoritämne – pengar.

   Jag tänkte för ett ögonblick kring de mekanismer som fick honom känna att han ibland behövde trycka till folk.

   Svenne var en bankman och han rörde sig som en bankman; han sträckte på ryggen, hans steg var stabila, myndiga och fötterna pekade likt visarna på en urtavla mot tio i två. Och, framför allt pratade han som en bankman: det var affärsidéer, insatser, planering, etablering, tillväxt, omfördelning, räntekurvor, styrkan hos olika varumärken och mycket annat som jag inte hade en chans att hänga med på.

   Kanske var det inte meningen heller.

   Jag tänkte på Nice för några år sedan, där Brodd hade hyrt en flott lägenhet på kullarna, och när vi var på väg ner för gatan mot en restaurang levererade jag några nyckelord av allt det jag hade snappat upp av Svennes monologer under de senaste fem dagarna. Det var något om affärsidéer och ytterligare ett par fraser, jag nämnde The Economic Man.

   ”Får jag jobb nu?” undrade jag försiktigt.

   ”Du, det krävs myyycket mer än så.”

   Jag försökte bara skämta till det lite men det gick tydligen helt åt helvete. Det sa jag inte.

   Nu sa jag:

   ”Jag kommer ihåg på Mallorca, när vi bodde i Palma – du hade varit på någon slags kick off precis innan, och du var helt hajpad.”

   ”Va?”

   ”Ja, det var mer som nån slags ledarskapskurs, och du var helt manisk efteråt. Undrar vad som hände på den där kursen egentligen?”

   ”Ja”, sade Svenne, han svepte lätt med huvudet som för att jaga bort en irriterande fluga:

”Det var då jag fattade att jag inte är chefsmaterial.”

 

Ola hade ju anslutit för en sväng redan kvällen innan, och nu satt vi alltså i latinkvarteren och han kom släntrande mot oss med ett leende på läpparna där vi drack en öl som hette någonting med siffror – jag kommer kanske ihåg namnet senare… jo, det var 1664, Kronenbourgs exportöl, och Ola hade på sig en ljus blazer med en ljusblå skjorta som tillsammans förmodligen kostade mer än min totala garderob. Han sade:

   ”Ska vi verkligen sitta här? Ska vi inte gå vidare och hitta den där restaurangen? Har vi bokat?”

   Vi satt kvar en stund och Ola bjöd på en smal Davidoff. Jag fick eld på cigarren och frågade:

   ”Hur länge flög du?”

   ”I sju timmar.”

   ”Jag hade ingen aning om att Afrika var så stort.”

   ”Nej”, sade Ola och höll ihop minspelet medan hans ögon glittrade: ”Det är det inte alla som förstår.”

   Jocke sträckte över en presenningsgrön regnjacka till Ola som han hade tagit med sig från Sverige, det var något de hade bestämt ihop tidigare och Ola berättade om klimatet i Kinshasa som tydligen aldrig var riktigt njutbart:

   ”Det är ett jävla skitväder hela tiden – man kan aldrig vara helt säker.”

   Nu gick solen i moln där vi satt och eftersom jag bara hade en kortärmad skjorta på mig bad jag att få prova Olas nya regnrock. Jag tyckte att den satt bra.

   ”Kommer den med ett par byxor till?”

   Olas svar kom som en pisksnärt, men inte snabbare än att han ändå kunde låta ironisk –

   ”Nej!”

   Vi gick till en liten restaurang som hade sex utmärkelser från Michelin-guiden, den senaste från i år klistrade på dörren, satte oss bekvämt till rätta och tuggade på hembakat bröd och studerade menyn samtidigt som rödvinet hälldes upp i glasen.

   Snart skulle jag beställa en friterad Camenbert till förrätt som följdes av den där ankan med gåslever som utmanade alla dina sinnen, även dina äckelsinnen, för även om jag tyckte att det var en delikatess just nu är jag inte helt säker på att jag någonsin vill äta det igen. 

 

Och nu, tidigare:

   ”Osmo lovade att bjuda på en bira och sen beställde han världens minsta öl”, sade Affe och skakade på huvudet.

   ”Ja,” förklarade jag, ”det fanns inga mindre.”

   Efter hotellfrukosten på småbaguetter med ost och salami, tre kokta ägg, en liter med apelsinjuice och kanske tio espresso i mig hade Affe och jag irrat omkring på gatorna på väg upp mot Montmartre, och fast jag hade en karta i handen var det svårt att bestämma en exakt position.

   ”Är det där Sacre Ceur?” frågade Affe.

   Det var förmodligen en helt annan kyrka och jag var ju aldrig säker på någonting här i världen men även jag kom ihåg den stora trappan och den vidunderliga utsikten ner mot staden från mina tidigare besök. Vi fortsatte vidare, tog det där lilla glaset med öl och sedan var vi på Pigalle med alla sex-shops, och det fanns inget sunkigt kring de här butikerna eftersom eleganta damer gick in genom dörrarna och kom ut med plastkassar med inhandlade varor, för det var fredag och även om parisarna gärna gör vardagen till fest vill de gärna piffa till helgen från vardagen. Vardagen, som alltså består av fest… och helgen, som… jag hade ingen aning, men nu förstod jag att jag hade bott alldeles för länge ute på landet. Hursomhelst, vidare nu; Affe skrattade rått åt mina flämtande andetag halvvägs uppför trapporna till Montmartre:

   ”Va fan – det trodde jag inte om dig!”

   Jag hade glömt bort att en parisisk frukost ibland på sin höjd består av en svart kopp med kaffe och en cigarett. Själv hade jag ätit alldeles för mycket. Jag tog två djupa andetag och sprang sedan uppför trapporna, två steg i taget, men Affe fortsatte att flina muntert ett tag till sedan efteråt.

   Vi gick in i kyrkan. Det pågick en högmässa nu och de vitklädda nunnorna med strutar på huvudet böjde sig fram mot prästen som stod på ett altare, hans högtidliga röst mässade fram katolska böner, omväxlande på latin och franska. Jag vet inte vad han sade, men det kunde vara trevligt och rofyllt att sätta sig här en stund och låta sig omslutas av den religiösa energin som svepte om de troende likt en tröstande, värmande filt. Men jag förstod att det inte skulle hända, för min kompis kommenterade det hela med: ”Dom där nunnorna har inte fått xxx på jättelänge.”

   Vi gick ut i solskenet.

 

Det här var kanske en av de vackraste storstadsvyerna i hela världen.

   Du satt på trapporna, bakom dig hade du Sacre Ceur som med sin enorma vita fasad såhär nära inpå dig förde tankarna till Taj Mahal, och den franska huvudstaden bredde ut sig nedanför dig och för ett ögonblick kunde du känna dig viktlös.

   Ja. Viktlös. Låt mig säga såhär: det finns vyer som får dig att tappa andan – nu skulle i och för sig Affe säga att jag redan hade tappat andan en gång, i trapporna på väg upp hit, men nu hade du kyrkan bakom dig och staden framför dig.

   Jag satte mig ner och det var ett stumt ögonblick.

   Det var som när du står inför just Taj Mahal i Agra, eller tystnar inför solnedgången i Cape Comorin på Indiens sydligaste spets; betraktar kullarna i Tamil Nadu eller bergskedjan i Pokhara i Nepal, och inte minst – min egen bakgård hemma på Åsarna där du kan sträcka ut blicken över hästhagar och åkrar tillräckligt långt för att få synnerven att slappna av och ge dig den där tillfälliga, meditativa känslan av enhet, samhörighet och gemenskap med allting och ingenting. 

   Affe och Jocke slet sig motvilligt från trappan där Iya Traore stod på en avsats och trixade med en fotboll. Traore var ett franskt proffs från Guinea, i freestyle soccer en konstform jag aldrig hade hört talas om innan Jocke efteråt mailade en länk på Youtube. Den lille trollkarlens totala kontroll över bollen, med sitt trixande, nickande, böjande och bändande, där han hela tiden höll igång bollen, var som att du betraktade själva naturlagarna tillfälligt satta ur spel. Ja, det var nästan som att du snart skulle kunna börja tro på rent övernaturliga ting.

 

 

”Jag älskar att kolla på det där jävla fifflet”, sade Jocke och skrattade. Vi hade gått ner för trapporna från Sacre Ceur och det var fyra eller fem, lite luggslitna män med anoraksvästar och långärmade ylletröjor som stod där och körde trekorts-tricket. Jocke förklarade hur det gick till:

   ”Kolla – ibland vinner dom, eller så förlorar dom.” Jag såg både kvinnor och män satsa femtiosedlar med euros och enligt Jocke var de i maskopi med spelkillen: ”Dom bara byter pengar. Det är du och jag som är offren.”

   Det var en livlig gata, den sluttade sakta neråt och när jag vred på huvudet kunde jag fortfarande se den stora kyrkans imponerande vita fasad och där, till vänster låg Montmartre där konstnärerna gick omkring med ett staffli under armen och tecknade porträtt av turisterna som njöt av eftermiddagssolen på kaféerna. Jag vände tillbaka blicken mot gatan.

   ”Har du spelat?”

   ”Ja,” sade Jocke, ”killen sa att jag hade vunnit, jag hade inte ens spelat, han sa det här är dina pengar, så jag sträckte fram handen och skulle ta dom och då sa han – ´Show me how much you got´ – jag fick visa hur mycket pengar jag hade i fickan.”

   ”Hur mycket?”

   ”Trettio dollar, jag förlorade trettio dollar.” Jocke skrattade glatt som om det inte gjorde någon som helst skillnad för hans nuvarande ekonomi. Och det gjorde det säkert inte heller. Kanske var det till och med en liten bonus, ungefär som, been there, done that. Jag sa inte att jag själv hade förlorat tio dollar på samma spel i Singapore.

   Vi rörde oss vidare. Spelkillen sade nu till en kvinnlig turist som hade stannat till vid hans fiffliga spel som han skötte vid det spelbord han byggde upp av två tomma pappkartonger: ”Show me how much you got!”

   Hasse vinkade: ”Vi tar den här gatan istället!”

   Vi följde efter gänget.

   ”Det är ju helt jävla fantastiskt!” konstaterade Jocke. ”Att ni hittade den här gatan! Hur lyckades ni? Fan va häftigt!”

   Det var en helt öde gata, butikerna var stängda och det enda som hördes var våra fotsteg som klapprade mot husfasaderna med de franska balkongerna. Men här var det inte ens någon som orkade titta ut, och allting var stängt och tillbommat.

   ”Jag ville bara ta bort er från spelgatan”, sade Hasse och flinade. Han kollade kartan igen: 

   ”Vi kunde i och för sig ha gått den andra gatan men nu är vi här så det är närmare.” Han skrattade det där skrattet som ibland fick mig tänka på en varg och han sade: ”Vad säger ni grabbar – ska vi sätta oss nånstans och ta ett glas vin?”

   Jocke grymtade lite, för han ville se mer av trekorts-tricket och jag ville se mer av folkvimlet på den turisttäta gatan där svarta män stod framför trapporna som ledde upp mot den fantastiska kyrkan som tronade över denna härliga stad och de försökte alltid knyta ett snöre runt din handled för tur – för tur? Var det för tur? Det var tur om du inte blev plockad på det du hade i fickorna när de framåtlutade männen omständligt tog sig tid med att försöka sälja på dig en lyckobringare medan deras ständiga svada tillfälligt ledde din uppmärksamhet från det som egentligen hände. Men om du i Paris har klarat dig så långt som till trapporna till Sacre Ceur innan någon försöker lura dig på en slant, och du står där och faller för det där gamla tricket har du kanske dig själv att skylla.   

   Vi fortsatte på den smala trottoaren och jag önskade att jag hade tagit med mina runners för ibland gick vi kanske upp till tio kilometer på en dag. Men det var inte mycket att gnälla åt just nu och Hasse pekade med kartan som han höll i handen – det var till vänster och neråt. Det kunde till och med jag räkna ut. Men, egentligen var Hasse i vanliga fall en mästare på genvägar och han tog oss förbi olika avspärrningar, som incheckningar för flygen eller långa krogköer, och han skrattade alltid lika gott sedan efteråt när han ännu en gång hade lyckats ordna in oss allihop på något ställe, och han frågade retoriskt: ”Är ni okay grabbar?”

   Jag sa:

   ”Hasse, kommer du ihåg den där rockklubben utanför London?”

   ”Ja, det var hundrafemtimeter kö och vi bara gick rätt in.”

   Det är möjligt att det faktiskt var hundrafemtimeter med kö, och de som stod där var fulla och påtända Londonbor som inte gärna tog vilket skit som helst, men Hasse gick förbi hela raden, vinkade till sig oss som stod där och velade och tog in oss som om vi var hans hedersgäster ikväll. Vi stod inne på klubben, förbi de stadiga vakternas granskande blickar – snart skulle The Specials uppträda men innan var det ett förband som gjorde sin grej, och Hasse garvade, han sträckte upp pek- och långfingret i luften i ett triumferande ”V”, och sade: 

   ”Grabbar, det här är bara för V.I.P – jag vet inte om ni är bjudna… men okay, låt gå, ni får hänga med. Ska vi ta en öl nu med en gång?”

 

Dörrvakten på Mojito Habana släppte in oss motvilligt. Han utstrålade en sorts fyrkantighet på mer än ett sätt. Han sög på sin stora kubanska cigarr medan han kollade upp att vi verkligen hade beställt bord; han var stelt avvaktande när han tjurigt mätte oss med blicken, som att hans enda inkomst genererades av hur många han lyckades banka på ikväll. Eller, kanske ville han bara ha sina maffiavänner därinne?

   Det var fredag, kanske var det något speciellt med just den här kvällen?

   Det luktade penningtvätt om den här restaurangen. Den låg hundra meter från den på kvällen vackert upplysta Triumfbågen, på en tvärgata till Champs-Élysées, och det fanns något outtalat över det här stället.

   En vänlig servitris mötte upp, satte oss vid ett långbord vid scenen som var full med instrument där ett band skulle köra igång om en stund, och efter en viss väntan serverade hon oss usla margaritas. Kanske skulle vi ha tagit mojitos istället?

   Vi beställde mat och vin och jag gick ut för att ta en cigarett. En Porsche av nyare modell körde fram utanför restaurangen och lyckades med att få höger framhjul gnissla otäckt med sportfälgen mot trottoarkanten. Jag flyttade mig några meter längre ner mot gatan och kastade en blick mot dörrvakten som nu hade spruckit upp i ett brett leende. Porschen backade till ryckigt och parkerade med höger backdäck på trottoaren. Föraren klev ut, en man i fyrtiofemårsåldern, klädd i kavaj och med bakåtslickat hår, han gick fram till dörrvakten och kindkyssarna smällde i luften. Hans passagerare, en yngre blondin sträckte ut sina långa ben i stilettklackar och med viss möda kämpade hon ut sig ur bilen, och hon drog i den korta kjolen så att den inte skulle visa mer ben än den redan visade.

   Jag kastade resten av ciggen ut på gatan, det var så alla gjorde här, och gick in. Dörrvakten tittade inte ens på mig.

 

Det var ett bra band som spelade ikväll. De körde covers på franska och engelska hits och de gjorde det så bra att folk stod upp och dansade redan från början när de körde igång.

   Till och med de tre lokala maffiagrabbarna som hade det runda bordet mot dansgolvet där gratistallrikarna alltid plockades upp av leende servitriser medan spritflaskorna stod kvar, och det kom fram hela tiden nya hinkar med is och tonic till bordet, ja, till och med de, fast de såg ut att vara lite jaded, kunde klappa i händerna efter varje låt. Så pass bra lät det. Och vilka var de här människorna vid det runda bordet egentligen? 

   Eftersom jag redan hade skruvat på min konspiratoriska blick tyckte jag nu att alla i personalen, gästerna och även bandet såg ut som maffiafolk. 

   Utom killen som spelade keyboard. Kanske var han immun eftersom han hade glasögon?

   Efter pausen, jag reste upp mig från bordet och lade fingrarna på hans keyboard, ”Det här är mitt favoritackord”. Det kunde gå hur som helst – de flesta musiker gillar inte att man tar på deras instrument, men det gäller mest gitarrister och, av förståliga skäl, munspelare – och den glade keyboardkillen sade, ”Yes: C, major seven”. 

   Två fransyskor satte sig vid vårt bord och de hade redan varsin drink i handen. Det var de enda lediga stolarna om du inte ville stå vid bardisken. Ricke intervjuade dem en stund men sedan gick de upp och dansade till den pumpande musiken där de ålade sig framför maffiabordet, slickade varandras halsar, och tydligen blev de godkända, för de glada damerna hämtade sina drinkar och försvann från vårt bord till nästa bord, på sina vägar mot nya äventyr. Det fanns alltid ett nytt bord.

   Bandet spelade på och jag kunde inte låta bli att ryckas med. Jag hade ett glas med rödvin, ett stop med öl och ännu en margarita framför mig, men jag var inte så törstig. Nu. Kanske senare.

   Jocke betalade med det gemensamma kortet och vi gick ut. Hasse pekade mot baren, ”Ska vi ta en till?”

   ”Va?”

   ”En öl innan vi sticker.” Han beställde tre öl. Det var så mycket folk runt dig nu så du kunde bli yr bara av alla människor som tryckte mot dig i den fullsatta baren.

   ”Okay, vi struntar i det.”

   ”Men, ölen du beställde?”

   ”Jaså, dom. Det är snart nån som dricker upp dom”, flinade Hasse. ”Kom igen, nu sticker vi.”

   Vi gick ut på Champs Élysée. Klockan var halv tre på natten och det var lika fullt med folk på den breda boulevarden som det var på uteserveringarna, där ölen alltid serverades i halvliterglas. Halvliterglas? Nej. Så här dags på dygnet var det plastmuggar. Det var många människor på samma ställe och alla såg de ut som att de ville sitta uppe ett bra tag till. Utom jag. Jag var supertrött. Det är inget jag skryter med. Men jag hade heller inget att bevisa, så när jag äntligen lade ner huvudet på kudden somnade jag på en tid som kanske är ett nytt rekord. Vad sägs om fem…?

 

 

Vi flög tillbaka till Köpenhamn. Svenne satt bredvid mig och han blickade förstulet på det korsord jag löste i DN. Det gick snabbt eftersom jag kunde en del redan från början, ett och annat nyckelord var kopplat till Indien, och sedan gav en del sig självt.

   Jag antar att jag hade tur.

   ”Hur mycket gav du för whiskyn på väg ner?” frågade Svenne.

   ”Jag gav femtio spänn.”

   ”Han köpte två whisky och det kostade sjuttio spänn”, sade Affe och böjde sig framåt från sidan. ”Han sträckte fram hundra danska och i ena handen hade han en femtilapp. Killen hade ingen växel, så vilken tror du att han tog?”

   Jag antar att jag hade tur.

   Jag hade en biljett till ett senare tåg men vi kom med på ett tidigare tåg. Affes och mina biljetter gällde för det senare tåget, och nu kunde det gå hur som helst. Men det var ovanligt många passagerare på den här avgången och det var ett helt gäng som var tvungna att stå i mittengången, ända fram till Växjö. Jag satt med en tjej som ständigt åkte den här sträckan mellan Lund och Växjö och hon sade:

   ”Dom brukar alltid kolla biljetterna, men nu är det så mycket folk så dom verkar strunta i det hela. Vilken tur du har!”

   Jag kunde bara hålla med.