osmoala

Det hände ibland när jag gick tillbaka längs floden från The Angkor Muscle Club, trött i kroppen och behagligt närvarande i nuet av dopamin och endorfiner, att jag tänkte att den här tillvaron skulle jag kunna leva resten av mitt liv. Siem Reap var min hemmaarena och till och med det allestädes närvarande och till synes likgiltiga universum som tar oss en liten bit på vägen där vi tillfälligt sprakar upp likt tomtebloss tycktes le uppskattande mot mig.

   Och människorna log också. De tycktes alltid le, på det där kambodjanskt underfundiga och ständigt närvarande sättet, som att de alltid tänkte på något roligt. Som, att fast livet för det mesta bestod av långa arbetsdagar som gav knappt med tid till lättjefulla förströelser och väldigt lite pengar till onödig konsumtion, var det inte mycket värt att tjura över den saken. Vad tänker de, kunde jag fundera, om alla de utlänningar här i Siem Reap som ibland stannar hel- och halvårsvis utan att egentligen göra ett skapandes grand? Men de tycktes inte vara avundsjuka eller missunnsamma på det sättet.

   Ibland stannade jag till på Swiss Food efteråt, som låg granne med gymet för en lunchburgare och en kanna med Carlsberg. Ibland gick jag över träbron från Art Market till Old Market och den utmärkta restaurangen Indian Gate för en lassi eller två.

Annie var också förtjust i indisk mat och det hände att vi gick till Indian Gate som låg i sydvästra hörnet av Old Market efter att hon hade slutat för dagen. Vi satte oss vid ett av borden ut mot gatan, beställde masala-te till henne och stop med 50-centsöl till mig. Hon skulle i början studera matsedeln och kommentera de olika alternativen, men sedan slutade det ändå alltid med att vi beställde den utmärkta vegetable thali, curryrätterna som serverades på plåtbrickor för tre dollar styck.

   ”Vad har du för planer senare?” undrade jag. En gammal skröplig kvinna kom fram till bordet och sträckte ut sina skakande händer för en allmosa. Hon klädde sig i sina väl använda vit blus och vit kjol och hennes huvud var rakat till en kort stubb – en symbolisk gest som visade att hon hade lämnat sin familj och flyttat in i ett kloster för att slippa vara en börda för familjen. Jag gav henne en liten sedel på tusen riel och hon förde samman händerna mot pannan. ”Akun.” Hon hasade vidare.

   ”Jag kollar gärna ett par avsnitt av Breaking Bad på din dator om det är okay?”

   ”Det vet du honey, jag gör allt för dig.”

   Hon skrattade till, lite retfullt, hon visste att jag ljög. ”Everything?”

   ”Well, jag är glad om du är glad när du kollar på Breaking Bad.” Hon gjorde ooh-ljudet och strålade ironiskt, och där fanns ett överdrivet ”Thank you!”

   Hon var helt fast i Breaking Bad, tv-serien hon hade börjat följa förra gången vi hade varit här och nu, här igen hade hon fortsatt att titta, avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong. Hon satt på balkongen med macen, med pluggarna i öronen fnissande åt de bisarra dråpligheter som följde slag i slag i den serien. Scenen i öknen med sköldpaddan och Danny Trejos huvud fullt av sprängämnen fick henne att gapskratta.

   ”Och, hur var din dag?” undrade jag.

   ”Bra. Men en del av dom minsta barnen kan vara ganska högljudda. Och det är dom ständiga problemen med pengar till pennor, kritor, skrivhäften...” Hon var tillbaka på sitt volontärjobb som engelsklärare på en byskola en liten cykeltur bort och jag antog att det gjorde henne gott att känna att hon gjorde något vettigt för någon annan.

   ”Du sa nån gång att dom lokala lärarna, med sin universitetsutbildning tjänar runt 45 dollar i månaden?”

   ”Ja. Dom får en gratis lunch, men det får en att undra hur dom klarar av att försörja en familj på dom pengarna.”

   ”Det är lika mycket som tjejerna på Mikey's Bar tjänar på en timme när dom följer med en sväng med the falang boys.”

   The boys var gubbarna som kretsade kring damerna, som i sin tur kretsade runt de två biljardborden på Mikey's Bar, och jag borde ju veta – jag hade själv förlorat mot flera av de här flickorna i poolspelandets ädla konst. De var alltid tufft kaxiga när de vann och blygsamt ödmjuka när de förlorade, men de verkade alltid vara på gott humör.

   ”Yes. You're not trying to give me any ideas, are you?”

   Maten kommer in. Annie äter med högerhanden efter sina månader på ett yoga-center i Pondecherry, hon skopar upp curry med bitar av naan-brödet, ”Mmmm...” Hon tar en klunk te. ”And how was your day?”

   ”Jag var på gymet innan. Det är därför jag är så törstig.” Jag dricker ur och passar på att beställa ett stop till av managern som har ställt sig vid vårt bord som av en tillfällighet, där han blickar ut mot gatan.

   ”How was it?”

   ”It was good. Jag antar att när du jobbar med barnen ger det dig en känsla av mening, och jag gör ju inte så mycket vettigt på dagarna utan driver mest omkring – jag har ju inte så mycket emot det heller eftersom jag är den lataste människa jag känner – men när jag går till gymet, sedan efteråt... it gives me a sense of purpose, I guess.”

   Annie ger mig en blick som checkar om jag skojar eller menar allvar.

   ”Jag var där nu i kvällningen runt sextiden, det är svettigt för det finns ingen AC och jag har aldrig sett takfläktarna vara igång. Gymet ligger ju vid den lilla bifloden, det är öppet, inga fönster och det är då myggorna kommer fram. Du står där med dina bicepscurl, en mosquito sätter sig på ditt lår och du har fortfarande en tre fyra reps kvar att köra. Det kan vara lite störande.”

   ”Of course”, säger hon lite tankspritt. ”What's this green stuff?” Hon pekar på en grön sås på plåtbrickan. ”What does it taste like to you? Apple?”

   ”Yes, apple and vinegar.”

   ”Maybe...” Hon låter inte övertygad. Min öl kommer in men innan vi hinner fråga har managern redan tagit långa kliv till de bakre regionerna av restaurangen, och jag kommer ihåg namnet på kryddan – ”Basil.”

   ”Basil?”

   ”Ja. I den gröna såsen.”

   Hon smakar igen: ”Yes, maybe.” Och igen, för säkerhets skull: ”No, I don't think so.”

   ”Well, gymet, i alla fall – det är ett härligt ställe med en del av dom lokala som kommer dit; en del av grabbarna sätter sig i stolarna till maskinerna, tar upp sina mobiler och börjar sms:a. De sitter så bekvämt så dom hänger kvar i en halvtimme vid varje station. Och ikväll var det en medelålders gentleman, han såg ut som att han kom direkt från kontoret med pressveck på byxorna – han tog av sig skjortan och började köra knäböj med lackskorna på fötterna.”

   ”I've been there, you know.” Jag hade tagit med henne en gång och hon hade sagt att det inte var hennes grej.

   ”Okay”, sa jag och tog en klunk. Stopet var fortfarande halvfullt. ”Vad ska vi då prata om?”

   ”I don't know. Breaking Bad?”