osmoala

Jag minns det som igår, när Luci kom in i mitt liv.
   Ja, det var ju faktiskt igår.
   Hennes nötbruna hud, de mjukt rundade höfterna och det klingande skrattet när jag senare smekte hennes långa smäckra hals… Jag hade aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet – det var ett självbedrägeri och en illusion för obotliga romantiker tänkte jag men jag hade fel, för jag visste genast när jag såg henne att det var hon och ingen annan.

Det hände inte så sällan att när jag knappade ner min lilla text att jag visste precis vad jag skulle skriva, eller, i alla fall, jag hade oftast själva ramen i huvudet. Det gjorde att när jag höll på med en mening var jag redan inne i nästa, jag låg så att säga före det jag formulerade på datorn just i stunden. När jag hade ett riktigt flyt var det som ett halvhypnotiskt transtillstånd och det gick lekande lätt att få ihop en sida. Men, mitt i alltihop kunde det komma in en flyktig association som skapade ett brus i överföringen mellan tanken och fingrarna och jag skrev något som inte hörde hemma där.
   ”Det var lite märkligt”, sa jag till Max. ”Jag skickade en text där jag skrev att jag åkte upp till Mae Sae och korsade gränsen till Kambodja. Varför skrev jag Kambodja och inte Burma? Min dotter kanske läser det, hon har varit i de här krokarna och hon måste tro att jag har tappat förståndet.”
   ”That’s why she doesn’t come here”, konstaterade Max. ”She knows that you finally lost it.”
   ”Yeah. And she’s propably right.”
   ”Går du fortfarande på det där testosteronet?”
   ”Nej, jag slutade. Jag samlade så mycket vatten i kroppen att jag kände mig som Michelingubben.”
   Vi låg vid poolen, det var hett men vattnet var kallt och det var bara att dyka i då och då för lite svalka.  
   ”Har ni Star Trek på svensk tv?” frågade Max apropå ingenting. ”Har du sett dom med dom stora öronen?”
   ”Du menar Spock och grabbarna?”
   ”Nej, dom är vulcans. Jag menar dom riktigt fula typerna, dom kallas farangis. Those are the real mean motherfuckers.”    
   Farang betyder utlänning på thailändska och det var gott om oss här i Chiang Mai. Det fanns grupper med amerikanare, tyskar, fransmän och finnar, och alla hängde på sina olika barer. Ja, finnarna, de hängde ju på alla barer.

”Varje gång min mamma ser en mörkhyad person ringer hon FBI” berättade Robert. ”Hon är 89 år och tror på det hon ser på nyheterna, Al Qaida och allt det där. Alla mörkhyade är muslimer för henne och första gången hon ringde dök det upp ett SWAT-team. Det visade sig vara några mexikaner.”
   ”I Texas?”
   ”Ja, utanför Austin.”  
   ”Det finns kanske inte så många muslimer i Texas?” undrade Harmony.
   ”Det finns några. Men dom håller en väldigt låg profil.”

Jag gick och satte mig på La Villa, en italiensk restaurang där pizzorna bakades i en vedeldad stenugn och beställde en deg med tonfisk och extra oregano till bordet. En tyska kom fram och svepte till sig ströaren med oregano. ”Kan jag ta den här?”
   ”Javisst. Lämnar du tillbaka den sen?” undrade jag med ett frågande leende.
   ”Yes of course, of course I can”, svarade hon förnärmat och knyckte på nacken.
   Det var en lättkränkt tysk.

Frank var också tysk men han var allt annat än lättkränkt. Han var en glad filur och han pratade hela tiden om de thailändska kvinnorna. Han skaffade sig snabbt en lokal flickvän för tusen bath om dagen, Frank såg förälskad ut och de hängde på Happy Bar.  Men tredje kvällen satt hon i hörnet av bardisken och grät för sig själv. Frank vände ryggen till henne, han spelade biljard, skojade och skrattade och bjöd på en drink från sin hela med Sang Som. Han sa:
   ”Allt var jättebra men nu berättade hon att hennes mamma måste till sjukhus och hon har inga pengar att betala för operationen.”
   Det var en klassiker. En farang träffar en lokal dam och efter ett tag måste mamman eller någon nära släkting till sjukhus och det finns inga pengar.
   ”Det där har du hört tio gånger innan.”
   ”Hundra gånger.” Nästa dag hade han skaffat sig en ny flickvän.
   Jag pratade med Bernt, en annan tysk, som stod i baren. Han var en pensionerad biltekniker.  
   ”Jag har varit i Finland. Vi brukade åka till Kemi för att testköra Ford på vintrarna.”
   Han var en trevlig man och han plirade vänligt mot mig bakom sina runda professorsglasögon, men han luktade som om han hade skitit ner sig.
   Står du här och luktar skit, gubbe? Nej, det sa jag inte. Jag måste härifrån. Jag vände på huvudet men Max var upptagen i ett samtal med en kanadensare. Mem, servitrisen hade inte så mycket att göra just nu så vi tog ett parti biljard och jag var tacksam över att lämna bardisken. Jag var i högform och krossade allt motstånd i ett par partier och sedan började jag tappa koncentrationen och det var lika bra att ta en paus. Kanadensaren tog över min kö och jag satte mig hos Max.
   ”Vill du höra om den ledsnaste dagen i mitt liv?” frågade han.
   ”Är det en kort historia?”
   ”När jag bodde i Guatemala hade jag en pick up som jag brukade köra omkring grejer i. Jag var på väg upp till en liten stad uppe i bergen när jag blev stoppad av en militärpatrull. Dom slet ut mig ur bilen, tryckte mitt ansikte i asfalten och riktade en pistol mot mitt huvud. Dom kunde ha skjutit mig hur lätt som helst, men jag hade en kaffebryggare i bilen och jag sa: ´är det inte bättre att istället för att ni skjuter mig att jag bjuder er pojkar på en kopp kaffe?´ och dom sa okay. Sedan när jag kom upp till byn var hela torget fullt av blod. Militären hade varit där och dödat alla männen.” 
   ”Varför?”
   ”Smugglare”, svarade Max kryptiskt.
   Plötsligt blev det liv vid biljardbordet. Kanadensaren skällde ut Mem över någon regel. Om motståndaren sänker den vita ger det vanligtvis två stötar, men här är det free ball – en stöt men man kan placera bollen var som helst på bordet. Kanadensaren var ursinnig över en simpel regel i ett spel som vi mer betraktade som en lek. ”Du kan dra åt helvete! Ni kan alla dra åt helvete!” Max skakade på huvudet och vispade med fingret mot tinningen och servitriserna tyckte att det var pinsamt, som de lokala alltid gör när någon tappar ansiktet.    

Max och jag satt i foajén och larvade oss med Dangs ukulele och snart hade vi snickrat ihop en låt. Frank skulle aldrig förstå att den handlade om honom. Lika bra att jag skriver ner den innan jag glömmer den. Den heter Everybody’s Friend.

 G                    C
 She is always on my mind
      G                          C
The sweetest girl that you can find
      G                    C
I’m looking for her everywhere
D        C       G
Where is she now?

She told me something yesterday
I can’t believe what she would say
I’m looking for her anyway
Where is she now?

                  C           D     G         
She says: I love you yes I do
   C            D       G
Believe me that is true
      C         D                   G          Em
But till you show me some money again
      C      D       G
I’m everybody’s friend

I’m running round from place to place
But nowhere I can see her face
I’m looking for a single trace
Where is she now?

They say she’s walking down the soy
Together with some farang boy
I’m looking for her everywhere
Where is she now?

I love you yes I do…


Jag kom tillbaka till hotellet. Max och Harmony satt i foajén. ”Var är hon?” frågade Max.
   ”Hon ligger på sängen.”
   ”Hämta hit henne så vi får titta på henne.”
   Jag kom ut och jag höll Luci i handen. De applåderade och Max utbrast beundrande: ”What a beauty!”
   Det var roligt att höra för jag var glad över min nya ukulele.

Ch-ch-changes/ pretty soon you’re gonna get a little older/ time might change me/ but I can’t trace time – David Bowie

Om du så mycket som drömmer om att du kan slå mig är det bäst att du ber om ursäkt när du vaknar – Muhammad Ali


Jag kände mig oövervinnelig och det hade säkert en hel del att göra med det testosteron jag tog. Jag hade köpt en kur på apoteket och efter fyra dagar var det som att jag hade kört omkring med handbromsen åtdragen i åtskilliga år.
   Eftersom jag sov så gott på nätterna hade jag slopat eftermiddagssiestan. Jag var full av energi tack vare de röda gelekapslarna. Det var en på morgonen och en på kvällen, tillsammans 80 milligram om dagen. Det var inga hästdoser precis, jämfört med vad en del kroppsbyggare stoppar i sig, men jag kände tydligt av en förändring.
   Skillnaden var både fysisk och mental – jag gick min runda runt kvarteret på morgonen, det tog drygt en timme, och på hemvägen handlade jag sprödstekta kycklinglår med sticky rice som jag sköljde ner med apelsinjuice. Sedan var jag redo för gymet. Jag kände mig också av en mental effekt – den tillfälliga morgonbluesen, en seghet efter att ha vaknat flera gånger varje natt och som ibland fick mig att gärna ligga kvar och slumra till igen, försvann helt. Jag vaknade efter att ha sovit gott hela natten och studsade helt enkelt upp ur sängen.
   Nu är ju de Testo tabs som jag åt narkotikaklassade i Sverige medan de säljs öppet över disk på apoteken här. Jag vet inte vad jag ska säga om det hela – jag skötte mig rätt hyfsat; jag drack kanske en öl till middagen, men det hände också ibland på kvällarna att det blev några Sam Song med Chloe, Max, Robert eller Frank, i foajén eller på CU eller Happy Bar. Och jag kunde tycka att det var min egen sak om jag ville utsätta mig för en kur av de hormoner som min kropp idag kanske producerade mindre av jämfört med tidigare i livet. Jag kände mig helt enkelt mer levande än några dagar innan – jag var piggare, gladare och hade en mer optimistisk syn på mig själv, det liv jag levde, och på människorna som fanns runt omkring mig. Nu var ju det här i och för sig bara ett tillfälligt experiment, över några veckor. Men skillnaden var så märkbar att jag funderade på att ta upp detta med min husläkare när jag kom tillbaka till Sverige.


Tillbakablick, Kathmandu 1981:
   En månghövdad folkmassa på gatan runt geten. Djuret har satts på en stol som ska föreställa en tron. Det är festival till dödsgudinnan Kalis ära och de lokala tycks befinna sig i en transliknande extas. Jag banar mig fram för att se vad det är som händer och hamnar längst fram för den årliga ritualen. Två män håller fast offerdjuret och en tredje börjar skära halsen av den med en förskärare. Männen tar god tid på sig, getens gälla bräkande, dess desperata sparkande för att komma loss tycks egga åskådarna. Mannen med förskäraren hackar till slut på nackkotorna för att få loss huvudet från kroppen, det är blod överallt, han håller upp getskallen, likt en trofé i luften till publikens oförställda förtjusning som uttrycker sig i ett stegrande mässande och högljudda glädjerop. Kroppen rycker i kramaktiga spasmer en stund efteråt och det är först när den ligger ner helt stilla som männen släpper taget om den döda geten.


Jag pratade med Olivier på Happy Bar, en trevlig fransman som handlade med stenar och knivar. Han tog fram en kniv ur fickan. Den hade ett blad som var nio centimeter långt. Allt, inklusive skaftet, var i stål. ”Det är 396 lager med stål”, sade han och bad mig känna på den. ”Med den här kan du göra upp eld, för det bildas gnistor när du skrapar den mot järn.” Den var tyngre än den verkade, eggen var vass som ett rakblad och det var inte heller någon billig kniv. ”Den här kan du få för 180 euro. Men det finns mycket dyrare, med upp till 4200 lager, smyckade med ädelstenar. Dom kan kosta upp till 50000 euro.”
   Biljardbordet blev ledigt.
   ”Vill du spela pool?” frågade han.
   ”Visst.”
   Olivier satte upp spelet och jag sprängde med en kraftig stöt. Den vita studsade från bordet med en väldig fart och träffade Olivier, som stod vid kortändan rätt i skrevet. Hela baren skrattade och Olivier, med båda händerna över de ömmande mjukdelarna, skrattade mest av alla.

Ännu en visa run. Vi stannade i en by för en paus. Jag tog ut mina matrester och chauffören sa, ”Jaså du har redan ätit. Jag har inte ätit nåt för jag hann inte i morse.”
   ”Vill du att jag ska köpa nåt åt dig?”
   ”Ja, tack.”
   ”Vad vill du ha? Sticky rice?”
   ”Yes, good!”
   Jag köpte ris och kyckling men när jag kom tillbaka till bussen var chauffören borta. Han kom efter en stund och klappade sig belåtet på magen. ”Jag har redan ätit.”
  Bron mellan Thailand och Kambodja. Jag vände där för att checka in i Thailand igen. En ung kille sträckte fram sin hand.
   ”Give me five bath. I’m hungry.”
   ”You want to eat?”
   ”Yes.”
   ”Here.” Jag gav honom plastpåsen med ris och kyckling för sextio bath.
   ”Thank you.”
   Han förde samman händerna och tog emot maten. Men han verkade varken hungrig, undernärd eller särskilt tacksam. Han hade förmodligen velat ha pengarna istället. Jag gick tillbaka till den thailändska tullen och tittade bakåt. Killen stod där med plastpåsen i ena handen och den andra utsträckt mot de turister som kom gående. Jag undrade vilken fras han körde med nu. Han insåg nog själv att det inte var någon vidare affärsidé, som Svenne skulle ha sagt, att stå med en matkasse i näven och tigga pengar med ursäkten att han var hungrig.
   Minibuss till Mae Sae, över gränsen för ett femtondagarsvisum, och sedan tillbaka till Chiang Mai. Jag åkte sju på morgonen och var tillbaka halv sex på kvällen. Det var inte ens hälften så fantastiskt som det låter.

Det kändes bra att sträcka ut kroppen på gymet efter att ha suttit i bussen hela dagen och jag körde ett svettpass. Sedan var jag både hungrig och törstig, så jag satte mig på L’Orchidee, den franska restaurangen nära hotellet och beställde en stor Leo och en blodig biffstek med pommes och rödvinssås. Det var en rejäl portion och det smakade suveränt. Maten kostade fyrtio kronor.
   Nästa dag, efter gymet och timmarna vid poolen, gick jag tillbaka till L’Orchidee för lördagsbuffén. Den där champagnepatén som smälte i munnen; den franska potatisgratängen; en luftig quiche lorraine som tycktes trotsa tyngdlagen; de tunna skivorna med biff, fläsk och kyckling som du själv stekte och kryddade; köttfärssåsen; grönsakerna, såserna – allt var utsökt. Buffén kostade också fyrtio kronor och jag åt tills jag trodde att jag skulle få en feberattack. Jag gick tillbaka till rummet och lade jag mig på sängen. Klockan var nio på kvällen. Jag ska bara vila en liten stund. Jag vaknade. Klockan var halv tio nästa morgon.


Tillbakablick, Calcutta 1983:
   Jag går omkring i kvarteren bakom Howrah Station, den gigantiska järnvägsstationen, som visar upp den fattigaste slum jag någonsin har sett. Det ligger undernärda och sjuka och gamla människor på britsar i det starka solskenet, med tomma ögon, som skelett med torrt skinn över benknotorna. En gammal man som bara har några dagar kvar att leva försöker sträcka ut handen mot mig för en allmosa, men han orkar inte lyfta armen. Det spelar ingen roll. Jag har ändå ingenting att ge honom, för jag har redan gett bort alla pengar jag hade i fickorna. Den totala misären. Hinduismen med karmahjulet, som får människan att stå ut i hopp om en bättre pokerhand i nästa giv? Jag skäms.  Är det en plötslig insikt i livets tillfällighet och förgänglighet? Är det över min egen arrogans, den jag är och den blick jag ser med på det tålmodiga uthärdandet av detta helvete som det inte finns någon väg ut ifrån, utom i döden? Jag vet inte. I vilket fall – jag skulle senare inse att det var något hos mig som förändrades den där dagen.


Jag satt i foajén. Robert kom och satte sig. Han var från Texas men hade rest runt i världen i många år. Han hade en svart hårpiska i nacken och trots att han närmade sig de sextio var han senig i kroppen som en thaiboxare. Han gick på ett lokalt gym. Robert sa:
   ”Idag är det söndag, så gymet är stängt. Idag ska jag bara ta det lugnt.”
   ”Idag är det torsdag.”
   ”Really?”
   ”Yeah.”
   Robert checkade sin klocka.
   ”Oh, you’re right.” Han skakade på huvudet och för ett ögonblick såg han lite orolig ut: ”I must be losing it.”
   Robert var en rolig figur och han berättade historier om sina resor som fick mig att skaka av skratt. 
   Chloe kom in och hon hade träningsskorna på fötterna. Hon satte sig.
   ”Jag har varit på massage”, sa hon. ”Internal massage.”
   Vad i helvete betyder det? Internal massage, har det med inälvorna att göra? Hade jag tänkt högt?
   ”Jo, det stämmer”, sa Chloe. Jag hade tydligen tänkt högt. ”Dom klämmer på din mage och kollar efter hur du mår inombords. Dom känner efter hur din mage mår, och dina njurar och din lever. Det kan vara smärtsamt för dom kör in armbågen i magen på dig, men efteråt känner man sig fullständigt avslappnad.”
   ”Min mamma är utbildad massös, men hon har aldrig berättat för mig om inälvsmassage.”
   ”Jag tror att det är en asiatisk grej.”
   Jag berättade om en annan asiatisk grej.
   ”De lokala verkar så harmoniska jämfört med västvärldens befolkning. Kanske beror det på att barnen växer upp runt föräldrarna, de är med hela tiden i vardagen och på festerna. Asiaterna har inte institutionaliserat barnuppfostran eller äldrevård som vi gör hemma, utan familjen är alltid i centrum. Det är kanske därför som alla, och inte minst de unga, verkar så glada och lättsamma. Det har kanske med familjen att göra? Och buddismen.”
   ”Det är inte alltid det är så”, svarade Chloe. ”Jag pratade med en fransman som körde scooter och hamnade i ytterkanterna av staden. Han stannade för att fråga om vägen och plötsligt hade han en pistol riktad mot huvudet.”


Tillbakablick, Sydney 1984:
   Den fyrfiliga gatan ner mot hamnen. Jag hör tjutande bromsar och tittar upp. En gammal vithårig man har gett sig ut på ett övergångsställe utan att se taxin som försöker panikbromsa från sjuttio till noll på två sekunder. Det är för sent. Några meter från mig slår taxin in i den gamle mannen som lyfter från gatan, seglar i luften, rak som en skyltdocka under ett förfärat ögonblick där tiden tycks stå helt stilla. Han landar i asfalten med bakhuvudet först. Det hörs ett otäckt poppande ljud när den gamle vithårige mannen krossar skallen mot gatan. Det låter som en imploderande glödlampa.


Det var mycket de här dagarna och veckorna i Chiang Mai som handlade om kvalitet hellre än kvantitet. Jag är inte så bra på att jämföra platser och upplevelser, att, så att säga rangordna dem på första och andra plats – typ, det här är ett bra ställe men det där var bättre. Men Chiang Mai hade helt klart sina förtjänster. Det var lätt att leva här när man visste vad man skulle göra med all den lediga tid som genomsyrade våra liv. Inte för att jag tillbringade dagarna med den ena aktiviteten efter den andra, det har jag aldrig gjort. Men det var inte heller det viktiga – jag gjorde det jag ville och inte det jag kände att jag behövde göra. Det hände att jag inte gjorde någonting – jag läste kanske i en bok i några timmar och sedan, när jag lade den åt sidan fanns staden där med alla sina löften och möjligheter, inom räckhåll för en promenad med flip flops eller runners på fötterna. Det räckte gott och väl. Just nu.

Chloe kände det kanske likadant för hon var inte precis en kollektiv typ. Kanske var det det enda vi hade gemensamt. Utom att vi brukade fylla i varandras meningar, och ingen av oss var mycket för att planera våra dagar. Hon var vacker och hon sprakade av liv, männen runt poolen vid gymet samlades runt henne som gamar runt ett byte och hon skrattade och strålade, men hon var en självständig dam som gick sin egen väg, och hon tog sina långa promenader på egen hand.
   Jag sa det till henne en kväll när vi delade på en flaska Sang Som på CU Bar:
   ”Du är så social och ändå verkar du trivas gott i ditt eget sällskap.”
   ”I do. Vad annars finns det där om du inte står ut med dig själv?”
   Det var Tom, Richard och Scott som lirade. De körde alltid samma repertoar och snart skulle jag kunna låtarna utantill. Ou fyllde på våra drinkar och Max och Harmony satte sig vid vårt bord. Harmony var Max dotter, hon hade korsat datumgränsen från USA två dagar innan och hennes jet lag fick henne att vända på dygnet – hon var som piggast sent på kvällen och hon sov hela dagarna. Hon var också en ganska rolig typ med en knasig humor och hon fnittrade glatt åt mina usla skämt.
   ”This guy is from Finland – that´s a Finnish joke”, brukade Max säga. ”Ibland sitter han och skriver på sin blogg och jag vet inte riktigt vad det är han skriver om.”
   ”Vardagliga saker. Det är egentligen mer som en enmansföreställning”, förklarade jag. ”Jag menar, att det bara är en som läser det. Och det är jag.”

Jag sitter med grabbarna längst inne i baren med den akustiska nylonstringade i knät. Tom spelar sin elgitarr och sjunger, ”Saturday night and I ain’t got nobody…”, det är Richard på bas, David på rytmsektionen, och Jimmy på ännu en gitarr. Jag vrider på huvudet och det är fullt i den lilla lokalen och på gatan utanför står det ännu fler bord uppställda. Det är folk överallt. Det är kul att spela med de här glada musikanterna, och jag lär mig ständigt nya saker av dem.

Vi tuggade på gristestiklar grillade på spett och Max som alltid hade något att säga hade bestämt sig:
   ”Jag struntar i det där flyget till Kuala Lumpur. Det regnar ändå för mycket där.”  
   ”Jag har hört att det är översvämningar söderut. Och, varför inte, det är ändå bara 590 bath för en visa run till Burma.”
   ”I think I’ll do it.”
   Det var barbeque var och varannan kväll på Nuanpranee Hotel och vi som var långliggare levde i en sorts storfamilj. Vi hängde i de mjuka rottingmöblerna i foajén och flinade åt de löjliga vardagssaker – med badrum fulla av små myror, djungelturer på elefantrygg som slutade snöpligt efter bara en timme och ett ständigt strejkande Internet – som ibland drabbade oss; vi spelade gitarr och sjöng och det hände att vi tog vi in en hela med Sang Som, cola och is.
   Det var Max och jag, det var Robert från Texas, Chloe från Marseille, fast hon bodde i Skottland sedan åtta år; Sara en kickboxer från Slovenien och Anna, hennes muntra kompis som hade anslutit från Ljubljana bara ett par dagar tidigare, med en jetlag som fick mig att tycka synd om henne för jag visste vad hon gick igenom. Det var Peter, en åldrande gentleman – ännu en amerikanare, och Rose, en thailänsk lady boy som var lika snygg som hon var trevlig. Det var också Dang, den lokale killen som var lite av en vaktmästare på hotellet. Vad han egentligen gjorde var däremot lite oklart.
   Chloe kom ner med sin dator och såg riktigt ledsen ut. ”Kolla på den här skärmen – den är cracked!”
   ”Vad hände?”
   ”Jag vet inte. Den var okay i morse och nu när jag öppnade datorn såg det ut såhär. Titta!”
   ”Har du tappat den i golvet?”
   ”No no no!” Jag la den i skåpet som vanligt och nu – ser du?” Det var en spricka i nedersta vänstra hörnet och den skickade frusna fyrverkeriexplositioner över hela skärmen.
   ”Har dom städat ditt rum?”
   ”Ja. Du menar..?”
   ”Att en av städerskorna…”
   ”Yes I think so. Men jag kan inte bevisa någonting.”
   Hon gick till Computer Center, fick skärmen utbytt och nästa dag strålade hon igen: ”Titta, jag har fått det fixat!” De färska pixlarna på skärmen glittrade ikapp med hennes ögon.
   ”Hur mycket?”
   ”Tretusen bath.”
   Det var roligt att se henne glad igen. Vi bestämde oss för att hyra en scooter någon dag och gasa iväg ut från stan. 

Jag sitter på CU Bar med Mikey, en sjuksköterska från Kanada. Hennes kille, Scott, är uppe och spelar. Hon konstaterar nyktert:
   ”Jag är trött ikväll. Scott lovade att bara köra ett par låtar. Men när hans ego börjar spela är det väldigt svårt att sluta.”

Det hände att jag tillbringade flera timmar på gymet varje dag. Chloe tycktes alltid vara där och Max hade också betalt för en månad. Jag tränade, låg vid poolen och solade och avslutade sedan sessionen med en stund i jacuzzin och bastun. Det var ett bra liv, för det var behagligt och det kändes nyttigt. Jag åt bananer och aminosyror, och jag drack massor med vatten och färskpressad apelsinjuice.

Nu sitter jag med trumpinnar i händerna som jag slår mot en tamburin för att hålla takten. Det som jag gillar med CU Bar är att alla är vänliga, och sedan första kvällen jag var här kommer Jeff, ägaren, hans flickvän Dou, och Ou, servitrisen ihåg mitt namn.
   Robert hade sagt: ”Jag satt på CU och reste iväg i fem månader och när jag kom tillbaka gick jag dit, beställde en drink och dom tog min flaska till bordet. Jag hade en egen flaska med mitt namn på och dom kom ihåg mig, efter fem månader. That shows they care about you...”
   Jag går tillbaka till bordet för att hämta min öl. Max har också en egen flaska med sitt namn på. ”Kolla här”, säger han och på hans butelj med Sang Som är det en liten etikett där det står skrivet med prydliga bokstäver, ”Max”.
   ”Have a drink, my friend!” Max gestikulerar yvigt och som vanligt har han en skara av åhörare som gärna lyssnar på hans närmast outsinliga förråd av anekdoter och historier. Bill sitter här. Han är ännu en amerikanare, en trevlig typ som alltid vet bäst och han älskar att diskutera politik. Han vet allt om de svenska ubåtskränkningarna och han vill veta mer om Olof Palme. Jag säger att han var både älskad och hatad. ”Det var många som inte gillade hans samarbete med ryssarna. Och det finns en del konspirationsteorier kring vem som låg bakom mordet på honom. Det finns dom som tror att det var poliser som utförde attentatet.”
   Det är en teori som tilltalar Bill eftersom han misstror alla auktoriteter som klär sig i uniform, och alla politiker är i hans ögon korrupta psykopater.
   ”Jag tar gärna den där drinken lite senare”, säger jag till Max, tar min Chang och går tillbaka in i det glada gemytet av spelemän, greppar en tamburin och maracas och doar i micken i refrängen till Country Roads.

Jag gratulerade mig själv till att ha uppnått ett så upplivande tillstånd av disciplin med träning, rätt kost och ett minimalt intag av alkohol.
   Sedan ringde Bell. Hon var en långbent skönhet med det svarta håret i en mittbena runt de stora, själfulla ögonen, de höga kindkotorna och den fylligt generösa munnen. Jag hade träffat henne några gånger på Kittycat’s bar. Hon var av Akka-folket och jag gillade hennes stil för jag gissade att hon hade ett gott hjärta. Jag hade gett henne mitt telefonnummer. Hon sade:
   ”Jag kommer om en halvtimme.”
   ”Nej. Jag tänker sova.”
   ”Jo.”
   ”Nej.”
   ”Jo.”
   Och sedan sabbade hon fullständigt, om än bara tillfälligt, mitt ambitiösa upplägg med träningsrutinen.

Tony Cox gick in på Centara Duangtawan.
   Träningsvärken kändes som att ha blivit överkörd av en buss.
   Trots att han bar en sliten blå T-shirt med en trött gecko på bröstet och ett par avklippta, nötta och fransiga jeans, plagg som ihop förmodligen fick honom att se ut som att han föregående natt hade sovit i en soptunna, stod de båda dörrmännen med ett brett smil och välkomnade honom med sammanfattade handflator i brösthöjd till en hälsning och sade, Welcome, sir! och How are you, sir?
   Cox tog hissen upp till fjärde våningen på det tjugufyra våningar höga hotellet som syntes på långt håll när du gick ner längs Loi Khro Road, gatan med alla de små barerna, och det verkade inte spela någon roll att han gick där varje dag – någonstans borde de väl känna igen honom, och att han alltid vänligt tackade nej? – för de glada flickorna ropade alltid, Savadee kaa, massaggeee..?

Cox kände att han behövde den här semestern eftersom det senaste uppdraget nästan hade kostat honom livet. Han hade gjort upp med ett gäng utomjordingar i Phuket tidigare i år och det hade lämnat honom själsligt mörbultad i flera månader. Han hade klarat sig tack vare sin kollega Hallén som med sina vita armar och ben hade avvärjt attacken och fått utomjordingarna att tro att de bara var ett par vanliga semesterfirare på jakt efter förlustelser i Patong.
   Det var inte alls ett så lätt jobb att bekämpa konspiratörer, varken internationella eller intergalaktiska, som Tony Cox hade trott när han en gång värvades av Kommissionen. Tvärtom. Man fick jobba runt klockan och betalningen stod inte alls i proportion till den energi du var tvungen att avsätta för ett uppdrag.
   Hursomhelst, Cox var inte den förste att klaga – jobbet hade sina fördelar. Han fick till exempel rekrytera egna agenter för tillfälliga missioner, och Cox valde gärna vackra kvinnor för spionuppdragen. För, det är allmänt känt att kvinnor har tusentals års rutin av att förföra, lura och bemästra de män som är enfaldiga nog att tro att de kan kontrollera kvinnan för sina egna syften, medan det egentligen är kvinnan som använder mannen för sina egna.

Cox tänkte på Helén med det blonda håret. Hon med det där spjuveraktiga glittret i ögonen som om hon alltid tänkte på något roligt, och det lättsamma leendet som fick dig att tro att du hade att göra med en människa som inte tog något som helst på allvar. Men Cox hade sett Helén när det hettade till i en stressad situation – hennes blick och kroppshållning förändrades, från att spela bimbo blev hon professionell, det gick lika snabbt som att knäppa med fingrarna – hon fokuserade och gick in i rollen; hon delade ut order och gjorde det hon gjorde, sitt jobb, och hon var nu plötsligt en helt annan människa än sekunden innan. Hon gick på som en livgivande Terminator, en som tänker – terminate death – ingen ska komma här och dö på mitt pass!
   Helén var alltid lika iskall när hon räddade livet på en människa.
   Så gör proffs, tänkte Cox. Och han blev alltid lika häpen när Helén sedan efteråt – medan hans eget hjärta fortfarande pumpade ett överskott av blod och med en hjärna som gick på stressat högvarv – varvade ner som om ingenting hade hänt och frågade saker som: ”Är det på tre eller fyra drag som man kan göra schackmatt?”
   Men, hon skulle förmodligen tacka nej. Det här jobbet att jaga efter konspiratörer hade alldeles för dåliga arbetstider, för långa, utmattande resor och det var, som sagt, också för dåligt betalt.

Sedan efteråt. Cox gick in med boken i handen – det var en märklig bok förresten, men så hade han tydligen lyckats plocka upp en del märkliga historier på sistone. I det verkliga livet var alla han träffade mänskligt hyggliga och nyfiket lyhörda, men böckerna som han läste var fulla av egensinniga, självförhärligande typer, och inte så sällan var de ondsinta psykopater. Det fanns inga som helst duvungar i någon av de tryckta historierna. Han läste Kisaeng av Marc Olden och Ecstasy av Irvine Welsh. Alla tycktes var ute efter något.
   Han hade läst i en timme vid poolen för att koppla av från det där intensiva passet med axlar och triceps på gymet.
   Cox kände sig tillfreds med tillvaron. Han hade gjort det till en rutin att sova gott, äta gott, träna och förnöja sig – idag hade han varit på bio och sett The Girl With the Dragoon Tattoo. Han gick genom den lyxiga träningsanläggningen mot omklädningsrummet. Han kände sig lite som James Bond.  

Bastun nu. Det satt två feta medelålders asiater i bastun. Cox kände igen dem. Det var Blofeld och Goldfinger. De hade mirakulöst nog klarat sig undan Bonds vassa mördarhand. De hade båda plastikopererat sig till ett asiatiskt utseende och färgat sina kroppar för att smälta in bland befolkningen här i länderna i Bortre Indien.
   Eftersom Cox var västerlänning växlade de genast över till thailändska så att han inte skulle förstå vad de diskuterade.
   Men, de kunde inte lura Tony Cox. Med stigande förvåning lyssnade han till deras lömska planer, och det var endast med den yttersta viljeansträngning som Cox lyckades låta bli att hälla en hel hink med vatten över de heta bastustenarna i förhoppning att de här skurkarnas plastiska ansikten skulle smälta och avslöja vilka de egentligen var.
   Här satt de, bockade av, bokade nya tider, och Goldfinger sade att han hade en väska med falska amerikanska hundradollarsedlar gjorda på de nya originalplåtarna i en väska som var inlåst i skåpet i omklädningsrummet. Ett smakprov. De båda männen lämnade bastun. De tänkte gå vidare med sina ondskefulla planer att ruinera den amerikanska dollarn.
   Jisses, de här grabbarna lever verkligen fortfarande kvar i det kalla kriget.   

Cox skulle bli tvungen att ringa ett par samtal för att avstyra ännu en världsomfattande konspiration.
   Men, först…
   Cox hällde en hel hink med vatten på de heta bastustenarna vilket fick aggregatet att explodera som en handgranat. Rekylen kom från taket och fick hans axlar och rygg att knottra sig. Cox suckade av välbehag. Han hade tränat i många år med världens tuffaste bastubadare – det var finnarna.
   Det kom in en medelålders asiat med en handduk virad runt midjan. Han satte sig, tog av sig handduken och började andas in i tyget med korta, häftiga stötar. Cox räknade tyst för sig själv. Han var imponerad över asiatens uthållighet.
   Mannen satt i bastun i exakt nitton sekunder.

Det är bara tråkiga människor som är muntra vid frukosten – Oscar Wilde


Jag tar hissen upp till fjärde våningen på det fyrstjärniga hotellet Centara Duangtawan och betalar månadsavgiften för träningsanläggningen.
   Hur var det nu Chloe sade att man gjorde?

Chloe sade: ”Dom har inte medlemskort, utan dom tar dina fingeravtryck och när du checkar in trycker du tummen mot en platta.”
   ”Well, det visar i alla fall att du inte är efterlyst. Du sätter dit tummen, en massa röda lampor börjar blinka…”
   ”…Och det är sirener som tjuter…”
   Vi tyckte att det var lite småkul, men så var vi också lite fulla.
   Chloe berättade att hon tränade nästan varje dag.
   ”Jag är hyperenergisk”, konstaterade hon. Nu visade hon inte på tecken på hypomani, maniskhet eller någon känd bokstavskombination, utan verkade helt enkelt tillhöra den skara av människor som tycks ha ett extra överskott av naturlig energi, vilket får dem, när de väl upptäcker möjligheterna, att vilja vara fria och oberoende, röra på sig och upptäcka nya saker. Hon var inne på yoga, hon dök och hon var lättsam, smart och hon hade ett knasigt sinne för humor.
   ”Du träffar en hel del hyperenergiska människor när du är ute och reser”, svarade jag. ”Dom flesta är framåtlutade och sociala. Det är kanske därför dom reser.”
   ”Ja, jag vet. Jag träffade min mamma för några veckor sedan i Skottland, och hon klagade på att grannen hade parkerat sin bil lite för långt till vänster, för nära hennes parkeringsruta.”
   ”Varje gång jag börjar bli sån vet jag att det är dags att ge sig iväg.”    

Det var nyårsafton och vi satt utanför foajén på Nuanpranee, hotellet där jag hade bott i tre veckor nu. Chloe hade kommit för några dagar sedan. Dang skötte om barbequen, och de marinerade grillspetten spred sina dofter av fläsk, nöt, ananas, lök och paprika.  
   ”Jag bor alltid här när jag kommer till Chiang Mai”, sade Chloe och tog en klunk Chang. Hon var fransyska men hade bott i Skottland i många år.
   ”Fast jag har tillbringat varje vinter i Sydostasien de senaste fem åren. Men jag hamnar alltid i Chiang Mai till slut.”
   ”Jag vet vad du menar. Jag kom hit för att stanna en vecka och jag är fortfarande kvar. Och jag tänker stanna ett tag till.”
   ”Det är det som händer med människor när de kommer hit. Folk blir kvar. Chiang Mai grows on people.”

Himlen var fylld av alla rispapperslyktor, det var hundratals av dem, och de steg högre och högre, samtidigt som det kom nya, och sedan drev de sakta i nordvästlig riktning. De såg ut som stjärnor på himlen.
   ”Det är som att vara på en fjärran planet, där stjärnorna är så mycket närmare”, sade jag. Jag drack isad Sang Som med cola. Kanske var det drinken som satte min fantasi i rörelse:
   ”Och dom där…”, nu kom det ännu en armada av risballonger, uppvärmda av de vaxljus som fick dem att lyfta, seglande över hotelltaket, ”ser ut som utomjordiska stridskepp på ett fientligt uppdrag, redo att anfalla när som helst.”
   ”Vet du”, sade Chloe, ”det var exakt min tanke, precis innan du sa det.”
   Vi tuggade belåtet på de saftiga grillspetten och jag frågade Dang:
   ”Dang, skickade du upp någon risballong ikväll?” Jag hade hört att detta var en tradition som hade sin början just här i Chiang Mai.
   ”Nej.” Dang skakade på huvudet. ”Från början var det en nyårstradition att skicka upp en ballong – om det var något dåligt som hade hänt under året skrev du på en papperslapp vad som hade hänt och hur du önskade att framtiden skulle bli. Sedan skickade du upp pappersbiten med ballongen. Det var ett sätt att lämna det tråkiga bakom sig och börja om på nytt, med en bön som man skickade upp till himlen. Idag är det bara ett mode.”
   ”Ett mode?”
   ”Ja. Alla gör det. Det är inte kul längre.”
   ”Så, du har inget dåligt som har hänt dig under året?”
   ”Inte tillräckligt för att skicka upp en ballong.”

Jack och Candy kom och satte sig. Det var ett roligt och lättsamt par, och de hade rest tillräckligt i världen för att inte ta vare sig själva eller andra på sådär jättestort allvar.
   Det var kul att sitta runt grillen med de här glada människorna.
   När klockan närmade sig tolv sprang vi plötsligt runt i trapporna och korridorerna på hotellet, upp och ner, ner och upp, ledda av Dang, med Jack, Candy, Chloe och mig i hälarna, med drinkar i händerna, och vi tittade hänfört åt alla håll från fönster och balkonger på fyrverkerierna som kreverade med magnifika magnesiumexplositioner i skyn. Vi kramade varandra och pussade på kinden och önskade varandra gott nytt år!

Chloe skulle upp tidigt för ett träningspass, Jack skulle gå och lägga sig, han skulle snart somna så han hörde inte när Candy senare bultade på dörren för att komma in, utan hon fick ta hjälp av receptionen för att bli insläppt på rummet.          
   Själv gick jag till CU Bar, Max anslöt och han var på ett strålande humör, han hade varit på en härlig fest med några kompisar. Jag lyfte ner en gitarr från väggen, de som kunde spela stämde in och vi spelade tillsammans nästan ända fram till morgonen.


Jag trycker tummen mot den lilla röda plattan och får tillgång till träningscentret. Solen skiner på solstolarna som ligger utlagda runt den L-formade poolen.
   Men först ska jag träna lite.
   Hur var det man gjorde nu igen?