osmoala

Jag sitter med grabbarna längst inne i baren med den akustiska nylonstringade i knät. Tom spelar sin elgitarr och sjunger, ”Saturday night and I ain’t got nobody…”, det är Richard på bas, David på rytmsektionen, och Jimmy på ännu en gitarr. Jag vrider på huvudet och det är fullt i den lilla lokalen och på gatan utanför står det ännu fler bord uppställda. Det är folk överallt. Det är kul att spela med de här glada musikanterna, och jag lär mig ständigt nya saker av dem.

Vi tuggade på gristestiklar grillade på spett och Max som alltid hade något att säga hade bestämt sig:
   ”Jag struntar i det där flyget till Kuala Lumpur. Det regnar ändå för mycket där.”  
   ”Jag har hört att det är översvämningar söderut. Och, varför inte, det är ändå bara 590 bath för en visa run till Burma.”
   ”I think I’ll do it.”
   Det var barbeque var och varannan kväll på Nuanpranee Hotel och vi som var långliggare levde i en sorts storfamilj. Vi hängde i de mjuka rottingmöblerna i foajén och flinade åt de löjliga vardagssaker – med badrum fulla av små myror, djungelturer på elefantrygg som slutade snöpligt efter bara en timme och ett ständigt strejkande Internet – som ibland drabbade oss; vi spelade gitarr och sjöng och det hände att vi tog vi in en hela med Sang Som, cola och is.
   Det var Max och jag, det var Robert från Texas, Chloe från Marseille, fast hon bodde i Skottland sedan åtta år; Sara en kickboxer från Slovenien och Anna, hennes muntra kompis som hade anslutit från Ljubljana bara ett par dagar tidigare, med en jetlag som fick mig att tycka synd om henne för jag visste vad hon gick igenom. Det var Peter, en åldrande gentleman – ännu en amerikanare, och Rose, en thailänsk lady boy som var lika snygg som hon var trevlig. Det var också Dang, den lokale killen som var lite av en vaktmästare på hotellet. Vad han egentligen gjorde var däremot lite oklart.
   Chloe kom ner med sin dator och såg riktigt ledsen ut. ”Kolla på den här skärmen – den är cracked!”
   ”Vad hände?”
   ”Jag vet inte. Den var okay i morse och nu när jag öppnade datorn såg det ut såhär. Titta!”
   ”Har du tappat den i golvet?”
   ”No no no!” Jag la den i skåpet som vanligt och nu – ser du?” Det var en spricka i nedersta vänstra hörnet och den skickade frusna fyrverkeriexplositioner över hela skärmen.
   ”Har dom städat ditt rum?”
   ”Ja. Du menar..?”
   ”Att en av städerskorna…”
   ”Yes I think so. Men jag kan inte bevisa någonting.”
   Hon gick till Computer Center, fick skärmen utbytt och nästa dag strålade hon igen: ”Titta, jag har fått det fixat!” De färska pixlarna på skärmen glittrade ikapp med hennes ögon.
   ”Hur mycket?”
   ”Tretusen bath.”
   Det var roligt att se henne glad igen. Vi bestämde oss för att hyra en scooter någon dag och gasa iväg ut från stan. 

Jag sitter på CU Bar med Mikey, en sjuksköterska från Kanada. Hennes kille, Scott, är uppe och spelar. Hon konstaterar nyktert:
   ”Jag är trött ikväll. Scott lovade att bara köra ett par låtar. Men när hans ego börjar spela är det väldigt svårt att sluta.”

Det hände att jag tillbringade flera timmar på gymet varje dag. Chloe tycktes alltid vara där och Max hade också betalt för en månad. Jag tränade, låg vid poolen och solade och avslutade sedan sessionen med en stund i jacuzzin och bastun. Det var ett bra liv, för det var behagligt och det kändes nyttigt. Jag åt bananer och aminosyror, och jag drack massor med vatten och färskpressad apelsinjuice.

Nu sitter jag med trumpinnar i händerna som jag slår mot en tamburin för att hålla takten. Det som jag gillar med CU Bar är att alla är vänliga, och sedan första kvällen jag var här kommer Jeff, ägaren, hans flickvän Dou, och Ou, servitrisen ihåg mitt namn.
   Robert hade sagt: ”Jag satt på CU och reste iväg i fem månader och när jag kom tillbaka gick jag dit, beställde en drink och dom tog min flaska till bordet. Jag hade en egen flaska med mitt namn på och dom kom ihåg mig, efter fem månader. That shows they care about you...”
   Jag går tillbaka till bordet för att hämta min öl. Max har också en egen flaska med sitt namn på. ”Kolla här”, säger han och på hans butelj med Sang Som är det en liten etikett där det står skrivet med prydliga bokstäver, ”Max”.
   ”Have a drink, my friend!” Max gestikulerar yvigt och som vanligt har han en skara av åhörare som gärna lyssnar på hans närmast outsinliga förråd av anekdoter och historier. Bill sitter här. Han är ännu en amerikanare, en trevlig typ som alltid vet bäst och han älskar att diskutera politik. Han vet allt om de svenska ubåtskränkningarna och han vill veta mer om Olof Palme. Jag säger att han var både älskad och hatad. ”Det var många som inte gillade hans samarbete med ryssarna. Och det finns en del konspirationsteorier kring vem som låg bakom mordet på honom. Det finns dom som tror att det var poliser som utförde attentatet.”
   Det är en teori som tilltalar Bill eftersom han misstror alla auktoriteter som klär sig i uniform, och alla politiker är i hans ögon korrupta psykopater.
   ”Jag tar gärna den där drinken lite senare”, säger jag till Max, tar min Chang och går tillbaka in i det glada gemytet av spelemän, greppar en tamburin och maracas och doar i micken i refrängen till Country Roads.

Jag gratulerade mig själv till att ha uppnått ett så upplivande tillstånd av disciplin med träning, rätt kost och ett minimalt intag av alkohol.
   Sedan ringde Bell. Hon var en långbent skönhet med det svarta håret i en mittbena runt de stora, själfulla ögonen, de höga kindkotorna och den fylligt generösa munnen. Jag hade träffat henne några gånger på Kittycat’s bar. Hon var av Akka-folket och jag gillade hennes stil för jag gissade att hon hade ett gott hjärta. Jag hade gett henne mitt telefonnummer. Hon sade:
   ”Jag kommer om en halvtimme.”
   ”Nej. Jag tänker sova.”
   ”Jo.”
   ”Nej.”
   ”Jo.”
   Och sedan sabbade hon fullständigt, om än bara tillfälligt, mitt ambitiösa upplägg med träningsrutinen.