osmoala

 

 

An expatriate (sometimes shortened to expat) is a person temporalily or permanently residing in a country other than that of the person's upbringing. The word comes from the latin terms ex (”out of”) and patria (”country, fatherland”).

- Wikipedia

 

The truth about human life is that for most of the time there is nothing to do and therefore the wise man – or woman – cultivates the art of doing nothing. – John Burdett

 

 

Jag kände mig som en expat och den där skrivkrampen hade hållit i sig i flera månader.

   Varför?

   Hade jag sett för många saker på för många sätt?

   Var det den ständiga hettan?

   Var det för att jag hade slutat att supa?

   Skulle det hjälpa med en drink för att få igång associationsflödet?

 

Och nu blev det ju bara varmare och varmare för varje dag. Det var så att man kunde få panik när man tänkte framåt och såg ännu en sömnlös natt framför sig, liggandes under den stora brummande fläkten som bara hade ett läge och det var superspeed! - men det enda den gjorde utom att låta som en flygplansmotor var att den vispade den heta luften fram och tillbaka, fram och tillbaka. Fram och tillbaka...

   Det hände att jag slumrade till. Men jag vaknade alltid, invirad som en kåldolme bland de svettiga lakanden, vridande mig mig fram och tillbaka, stönande som en annan överste Kurtz i Apocalypse Now... ”This terror... This terror...” - alltid med stor begynnelsebokstav, som att varje fras var en ny cykel av samma galenskap, som en tornado, en cirkelrörelse, en loop, som det inte tycktes finnas någon flyktväg ut ifrån.

   Ibland gick jag upp och duschade i ljummet vatten tre eller fyra gånger på en natt, det var som ett tvångsmässigt duschande, bara för att uppleva det där ögonblicket av svalka för en sekund eller två. Det var en väldigt tillfällig och kortvarig svalka, och sedan var du åter omsvept i den tjocka, kvava nattluften som fick dig att klökas och kippa efter andan. Det fanns ingen luft i det här rummet och förmodligen fanns det fukt i väggarna. Vissa nätter var som en mardröm som aldrig ville ta slut. This terror... This terror... Colonel Kurtz var helt klart en expat.

 

Fanns det några andra anledningar till att hade fått den där slängen av skrivtorka, förutom värmen, eller att jag hade sett för många saker på för många sätt? Det senare borde ju rimligen ge ännu flera inputs?

   Ja.

   Det fanns människor runtomkring dig hela tiden. Ja, det var både lokala och expats, och det var bra människor också – alla i huset, de lokala och långliggarna, umgicks i en vänligt harmonisk gemenskap där vi hela tiden laddade upp varandra med positivt snack. De tog på min tid och jag var glad över att de gjorde det också.

 

Ross var också en expat. Senare skulle jag berätta för honom att det var den tropiska värmen som hade gjort överste Kurtz galen, eftersom boken Mörkrets hjärta av Joseph Conrad, som utspelar sig i Belgiska Kongo, och filmen av Francis Ford Coppola, placerad i Vietnamkriget, handlar om kolonialmakternas ambitioner att försöka underkuva själva naturen, och naturen slår tillbaka med all kraft, med hetta, insekter, ormar, parasiter, skyfall, stormar, mörker...

   Ross sa inte emot för han har aldrig läst en bok i sitt liv, och han somnar alltid när han försöker koncentrera sig på att se en film.

   Men, han är mångmiljonär i engelska pund, han är mannen med ett företag som renoverar fastigheter. Han har mellan tio och tjugo anställda, beroende på kontrakt och säsong, och själv reser han under vinterhalvåret numera helst till Vietnam, där han och Phuc nyligen blev föräldrar till en liten dotter som de valde att döpa till Bella.

   Ross och jag är födda samma år. Vi träffas i Sydostasien på vintrarna, var det nu än händer, och jag gillar hans stil eftersom han aldrig dömer andra människor.

   Han är en hygglig typ, han kan inte stava ens på sitt eget språk, han kan inget om hjältarna från dåtiden eller superhjältarna från nutiden, men han är anständig och rolig nog för att inte så sällan få mig att råskratta åt hans brittiskt torra humor. Vi påminner varandra om Monty Python och Fawlty Towers och vi garvar så att vi böjer oss framåt i fåtöljerna på balkongen och kvällshettan smälter isen i våra glas med Bacardi och coke.

   ”I,” säger Ross ”can't believe that a big Swedish guy was afraid to put his hand in the mouth of a fake crocodile – hahahaa!”

   ”Ja,” säger jag lite förnärmat ”vi alla har saker som vi är mer eller mindre rädda för.” Tidigare hade vi vandrat längs shoppingstråket på väg mot Viva för en Margarita, och jag hade stoppat handen i munnen på en uppstoppad krokodil som var till salu, med alla sylvassa tänderna på plats, och när Ross skrek ”Bhaowwoo!”, drog jag instinktivt tillbaka handen. Ross skrattade så att han slog sig på knäna.

   ”Jag vet. Men jag föredrar en irrationell rädsla framför en rationell, för då vet jag hur jag ska handskas med den.” Jag försökte byta ämne: ”Jag funderar på att byta upp mig till ett dyrare rum med air conditioning...”

 

Självklart tänkte jag till på det ibland – varför inte uppgradera sig från det fläktkylda femdollarsrummet?

Jodå, jodå. Men hettan hade förvandlat min hjärna till för mycket gröt för att jag ens skulle orka ta det beslutet. Och den klaustrofobiska hettan gjorde det omöjligt att skriva, att koncentrera sig tillräckligt för att rada upp ord efter varandra och sedan också göra pauser med olika skiljetecken. Det skulle helt enkelt innebära för mycket fysiskt arbete.

   Men det var inte allt.

   Jag var också trött på att berätta sanningen. Jag ville börja hitta på historier men visste inte riktigt hur man gjorde. Och som det var nu orkade jag inte ens berätta kring de roligaste episoderna i det som kunde varit en sit com med namnet The Prohm Roth Inn.

   Kanske behövde jag lite variation? Lite nya inputs?

 

 

Plötsligt hördes en dov explosion i närheten. Christian och jag var ute på landet, en kvart med scooter från Siem Reap, där vi höll på att färdigställa de armeringsjärn som skulle fyllas med cement i byggandet av muren som skulle omgärda den bit mark som Komlien, managern på The Prohm, hade köpt och där han planerade att bygga ett hus åt sig och sin familj. Christian var en expat.

   ”A landmine”, sa Komlien och ryckte på axlarna. Vi fortsatte arbetet. Någon höll på att bränna av ett risfält och det var förmodligen hettan som hade utlöst ännu en av de sex miljoner landminor som fortfarande låg nergrävda här i Kambodja.

   ”Igår,” sa Christian ”när vi höll på att jämna ut marken slog det mig plötsligt, och jag frågade – 'är det några landminor här?', och dom sa 'nej'. 'Are you sure', frågade jag och dom sa, 'no'.” Han lade till med ett snett leende: ”Here you can never be sure”.

   Det var ett fysiskt krävande knog i den här hettan och eftersom jag inte hade ägnat mig åt kroppsarbete på säkert tjugo år tog det bara en halv dag och sedan hade jag fått nog. Jag hade uppfunnit ett svepskäl och vi satte oss på Christians scooter.

   ”Vart ska ni ta vägen?” frågade Komlien.

   ”Vi måste åka tillbaka. Han har lovat att träffa Annie”, sa Christian med en nick mot mig.

 

Jag träffade Annie på The Hawaiian Pizza Hut. Hon var en expat.

   ”Hur var det?” frågade hon.

   ”Dom tvingade mig till kroppsarbete”, sa jag klagande.

   ”Good! Det kommer att få dig att känna dig bra. Som att du har gjort något gott för någon annan.”

   ”No. Jag håller inte på med såna grejer. Imorgon tänker jag fejka en förkylning.”

 

Och, mycket riktigt – nästa dag stannade jag hemma på grund av sjukdom. Och det var inte fejk heller. Det var en sjuhelvetesdundrandeförbannadjävlaförkylning

med rinnande näsa som en trasig kran, berg-och-dal-baneliknande febertoppar och en spyframkallande klökhosta, och den höll i sig i en vecka.

   Kanske var det dålig karma som drabbade mig eftersom jag ljög för att slinka undan från jobbet?

 

Kambodja är ju ett buddistland, så en hel del av vardagslivet handlar om karma, och det är inte bara de lokala, utan också många av de expats du möter överallt som influeras av de allmänna tankegångarna kring liv och död och återuppståndelse. Och, inte minst kring hur du hanterar människorna runt omkring dig. Det är inte lika mycket live and let die här som det är live and let live.

   Men, det är inte heller sant hela tiden. Djurtransporterna till slakterierna vet inget om djurskyddslagar. Grisarna åker tätt packade i burar på lastbilsflaken mot sin död, och du kan se i deras ögon att de vet om det. Men, är det inte likadant överallt i hela världen? Att djur på väg till slakteriet känner att de är på väg mot sin slutdestination? Kanske är det likadant för människan? Vi är medvetna om vår förestående död men vi försöker ständigt förtränga tankarna kring det där kommande döderiet. Det är därför tvåhundrafemti skurkar mejas ner i varje actionfilm, för att vi, som publik, ska få en tillfällig respit från medvetenheten kring vårt förestående frånfälle.

   Det finns ett vackert ord för det på grekiska och det är katharsis. Det betyder ungefär, ja, tillfällig rening. Det finns något där, i begreppet rening. Som att konsten, med böckerna och målningarna, musiken och teatern och filmerna tillfälligt lyfter dig till en nivå, bortom dödligheten.

 

På tal om rening. Nu, Phnom Penh. Det är en deprimerande stad i dessa dagar med en hittills två veckor lång sopstrejk som hade lett till en viss odör kring matmarknadernas avfallshantering. När du såg ett sopberg av ruttnande grönsaker framför dig tog du ett djupt andetag tills du i bästa fall hade rundat ett hörn.

 

Jag rundade hörnet från Street 51 till Street 172 och stötte på krymplingen som brukade hålla till där. Klädd i trasor med stumpar till armar sålde han reseböcker om Kambodja. Han hälsade med ett glatt leende och frågade om läget. Jag gav honom en sedel och gick tillbaka till mitt guest house. Det var ett guest house som erbjöd både oljemassage för åtta dollar och rum för 15 dollar med balkong, AC, varmvatten och kabel-TV.

   Inkomstklyftorna var enorma i den här staden. På gatorna var det lyxversioner av BMW och Mercedes och en och annan bepansrad Hummer. De flesta av dessa lyxåk tillhörde medlemmar av regeringen och kungahuset, med alla anhöriga och familjer, medan tusen och åter tusen levde på gatan. Det var många som tillbringade några timmar varje natt sovande i den tuk-tuk de annars kuskade omkring turister i, inte sällan sexton till arton timmar om dygnet.

 

Street 172 var en smal, rak gata med hus i fransk kolonialstil, guest houses och restauranger som serverade vällagade västerländska rätter till alla de expats som ständigt sökte sig hit.

   Jag satte mig hos Tim och Richard på en av uteserveringarna, på Chat and Chew, som hade en fantastisk Beef Wellington på menyn, och beställde ett stop kranöl för femtio cent. Tim var från Chicago, i fyrtiofemårsåldern och rundlagd. Han hade bott här i sju år och hade inga planer på att återvända. Han var en expat.

   ”No, det finns ingenting för mig där längre”, sa han med en lätt viftning med handen. ”Och eftersom jag är gay är det lättare för mig att leva här än där.”

   Han bar ljusgröna byxor, orange skjorta och på huvudet satt en Borsalino, lite käckt på sned sådär. I handen höll han ett koppel, i andra ändan fanns det en glad liten pudel som genast rullade runt på rygg när jag strök honom längs den tjocka vita pälsen. Hunden var också en expat.

   Richard var från Melbourne, en spenslig karl med basebollkeps på skallen, och han såg ut som många andra du träffade på där, på barerna i småsamhällena ute i den australiensiska bushen, ofta dök de upp vid lunchdags för en eller annan scooner och snackade trav och fotboll. Han sa:

   ”Jag har bott här i fem år och att flytta hit är det bästa jag har gjort i hela mitt liv.” Han rättade till kepsen. ”And I have a local girlfriend.” Han var definitivt en expat.

   Efter några öl blev Tim lite känslosam och eftersom jag hade med mig Fabienne tog jag upp henne och spelade några låtar. Tim ställde sig upp, han sjöng och drog i den lilla pudeln, medan han rörde sig teatraliskt, med svepande armrörelser där han dansade mellan borden, och när han drog i kopplet såg det ut som att han moppade golvet med pudeln, och precis som jag skulle säga till honom satte han sig och sa:

   ”Det är min enda dröm”. Det såg ut som att han skulle brista ut i gråt. ”Att någon gång uppträda på en scen.”

   ”Har du aldrig gjort det?”

   ”Aldrig. Men jag skulle vilja.”

   ”Det kommer säkert att hända. You are a great personality”, sa jag sanningsenligt. ”And you have an amazing voice”. Ljög jag.

 

Paul, min kompis från Belgien, tillbringade några månader här i Phnom Penh denna vinter. Han var en expat som hyrde en rymlig lägenhet tillsammans med Davann, sin kambodjanska flickvän. Davann var bortrest för att hälsa på sina föräldrar och systern som skulle gifta sig med ett tre dagar långt bröllop.

   ”Davann har mycket att stå i just nu, med bröllopet”, sa Paul där vi stod på hans balkong med prunkande storbladiga växter mot gatan på andra våningen i korsningen av Street 13 och Street 136.

   ”Hon syr sina och systerns kläder, bröllopet håller på i tre dagar och det är klädbyten flera gånger per dag. Bruden har tio klädbyten på bröllopsdagen, med ceremonin och den efterföljande festen.”

   Vi smuttade på Jameson och cola och tittade ner på det myllrande gatulivet på Street 136, med scootrar, bilar, lastbilar, cykelriksas, och som på en tvåminutersvandring tog dig till den breda Mekong-floden där smältvattnet hade hunnit värmas upp på sin långa färd från Himalaya, och vid floden fanns alla restauranger som sålde kannor med öl för två dollar. Det är här de stora floderna Mekong, Bassac och Tonlé Sap möts.

   ”Det är en trevlig lägenhet”, sa jag. ”Hur mycket?”

   ”Fyrahundra dollar i månaden. Men, det är inte som på ett guest house, där du träffar nya människor hela tiden.” Han tittade på mitt tomma glas. Han var halvvägs på sin. ”Would you like another one?”

 

Vi gick ut på gatan och satte oss vid ett bord på ett guest house på Street 13, Happy 19, där jag hade bott tidigare och beställde var sitt stop.

   Robert kom och satte sig. Han var en amerikansk före detta marinsoldat. Han var ingen jättekille, utan mer som en Rambo-typ, vältränad och kanske var han alltid, ja, alltid redo. Hans tättsittande ögon blickade mot en omvärld som om den faktiskt tillhörde honom, och det fanns en glimt där som blänkte till då och då, som gav dig en föraning av annalkande fara. Han hade nyligen kommit till Phnom Penh och han trodde att han kunde lura vem som helst med sina billiga konster.

   Han beställde ett stop.

   ”Fuck!” sa han. ”Mina pengar har inte kommit. Jag väntar på kontanter genom Western Union, men jag fick inte ut dom, för sändaren hade stavat fel på mitt efternamn med en bokstav.”

   Jag hade hört det förut. Han gick runt i området och försökte med handlån av de västerlänningar han mötte, men de där kontanterna han väntade på verkade aldrig komma fram.

   Vare sig Paul eller jag gav honom några pengar, nu heller.

   ”Vad gjorde du i marinkåren?” frågade Paul.

   ”Jag var stationerad här, i Sydostasien.”

   Paul: ”Vad gjorde du?”

   ”Det är hemligt. Om jag berättar det för dig måste jag skjuta mig själv.”

   Paul: ”Well, du vet ju om det, så varför gör du det inte nu?”

   Det var ett känsligt ögonblick. Det kunde gå hur som helst. Men Robert bara skrattade, han drack ur och skakade hand innan han gick vidare. Förmodligen för att dra samma historia igen. Och igen.

 

Jag satt mot gatan på Aroma, som ligger mittemot Chat and Chew på Street 172, där du kan få den bästa lasagnen, och Sandy kom och satte sig. Hon var från Melbourne, en blond dam runt fyrtiosex, fyrtiosju. Det var ofta svårt att gissa åldern på dessa expats eftersom långa utlandsvistelser ibland fick människor att se antingen yngre eller äldre ut än deras faktiska ålder. Hon såg ut att ha en hälsosamt stark benstomme och Paul hade kommenterat hennes utseende med betoningen på beautiful. Hon gav mig en kram.

   ”Hur är det?” frågade jag.

   ”Well... I've been better.”

   ”Vad är det?”

   Hon beställde en whisky cola och berättade. ”Den här gången har jag varit här i Kambodja i över ett år, men jag måste åka tillbaka till Melbourne om ett par veckor. Min mamma mår inte bra.”

   Plötsligt började hon gråta. Tårarna rann ner för hennes kinder, från under solglasögonen. Jag var inte säker på om hon grät för sin mammas skull eller över det faktum att hon skulle bli tvungen att lämna Kambodja.

   ”When will you be back?” undrade jag.

   ”As soon as I can,” sa hon och torkade sina tårar. Hon drack ur och beställde en ny drink. Senare skildes vi åt med en luftpuss på kinden och hon gick åt sitt håll och jag gick åt mitt.

   Sedan kom jag tillbaka Phnom Penh efter sex veckor och alla grabbarna var kvar, på samma barer, smuttande sina 50-centsöl, och jag frågade efter Sandy men det var ingen som hade sett henne på en månad.

   ”Hon åkte tillbaka till Australien,” sa Rie, holländaren, en gänglig man runt de sextio med ett skratt som nådde ända upp till ögonen. Han var en expat och en före detta affärsman som nu samlat på sig tillräckligt med kapital för att kunna njuta sitt otium här i Kambodja. Han hade den positivt framåtlutade, sorglösa attityden hos en handlingens man som har suttit igenom ett och annat styrelsemöte i sina dagar, och nu var glad över att kunna klä sig i kortärmad skjorta, shorts och flip flops istället för slips, kostym och blanka skor.

   ”Ja, hon berättade att hon skulle åka. Hon verkade inte så glad över det.”

   ”Nej, det var hon inte. Men hon kommer tillbaka. Everybody comes back to Cambodia, sooner or later.”

   Vi drack ett par öl där vi satt på uteserveringen till Aroma som serverade den bästa lasagnen jag har ätit på en restaurang och jag spelade på Fabienne och Rie sjöng frank Sinatra-låtar.

   ”Strangers in the niiiight...”, avslutade han och tog en klunk öl. Han hade en bra röst, åt barytonhållet.

   ”Yes, Sinatra was a great singer, they say”, sa jag.

   ”No he wasn't, he couldn't sing”, svarade Rie. ”Han kunde betala för dom bästa musikerna som fick det hela att låta bra, men själv hade han en medelmåttig röst.”

   ”Really? Men du har i alla fall en bra röst”, sa jag diplomatiskt.

   ”Jag kör omkring en hel del med bil här i Kambodja och jag har flera cd med musiken till Sinatras sånger, så jag brukar sjunga när jag kör.” Han levererade ett av sina bullrande skratt. ”Det fördriver tiden ganska bra.”

   En ung lokal kvinna kom fram till vårt bord och hälsade glatt på Rie och mig. Rie ställde sig upp och kindpussarna smackade i luften. Hon satte sig.

   ”Oh, a small guitar!” sa hon med en uppskattande blick på Fabienne som vilade i mitt knä.

   ”It's actually a ukulele”, förtydligade Rie.

   ”A ukulekelele?” undrade hon med ett skeptiskt leende. Hon var liten och nätt, med de behagliga polynesiska dragen med höga kindkotor och en generös mun och nu när jag tittade närmare såg jag de fina linjerna runt hennes ögon och gissade att hon var en bit äldre än jag först hade trott, kanske var hon runt trettiofem.

   Vi satt där en stund under ledigt samspråk och sedan betalade min holländske vän för deras öl. De satte sig på Ries scooter som stod parkerad på gatan vid bordet. Rie sa: ”I'll see you around”.

   ”Well, jag åker till Siem Riep imorgon. I'll see you down the road.”

   ”So be it.”

   Och sedan körde det muntra paret iväg glatt vinkande uppför Street 51.

 

Jag tuggade på bilderna framför mig och hällde upp ännu en whisky med coke. Var låg nu det där ordbehandlingsprogrammet Open Office på datorn igen?