osmoala

Kineserna firade nyår i en tre, fyra dagar och de har ett speciellt förhållande till fyrverkerierna. Denna, nästan barnsliga förtjusning i att aptera, tända, skjuta upp, smälla och njuta av de öronbedövande explosionerna kan bero på en stolthet hos kinesen över sin historiska uppfinning, men kanske visar den också på det lekfulla sinnelaget hos det annars hårt arbetande och ibland allvarliga folket.
   Vi baxade oss sakta genom folkmyllret på huvudgatan i Chinatown tills det tog stopp. Det fanns ingenstans att gå och alla poliser såg till att själva gatan var fri, men sidorna var tilltäppta av en jättepublik. De väntade på något. Det blev två stolar lediga på gatuserveringen och vi plöjde oss fram, satte oss och beställde Leo öl och knypplar med fläsk.
   Knypplarna smakade bra och ölen var kalla, och sedan åkte den hos folket så populära prinsessan av Thailand förbi, omgärdad av en, för att vara en kunglighet, minimal vakteskort och publiken jublade. Vimplarna vimplade och kamerorna blixtrade.
   När hon hade passerat tog det två minuter för de praktiska kineserna att förvandla gatan till en kvällsmarknad.
   Vi satt på trottoaren och tittade på folkvimlet. ”Jag gillar att titta på folk som går förbi”, sa Peter och tog en klunk på sin nyöppnade öl. En äldre kinesman kom fram och tog ölflaskan från Peter. ”Happy new year!” önskade han och vinglade iväg med Peters öl i handen. Det såg rätt kul ut.
   Peter han var rätt kul han också. Ibland kunde vi sitta tysta i långa stunder utan att behöva säga något. Samtidigt var han lättpratad med en knasig humor och en sprudlande fantasi, och vi kunde skruva varandras associationer till det absurdas gräns, och bortom.

Jag gick förbi för att kolla om Noi satt hos sin kompis som drev en nudelrestaurang. Noi var från Laos, hon hade den för laoitiska kvinnor typiskt lugna, nästan meditativa uppsynen, och hon fick mig alltid på gott humör. Hon var inte där. Jag kunde höra Bryan Ferry sjunga Love is a Drug.

Peter och jag satt hos May som drev den där lilla charmiga baren i en trång gränd mellan Khao San Road och gatan med hotellet vi bodde på, och där jag hade tillbringat några kvällar under mina tidigare besök i staden. ”Det här är min kompis från Koh Lanta”, sa May, ”han heter Kid.” Vi skakade hand och han såg inte direkt ut som något man ville möta i en trång gränd, fast det var ju precis vad jag gjorde. Kid var tatuerad från vristerna till pannan, och nitarna, bultarna och skruvarna satt i ansiktet, och örsnibbarna var utdragna till en halvdecimeters storlek av de svarta fat som han hade dekorerat dem med.
   ”Så du kommer från Sverige?” sa han. ”Jag kände Dregen från Backyard Babies när han var i Koh Lanta med sina föräldrar. Han var bara arton år då men han brukade smita iväg för han var kär i en lokal tjej, och han kom ofta och letade efter henne på den baren där jag jobbade.”
   ”Dregen?”
   “Ja. Och han var olycklig för han inte kunde få henne.”
   Sum var från Korea och hon snurrade till det rejält. Hon var bra full och när hon vände sig om kunde hon inte hitta sin grogghink, så hon beställde en ny. Sedan dök hennes första hink upp och då satt hon plötsligt med två.
   ”Jag har studerat medicin i Söul i fyra år”, sa hon och bjöd på sin grogg. ”Men nu tar jag en paus.” Hon snurrade iväg igen, vidare.
   May kom och satte sig. ”Vad tycker du om den där kvinnan som sitter där borta?” frågade han spjuveraktigt. Men han såg i och för sig alltid spjuveraktig ut.
   Jag tittade. “Hon ser ut att vara en vacker kvinna.” Jag menade det också, men May brast ut i ett gapskratt.
   ”Det är min syster. Men hon slog i huvudet när hon var liten, så hon kan varken höra eller prata.”
   Jag förstod inte riktigt vad som var så roligt i det hela. Jag studerade denna stiliga dam, med de långa benen draperade i pumps och en kort svart kjol med en topp som visade en slank kropp som delvis doldes av det långa håret som föll ner till midjan på henne. Hon såg ensam ut där hon satt för sig själv och inte kunde prata med någon.
   ”Det är bara det”, förklarade May, ”att hon är inte min syster – han är min bror.”
   Jag tittade igen. Tanken hade inte ens slagit mig.

När Peter och jag åt frukost i restaurangen på Merry V dök plötsligt Monica från de Fyratusen öarna upp och pratade en stund. ”Nu ska jag hitta ett hotell, men vi kanske ses senare?” Det var ett av de nästan osannolika möten som inträffade hela tiden när man var på resande fot.

Bangkok har en av världens största helgmarknader. Den består av 28 sektioner och när vi hade gått i sektion 16 som består av kläder var den så stor att vi var helt utmattade efteråt. ”What the fuck are we doing here?” frågade Peter retoriskt. ”I have to get out!”
   Vi tog flodbåten till Chinatown och kineserna firade fortfarande. På ett gatukök beställde vi jätteräkor, languster och något jag inte ens vet vad det heter. Maten kom in och vi sköljde ner med kall Leo och dagen började återfå sina färger – ja, här var det ju mest rött på grund av nyårsfirandet.
   ”Jag fick ett mail från Anita. Hon är i Thailand och ska till Koh Phangan, så jag funderar på att åka dit på vägen till Kuala Lumpur.”
   ”Good for you.” Anita var polskan som vi hade träffat i Luang Prabang och Peter hade redan gått och tänkt på henne alldeles för länge.
   Vi gick över till att prata om andra saker och efter en stund berättade Peter om hur hans kompisar brukade roa sig under sin fattiga barndom: ”Dom blåste upp grodor.”
   ”Blåste upp grodor?”
   ”Ja. Man tar en groda och blåser upp den i röven med ett sugrör, och sen när man släpper ner den i vattnet åker den iväg som en torped.”
   ”Vi var så fattiga att vi inte ens hade råd med sugrör.”

Jag hade varit iväg i nästan tre månader och det var som att själva tiden hade vikit undan. När jag tittade tillbaka var det som att spola tillbaka på en hypersnabb fjärrkontroll och de samlade upplevelserna under resan rymdes i ett enda gigantiskt ögonblick. Maria hade illustrerat tidens gång genom att knäppa med fingrarna: ”Time goes like this – you will see.” Hon hade rätt. Och Einstein hade rätt: När man färdas med ljusets hastighet står tiden stilla.
   Är det något jag ångrar under den här resan? Ja, att jag inte skickade några vykort. Jag är rädd för att skicka vykort, för jag vet aldrig vad jag ska skriva på dem.

Peter och jag gjorde en sista barrunda och festen pågick för fullt, och det skulle den göra länge till. Men det var kanske bra att för en gångs skull lämna kalaset när stämningen var på topp.
   Det var dags att åka hem.
   Så, ja, då gjorde jag det.

Chauffören i minibussen tryckte ner sin tunga fot i omkörningsfilen med den hett dallrande asfalten hela vägen upp till Pattaya. Man kunde vara glad att det inte hände fler olyckor för trafiken var intensiv och det handlade ibland om centimetrar i marginaler.
   Det var något med själva resandet med resandet som inte alltid var sådär jättekul; transportsträckorna utgjorde ett tidsödande och utmattande företag - ändå var Thailand en väloljad turistmaskin och det var lättare att ta sig mellan de intressanta ställena här, för en billig peng, än kanske någon annanstans i världen - så, när jag kom till ett trevligt ställe ville jag gärna stanna ett tag. 
   Själv visste jag egentligen inte hur trevligt Pattaya var, för det var länge sedan och då, på den tiden, reste jag med två andra som redan hade varit här tidigare, så vi stannade bara en natt och sedan tog vi båten ut till ön som bara ligger tjugo minuter ut, från piren.        
  
Peter och jag checkade in på ett trevligt hotell på en bakgata nära stranden, barerna, restaurangerna och några av dessa gigantiska shopping-centra som låg i närheten, och vi fick stora rum – och med kylskåp dessutom!
   Det kändes bra efter en vecka i en bungalow att ligga på sängen och torka till efter en varm dusch med både AC:n och fläkten på fullt ös zappande mellan sexti kanaler, tills jag hittade science fiction channel, och där låg jag sedan och tuggade på chips med chilismak. Och ville du ha mer fanns det dygnet runt öppna Seven Eleven runt hörnet.
   Efter att ha sovit i ett par timmar gick jag ner på gatan och åt en kebab. Jag satte mig på en av barerna ut mot gatan. Bakom disken satt det minst femton lättklädda kvinnor, och jag var fortfarande trött efter resan så jag trodde att de var servitriser allihop, men de var inte servitriser allihop. Peter kom förbi, vi gick runt på några av gatorna och sedan gick vi tillbaka till hotellet. Jag gick och lade mig, och sov i tio timmar.

Det var så varmt att det slog lock för öronen. Man kunde ha stekt ett ägg på stenbordet på verandan. Men vi hade redan ätit frukost – en gigantisk buffé för tjugo spänn.     
   På stranden var det fullt ös och det var en lång strand; det var solstolar, parashooting och vattenskotrar till uthyrning, och det gick hur många ryssar som helst på strandpromenaden. Männen bar på tjocka guldkedjor och kvinnorna på frikostigt med smink.
   ”De nyrika ryssarna har köpt upp en massa hotell här, och en massa shopping-centra också”, sa Peter. ”Det finns till och med en lokal rysk TV-kanal i Pattaya.”
   Jag tog ett dopp i havet och vi gick vidare.
   “It’s another fucking paradise”, sa Peter, “but it’s also a little bit like hell – so I like it.”
   “Det var väldigt vad du var uppåt idag?”
   Det är min födelsedag idag. And I don’t like it.”
   “Grattis! Hur mycket är det?”
   "Trettifyra.”

Peter köpte whisky och cola och vi satte oss på verandan. När solen försvann bakom hustaken och det började mörkna blev det också lite svalare, men inte mycket.
   Peter berättade att han hade tränat kinesisk kampsport i åtta år.
   ”Vad heter den?”
   “Den heter Wing Tsun. Det är en kombination av olika stilar.”
   ”Som Chuck Norris?”
   ”Nej, det är mer som Bruce Lee.”

På bargatorna gick det livat till: neonen pumpade i kapp med technon, de hårt sminkade kvinnorna i tops, hot pants och osannolikt höga stilettklackar ropade i kör efter oss, skrattande och vinkande; det såldes tröjor överallt som det stod ”Good guys go to heaven, bad guys go to Pattaya” på. 
   På en av strandbarerna fanns det en ring med två thaiboxare som körde igång.
   ”Dom bara markerar”, sa Peter, ”It’s a fucking show. Jag kan ta dom närsomhelst.”    

Vi flydde från den bländande hettan in på en luftkonditionerad sushirestaurang och tog för oss av buffén, och de små tallrikarna som kom framglidande på ett band med rätter vilka du själv tillagade i den gryta med kycklingsoppa som puttrade framför dig på bordet. Allt du kunde äta för en femtilapp - och sushin smakade som på Kama Sushi i Kalmar.
   Nästa gång vi flydde de kokande gatorna gick vi och såg Avatar i 3D. Det var en välgjord film full av detaljer kring framtida teknologi; det krävs en regissör som Cameron, som själv gillar science fiction för att skapa en illusion av trovärdighet i en framtidsvärld (och inte som den självgode John Woo och den torre träbocken Ben Affleck i Paycheck) - och det såg snyggt ut när utomplanetariska flygande insekter fyllde biosalongen.

Det kvittade hur mycket man på dagarna simmade i havet eller duschade för kroppen dröp ändå av svett efter två minuter; fläkten och luftkonditioneringen stod alltid på fullt i rummet, även när jag inte var där, och efter att ha varit ute ville man gärna kyla ner sig en stund innan man var redo för en ny sväng i denna superkommersialiserade stad, där solskenet magasinerades mellan husväggarna, och det var så vindstilla att det knappt fläktade ens vid havet.
   Och det var konstigt egentligen: jag märkte att jag hellre stannade på rummet på kvällarna och tittade på TV än deltog i partylivet. Det var som att hela stan var inriktad på konsumtion och yta; dagarna var för heta för att vara i solen och det var allt för lätt att söka svalka i affärskomplexen eller dröja kvar i det kalla rummet, och kvällarna var för hysteriska för att man skulle vilja ge sig ut.
   Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag började längta till Bangkok, och till området runt Merry V Guest House, för där fanns det i alla fall en oas av lugn och ro mitt i det larmande stadslivet.

Vi tog väskorna och jag skakade hand med Desmond och Richard, två londonbor som kom hit några veckor varje vinter. Desmond, eller Dezzie, som han kallade sig, stannade alltid på det här hotellet som ju ändå var hyfsat lugnt, på den här bakgatan. Han hade tipsat om en utmärkt engelsk frukost där man fick hela köret på tallriken, men det var något med baked white beans till frukost som jag inte kunde tycka tillhörde de kulinariska höjdpunkterna ens i engelsk kokkonst.
   Jag hade tidigare tyckt att de lokala, och turisterna verkade komma bra överens i den här stan. Men Richard berättade om hur det gick till när man hyrde en jet ski:
   ”När du kommer tillbaka vill dom ha betalt för skador som dom påstår att du har orsakat, och vill du inte betala tar dom dit polisen, och då måste du betala i alla fall – både till båtägaren, och till polisen.”
   Han kliade sig på sin flagnande kropp.
   ”Och om du hyr en skooter och står vid ett trafikljus och blir påkörd bakifrån av en lokal, måste du betala för både skadorna på skootern och bilen som körde på dig. För polisen säger att om du inte hade varit där hade det inte hänt in the first place. It´s all about money.”
   Jag vet inte vilken teori som är den mest riktiga, men vi sa hejdå på anglosaxarnas vis fulla av lovord och lyckönskningar, som ju är ett trevligt sätt att bekräfta varandra, och sedan tog Peter och jag den snabba minibussen till Bangkok.

”Beställde du något?” undrade jag.
   ”Nej.”
   ”Fick du i dig lite ris innan?”
   ”Ja.”
   ”Jag känner på mig att det här kommer att bli en lång konversation.”
   ”Kanske.”
   Peter hade haft ont i magen i en vecka och nu hade han feber. Hans panna var het och han hade hundratjugo i puls. Jag gav honom två paracetamol och efter en halvtimme kom han upp till Art Café. ”I feel like having a double hamburger.”
   ”Ge mig fem minuter så är jag med.”
   Per bodde hundrafemti kilometer norr om Göteborg och han hade inte sovit på tretti timmar.
   ”Vilka droger har du tagit?”
   ”Inga. Bara alkohol.” Han sög på en wine cooler. Vi satt utanför snabbköpet och Ebbe, som också var från Sverige kom och satte sig. Ebbe berättade om sin elallergi. Jag hade aldrig träffat någon med elallergi förut så jag var lite nyfiken, men Ebbe gick strax över till att prata om hur han hade lyckats utveckla sina telepatiska förmågor. Per, som ju var en social typ tog över samtalet och när jag gick satt dessa båda herrar och pratade med hunden som låg vid deras fötter.
   ”Någon stal mina flip-flops på baren igår.”
   Kicki ryckte på axlarna. ”Det händer mig hela tiden, men då tar jag bara ett par andra.” Jag ville inte ge mig in i någon diskussion om etik, för Kicki hade i sin butik kanske de kallaste ölen på hela Lonely Beach.

Jag gick upp och spelade på Joy Cottage. Det satt bara fyra personer i publiken. Det var två österrikare med sina uttråkade flickvänner från Bangkok och flickvännerna var mest intresserade av sina mobiltelefoner där de skickade det ena messet efter det andra. Men den ene killen lät som en hel publik när han applåderade och skrek det ena lovordet efter det andra. Efteråt satte jag mig vid hans bord och jag tyckte att han var en väldigt trevlig kille. 

Vi satt efter några heta timmar i solen och svalkade oss med en kall. Bredvid mig satt det en kvinna från Bangkok och hon var uttråkad, som de alla verkade. Hon var med en tysk och han försökte föra en konversation med sin nya flickvän. ”Har du varit ute på dom där öarna?” frågade han vetgirigt och pekade ut i bukten. ”Åker man ut dit med båt?”
   ”Jajaja”, svarade hon och tog sin mobil och inledde ett utdraget samtal på thai.

Jag träffade Frank och han satt utanför sin hydda med sin flickvän och två personer som jag inte hade träffat tidigare. Frank berättade att han hade legat på sjukhus i Trat för Pancreatis, som ju var en inflammation i bukspottskörteln. ”Now it´s finished drinking with me”, sa han och han och sög på sin fruktshake medan han förstulet blickade på min öl.
   Jag tittade på hans kompis och nu pratade han: ”Det var mig tamejfan på tiden. Jag trodde för ett ögonblick att jag var helt osynlig.”
   Lilla gubben, vill du ha uppmärksamhet så bara säg det och jag ska klappa dig på axeln.

Nästa dag tog vi våra väskor.
   ”You´re ready to go?” frågade Peter.
   “I can go.”
   “So, let´s go.”
   Och så gjorde vi det.

Jag var en som en annan vampyr som hela tiden behövde nytt blod för att krafterna inte skulle börja sina. Jag menar det här om skriveriet.
   Det var kanske så här: Så länge jag träffade nya människor kom texterna till i stort sätt automatiskt, för jag formulerade dem i huvudet medan jag var ute och gick, åkte skooter eller satt på ett utecafé. Sedan handlade resten mer om en mekanisk överföring och det gick ofta ganska fort att skriva ner det hela på datorn.  
   Själva citaten var ryggraden i historierna – de måste vara exakta, annars var allt annat helt meningslöst. Alltså: nya människor gav mig energi att skriva och jag sög girigt i mig av vad de berättade. Och jag gjorde det som en annan blodsugare.
   Men i gengäld, fantiserade jag nu djärvt - gav jag dem evigt liv.

Därför fanns det inte så mycket att säga om Peter: vi hade rest mer eller mindre tillsammans i en månad - det var utmärkt, för den ene kunde vakta grejerna medan den andre gick på toaletten eller hämtade mer öl – och jag kände honom tillräckligt väl för att vi skulle ha hunnit skaffa oss en uppsättning interna skämt, skämt som för en utomstående var helt obegripliga.  
   Och även om man skulle, omständligt och med gott om tid, ha berättat om bakgrunden till lustigheterna, som ju byggde på gemensamma upplevelser under resans gång, hade roligheterna säkert låtit som riktiga fånerier.

”Any messages for me?”
   ”No”
   Tanja och jag hade fullständigt missat varandra i Phnom Penh. Det berodde på att de luriga lögnhalsarna i receptionen till mitt gästhus inte kunde, eller ville, organisera sig tillräckligt för att ens vidarebefordra ett skrivet meddelande till en gäst. När vi sedan fick kontakt via mailen var Tanja i Vietnam och jag i Sihanoukville, på Kambodjas solkust. Jag använde mig av det som mer och mer började bli Peters favorituttryck – ”Shit!”

”Welcome to paradise!”
   Vi satt på solstolarna på Serendipity Beach, Sihanoukville, med varsin Long Island Ice Tea och Jack med cola, tuggande på grillad bläckfisk. Det var världens kommers - medan en kille utan ben flätade armband åt oss passerade en tillsynes oändlig rad av erbjudanden om massage, hårborttagning, pedikyr, frukt, drycker och mat.
   ”I don’t like paradise – I prefer hell”, sa Peter och flinade. Ibland var jag inte helt säker om han skojade eller menade allvar. Kanske var det lite av varje.

I Koh Chang – jag var tillbaka på Lonely Beach! – var det högsäsong och hyddorna var dubbelt så dyra som för sex veckor sedan.
   ”You have to understand”, sa killen på Jae Gunn, där jag bodde senast, ursäktande, ”vi har högsäsong bara tre månader om året och då måste vi ta mer betalt.” Det var fullbokat i vilket fall som helst, så vi gick och frågade Kicki om hon visste nåt. Hon ringde till Alex. ”Alex har ett dubbelrum ledigt, vill ni ha det?”
   ”Vi vill ha två hyddor. Men ta det du, Peter, så går jag upp och kollar på Joy Cottage.”
   Jag gick upp till Joy Cottage, där jag brukade spela gitarr när jag var här senast. Ägaren skakade hand och såg glad ut.
   ”Det är fullt”, sa han, ”men du kan få bo i ett av de anställdas rum i natt, för han är i Bangkok.”
   Vi kollade in rummet. ”Hur mycket är det?”
   Han slog ut med armarna. ”Nothing.”
  
Nästa dag blev det två bungalows lediga på Ice House och vi flyttade in där. Det var en kort promenad in i djungeln men hyddorna kostade inte mer än fyrti spänn styck, och det var nära till stranden och kvällslivet, men ändå privat och ostört.  
   Det var lätt att återgå till den här flip-flopsläntrande stilen. Om jag i Muang Ngoi gick runt i mina runners, framåtlutad på tåspetsarna som en tennisspelare, gick jag här bakåtlutat igen, med svängande höfter och med raka ben som en travhäst.
   På kvällarna gick vi runt på ställena, och när vi satt på Joy Cottage och lyssnade på Ricki samlade jag mod, för det var länge sedan, köpte honom en öl och gav honom ett tecken. När han hade spelat klart presenterade han mig som en gammal kompis och mina händer dröp av svett. Jag gick upp på scenen och det var fullsatt, och jag hade egentligen inte spelat gitarr på sex veckor. Nervositeten släppte efter fem sekunder och jag spelade ett par låtar, och mellan låtarna klappade publiken för de var hyfsat entusiastiska ikväll. ”Vill ni ha mer?” ropade jag i micken och de ville ha mer. Jag spelade fem låtar och gick och satte mig hos Peter. Till och med han nickade gillande. Ägaren kom förbi och gjorde tummen upp. Jag kände mig i storform och vi drack ett par Sam Song med cola, och jag berättade för Peter om en teori som jag hade, som lätt kunde sammanfattas såhär:
   ”Människor som har roligt lever ett roligare liv.”
   Peter såg skeptisk ut. ”Ja, det är ju inte så djupt precis.”
   ”Men om jag säger att alla som inte håller med är trångsynt småaktiga och kritiskt negativa tråkmånsar, som inte har så kul i sina egna liv, in the first place?”
   Peter höll med om att det var en jättebra teori.
   Vi gick vidare till Stone Free Bar och jag lånade gitarren av kvällens underhållare, och körde ett par låtar till.  
   Det var roligt att vara tillbaka på Lonely Beach.