osmoala

”Beställde du något?” undrade jag.
   ”Nej.”
   ”Fick du i dig lite ris innan?”
   ”Ja.”
   ”Jag känner på mig att det här kommer att bli en lång konversation.”
   ”Kanske.”
   Peter hade haft ont i magen i en vecka och nu hade han feber. Hans panna var het och han hade hundratjugo i puls. Jag gav honom två paracetamol och efter en halvtimme kom han upp till Art Café. ”I feel like having a double hamburger.”
   ”Ge mig fem minuter så är jag med.”
   Per bodde hundrafemti kilometer norr om Göteborg och han hade inte sovit på tretti timmar.
   ”Vilka droger har du tagit?”
   ”Inga. Bara alkohol.” Han sög på en wine cooler. Vi satt utanför snabbköpet och Ebbe, som också var från Sverige kom och satte sig. Ebbe berättade om sin elallergi. Jag hade aldrig träffat någon med elallergi förut så jag var lite nyfiken, men Ebbe gick strax över till att prata om hur han hade lyckats utveckla sina telepatiska förmågor. Per, som ju var en social typ tog över samtalet och när jag gick satt dessa båda herrar och pratade med hunden som låg vid deras fötter.
   ”Någon stal mina flip-flops på baren igår.”
   Kicki ryckte på axlarna. ”Det händer mig hela tiden, men då tar jag bara ett par andra.” Jag ville inte ge mig in i någon diskussion om etik, för Kicki hade i sin butik kanske de kallaste ölen på hela Lonely Beach.

Jag gick upp och spelade på Joy Cottage. Det satt bara fyra personer i publiken. Det var två österrikare med sina uttråkade flickvänner från Bangkok och flickvännerna var mest intresserade av sina mobiltelefoner där de skickade det ena messet efter det andra. Men den ene killen lät som en hel publik när han applåderade och skrek det ena lovordet efter det andra. Efteråt satte jag mig vid hans bord och jag tyckte att han var en väldigt trevlig kille. 

Vi satt efter några heta timmar i solen och svalkade oss med en kall. Bredvid mig satt det en kvinna från Bangkok och hon var uttråkad, som de alla verkade. Hon var med en tysk och han försökte föra en konversation med sin nya flickvän. ”Har du varit ute på dom där öarna?” frågade han vetgirigt och pekade ut i bukten. ”Åker man ut dit med båt?”
   ”Jajaja”, svarade hon och tog sin mobil och inledde ett utdraget samtal på thai.

Jag träffade Frank och han satt utanför sin hydda med sin flickvän och två personer som jag inte hade träffat tidigare. Frank berättade att han hade legat på sjukhus i Trat för Pancreatis, som ju var en inflammation i bukspottskörteln. ”Now it´s finished drinking with me”, sa han och han och sög på sin fruktshake medan han förstulet blickade på min öl.
   Jag tittade på hans kompis och nu pratade han: ”Det var mig tamejfan på tiden. Jag trodde för ett ögonblick att jag var helt osynlig.”
   Lilla gubben, vill du ha uppmärksamhet så bara säg det och jag ska klappa dig på axeln.

Nästa dag tog vi våra väskor.
   ”You´re ready to go?” frågade Peter.
   “I can go.”
   “So, let´s go.”
   Och så gjorde vi det.