osmoala

 

 

… en teori är att det kommer från det hebreiska ”ha-b'rakhah” vilket betyder ”välsignelsen”, medan andra menar att det kommer från arameiska avra kehdabra vilket betyder ungefär ”jag kommer att skapa som mina ord.” – Wikipedia

 

Att samla på saker handlar om ett fåfängt sökande efter en förlorad känsla – Bruce Chatwin

 

 

Det var som ett trolleritrick. Jag hade fått tag i en trevlig liten lägenhet på The Concept Residence men det var ändå bara en kvarts promenad till Sok San Road och Karma Bar.

   Det var Brett, min australiensiske kompis som hade tipsat om det här stället. Jag träffade managern Vutha och han sa att han hade en lägenhet för mig på tredje våningen. Vi synade stället, det var lite kalt, väggarna var vitmejade och det saknades tavlor men jag såg positivt på det hela; ibland var det bara en fördel med tomma väggar, så jag sa till Vutha att jag skulle komma tillbaka imorgon med mina grejer.

   Det var inte så mycket grejer heller så dem packade jag snabbt; jag sa hejdå till Arthur, till Darren och managern Rami på Tin Tin. Han log brett eftersom det var hans stil och han sa att jag kunde låna av böckerna vid receptionen när jag ville.

   Jag tog en tuktuk med min väska mellan fötterna och med Layla i knät och jag sjöng One More Time och We Got to Run Away. Lokalborna log mer och mer uppskattande ju längre ut på landet vi kom. Det var lite spännande att flytta från ett ställe till ett annat här och i samma stad för jag trodde att det skulle ge mig nya perspektiv på tillvaron. Och jag kunde hitta fram och tillbaka till fots, längs marknadsgator, telefonbutiker, varuhus och restauranger, fast det skulle bli en lång promenad tillbaka. Men sedan var det inte var alls så långt om man tog genvägen genom den stora lokala marknaden. Jag avslutade med en fanfar i C – F – G7 och C igen, och vi var framme.

   Vutha satt i receptionen. Han skakade hand och såg glad ut. Han var runt de fyrtio med ett vänligt leende som nådde upp till ögonen, han hade ett gladlynt sätt, lite satt var han, men han skulle röra sig snabbt som en vessla när han handskades med de aktiva spörsmålen runt The Concept Residence. Nu satt han bekvämt tillbakalutad bakom datorn, och de där vänliga ögonen skulle säkert kunna skifta till svart om någon stressade honom tillräckligt länge. Nåja, det skulle inte bli jag i alla fall. The Concept Residence var av någon anledning ett namn som det skulle ta flera dagar att lära mig utantill. Prova den som vill. Vi gick för att syna rummet. Vutha såg ut som att han funderade på någonting. ”You like?”

   ”Sure. I'll take it. Vi gick ut på våningsplanet och tittade ner på bassängen. Utanför min dörr skulle det passera folk i en strid ström och jag hade inte ens en stol att sitta på där jag kunde luta armarna mot räcket.

   ”Och härifrån kan jag hoppa rätt ner i poolen.” Vutha skrattade till och jag sa att jag bara skojade. Vutha sa: ”I have a different room for you if you want to have a look.”

 

Här fanns det mesta jag behövde av livets nödtorft: varmvatten, stor kyl, air con, platt-tv, en gasplatta där jag kokade ankägg till frukost och utanför framdörren en sunbed som solen lyste upp på förmiddagarna och det var bara två steg till poolen som var tolv meter lång med en bubbelpool i bortre hörnet. Det fanns ett vattenfall med ett rinnande och porlande ljud som gav dig illusionen av att befinna dig vid en lagun någonstans djupt inne i den gröna urskogen och det var lätt att dyka i det krispiga vattnet på morgonen för att få gruset ur ögonen. Jag betalade tjugo dollar mer än för rummet uppe på tredje våningen. Det var det värt. Det var tydligen en dam som hade flyttat ut dagen innan efter att ha bott här under en längre tid.

   Det fanns också en bakdörr men den ledde till en trång gränd och jag höll den öppen ibland bara för att vindarna skulle få dra genom köket och rummet. Jag hade lägenheten längst bort vid poolen så det var inte så mycket spring kring min lilla patio. En och annan sparv flög ner när skyarna var låga; de satte sig vid de stora blomkrukorna med palmer, storbladiga djungelväxter och mynta och fjärilarna dansade i solen. De var vita och citrongula och grå, och när en av de grå satte sig på mitt knä för att suga på vattnet när jag klev ur poolen hade den prickar på ovansidan av vingarna som såg ut som orangea ögon.

   På grusgatan utanför sprang små kycklingar runt sina hönsmammor, tupparna sprätte grötmyndigt, katterna sniffade försiktigt bland soplådorna och hundarna jäste lojt i skuggan. Det var ute på landet med åkrar och små lokala butiker som sålde nudlar och öl och gas till din lilla kokplatta och det var hundra mil till Pub Street med trummaskiner på tvåbeats med basen uppskruvad till elva.

 

Jag kokar spagetti med smör och cheddar, vitlök, scharlottenlök, grön paprika, tomater och soja. Flingsalt och svartpeppar. Annie kommer på sin röda cykel. Hon har på sig sin rosa topp, en indisk sarong i regnbågens färger, det blonda håret uppspänt i en knut. Hon skrattar – ”Kiss”, hon plutar med munnen och jag ger henne en smackaroo. Som alla vettiga människor har hon flera sidor och jag gillar den här sidan också.

   ”Käket är klart. Vill du ha öl eller vatten?”

   ”Jag tar gärna en öl.” Jag ger henne en handduk och hon torkar sig i ansiktet. Hon river av kapsylen på burken med Angkor och synar den. ”Vad står det?

   ”Thank you for losing.”

   ”Hahahaa! För två veckor sedan vann jag tjugofem dollar på en kapsyl.”

   ”Wow! Jag vann tio dollar för en vecka sen. Och tio till för två dagar sen.”

   ”Well done!” säger Annie. ”You too.” Vi skålar, och saktar in där våra burkar slår ihop i slow motion. Vi går ut till poolen.

   Det var såhär med kapsylerna med ölburkarna att man kunde vinna saker och den vanligaste vinsten var en ny öl. Men man kunde också vinna pengar. Och Christian; han hade vunnit en ny blå scooter som man kunde ställa in stötdämparna på för en hårdare fjädring om man var två som åkte. Han hade drivit Karma Bar i ett halvår och hade säkert sett en hel del kapsyler komma och gå. Christian hade sagt att det ibland var ovanligt många vinster på vissa sändningar. Som att de på bryggeriet inte alltid orkade blanda vinnarna med förlorarna, ungefär som när man blandar en kortlek, utan skickade dem till olika delar av landet och ibland fick man en sändning med flera jack pots. Jag hade själv en kväll på Karma haft fem vinnare på sex öl.

   ”Det här systemet med alkohol och lotteri på en och samma gång skulle aldrig funka hemma”, säger jag.

   ”Inte i mitt land heller.”

   ”I mitt land gör vi vårt bästa för att fostra och forma medborgarna i en anda som eliminerar farliga oliktänkande tankar och åsikter. Men spel och dobbel är tillåtet för att hålla folk passiva när de drömmer om den stora vinsten. Har du sett The Island?”

   ”Nej.”

   ”Den handlar om kloner. Och dom har flygande motorcyklar!”

   ”Wow!”

   ”Du tror ju inte på nånting av vad jag säger!” Jag skrattar med henne över de där flygande motorcyklarna. ”Klonerna växer upp i samhällen där alla drömmer om förstapriset – att få flytta ut till den paradisiska 'ön'. Och de har ingen aning om att de egentligen är kloner. Det är som en metafor för dagens värld – politikerna ljuger mer än någonsin för att maskera de problem som folk egentligen är rädda för.”

   ”Och vad är det?”

   ”I mitt land är det ett mord varannan dag och över sextusen våldtäkter varje år. Jag har aldrig sett världen så polariserad som den är idag. Jag vet inte... är det här en del av Agenda 2030? Eller har jag läst för mycket science fiction här vid poolen? Kanske...”

   ”No, jag tror inte att du har läst för mycket science fiction”, säger Annie och tar en klunk öl.

   Hon går in för att byta till en bikini och jag glömmer att berätta att engelska och amerikanska tidningar rapporterar om ett tillstånd i landet som Aftonbladet och Expressen, de två största lokala tabloiderna inte skriver så mycket om. Och inte DN heller. Det spelar ingen roll. Annie läser ändå inte tidningar.

   Jag laddar upp med två tallrikar pasta och bryter av ett par bitar baguette.

   ”Cheers”, säger hon, vi slår våra glas mot varandra, tar våra små klunkar och hon börjar snurra spagetti på sin gaffel.

   Sedan äter vi och pratar om lite ditt och datt och Annie ska säga:

   ”Chhorpoan ska gifta sig om fem dagar. Vill du följa med på bröllopsfesten?”

 

Vi gick på bröllopsfesten. Det var Annie och jag, Anne och Tim från England och Paul från Australien. Jag hade känt de här fyra glada människorna i tre år och jag hade känt Chhorpoan i fem år. Hon var tjugoåtta och hade varit manager för Happy Guest House ända sedan hon avslutade sina universitetsstudier och nu skulle hon gifta sig och flytta till Phnom Penh. Anne och Tim var ett par från London, i min egen ålder, de hade varit ihop i fyrtio år, hon var stylad och solbränd och Tim var en glad filur som hellre tog en lång cykeltur runt Siem Reap än att ligga vid poolen hela dagen. Paul tog inte sig själv på stort allvar men han gillade att gå på gym, ta en öl och läsa en bok ibland.

   Hon var smart och rolig och vacker och ikväll strålade hon mest av alla. Hon hade den högsta håruppsättningen, hon bytte om tre gånger till den ena klänningen efter den andra och den sista var en ljusblå sak, högt skuren på låret som hos en flamencosångerska, den slutade strax nedanför knäna och var som gjord för att dansa i. En make up artist hade förvandlat henne till en docka, och jag såg i hennes ögon att hon hade snart fått nog av allt firande; det här var tredje dagen i sträck och i morgon skulle det nygifta paret åka till Phnom Penh för att festa till det i ytterligare tre dagar, nu med hans släktingar. De ställde upp för ännu en bild och de såg ut som ett par på en bröllopstårta.

   Detta var en balsal, på ett av jättehotellen en kvarts resa med tuk tuk längs Road Six och det var tolvhundra inbjudna gäster. Jag skulle komma på mig själv med att bara gå omkring och flina när jag betraktade detta överdåd av mat och dryck som fanns överallt. Bandet på scenen spelade.

   Hennes föräldrar, det förmögna och gladlynta paret som alltid befann sig runt Happy såg också lyckliga ut. Kanske hade de pratat om det här och kommit överens om att nu var det dags, för när en kvinna närmade sig de trettio borde hon ha varit gift för länge sedan.

   Och det här var inte ens ett arrangerat äktenskap. Chhorpoan hade träffat sin make på en konferens, de hade blivit kära och nu såg de lyckliga ut när de ställde sig framför kamerorna och det togs många bilder och på en av dem står Annie och jag bredvid brudparet och jag lyckas till och med dra händerna ur byxfickorna. Chhorpoans make står på samma bild i den för österlänningen typiska lätt uppsträckta militära hållningen. Han ser genuint glad ut och ser ut att vara en trevlig kille.

   ”And he's Chinese”, säger Tim. ”Well, parts of his family are.”

   ”Vad betyder det?”

   ”Att dom har pengar.” Tim svingade en klunk Leo och jag smuttade på den åttaprocentiga stouten ABC. ”Chinese money is everywhere in this country.”

   ”Som i Angkor?” Kineserna hade tagit över ruljangsen av Kambodjas största stolthet, Angkor, med sina tempelstäder och siluetten av Angkor Wat prydde landets flagga; Angkor användes som ett varumärke för ett otal hotell, restauranger, barer och landets största ölmärke hette givetvis – Angkor.

   ”Yes. Vill du följa med ut och röka?”

   Männen var ledigt klädda i långbyxor och skjortor och stod och rökte utanför ingången och damerna hade vackra håruppsättningar och färgglada balklänningar. Paul satt kvar vid bordet och övade på sin khmer med den unga damen vid hans sida. Annie kom fram och tände en klickcigg.

   ”You look wonderful tonight”, sa jag och tänkte på en låt av Clapton. Hon hade på sig en åtsmitande dress som glittrade i guld och silver och gick ända upp till halsen, precis som alla de andra kvinnornas färgsprakande kreationer gjorde ikväll. Det var ingen som visade bysten ikväll.

   ”Thank you. Vad tycker du om det hela?”

   ”I love it. Jag har aldrig sett något liknande. Och jag kände knappt igen Chhorpoan med allt smink. Hon ser ut som en glasyrbakelse.”

   Annie skrattade och skakade lätt på huvudet, ”Well, that's the style. But I love her.”

   ”Me too.”

   Vi satt åtta personer vid ett av de runda borden med en roterande glasskiva i mitten och den fylldes på med den ena rätten efter den andra och kalla burkar med mer Leo och ABC stod uppradade utanför snurrskivan och jag åt och drack och fast jag bara tog lite i taget tappade jag räkningen runt nio rätter och lika många öl.

   Och vi skålade hela tiden. Salen surrade av sorlet från hundratals röster och på andra sidan det runda bordet hade Paul tagit över samtalet med sina bordsgrannar och han beställde fler burkar med Leo och ABC. Han flirtade med den lokala flickan till vänster om sig och skålade med den äldre mannen och den yngre mannen, som såg lite uppklädda och besvärade ut. Men de tog frikostigt för sig av maten och drycken. Tjejen skrattade glatt och rodnade lite när Paul började intervjua henne på khmer och männen for med blickarna fram och tillbaka samtidigt som de stoppade i sig av det som bars fram till bordet, och de skopade åt sig två öl i taget. De skulle lämna tillställningen sedan när kuverten som skulle fyllas med pengagåvor till brudparet delades ut. Jag tittade på Paul tvärs över bordet.

   Den biffige Paul från Australien hade ett nytt jobb i Dubai där han var säkerhetsansvarig på ett känt flygbolag. Han hade ett kontrakt som löpte ut i slutet av året och jag frågade honom om det fanns bra gym där.

   ”Yeah, tell me about it... fuck!” Han drog med handen över den rakade skallen. Hans örnliknande näsa var röd av sol och öl. ”Yes, dom har bra gym där.” Han sträckte på axlarna i sidled. ”Dubai... det är många av araberna som är lata och bortskämda och arroganta.” Paul skakade på huvudet, ”Jag funderar på att pensionera mig efter det här året. Här i Kambodja.”

   ”Kampot?”

   ”Yeah! How do you know about that?”

   ”I don't. Just a lucky guess.” Han var inte den ende. Det fanns fler som ville åka till Kampot. Det var en härlig liten stad som låg vid floden och bara ett par mil från havet och Kep. Från Kep var det bara tjugo minuter till Rabbit Island. Jag tyckte om Kampot.

 

Annie och jag gick och rökte utanför och när vi kom tillbaka hade Tim samlat ihop kuverten som innehöll våra bidrag av cash avsedda för brudparet. Han gav tillbaka kuverten och sa:

   ”Jag tog hand om det här för er. Vet du varför?”

   ”Tim! När du har den där konspiratoriska blicken måste jag börja gissa.”

   ”Hahahaa, just det! Det finns dom som snor kuverten när dom lämnar festen.”

   ”Well, det var inte jag i alla fall. I hate thieves”, sa jag och stoppade kuvertet i bröstfickan.

   ”So do I.”

   Annie och Anne satt och pratade medan vi andra gick upp på dansgolvet och de två männen till vänster vid bordet lämnade partyt, och vi dansade i en ring som sakta rörde sig motsols; bandet spelade och sjöng en folksång som alla de lokala tycktes känna till och de skrattade och höjde armarna, sjöng med i refrängen och vi dansade vidare. Nancy kom in i dansen.

   ”Vad hände med Anne?”

   ”Hon mådde inte bra. Så hon fick skjuts med en av bilarna.”

   ”Hon såg varm ut.”

   ”Hon hade legat hela dan vid poolen. Sunstroke. Possibly.” Hon tryckte på konsonanterna för att höras. Vi dansade och hon började föra händerna på ett utmanande sätt som i en indisk film när de har sina sång och dansnummer. ”Sunstroke,” sa hon och dansade vidare. ”Ever heard of it?” Hon tänkte säkert på när jag hade känt mig febrig när vi var i Otres Beach efter att ha somnat i solen och vaknat och känt mig överhettad.

   ”You are such a smartass.” Jag gav henne en dask på rumpan.

   Det var en rolig kväll. Det var mitt första kambodjanska bröllop. Det dracks och sjöngs och dansades, människorna skrattade lyckligt och alla skålade med alla och kvinnorna hade lagt ner timmar på sina konstfulla håruppsättningar och när de fick svaj på sina torpedliknande frisyrer skrattade de bara, kompisen rättade till löshåret och de dansade vidare. Alla verkade ha hur roligt som helst och det var som att befinna sig i landet Oz till raderna av Somewhere Over the Rainbow, ”Where troubles melt like lemon drops, far above those chimney tops...” Det var som en resa in i sagornas värld.

   Magin skulle sluta vid tolv då de flesta hade gett sig av och en del grupper satt kvar vid de runda borden, men det var flera timmar dit. Vi skålade runt bordet och det kom fram ännu fler som ville skåla. Jag träffade ett par ytliga bekanta utanför badrummen och vi skrattade och höjde våra glas medan bandet spelade i fyrtakt och vokalissan och hennes två kompisar sjöng i körer på khmer och de flesta var uppe på fötterna. Vi dansade vidare i ringen runt dansgolvet, alltid motsols, och lokalen doftade av kokkärlen på borden, parfymer, svett och en tidlös känsla för framtiden.

 

Paul ville åka till Sok San Road och han räknade på att det behövdes åtminstone två tuk-tuks, men Annie och jag fick skjuts med Chhorpoans pappa. Vi lämnade våra kuvert vid utgången. Pappan använde all sin rutin för att köra, men Annie skulle ändå fråga när vi klev ur vid Happy:

   ”Chhorpoans pappa... det var jättesnällt av honom att köra oss tillbaka hit... men tror du att han hade druckit?”

   ”Det är jag övertygad om. Vad tror du själv? På ett av hans lyckligaste ögonblick i livet? He looked happy. Did you see that? And his wife? Det här paret har väntat på den här dagen jättelänge.”

   ”Ja, det har dom.” Hon tryckte sin hand mot min axel och sa: ”Det visar att du har fel om 'att samla på saker handlar om ett fåfängt sökande efter en förlorad känsla', vem var det som skrev det, sa du?

   ”Bruce Chatwin.”

   ”Att samla på bilder i ett album eller andra minnen från nära och kära... räknas det, eller?”

   ”Nej. Jag tror att det handlar om samlandet i sig. Att samla på sig saker handlar om att hellre blicka bakåt än framåt. Jag förstår nostalgi men jag har svårt för sentimentalitet. Ibland är det svårt att skilja på dom båda.” Jag kramade om henne. Det stod en tuk-tuk och väntade på mig.

   ”Hur många kilo har du att bära på i dina väskor?”

   Annie rodnade som en skolflicka, men bara för ett ögonblick, för sedan ryckte hon på axlarna och sa: ”Jag vet inte... 30, eller kanske 35 kilo?” Hon skrattade. Och sedan: ”Är det här en del av det?”

   ”Av vad?”

   ”Av det. Att inte samla på saker.”

   ”Nej.”

   ”Är det säkert?”

   ”Ja.” Jag kunde inte låta bli att le. ”Ikväll var jag med om en fantastisk upplevelse. Tack för att du tog mig med. Det var en magisk kväll!”

   ”Yes.” Hon fnittrade. Hon rörde pekfingrarna i små cirklar, som att hon skulle utföra ett magiskt trick, och hon sa: ”Abrakadabra.”