osmoala

Don't waste your smile on idiots – Jade

Jag träffade henne på Karma Bar. Hon satt med armarna på bardisken med en öl framför sig. Jag hämtade en bärs från kylen och nickade mot Christian med en frågande min åt hennes håll. Det var bara vi tre i baren just nu. Han ryckte på axlarna. Jag undrade för ett ögonblick vad den där axelryckningen egentligen betydde men det skulle jag snart bli varse.

   Och det skulle bli en intressant resa. Jade var från den norra spetsen av den irländska ön och på en bra dag påminde hon om skådespelerskan Jennifer Jason Leigh. Hon var som en pojkflicka när hon dök i min pool med huvudet före, och hon kunde dricka öl och gin and tonic som en skogshuggare när vi tog våra små vandringar längs Sok San Road.

   Hon hackade lök och vitlök när vi kokade pasta, och plötsligt viftade hon med kniven under min näsa samtidigt som hon höjde rösten:

   ”I'm never going to sing again!”

   Jag hade precis sagt att vi kanske skulle träna på ett par låtar ihop. Hon hade en stämma, hes och bluesig som Billie Holliday, fast själv tänkte hon mer på Ella Fitzgerald. Hon hade det där ljuvliga darret på stämbanden när hon gjorde gamla jazzlåtar; hon hade turnerat i åratal i USA och Europa, sjungit i konsertsalar inför tusentals åskådare, och senare skulle jag tänka – hur mycket kan man ursäkta en människa som har en så fantastisk röst?

   ”Okay, it's up to you.” Jag backade med handflatorna i luften.

   Var hon på riktigt?

   ”I'm just trying to tell you some facts!”

   ”Please, put the knife down.”

   Hon stirrade för ett ögonblick på kniven i sin hand som om den var ett främmande objekt från yttre rymden, och hon skrattade till: ”I'm sorry about the knife. I'll just go back to the chopping.”

   Det lät som en bra idé. Jag passade på att dyka i poolen och under vattnet hörde jag Bob Dylans Just Like a Woman,”... but she breaks just like a little girl”.

   Anledningen till att hon ville sluta sjunga, skulle hon berätta, var att hon inte ville slösa med sitt leende på idioter längre. Jag trodde att jag förstod, för, det hände att när jag själv spelade och sjöng satt folk ibland och bara snackade istället för att ta del av det som flödade från scenen.

   ”Fuck them!” sa jag. ”Jag spelar för dom som lyssnar.” Och där var vi överens.

”Jag har en vinnare!” Jag gav kapsylen till Christian. Det var en gratis öl.

   Det här var på Karma Bar när jag träffade Jade för första gången.

   Hon log försiktigt. Hon såg skör och skakig ut, och hon sa:

   ”Good for you. I thought something nice would happen to somebody today.”

   ”Lucky me. And how are you?”

   ”I'm fine. Well... I've been better.” Hon tog en klunk och stirrade rakt fram, på hyllan med flaskorna bakom Christian. Jag följde hennes blick och Jameson stod som vanligt bredvid Bailey's. Tillsammans, med massor av is i ett stort whiskyglas utgör de en härlig blandning som en del irländare kallar Kitty Milk.

   Skönheten med de engelska hälsningsfraserna är att de letar efter en direkt återkoppling, som lätt leder till en dialog, men det hade jag inte mycket för just nu. Jag frågade:

   ”Is there anything I can do for you?”

   ”Yes”, sa hon. ”You can shut up!”

   Just då visste jag inte att hon några veckor innan hade varit med om en allvarlig krock på en scooter som styrdes av min gode vän Carl. Jade hade kommit till Siem Reap på semester och för att hjälpa till på McCool's, en irländsk bar som låg tjugo meter bort längs Sok San och ägdes av hennes bror Allen. Hon hade träffat Carl samma kväll, och två dygn senare satte de sig alltså på den där scootern och styrde iväg för att äta på en restaurang och en annan scooter körde plötsligt ut från en sidogata och krocken var total. Ingen av dem hade hjälm och Carl som styrde slungades i gatan med huvudet före och krossade skallbenet i tre delar. Jade blev rejält mörbultad, men hon klarade sig med några sprickor i revbenen. Carl skulle återhämta sig förvånansvärt väl med tanke på traumats omfattning, men mer om honom senare.

   Jag satte mig vid bardisken, två stolar från henne, och Christian låtsades hålla på med något annat. Han skrev ner siffror i en anteckningsbok. Jag hade Layla, min lilla ukulele i handen, och nu la jag henne bredvid min burk med Angkor och det frostiga glaset. Jag checkade min telefon. Det fanns inga meddelanden. Den visade på kvart över åtta på kvällen.

   ”Do you play?” frågade Jade sedan.

   ”Sometimes I do.”

   ”Let's hear it!”

   Jag tog ett par ackord och Jade började nynna med ett vibrato som satte hela rummet i svängning. Jag spelade Somewhere Over The Rainbow, och när hon fångade tonen var det som bullett time i Matrix – det var som att själva tiden plötsligt saktade in.

   Jag sa efteråt: ”When you started to sing, it was like I had a near life experience.”

   ”Hah hah haa!” Hon kastade en blick på min ukulele. ”And I guess you could say – uke the world.”

   ”Uke the world?”

   ”Yes. Instead of nuking the world – you uke the world.” Hon log och höjde frågande på ögonbrynen. ”How do you feel about that?”

   ”I love it”, sa jag och vi skrattade samstämmigt i G-dur.

Pastan var strax färdig, och när vi åt berättade Jade om kraschen, och det var ingen trevlig historia. Jag frågade hur det gick med den andre, den lokale killen som hade kört ut i trafiken från sidogatan.

   ”Jag vet inte. Jag vet inte om han levde eller om han var död. Hans vänner kom och skopade upp honom och bar iväg honom innan polisen kom till platsen.” Hon grät en skvätt: ”I went with the wrong guy.”

   ”Carl's not the wrong guy. He's a pretty nice guy. Men jag skulle inte åka med honom bak på en scooter.”

   ”Jag menar – jag åkte med fel kille på den där scootern. Jag visste inte att han inte kunde köra.”

   ”Så, vad är det för fel på dig som åkte med honom, från första början, när du visste att han var jättepackad?”

   ”För att jag litar på människor. Jag vet vad du menar. Men jag var full. Vi var båda fulla.”

   Hon hulkade och snyftade och snörvlade. ”Excuse me.” Hon reste sig från bordet och försvann in i badrummet. Jag hörde henne snyta sig och spola vatten från kranen. Hon kom ut och torkade sig i ansiktet med handduken jag hade gett henne. Nu var hon mer samlad. Hon sa:

   ”Efteråt, när han låg i koma här, satt jag hela tiden vid hans sida på sjukhuset. Sedan kom hans bror Todd från Kina, där han jobbar som kock på ett stort hotell i Peking – har du nånsin träffat Todd? – han kom hit och tog över; han tog med sig Carl på flyget till Australien, och alla här frågade hela tiden hur det var med Carl – ´How is he?´ och ´Will he be okay?´ – men det var ingen som någonsin frågade hur det var med mig och hur jag mådde.”

   Jag hade umgåtts med Todd här i Siem Reap några år tidigare och det var en rekorderlig karl, med ett stort hjärta som gick bra ihop med hans uppsyn av skiftande lättsamhet och allvar. Och hans kambodjanska flickvän var en rakryggad och okomplicerad ung dam, ärlig och glad, smart och vacker, utan att hon själv ens verkade veta om det. Jag hade respekt för dem båda.

   ”Så, hur mådde du?”

   ”Shit. I felt like shit.” Hon log med sammanpressade läppar. ”Tack, det var verkligen gott.” Jade tog ut tallrikarna i köket och diskade upp. Sedan kom hon ut på altanen med två kalla burkar Angkor och gav mig den ena. ”Det är riktigt varmt idag”, sa hon. ”Jag tror att jag dyker i poolen igen.”

Vi skulle komma att umgås som vänner i flera månader. Det var roligt att se att Jade sakta men säkert återhämtade sig efter den där motorcykelolyckan. Hon hade sagt att hon aldrig mer skulle sjunga. Men det är klart att hon gjorde.