osmoala

Min kompis Tony från Australien drev en liten restaurang bredvid Family Mart. Men det fanns minst ännu en Tony från Australien här i Pattaya och hans namn syntes överallt i kvarteret. Han drev tre gym och tre hotell bara på den här gatan, och hans nattklubb låg en bit längre bort. Det var Tony's med meterhöga bokstäver överallt och Tony själv log på jättelika porträtt med armarna i kors och utstrålade entreprenörsanda.
   Detta var Tony in Totale.
   Han hade ett imperium här, och det var något annat än den där arrogante lille fjanten i Kalmar som också hade haft sitt namn i jättebokstäver över Larmtorget med tillägget in totale.

Jag hade flyttat in i en trevlig liten lägenhet med kök, sovrum och balkong, som givetvis ägdes av Tony, och det ingick gratis träning på ett av gymen. Tvärs över gatan låg Tony's Fittnesscenter som hade öppet dygnet runt. Från min balkong kunde jag se in genom de stora panoramafönstren där folk svettades i kampen mot maskinerna, oavsett vad klockan var.
   ”Vad är det med den här Tony med alla skyltar och jättebilder?” undrade jag. ”Har han komplex, eller nåt?”
   Kita ryckte på axlarna. ”Vill du följa med till Jomtien, så kan vi äta på matmarknaden?”
   Jag styrde hennes scooter ut i vänstertrafiken och Kita satt bak, prydligt i sekreterarställning, med högerfoten på fotpinnen och vänsterbenet över högerknät, eftersom hon bar den traditionella rödrosa kjolen hon brukade använda vid buddistceremonierna.

Jag gick till gymet. Det var ett bra gym med fria vikter på bottenplanet och maskinerna stod en trappa upp. Det var en del ryssar som tränade här. De hade svällande ballongmuskler, röda blemmor på axlarna och vätskesvullna ansikten som gav deras anletsdrag ett grodliknande utseende. Jag gissade att det inte bara var havregrynsgröt de här pojkarna stoppade i sig.
   Jag pratade med Rupert. Han hade kommit fyra som Norges starkaste man bara några år tidigare.
   ”Det som knäckte mig var stenkloten, det är svårt att få grepp om dom jävlarna.”
   ”Det kan jag tänka mig.”
   Han var en bjässe, hans enorma kroppshydda och den rakade skallen fick mig att tänka på jätten som Jack möter när han klättrar upp för bönstjälken.
   ”Men, känn här...” Han spände sin biceps. Jag kände på den.
   ”Det är bara fett”, sa han. ”Men jag är inte ute efter en sixpack, som grabbarna som står därborta och speglar sig. Jag är bara ute efter styrka. Jag har utmanat alla som kommer hit – om dom kan göra detsamma som jag gör får dom 3000 baht.”
   ”Och vad är det?”
   ”Att ta den tyngsta hanteln här, den väger 61 kilo, och göra en bicepspress mot knät. Hittills är det ingen som har klarat det. Vill du pröva?”
   ”Jag tror inte det. Så, du kör den en gång.”
   ”Ja. Men om två veckor ska jag börja träna på två.”
   Jimmy såg sydeuropeisk ut men han var svensk. Han hade bott i Benidorm i några år där han ägde ett gym men nu hade han sålt det och flyttat hit. Han var en bit äldre än jag men han var i bra form. Han frågade på stockholmska:
   ”Var bor du i Sverige?”
   ”Kalmar.”
   ”Jaså? Min förra fru kom från Kalmar. Vi har en dotter ihop. Har du sett Idol?”
   ”Nej.”
   ”Hon har varit med där. Förut var hon gift med Anders Bagge. Nu är hon gift med Niclas Wahlgren. Hon heter Laila.”
   Rupert kom fram och frågade om jag kunde hjälpa honom med en övning. Han ställde sig på knä med händerna på rullpinnen, som bestod av ett hjul med en pinne genom. Jag lastade 65 kilo med vikter på hans rygg och han rullade sig ner i liggande ställning och upp igen medan svetten ångade om den omfångsrika kroppen. Han gjorde nio reps.
   ”Okay?” sa jag.
   ”Ja. Men jag är inte klar än. Kan vi göra två set till? Jag ska bara vila lite först.”
   Han körde två set till, en tia och en elva. Han ställde sig upp. Det låg en rejäl svettpöl på golvet.
   ”När man har gjort den här känner man sig som Superman”, sa han och sträckte på ryggen. ”Kolla här!” Han förde samman händerna, spände armarna och axlarna, och för ett ögonblick var det som att hela gymet krympte i storlek.
   Rupert torkade bort svetten i pannan med en handduk. Den behövde en urvridning. ”Jag och en kompis ska gå på bio imorgon” sa han när hans andhämtning hade lugnat ner sig. Han återhämtade sig snabbt. ”Det är med Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone i samma film. Den heter Escape Plan. Vill du hänga på?”

   ”Jag har någon som bor hos mig. Jag kanske går med henne.”
   ”Ja. Tänk dig själv, Schwarzenegger och Stallone i samma film. Dom två är dom bästa skådespelarna i hela världen.”

Det var inte så konstigt att det ibland öste ner störtskurar eftersom vi fortfarande var inne i regnperioden. Det här var Pattya och jag tog mina tiokilometerspromenader längs Beach Road på morgnarna då det fortfarande var hyggligt svalt och det brukade sällan regna före tolv. Noi sov som vanligt och hon gick aldrig upp före två på eftermiddagen.

Det hände att jag gick till Tonys restaurang efter promenaden. Den låg på baksidan av Prima Place där jag hade ett rum för 600 baht natten.
   Han kom från Australien, från Sydney, hans lokala fru stod i köket och stekte fried rice och Tony satt och underhöll gästerna med en aldrig sinande svada. Det här var en man med en fantastisk energi och han skrattade kanske helst av allt hela dagarna, utom när han styrde och ställde med sina glada fru. Och nu var han allvarlig. Han viskade till mig:
   ”Dom där grabbarna från Nigeria har ingen aning om vad som väntar på dom.”
   Det satt ett par afrikanska pojkar vid bordet intill.
   ”These guys have overstayed their visas for three months” förklarade Tony.
   ”Polisen har ögonen på dom. Dom säljer droger. Jag känner immigrationspolisen. Jag säljer hembränt till dom. Ja, polisen köper min hembrända sprit. Och vet du hur jag får tag i det?”
   ”Jag tror inte att jag vill veta...”
   ”Okay. But these guys will be busted in one or two days.”
   ”Berätta hur du får tag i den hembrända spriten...”
   ”Ja. Jag ska berätta för dig, men du måste hålla det som en hemlighet...”
   

Och det kom en och annan polis ibland och satte sig vid vårt bord för en öl och en cigarett. Det var trevliga män, och de gjorde upp sina affärer med Tony och jag lyssnade på vad de sysslade med. Det var en intim affär, och det var en märklig business som pågick där.

Jag kunde gå tillbaka till Noi, väcka upp henne med sweet mango och färskpressad apelsinjuice, och när jag försökte berätta vad jag just hade varit med om, som rent skvaller alltså, tittade hon helt oförstående på mig och vägrade äta på mangon. Fast hon drack på den färskpressade apelsinen, som en eftergift. Hon kanske inte trodde att jag var riktigt klok? Och tänk om hon hade rätt? Hon behövde kanske åka tillbaka till Bangkok så att jag kunde lyssna på Tonys konspirationshistorier i fred?

Noi tog bussen hem efter två dagar. Kanske var det hon som inte orkade med mig, eller så var det jag som inte orkade med henne. Jag ringde Kita.
   ”Jag kommer om en timme”, sa hon.
   ”Bra. Jag ser fram emot det,” sa jag och ställde mig i duschen.

Det var Justin som knackade på dörren. Jag öppnade och han gav mig djävulstecknet med pek- och lillfingret formade till horn. Han studsade sin axel mot min.
   ”How are you, bro?”
   ”Good. And you?”
   ”Really good. I met a girl. She's Chinese.
   ”Good for you. Beer?”
   ”Thanks.”
   Jag hällde upp ett glas Leo till honom. Han var amerikan med koreansk/kinesiska föräldrar och han kom från Oregon. Han såg ut som en filmstjärna med det där leendet och den här vältrimmade kroppen som alltid tycktes vara i rörelse. Han var thaiboxare och som alla kampsportare tände han den ena cigaretten efter den andra när han inte var inne i en träningsperiod. Han tände en cigarett.
   ”Vad har du på gång?” undrade han och ställde sig vid det öppna fönstret och blåste ut rök.
   ”Jag ska träffa Christian snart. Det är en tysk kille som jag träffade i Kambodja i våras. Han kommer till Khao San Road om en halvtimme. Vill du hänga med?”
   ”Sure. If it's okay with you?” undrade Justin hövligt på amerikanska.

Vi gick till Khao San Road. Christian var där. Han kramade om mig med sin seniga maratonlöparkropp. Hans ögon såg gladare ut än jag mindes.
   ”This is Justin.” De skakade hand.” "How about a beer?”

   ”Where you want to go.”

   ”Happy Bar.”

   ”I know this place. It's just around the corner.”

   ”Let's do it.”

Vi gick till Happy Bar. May var där, och hans döva syster, som egentligen var en lady boy. De förde samman händerna framför ansiktet i en ödmjuk thailändsk gest.
   ”How long do you stay in Bangkok?” undrade May.
   ”I don't know. I never know.”
   ”Yes, I know you don't know. You never know”, sa May och skrattade. Vi beställde en runda och Justin såg sig omkring i den lilla lokalen.
   ”Awesome”, sa han. ”This is just awesome.” Det här var en väldigt speciell bar. Efter branden för två år sedan hade May byggt upp baren på nytt, med små, men markanta förändringar – han hade anlagt en fontän med rinnande vatten och han hade byggt upp en scen för live music.
   ”Five times a week”, sa May. ”I have a live band five times a week.”
   ”Very good. I love it.”
   ”You want to play? I have some friends coming tonight.”
   ”Maybe som other time.” Jag kände mig ringrostig. De här killarna som brukade spela hos May på kvällarna var ofta riktigt duktiga musiker.

Justin, Christian och jag hade ett party. Vi tog den obligatoriska partyrundan runt Khao San Road och kring Rambuttri, och sedan satt vi på mitt hotellrum.
   Noi hällde upp drinkar. Hon var från Laos och jag hade känt henne tillräckligt länge för att vi ibland skulle bråka till det, men, egentligen var det bara för att det var så ljuvt att samsas igen sedan efteråt. Hennes kropp var som formad efter en skyltdocka i skala noll till sjuttiofem, hon var slank och hon rörde sig med en viss grace, ledigt och elegant när hon efter duschen gick omkring naken i mitt rum och ibland utförde en konstfull, dansande piruett och skrattade, bara för att hon kände för det. Men nu var hon påklädd.
   ”Vad säger ni pojkar?” undrade jag. ”Ni måste se Pattaya.”
   ”Yes. We need to see Pattaya”, sa Justin. ”Ge mig två dagar så kommer jag.”
   ”Yes”, sa Christian. ”Give me two days and I will also come.”
   ”Good. I go with Noi. Noi, you're okay with everything?”
   ”Yes”, svarade hon. ”But we need to go to my room to pack. Give me five minutes.”

Timmarna före en avresa är som sekunderna före en orgasm – Sture
Dahlström

Jag träffade Eloy på Popiang House, ett av Rambuttris dygnetruntöppna barer. Nu var klockan halv nio på morgonen och det sena eftersläntargänget hade kanske skramlat ihop sig och lullat hemåt strax innan. Jag hade precis landat. Jag beställde ännu en öl.
   ”Your first time in Bangkok?” undrade Eloy.
   ”No. Jag har säkert varit här över trettio gånger. Och jag gillar den här gatan, så jag brukar bo här när jag kommer hit.”
   ”Ja, det är en trevlig gata”, sa Eloy trevande. Han var spanjor, han bodde på Ibiza och hans engelska var inte helt lättrinnande. Han hade en glad blick och jag gissade att han var trettiotvå år gammal.
   ”Jag landade precis. Your first time?”
   ”Yes. My first time.”
   ”Jag hade resfeber igår så jag sov inget. Jag packade och städade hela huset – det var egentligen rätt onödigt men jag tänkte att det kunde vara trevligt att ha det rent när jag kom hem igen.”
Det kändes som att jag utmanade ödet nu för jag kunde ju aldrig vara säker på någonting alls i den här världen, och allra minst om jag någonsin skulle komma hem, för den hemresan kändes så avlägsen just nu.
   ”Please, slowly, my English is not so good...”, sa Mario ursäktande.
   ”Okay...” Jag gjorde en ny ansats: ”Your tobacco...” Han hade en påse med den holländska, finskurna rulltobaken som smakade både milt och sött.
   ”Yes?”
   ”Can I roll one?”

Vi tog en runda. Jag visade floden, och de snabba båtarna bussade människor fram och tillbaka, uppströms och nedsträms längs den väldiga Chao Praya River, de backade mot kajen och for iväg med en skumkvast i aktern.
   ”Med den där kan du åka ner till Chinatown på en kvart”, sa jag.
   ”Yes, I like!” sa Eloy och skrattade på spanska.

På kvällen satt vi åter på Popiang House, Eloy och jag. Plötsligt dök Noi upp. Vi hade känt varandra i flera år men jag hade tänkt hålla mig undan henne eftersom hon är en av de där kvinnorna som kan krossa ditt hjärta med en enkel knyck på nacken. Men sedan gick Noi och jag ändå till mitt hotellrum på Thara House, drack Leo, lyssnade på musik på macen och pratade trevliga oväsentligheter ända fram till morgonen.
   ”Vad säger du?” skulle jag säga. ”Ska vi ta en taxi till Pattaya?”

Eftersom jag på Arlanda hade haft turen att bli uppgraderad till första klass låg jag och vräkte mig i en mjuk fåtölj längst fram i planet, en Air Bus av den gamla skolan var det, med träpaneler och kontroller för det ena efter det andra. Killen som satt bredvid mig var från Stockholm och han hette Stefan. Han hade blivit uppgraderad från business class och jag från economy.
   ”Det är bara dom två första stolsraderna som är första klass”, sa han och jag vred på nacken. Han hade rätt. Det här var hur som helst ett väldigt bekvämt sätt att resa.
   Stefan jobbade som internationell konsult med hela världen som sitt arbetsfält. Han berättade om sitt förra projekt. Han hade bott i Indien, i Bangalore, i åtta månader men nu skulle han ta semester i ett år och inte göra någonting alls.
   ”Jag startade upp en läkemedelsfabrik där”, berättade han. ”Jag vet inget om kemi, jag hade bara hand om administrationen, att anställa rätt folk och så och få hela verksamheten att fungera.”
   ”Okay?” sa jag och fingrade på kontrollen för fåtöljens olika inställningar för nacken och ryggen, för sätet och benen. Snart låg jag i liggposition, som i en riktig säng medan Stefan berättade vidare:
   ”Det är rätt kul med indierna för många använder sig av en slags kolonial överklassengelska och det passar inte riktigt in med deras överdrivna skjortkragar och utsvängda gabardinbyxor, som om dom inte hade bytt kläder sedan 1974.”
   ”Hahahaa! Vad säger dom?”
   ”På morgonen kommer dom fram med ett strålande välkomstleende och önskar dig 'Greetings of the day!' och 'What a splendid day, sir!' Sedan när dom ska gå hem ber dom att 'Say hello to your girlfriend from me!' fast dom aldrig har träffats.”
   ”Ja. Indien är ett märkligt land. Det är som en helt egen planet.”
   ”Mycket märkligt. Men jag trivdes väldigt bra. Men på slutet kändes det som att jag bara ville fly från alltihop.”
Nu råkade jag trycka på en knapp som fällde upp en kåpa runt och över huvudet och överkroppen, som en kokong, och då var det ju slutsnackat. Men eftersom jag låg rätt så bra där i min lilla kupa lät jag den vara kvar, och gled snart behagligt mot det trancetillsånd som föregår sömnen, vaggad av motorernas lugna varvtal som var som balsam för min kropp som hade varit ansatt av den vanliga resfebern. Det spelade ingen roll hur mycket, eller hur ofta jag reste, jag fick alltid en släng av resfeber strax innan jag gav mig iväg.
   På väg in i drömmen övergick nu motorernas hypnotiserande brummande till en orkestersymfoni med sjunkande och stigande toner, kontrabasar, stråkar, en oboe spelade sina kvinter till höger om mig och pukor till vänster, stigande skalor nu, en klarinett här, en trumpet där och sedan, långt senare, en röst som jag trodde hörde till orkestern. Men det var bara kaptenen som annonserade att vi nu skulle börja nedstigningen mot Bangkok.

Bangkok i oktober är regnigt, hett, vackert och billigt. Det är också larmande, bullrigt, rörigt och billigt. Det är allt du vill ha – och billigt.
   Den svenska kronan är nyckeln till Bangkok. Med en växelkurs på runt hundra baht för en svensk tjugolapp – även om du inte riktigt hamnar där när du använder dig av kortet i uttagsautomaterna, då kursen oftast hamnar runt tjugotvå och femti – är det också en effektiv nyckel.
   En lunch på gatan kan du få för under sju kronor, en skjorta kostar några tior och en espresso går på runt en femma hos baristan på Merry V, som ligger i en attraktiv del av det folkrika stråket Rambuttri. När du sitter där och njuter av ditt eftermiddagskaffe, betraktande människorna som passerar kan du nästan räkna med att förr eller senare stöta på någon du känner.

Jag bor på Thara House för hundratrettio kronor natten. Det är ett trevligt litet hotell med vänlig personal. Det ligger bakom Rambuttri, på Phra Artid Road, bara ett stenkast från floden där de snabba båtbussarna tar dig ner till Chinatown för några få kronor, och precis i närheten ligger Santi Chai Prakan Park där du varje vardagskväll klockan sex är välkommen att gratis delta i gruppgymnastiska övningar med inslag av Tai Chi.

Allt i Bangkok är däremot inte så billigt. På Mandarin Oriental kostar Joseph Conrad Suite från 50.000 baht natten, och det är ändå en av de billigaste sviterna. Och en middag på Sirocco, på 64:e våningen av State Tower, vid flera tillfällen utnämnd till en av världens bästa restauranger, får du givetvis betala en vacker slant för.
   Nu sysslade jag inte själv med dessa excesser. Jag hade berett mig på en mer blygsam budget på mellan runt 250 till 300 kronor om dagen.

Men det kan hända oväntade saker i denna jättestad. Och det var nu jag letade bland fragmenten av den senaste tidens minnesbilder. Hur kom det sig att jag hade lyckats bränna niotusen spänn på en vecka i Bangkok?