En flygdröm
Eftersom jag på Arlanda hade haft turen att bli uppgraderad till första klass låg jag och vräkte mig i en mjuk fåtölj längst fram i planet, en Air Bus av den gamla skolan var det, med träpaneler och kontroller för det ena efter det andra. Killen som satt bredvid mig var från Stockholm och han hette Stefan. Han hade blivit uppgraderad från business class och jag från economy.
”Det är bara dom två första stolsraderna som är första klass”, sa han och jag vred på nacken. Han hade rätt. Det här var hur som helst ett väldigt bekvämt sätt att resa.
Stefan jobbade som internationell konsult med hela världen som sitt arbetsfält. Han berättade om sitt förra projekt. Han hade bott i Indien, i Bangalore, i åtta månader men nu skulle han ta semester i ett år och inte göra någonting alls.
”Jag startade upp en läkemedelsfabrik där”, berättade han. ”Jag vet inget om kemi, jag hade bara hand om administrationen, att anställa rätt folk och så och få hela verksamheten att fungera.”
”Okay?” sa jag och fingrade på kontrollen för fåtöljens olika inställningar för nacken och ryggen, för sätet och benen. Snart låg jag i liggposition, som i en riktig säng medan Stefan berättade vidare:
”Det är rätt kul med indierna för många använder sig av en slags kolonial överklassengelska och det passar inte riktigt in med deras överdrivna skjortkragar och utsvängda gabardinbyxor, som om dom inte hade bytt kläder sedan 1974.”
”Hahahaa! Vad säger dom?”
”På morgonen kommer dom fram med ett strålande välkomstleende och önskar dig 'Greetings of the day!' och 'What a splendid day, sir!' Sedan när dom ska gå hem ber dom att 'Say hello to your girlfriend from me!' fast dom aldrig har träffats.”
”Ja. Indien är ett märkligt land. Det är som en helt egen planet.”
”Mycket märkligt. Men jag trivdes väldigt bra. Men på slutet kändes det som att jag bara ville fly från alltihop.”
Nu råkade jag trycka på en knapp som fällde upp en kåpa runt och över huvudet och överkroppen, som en kokong, och då var det ju slutsnackat. Men eftersom jag låg rätt så bra där i min lilla kupa lät jag den vara kvar, och gled snart behagligt mot det trancetillsånd som föregår sömnen, vaggad av motorernas lugna varvtal som var som balsam för min kropp som hade varit ansatt av den vanliga resfebern. Det spelade ingen roll hur mycket, eller hur ofta jag reste, jag fick alltid en släng av resfeber strax innan jag gav mig iväg.
På väg in i drömmen övergick nu motorernas hypnotiserande brummande till en orkestersymfoni med sjunkande och stigande toner, kontrabasar, stråkar, en oboe spelade sina kvinter till höger om mig och pukor till vänster, stigande skalor nu, en klarinett här, en trumpet där och sedan, långt senare, en röst som jag trodde hörde till orkestern. Men det var bara kaptenen som annonserade att vi nu skulle börja nedstigningen mot Bangkok.
