osmoala

Äntligen var jag tillbaka på The Prohm.

   Jag hade drömt om det här stället både vaken och sovande så det var en fröjd att se att det såg i stort sett likadant ut som förra gånger.

   Men nu var det ständiga strömavbrott över Siem Reap då det plötsligt kunde bli kolsvart när du satt på den gemensamma balkongen och då var det mindre roligt att hotellgästerna utgjordes av en skara ordningssamma, mindre skojfriska typer, det var mestadels par som åkte ut till Angkor på dagsutflykter, åt på de utmärkta restaurangerna i området eller i stan runt Old Market och sedan isolerade sig på sina rum för att hämta krafter till nästa dagsutflykt.

Tyskarna ställde sina vandringskängor och slitstarka gröna militärbyxor till vädring på den gemensamma balkongen. De lämnade alltid bordet fullt av tomflaskor med Angkor, askfaten buktande av fimpar och tomma paket med Winston Light efter sig för städpersonalen att städa upp.

   Jag satt där i mörkret under ännu ett strömavbrott, tog några klunkar Angkor och ett par ackord på Pam, min senaste darling, en ukulele jag hade köpt loss av Tomi, receptionisten på Lido Grand i Pattaya, och saknade mina gamla kompisar här – Barbara, Kurt, Donna, Jeff, Mark, Paul, Ross, Justin, Justine, Seamus, Alex, Christian och Annie.

Christian var kvar i Siem Reap. Han hade flyttat ut från The Prohm. Jag pratade med Komlien, managern.

   ”Christian moved out without paying his rent.”

   ”How much?”

   ”He didn't pay for five months”, sa Komlien och såg vemodig ut. Förra året hade han varit igång med ett husbygge och jag hade, lite halvhjärtat kanske, varit med med att bygga på den mur som omgärdar många av egendomarna ute på landet några kilometer från Siem Reap. Jag frågade hur huset blev och han svarade att det blev bara ett litet hus. Komliens fru var lärarinna i småskolan, en bra bit yngre än Komlien men tydligen var det inga barn på väg än.

   ”You can take the big room for five dollars and we move you maybe tomorrow, okay?”

   Jag tyckte att det lät utmärkt. Jag hade ingen aning då att jag skulle stanna i det här rummet i tio dagar.

Christian berättade en helt annan version.

   ”Jag gjorde en massa grejer för det där hotellet och dom lovade mig att jag skulle få bo gratis men sen ändrade dom sig, Komlien och Kosal bestämde sig för att ta betalt för mitt rum, och dom berättade det inte för mig.”

   ”Du startade upp med frukostarna. Och tvättverksamheten.”

   ”Ja, men det hade jag inget för. Och sedan krävde dom mig på en massa pengar.” Christian skakade på huvudet. ”Och dom håller min ukulele.”

   ”Som en gisslan?”

”Yeah. It's a family business. You can never get inside of the family, how much you try.”

Efter några dagar gick lyset i badrummet sönder. Jag talade om det för Kosal och han lovade att han skulle titta på det. Det tog tre dagar. Han synade belysningen. ”It's broken.” Han vispade med fingret mot lysröret – ”I fix the... the...”

   ”The strip light?”

   ”Yes.” Sedan tog det tre dagar till och Kosal sa: ”Nu kan du flytta in i ett annat rum.” Han visade mig 107: an. Det var Barbaras gamla rum. ”Look,” sa han och tände badrumslampan – ”it's working!”

Jag hittade ett gym i närheten av Crocodile Farm, och eftersom nästan alla maskiner funkade och det var gott om fria vikter och hantlar började jag gå där. Det var en femtiminuterspromenad fram och tillbaka längs floden och jag brukade gå dit tidigt på morgonen innan det blev för hett. Det var ett okay gym för en dollar om dan och Andriol-kapslarna fick mig att studsa upp ur sängen på morgnarna.

   Tidigare hade jag bott på Garden Village, ett stort guest house med pool och en liten fotbollsplan på en tvärgata till Sok San Road. Slim från Brisbane var en glad filur och han brukade komma dit med sin gitarr till baren på andra våningen där kranölen alltid kostade 50 cent efter fyra på eftermiddagen och jag hade Pam i knäet och vi spelade. Slim kunde plocka upp vilken ny låt som helst och lira iväg och det var ju roligt att det var på det viset.

   Jag hade flyttat ut från Sok San Road till The Prohm för att komma iväg från alla festerna som avlöste varandra, men sen gick jag dit ändå var och varannan kväll, för att det var helt enkelt svårt att hålla sig borta från alla partyglada människor.

   Och sedan en vacker dag flög Annie in från Sri Lanka.