osmoala

”I vanliga fall brukar jag komma ihåg folks repliker. Men jag känner dig för väl för att sedan efteråt komma ihåg ett smack av det vi pratar om just nu”, sa jag.
   ”Vilken tur jag har. Du också”, svarade Ola.
   Var han ironisk nu? Vi lät det ena glaset med kallt öl efter det andra rinna nerför struparna i den trettiofemgradiga hettan där vi satt på de massiva trästolarna på Chada Café på Soi Rambuttri.   
   Det var varmare här i Bangkok än i Udonthani. Men varför var stolarna så tunga och klumpiga? Och vad var det här för träslag? Kanske för att hålla ihop inför de västerländskt välgödda kropparna och det ombytliga vädret under regnsäsongen? Nu var varken Ola eller jag några småpojkar precis, men jag hade ingen aning om varför en stol måste väga lika mycket som en stenkista. Det blåste en lätt bris nu mellan husen, som för ovanlighetens skull bjöd på en, tja, viss svalka.
   Ola var hursomhelst en lättsam typ att umgås med. Det var kanske för att han hade en förmåga att läsa av människor lika lätt som jag hade läst menyn med de stora bokstäverna på restaurangen Cool Corner, där vi tidigare hade ätit lunch. Jag antog att den egenskapen till viss del underlättade hans arbete för FN, när han som insatsledare åkte runt i världen och organiserade hjälpinsatser i oroshärdar och katastrofdrabbade områden. När vi var unga var Ola ständigt fascinerad av vapen, krigföring och allt som hade med militär maktutövning att göra. Nu var han stationerad i Kinshasa i västra Afrika och i stället för att döda folk räddade han livet på dem. Jag tänkte för mig själv att det var ett bättre val än alternativet.     

Vi hade tidigare vandrat in i den trånga gränden där Reggae Bar låg. ”Det är en skön atmosfär där” sa jag till Ola. ”May är en rolig kille och han gillar att bjuda på shots.”
   Men när vi kom runt hörnet… vad i helvete?
   Hela stället hade brunnit ner. Eller snarare upp. De tre våningarna över baren var också utbrända. Det enda som var kvar av min favoritbar i Bangkok var en svart kolhög. Till och med de sotiga öl- och spriflaskorna som låg på golvet tycktes ha brunnit.
   ”Va fan är det här?”
   ”Så, det var här det låg?”
   Det skulle inte bli några gratisshots hos May idag, den saken var klar.  
   ”Du som är gammal brandchef – vad tror du?”
   ”När elden tar fart är det en sån kraft att det är svårt att göra något åt det. Det verkar ha varit en explosion. Man kan bara försöka begränsa.”
   ”Jag fattar inte att det började brinna här. Dom eldade aldrig med nånting, det fanns inte ens levande ljus.”
   ”Kanske en gasoltub som exploderade. Det är konstigt,” sa Ola, och svepte rutinerat runt med blicken, ”att inte elden spred sig till husen runtomkring. Hela kvarteret kunde ha brunnit upp.”
   Vi betraktade förödelsen. Det måste vara en katastrof för May och hans döva lady boy till syster, och jag gissade att May inte hade satsat några större summor på en hyfsad brandförsäkring.
   Nu förstår jag inte alltid hur mina egna associationsbanor fungerar, eftersom jag plötsligt kom att tänka på en episod hemma hos mig ute på Åsarna, ett antal år tidigare, när Ola fortfarande hade ett jobb i Stockholm:
   Ola och jag satt i min vedeldade bastu och han skulle ut för en nypa kalluft, men han lyckades inte få upp dörren, han slet och drog men dörren ruckade sig inte en centimeter. Några sekunder senare ironiserade jag över Olas fruktlösa försök att ta sig ut, med en tänkt kvällstidningsrubrik; Vice brandchef i Stockholms Brandförsvar innebränd i bastu – lyckades inte vrida nyckeln åt rätt håll.

Senare skulle jag prata med Gah, som brukade sitta vid bordet där existenser av olika slag, lokala som faranger, brukade samlas kring bordet på Popiang House på Rambuttri, en restaurang som hade öppet dygnet runt. Ibland åt jag frukost här och det var inte ovanligt att resterna av nattens eftersläntrare skålade in morgonsolen med en stor Chang. Gah var en lokal, anorektisk liten kille med de tunna armarna täckta av blågröna tatueringar. Tidigare hade jag tagit honom för en tjej med hans förminskade ansiktsdrag och den flickaktigt kortklippta frisyren. I Bangkok var det inte alltid lätt att se vem som var vad. Han hade sympatiska ögon, kallade sig lesbisk, och han brukade betrakta de olika scener som ibland uppstod kring bordet med en lätt humoristisk blick. Men när han berättade om vad som hade hänt på May’s Bar såg han för ett ögonblick allvarlig ut:
   ”Det var en gasoltub som exploderade. Allting tände till på bara ett ögonblick.”
   Jag träffade också Keith utanför den tattoo shop som han drev på Rambuttri, mittemot Cool Corner. Han var en lokal kille och han såg livsfarlig ut med tatueringarna som löpte från pannan till vristerna och alla piercingarna i ansiktet, men han var en väldig trevlig kille och vi hade suttit ett antal kvällar på May´s Bar och svept de shots som May hade bjudit på. Nu hade Keith ett par svarta tennisskor på fötterna och ett par vita tubsockor som han hade dragit upp till knäna, där shortsen tog vid, ett klädval som fick honom att se lite, men bara lite, ut som en skolpojke. Ha sa:
   ”Det var en kortslutning som startade alltihop. Och May måste på rättegång, för det var en man som dog i branden.”

Ola och jag gick en runda på Khao San Road och tog genvägen tillbaka till Rambuttri genom tempelområdet. Vi satte oss alltså på Chada Bar, där de hade billiga Archa-öl. Servitrisen kom framtrippande i sina höga klackar, bärande på öl och frostade glas.
   ”Det är intressant med den där servitrisen”, sa jag medan vi skålade, ” – förra året var hon en han.” Hon hade ätit upp sig några kilo till mer rundade former, eller kanske var det hormonbehandlingen? – gjort ett omfattande boob job, klädde sig i kjol och blus, och nu för tiden kallade hon mig ”darling” och ”honey”. Det var roligt att se att hon verkade gladare än året innan.
   ”Hur är det nu den där låten med Lou Reed går…” Ola citerade: ”Holly came from Miami F.L.A…”
   ”Hitchiked across the USA/ Shaved his legs and he was a she…”
   Jag tog en klunk Archa. Jag hade tidigare legat vid poolen i det starka solskenet och nu kändes det som om jag hade vätskebrist. Jag bytte ämne och berättade om Paul Theroux utmärkta reseskildring där han reser från Kairo till Kapstaden, Dark Star Safari, och han ifrågasätter en hel del av de hjälparbetare som opererar, mer eller mindre framgångsrikt, runt om i Afrika:
   ”Lokalbussen han färdas i går sönder och han ställer sig i den tryckande hettan och frågar två hjälparbetare som kommer åkande i en ny, luftkonditionerad four wheel drive om lift. ’Vi är ingen taxi’ blir svaret och de två hjälparbetarna gasar iväg. Theroux menar att mycket av det aid work som utförs av en del organisationer är mer till skada än till nytta för den fattiga befolkningen.”
   ”Det är helt rätt, och många gör absolut ingenting.” Ola berättade om alla humanitära grupper som finns på den väldiga kontinenten. De drar in pengar – allt från att gå omkring hemma och skramla med en bössa i handen, till alla de resurser som, i alla fall tidigare, frikostigt delades ut av till exempel den svenska staten.
   ”De öppnar ett kontor i någon stad och sedan händer det ingenting. Nada.”
   ”Tror de själva att de gör någon nytta?”
   ”Ja. Många har sin religiösa övertygelse.”
   Jag begrundade detta för ett ögonblick med ännu en klunk öl.
   ”Titta vilken fin katt som kommer här”, sa Ola. En liten vit kisse strök sig förbi våra ben på väg in på restaurangen. Ola tyckte om katter.
   ”Det var väldigt vad du var snabb på att byta ämne helt plötsligt.”
   ”Hahahaa, ja, just det”, skrattade Ola självironiskt.
   Han hade jobbat för FN i många år, men jag hade all anledning att tänka att Ola gjorde mer än att åka omkring i en four wheel drive hela dagarna bara för att synas.
   ”Du kan ju faktiskt ha en rätt myndig stämma när du lägger den sidan till”, sa jag.
   ”Det är bra att vara lång, det hjälper.” Han var en gänglig man och kanske en decimeter längre än jag.
   ”Jag menar din röst. När du är på det humöret kan du låta ganska auktoritär.” Ola var, som jag redan har sagt, en lättgående typ att umgås med, inte minst för att han inte tog sig själv på fullt allvar, men han kunde också peka med hela handen om det behövdes. Jag hade sett det hända.
   ”Hur mycket var det du sa att du ville låna?”
   ”Hahahaa, just det. Tänk – man möter upp med dig här i Bangkok och det var ett tag sedan och det första man säger är: ’Jo, när jag såg dig på gatan tänkte jag direkt – du har inte hundra dollar att låna mig?’”
   ”Du kan få låna fem dollar, men det är maxgränsen.”
   Det var så vi höll på ett tag och tråkade varandra.

På sommarfesten hos Svenne året innan stod vi ett gäng utanför partytältet med cigarrer i händerna och jag frågade Ola i en tillgjort skrytsam ton: ”Jag kör en Volvo 745:a som funkar jättebra. Vilken bil kör du idag?”
   ”Jag sålde min BMW alldeles för billigt, men nu har jag en Jaguar som står parkerad i Geneve.”
   Jocke skrattade och skakade på huvudet. ”Hur fan kunde du sälja den för en spottstyver?” Affe gick igång: ”Jag hade köpt den helt obesedd”, sa han och slog ihop handflatorna som han gjorde ibland, för det var så med Affe att hans handslag var mer värt än vilket skrivet kontrakt som helst.
   ”Tja, jag googlade runt lite och såg vad priserna låg på… och jag ville bara bli av med den.”
   En av Svennes kompisar, som jag inte kände, blandade sig i samtalet. Han sa:
   ”Volvo 745:an är en jävligt bra bil. Den håller hur länge som helst och du kan alltid hitta reservdelar till den.”
   ”Javisst. Den går som en klocka. Och jag gillar kombistuket – jag kan lätt få in tjugo backar med öl i skuffen om jag fäller ner baksätena.” Han bodde i krokarna här ute på landet, där vi befann oss på Svennes gård i de småländska skogarna.
   Ola gick in i partytältet för att greppa mikrofonen och hålla ett tal för gästerna, med ironiska slängar åt Svenne. Svenne hade själv slagit på stort med den här festen, med över hundra inbjudna gäster och med personal och mat från Bodegan i Emmaboda. Och det fattades ingenting av mat eller dryck eller underhållning på den här festen. Medan Ola fattade mikrofonen och min nye kompis räknade upp den ena detaljen efter den andra kring Volvos 740-serie, tänkte jag – det här är kanske den enda gången en Volvo 745 har kört om en Jaguar?

Vi höll båda med om att det var en kanonfest. Samtidigt kom den in mer kallt öl. ”Och stallet”, sa Ola ” – jag har alltid sett det som en svinstia och nu hade han gjort om det till ett disco.”
   ”Ja. Det var hur bra som helst.”  
   Han gick på toaletten och jag studerade skylten till affären bredvid, en skräddarbutik där jag aldrig hade sett en kund gå in eller komma ut, med namnet St. Armani Fashion. Jag undrade vad ”St” stod för. Street? Saint? Shit? Inte heller fattade jag vad Armani, eller fashion hade att göra med de här indiska skräddarna som tycktes finnas överallt i området, eftersom den kollektion som de smala fönsterskyltsdockorna förgäves försökte bära upp mer verkade komma från ÖB:s klädavdelning än från Armani eller Hugo Boss. 

Jag låg vid en av poolerna på taket på Rambuttri Inn och läste i en roman som Ola hade gett mig, A Quiet Flame, av Philip Kerr, en författare som jag aldrig hade hört talas om innan. Nu finns det många författare som jag aldrig har hört tals om, men det var när jag kom på mig själv med att göra mentala anteckningar kring en del uttryck som Kerr använder och som jag tänkte stjäla för eget bruk inför framtiden som jag förstod att jag gillade hans stil.  
   Huvudpersonen i boken kommer till Buenos Aires och konstaterar, medan han väntar på presidentens ankomst, Peron, som han är kallad till ett möte med, och snart ska han träffa den cyniskt kalkylerande Evita Peron: ”And while we awaited his much anticipated arrival, one of the secretaries fetched us coffee on a little silver tray. Then we smoked. The secretaries smoked too. Everyone in Buenos Aires smoked. For all I knew, even the cats and dogs had a twenty-a-day habit.” Hursomhelst – det är den typen av krassa kommentarer som får mig att läsa vidare.
   Jag tog hissen ner till rummet som låg på bottenplanet. Kanske borde jag flytta någon våning högre upp till en bättre utsikt än en stenmur? Luci låg på sängen och blängde surt på mig. Hon ville spela. Senare. Jag hade ett möte att passa. Jag var inbjuden till en middag på Sukhumvit med Ola och hans norska fru Gry som bodde där och som också jobbade för FN. Hon var stationerad här i Bangkok där hon bodde med Markus, deras gemensamma, snart femtonårige son.

”Det här är soy elva och en halv – det var ren tur att vi träffade dig”, sa Ola när vi mötte upp i gatuhörnet med 7Eleven, gatustånd med grillade kycklingben och sky-trains som fick mig återigen att tänka på Bladerunner. Jag kände till det thailändska gatusystemet med huvudlederna där tvärgatorna utgjordes av nummer – soy ett, soy två och så vidare. Men jag hade aldrig tidigare hört talas om halvor.
   Jag kramade om Gry. Vi hade inte träffats på tio år och hon såg bättre ut än vad jag mindes. Hon hade lagt på sig två kilo som hade placerat sig på de rätta ställena. Hon verkade också mer avslappnad idag, men hon utstrålade samma koncentration, effektivitet, direkthet och beslutsamhetsförmåga som tidigare, nu kombinerad med en humoristisk underton. I början var jag inte helt säker på om hon bara spelade ut sin sociala kompetens mot mig eftersom jag och hennes man var gamla vänner, men jag kände direkt att jag trivdes i hennes sällskap. Och hon förde vidare det inledande samtalet med precis rätt fråga: ”Ska vi ta en drink innan vi äter?”
  
Vi satt i en lyxig inomhusträdgård som var lika långt från min egen gata, Rambuttri, som, låt oss säga, Lidingö var från Jordbro. Gry beställde ett glas vitt vin och en sodavatten och Ola och jag tog in saltkantade Margaritas som var så fantastiskt goda att vi strax efteråt beställde två till.
   Vi tre var födda samma år. ”Du vet om att du är född i råttans år?” sa jag till Gry, medan hon tände den smala Davidoffcigarren som Ola erbjöd henne.
   ”Jag vet. Det är ett bra tecken.”
   Jag berättade att Ola hade sagt för några dagar sedan att han hade byggt upp hela sitt vuxna liv på att vara arrogant: ”Men dom senaste åren har han blivit lite mjukare.” Hon skrattade, och jag förstod att det fanns väldigt lite som jag kunde berätta om Ola som Gry inte redan kände till.
   ”Och”, fortsatte jag: ”Själv har jag lärt mig att ibland kunna be folk dra åt helvete.”
   ”Varför gjorde du det inte innan?” undrade Gry förvånat.
   ”Jag har gjort en dubbel resa”, förklarade jag. ”Från Finland till Sverige när jag var såhär ung.” Jag måttade med handen ungefär en meter från golvet med klinkers. ”Och från finsk arbetarklass till den… lägre medelklasstillvaro jag lever idag. Det tog mig många år, när folk bråkade med mig för något som inte var mitt eget fel, att bara kunna säga – nu får det vara slut på tokerierna.”
   ”Det är likadant för oss alla som är födda samma år”, sa Gry med eftertryck. ”Vi flyttade alla ett snäpp upp med den ekonomiska uppsving som vi var med om på den tiden.”
   Hon hade rätt. Det finns människor som kan det här bättre än jag, som menar att den globala, finansiella expansionen, med en dittills aldrig skådad högkonjuktur under sextiotalet, aldrig kommer att upprepa sig igen.
   Gry berättade att hennes jobb i Bangkok skulle ta slut i juli, eftersom hon hade valt att inte förlänga sitt kontrakt. ”Jag har funderat på Laos”, sa hon. ”Men jag har aldrig varit i Vientiane. Vad tror du om den stan?"
   ”Det är kanske världens tråkigaste huvudstad. Den är ännu tråkigare än Oslo.”     
   Ola hade varit tyst en stund där han satt, nöjt tillbakalutad i sin stol medan han lyssnade till vårt samtal, smuttande på sin iskalla margarita och puffande på en Davidoff. Nu konstaterade han muntert med hänvisning till Gry som ju kom från Norge:
   ”Nu har du sabbat det hela. Det kommer inte att finnas någonting du kan säga ikväll för att rätta till det misstaget. Du är körd, grabben. Hahahaa!”
   Men Gry log. ”Har du varit i Bergen?”
   ”Nej.”
   ”Då har du en chans till.”
   Hon plockade fram ett svart plastkort ur plånboken. ”Ska vi gå och äta nånting? Ikväll är det FN som betalar.”

Jag hade en trevlig kväll tillsammans med det här sympatiska paret. Det fanns något där – kanske var det kombinationen av hjärtlighet och avslappnad professionalism jag uppskattade. Och ironin. ”Titta”, sa Ola och pekade på en man som gick förbi. ”Där har du ännu en kille som har flip-flops på fötterna, så du behöver inte känna dig ensam.”
   Förrätterna kom in, det var rökt parmaskinka och snittar med lax och kapris. ”Jag gillar inte kapris”, sa Ola. ”Inte jag heller sa Gry.” Jag tittade förvånat på dem, ”Kapris är ju jättegott”, sa jag och tuggade i mig all kapris i väntan på huvudrätten. Kanske tittade de skeptiskt på mig men i så fall dolde de det väldigt väl.
   Jag skrattade flera gånger denna kväll. Jag hade bestämt mig för att ha kul vad som än hände, men sedan blev leendet en naturlig rutin av mitt minspel för det här paret fick mig, sociala proffs som de var, att känna mig bekväm och glad och nöjd med nuet.  

Ola och jag hade alltså ätit lunch någon dag tidigare och när vi sedan tog en dubbel espresso bjöd Ola på riktiga fetingar, varsin tjock Davidoff. Han sa: ”Markus vill ta ett dykcertifikat.”   
   Ola var lite osäker kring det här med sonens dykerier med tuber och jag sa att det som jag själv hade varit osäker kring med alla potentiella faror som lurade under ytan, förvandlades till en fascination inför den fantastiska undervattensvärld som jag inte ens kunde drömma om fanns där nere, med färgrandiga fiskar och alla de olika typerna av mjuka, levande koraller.
   ”När du dyker med tuber är du en del av den marina miljön, och jag känner mig mycket säkrare än om jag simmar på ytan på djupt vatten, där jag inte har någon sikt neråt.”
   Ola puffade på sin Davidoff, och det gjorde jag också. Det här var fina grejer.
   Jag berättade att det gick utmärkt att ta sig upp från fyrtio meters djup med ett andetag, genom att sakta blåsa ut luft hela tiden för att lungorna inte skulle sprängas. Och medan lungorna utvidgades på grund av det minskande trycket fick man mer och mer syre att blåsa ut, och det hela kunde pågå i åtskilliga minuter.     
   Men jag glömde att berätta om de ryska dykarnas extrema uthållighetstester att med ett enda andetag stiga upp till ytan, från över hundra meters djup. Däremot fick de, när de kom upp till ytan, vistas en tid i en dekompressionskammare, eftersom deras snabba uppstigning gav farligt höga kvävehalter i blodet.
   ”Jag föredrar att snorkla”, sa Ola.
   ”Men, du har ju hoppat tre gånger med fallskärm.”
   ”Jaså, det kommer du ihåg?”
   ”Ibland kommer jag ihåg helt oviktiga detaljer – medan jag glömmer bort det som kan vara viktigt att komma ihåg.”

Tillbaka till Sukhumvit nu. Jag gav en av mina förtroliga rapporter. Kanske var det drinkarna och ölen. Jag vände mig mot Gry och sa: ”Du är faktiskt snyggare idag än för tio år sedan.”
   Gry log: ”Jag har blivit fetare – det slätar ut rynkorna.”
   Och Ola sa, med en road glimt i ögonen: ”Jag åker hem på söndag.”

Jag tänkte att jag skulle sakna de här människorna sedan efteråt. Jag tog en taxi tillbaka till Rambuttri och satte mig på Popiang House och blev strax inbjuden att sitta vid ett bord med gänget av lokala och faranger, i olika stadier av berusning och med diskussioner som jag inte orkade delta i just nu. Det här var långt från Sukhumvit. Jag kände en hand på min axel. Det var Lak, Nois bästa vän i den här staden. Hon sa:
   ”Noi är i Laos. Hon kommer tillbaka imorgon kväll.”
   ”Jag vet.” Jag reste mig upp från bordet och följde med henne en bit på Rambuttri, eftersom gänget på Popiang House så här dags på kvällen mer och mer påminde om ett annat gäng – Riddarna kring Dannys bord, en skrattkrampsframkallande och samtidigt rörande skildring av Steinbeck kring några vilsna existenser i Monterey, på Amerikas västkust.

Mobilen ringde. Det var Noi. Hon hade kommit tillbaka från Laos där hon hade varit och hälsat på sina föräldrar.
   ”Var bor du?” frågade hon.
   ”Rambuttri Village.”
   ”Vad gör du?”
   ”Jag har kollat på tv.” Avatar hade hållit även den här gången. ”Jag tänker gå och lägga mig.”
   ”Jag är hemma. Har du någon där eller är du ensam?”
   ”Jag är ensam.”
   ”Jag tror inte på dig”, sa hon muntert.
   ”Well, det är i alla fall så det ligger till.”
   ”Jag ska också gå och lägga mig. Jag har suttit på bussen hela dan.” Hon gjorde en paus. ”Okay. Jag ringer imorgon.”
   Jag hade blandade känslor inför Noi. Jag tänkte alltid för mycket på henne när jag hade rest iväg efter att vi hade umgåtts i några dagar. Men fast hon ofta var knasig och rolig, med en ironisk humor, kändes det ibland som att det enda vi pratade om var vad vi hade ätit, vad vi skulle äta och vad det var på TV. Och hon hade humörsvängningar. Det hände att jag tänkte att det kanske var mitt öde att alltid springa på kvinnor med humörsvängningar. Men plötsligt slog det mig som en blixt från en klar himmel och jag behövde inte ens avsluta meningen – tänk om det är så att alla..?
   Noi var trettiotvå. Jag hade känt henne i mer än tre år och hon hade gjort det till en vana att, när jag kom tillbaka till Bangkok, regelbundet checka av min mobil för samtal som hade kommit och gått. Det var inte direkt något jag uppmuntrade men jag brydde mig inte heller. Möjligen kunde jag tycka att det var lite komiskt.
   ”Vem är det här?”
   ”Det är min mamma.”
   ”Och det här?”
   ”Min dotter.”
   ”Och det här?” Det var ett thai-nummer.
   ”Jag har ingen aning. Det var någon gammal kvinna som ringde och pratade thai. Jag förstod inte ett ord.”
   ”Hmmm…” Hon bläddrade vidare och jag lät henne hålla på. Det fanns inget där som jag försökte dölja för henne. Jag brukade radera de namn som jag inte ville att hon skulle se.

Det var i slutet av april och det var min sextonde vistelse i Bangkok. Jag skulle flyga om tre dagar och då hade jag rest i ganska exakt fem månader. Jag hade inte tillbringat lika mycket tid på stränderna jämfört med tidigare och det var precis så det hade varit planerat. Det kändes skönt med omväxling. Men jag hade inte heller dykt en enda gång i vinter, men det gick inte att komma ifrån att det ju var där vattnet fanns, vid stranden. Däremot hade jag varit i Kambodja, Laos, några timmar i Burma och ett antal gånger i Thailand.
   De flesta jag hade träffat hade varit helt underbara människor, och de påminde mig ständigt om vilken fantastisk värld detta är.
   Och jag hade druckit mer öl, tränat mindre och träffat dåligare kvinnor än jag någonsin gjorde hemma.
   Det hade alltså, på det hela taget, varit en riktigt trevlig tur.       

Det var ett vattenkrig som pågick i tre dagar och det var inget dåligt krig heller. Det var vattenkaskader från vattenhinkar, vattenbössor, vattenballonger och vattenslangar som öste över dig när du gav dig ut på gatorna i Vangvieng. Jag bar pengarna i en plastficka och varje gång jag kom tillbaka till rummet var det som att jag hade stått i en dusch med en stark stråle smattrande över mig.
   Det var Songkran, vattenfestivalen, som också var den asiatiska nyårsfesten. Jag bytte om och gick ut på stan för att köpa en biljett härifrån och strax var jag lika blöt igen – ”Happy new year!” skrek folk och sprutade skrattande ner mig. Och det var inte bara barnen, de vuxna deltog lika ivrigt i leken, om inte ännu ivrigare. Det betydde tydligen tur att få en spann vatten hälld över sig och det förde lycka för det kommande året. Jag hoppades att det var sant för i så fall hade i alla fall jag fått min beskärda del av lyckönskningar för ett bra tag framöver.

Jag kunde inte fatta att jag hade stannat kvar i Vangvieng i över två veckor, men det var en plats med trevliga omgivningar och jag hade cyklat en mountainbike ut på landet, förbi små butiker som sålde laoitiska basvaror som öl, cigaretter, sprit, ris och kött, och jag kom i samspråk med glatt välkomnande, leende lokalbor som gärna ville öva sin engelska; jag cyklade på djungelstigar och längs risfält och jag betalade inträde för att se en sevärdhet med det romantiskt klingande namnet The Blue Lagoon. Men det var ingen lagun, det var en krok i en flod, och vattnet var inte blått, det var brungrönt. Av någon anledning verkade det just därför ännu mer exotiskt.
   Lurad, hahahaa!
   Det fanns ett rep fastbundet i en gren över floden så att man kunde svinga sig ut och hoppa ner i det grumliga, sakta flytande vattnet. Men jag hade sett 50-talsfilmen Monstret i den gröna lagunen, så jag lät bli.
   Så, dagarna hade gått snabbt, som vanligt, och när jag tog bussen till Udonthani på den thailändska sidan om gränsen, kändes det som att det var rätt tid att röra på sig.

I Udonthani var vattenterrorn ännu mer hysterisk. Folk stod i klungor längs gatorna med hundralitersbehållare som de öste ur över förbipasserande och de bilar som sakta körde förbi, gatorna var i det närmaste tilltäppta av alla SUV:ar med flaken fullastade med glada festprissar med en hink med vatten i ena handen och en flaska sprit i den andra, och de verkade också ha outsinliga resurser med vatten att försvara sig med.
   Det fanns något djupt mänskligt över den glädje som denna kollektiva yra framkallade. Jag hade min utsiktspunkt från tredje våningen på balkongen till rummet som blickade ner över en fyrvägskorsning. Det kändes som ett ganska bra ställe just nu.

Udonthani var huvudstaden med en kvarts miljon invånare i Isaanprovinsen i nordöstra Thailand, nära gränsen till Laos, och den fattigaste delen av landet. Den har också ett isolerat läge med sin nattlånga tågresa till Bangkok där det, så vitt jag vet, inte finns så mycket att se längs vägen förutom de vidsträckta risfält som utgör regionens huvudnäring.
  
Det isolerade läget var kanske det som alla de över tiotusen expats som bodde i staden med sina lokala fruar och flickvänner trivdes med. Det fanns en hel del västerländska äldre män med unga kvinnor vid sin sida och jag tänkte att kärleken kanske inte alltid gick i båda riktningarna. Men det finns kanske olika sorters kärlek?
   Jag tyckte om den här staden för den hade en vänlig atmosfär och med sitt urbana landsbygdsliv liknade den ingenting annat jag har sett i det här landet tidigare, och det påminde mig ännu en gång om vilka olika upplevelser Thailand ständigt bjuder på.

Jag gick med min väska genom kvällsmarknaden som sprakade av glitter och ljus. Jag tog en öl på en bar som ägdes av en norrman. En av barflickorna frågade mig: ”Where you going?”
   ”Bangkok.”
   ”Jag tycker inte om Bangkok. Det är för hett. Och för mycket människor.”
   ”Har du varit där?”
   ”Nej.”
   En annan barflicka sa: ”Så du är på väg till Bangkok?”
   ”Ja.”
   ”Jag tycker inte om Bangkok. Det är för hett. Och för mycket människor.”
   ”Har du varit där?”
   ”Ja.”
   Kanske hade de båda glada unga damerna vid något tillfälle haft ett samtal om Bangkok?
   En engelsman reste sig, tittade på min väska och såg beklagande ut: ”Time to go, hey?”

Sedan tog jag sovtåget genom natten mot huvudstaden. Imorgon skulle jag träffa min gode vän Ola som jag har känt sedan lågstadiet.

Lättjan är den renaste formen av att vara, och jag är dess apostel.
   Det finns alltid något suspekt med den prestationsiver som råder i många av våra samhällen. När jag till exempel frågar någon om vad de ska hitta på idag och får till svar en lång lista med aktiviteter blir jag misstänksam. Vad är det du försöker dölja?
   Jag litar ungefär lika lite på en prestationsivrare som på en nykterist.
   Det känns ibland som att den som ständigt kastar sig från den ena aktiviteten till den andra egentligen bara försöker rättfärdiga sitt eget usla liv. Och det är bara sig själv han eller hon försöker lura. 
   Att dra ner tempot i sitt eget liv kan ge upphov till motreaktioner från de som av någon anledning anser sig vara någon sorts samhällsbärare:
   ”Tänk om alla gjorde så?”
   Ja, men alla gör inte så. Det ska vara upp till var och en vad de vill göra och vad de inte vill göra. Och staten – som i alla tider har velat omyndigförklara individen för att göra henne mer lätthanterlig för sina egna syften – ska lägga sig så lite som möjligt i folks enskilda göranden och låtanden.
   ”Men tänk på ditt ansvar som samhällsmedborgare!” säger någon.
   Det är det jag gör. Jag vill se lyckliga människor och inte ett samhälle där alla marscherar i samma takt.
   ”Du kommer att bli slö och dum om du inte rör på dig och förkovrar dig”, säger du kanske.
   Nej, det är precis tvärtom. Ur den rena latheten föds det helt naturligt en lust till rörelse och kreativitet som inte känns påtvingad, stressande eller neurotiserande.

Om allt detta har det redan sagts många kloka saker, bland annat av den tyske prästen Luther, han som spikade upp teserna på kyrkporten, vilket senare ledde till att kristendomen delades upp i sina katolska och protestantiska varianter.
   Luther trodde på att allt inte handlade om arbete och försakelse – om en man kände sig missmodig och ledsen kunde han gott stanna hemma från jobbet en dag, ta sig ett glas vin, och kanske till och med ta sig en kvinna, om han var på det humöret.
   Det var i mycket en männens värld i slutet av medeltiden, men så är det ju faktiskt även idag.

Det var i den svenska versionen det blev fel. De präktiga präster som hade till uppgift att översätta texterna tyckte att Luthers liberala hållning till vin, kvinnor och arbete inte passade det svenska folket som borde än mer tuktas i sin andliga tro, så de skrev i stället om vissa partier så att de kom att handla om att det enda som gällde för den som ville uppnå evig salighet i det väntande himmelriket var att slita hårt och undvika förlustelser.
   Det fungerade. Och det gör det även idag då vi talar om en luthersk moral. Men det är inte Luthers fel, utan de snålt tillknäppta svenska präster till översättare som vi ska tacka för kaffet.  
   Jag gör ibland som Luther menade i den tyska originaltexten: jag latar mig och tar ett glas vin. Och… vad var det tredje nu igen?

Elva smågeckos smög kring lysröret på min veranda där insekterna kretsade och sedan kom det en stor rackare med ögon stora som mina lillfingernaglar och snappade åt sig ett par flugor och myggor som aptitretare innan den gav sig iväg för att förmodligen skaffa sig något större till middag.
   ”Vad säger du, Jane, vill du följa med och äta något?” frågade jag där vi satt i den välkomnande kvällsbrisen på vår gemensamma uteplats.
   ”Javisst, jag är klar om fem minuter.”
   ”Vad säger du om tio minuter?” Jag behövde duscha, men det kändes också som en hämnd på alla de olika kvinnor som har tvingat mig att vänta i timmar för att de skulle bli färdiga för att ge sig ut på en liten runda på stan.
   ”Du som har varit här så pass länge känner säkert till några bra restauranger”, konstaterade Jane nyktert. Hon var kinesiska, bodde i Shanghai, talade flytande engelska och hade en gullig liten prick på nästippen.
    ”Jag vet ett bra ställe för pizza.”
   ”Det låter bra.”
   Jag hade mina olika favoritställen för hamburgare, för utsökta biffstekar med potatismos, grönpepparsås och sallad, och en restaurang hade kanske den godaste spagetti bolognaise jag någonsin har ätit, förutom den i Luxenburg, eller min egen förstås – men den här gratinerades i ugnen med mozzarella och när du tog en tugga längtade du redan efter nästa. Men nu var jag sugen på pizza. Det var såhär i Vangvieng – den västerländska maten var billigare och godare än i Thailand, men den lokala maten var dyrare och därför frossade jag till det ibland eftersom jag i flera månader hade levt på ris och nudlar.      
   ”You know”, sa Jane, ”Jag flyttade in där för att jag såg dig spela musik på verandan. There’s something about listening to live music. I enjoy it very much.”
   ”So do I.”
   Tack, Luci, för att du för mig samman med människor hela tiden!
   Vi hade en trevlig kväll tillsammans, Jane och jag. Hon frågade mig om Sverige – till exempel hur det var möjligt att för ogifta par att kunna hyra en lägenhet ihop och bo tillsammans utan att vara gifta, och jag kontrade med att fråga om hur Kina hade förändrats under de senaste åren.
   ”Det är stor skillnad idag, speciellt i stora städer som Shanghai, där marknadsekonomin breder ut sig. Men, på landsbygden lever människorna fortfarande som förr.”
   ”Som på Mao-tiden?”
   ”Nej. Men nästan.”
   ”Kina har en stor befolkning.”
   ”Ja. Men dom flesta har ingen aning om vad som händer i storstäderna.”
   ”Kommer det att förändras?”
   ”Yes. But very slowly.”
   Jane hade sin familj sex timmars resa från Shanghai.
   ”It’s different out there. Jag tycker om det men jag tycker också om Shanghai”
   ”Vad tycker du om pizzan?”
   ”It’s really good, I like it!”
   Vi satt kvar ett tag och sedan gick vi tillbaka till våra rum, önskade varandra god natt och gick och lade oss.
   Hon var inte exakt en dam man stod med på en trampolin på och försökte göra en bakåtvolt ner i vattnet med. I alla fall inte ikväll. Hon hade åkt bussen nerför bergen från Luang Prabang idag och hon sa att hon var trött.
   Det var bra så. Respekt.

Eftersom jag stundtals hade ganska lätt att träffa nya människor var det ibland en brokig skara som korsade mina vägar. De flesta var hur bra som helst men sedan fanns det också den tillfällige, udda typen. I sådana lägen kunde det hända att jag tänkte att jag var en riktig dårmagnet.

Arne, ägaren av guest houset och Johan från Stockholm fann varandra eftersom de båda hade en eller annan koppling i skallen som ibland sprakade på och av, ungefär som blinkande lysrör. Men det här var lysrör som inte var så lätta att byta ut.
   Arnes laotiska fru var tjugo år yngre än sin femtioåttaårige make, en vacker kvinna med ett bländvitt leende och glada ögon, och jag undrade vad hon tänkte när hon var i närheten och Arne och Johan kom tillbaka från något horhus utanför stan och skröt med sina bedrifter.
   ”You can not stay here forever”, sa hon vid ett tillfälle när det bara var hon och jag vid receptionen.
   ”Vad menar du? Vill du inte att jag stannar här?”
   ”Jo, det är det jag vill. You make me happy. And I like it when you play.” Hon spelade lite luftgitarr och skrattade.

Stället var en idyll, i alla fall på ytan. Jag hade det bästa rummet med en veranda som blickade mot dalen med floden och de höga bergen i bakgrunden som skiftade i olika toner av grönt och grått efter solens vandring. Turister som gick förbi stannade till i vår trädgård och fotograferade de vyer som jag aldrig tröttnade på att betrakta, när jag satt på verandan och mediterade över saker som – ska det vara ett E-moll, eller ett A-moll i sticket på den här nya låten?

Sedan satt jag ibland på kvällarna med Arne och Johan och efter ett par flaskor av Tiger-whisky brukade deras samtal låta som rena kåkfararjargongen. Men Luci och jag var välkomna bisittare eftersom vi kunde spela låtar på beställning, och Arne slog på en trumma och Johan skakade på en maracas. ”I love you!”, skrek Arne, gav till ett illtjut och dunkade mig hårt på ryggen. Jag hyste inte samma starka känslor för den labile Arne eftersom jag ibland blev vittne till hans våldsamma humörsvängningar. Men jag såg honom aldrig vara otrevlig mot sin fru och jag var glad över det.

”Det är inte ovanligt med domestic violence här i Laos” sa David. ”Det händer att män slår sina fruar offentligt.” Han var från Oxford och vi tog en öl ihop vid det runda bordet i trädgården. Han hade bott här i flera år och han var fascinerat av de etniska minoritetsgrupper som fanns i området. Vi hade båda läst Paul Theroux och Bruce Chatwins reseskildringar, och det var naturligt för honom att inta ett fågelperspektiv över kulturella skillnader mellan samhällen, globalt som lokalt.
   ”Så, vad gör folk?”
   ”Ingenting. Man blandar inte in sig i andras privata angelägenheter.”
   ”Det hände en sak när jag var i Muang Ngoi. En pappa, han var riktigt stupfull, jagade sin son som gråtande skrek av rädsla och smärta, han var kanske tio år, nerför gatan med en käpp i handen som han hela tiden slog över grabbens rygg. Jag blev förbannad och gick fram, slet käppen från gubbens hand och bröt av den på mitten. Efteråt var det flera lokala som kom fram och tyckte att det var bra gjort.”
   ”Yes. You lose face if you beat your children.”
   ”Och han förlorade kanske en del ansikte när jag stoppade honom.”
   ”Well, det var säkert så att han förtjänade det.”
   ”I Luang Prabang såg jag en ung lokal tjej bromsa för snabbt med framhjulet och hon åkte omkull. Hennes matvaror rullade ut på gatan. Det hände precis utanför en restaurang och restaurangägaren kom ut och ställde sig med armarna i kors två meter ifrån och betraktade det hela medan hans två hundar skällde som besatta när de cirklade kring henne när hon ställde sig upp och försökte resa upp scootern. Jag sprang fram och hjälpte henne och jag plockade ihop hennes matkasse och frågade: ”Are you okay?” Hon såg lite chockad ut men hon nickade och körde iväg medan hundarna skällde efter henne. När showen var slut ropade ägaren till sig hundarna och gick tillbaka in på restaurangen.”
   ”Ja. Såna saker händer. Laoiterna är ett väldigt kollektivt folk – det är ju ett socialistiskt land och det är därför som sprit och cigaretter och el är så billigt, för att hålla folk nöjda – men omtanken för andra verkar ibland bara sträcka sig till den egna familjen och vännerna.”    
   Johan kom och satte sig vid bordet. ”Va fan snackar ni om?” Han var inte på roligt humör idag. Han hade inte sovit på flera dygn och det fanns en aggressivitet som hela tiden lurade under den sociala fasaden. Och det blev inte bättre framåt kvällen. Det blev värre.

Johan frågade mig senare vad jag sysslade med hemma och jag sa att jag hade jobbat på en psykklinik. Det triggade igång en kedjereaktion hos honom efteråt, när vi med två sydamerikanare hade varit på Bucket Bar och Smile Bar, och jag hade roligt och det hade förmodligen de två killarna från Uruguay också, för de skrattade och skämtade. Johan sprang mest omkring och utan någon som helst framgång försökte ragga upp den ena bruden efter den andra.
   Ännu senare hade han eldat upp sig ännu mer med några buckets som bränsle. Vi två satt på min veranda och Johan försökte ta ut sin frustration på mig. Han hade tydligen gått och grubblat på det som jag hade sagt att jag jobbade med.
   ”Hur känns det att tvångsspruta en stackars jävel som ligger och ber om hjälp?”
   ”Det är inte riktigt så. Och efteråt är det väldigt noga med uppföljande samtal kring varför man tvingades ta till tvångsåtgärder. Men det känns aldrig bra. Det är det ingen av dom jag jobbar med som tycker.”
   ”Det tror jag inte ett skit på.” Jag förstod plötsligt att han talade av egen erfarenhet. ”Du är ett jävla svin – förstöra livet för oskyldiga människor!”
   ”Det finns mycket man kan diskutera om psykvården och allting funkar ju inte perfekt. Men, faktiskt – dom flesta är sedan efteråt helt införstådda med den tvångsbehandling som man var tvungen att ta till just i den akuta situationen.”
   ”Ditt jävla svin! Jag blir bara förbannad på såna som dig.”
   Nu lade Johan in överväxeln.
   ”Jag är psykopat”, förklarade han, ja, lite i onödan kanske, eftersom jag redan hade räknat ut hur det låg till. Han var trettiåtta men årtals missbruk av det lokala metaamfetaminet som går under namnet yaba, som på thai är både ett adjektiv och ett substantiv – galen, eller galenskap, fick honom att se betydligt äldre ut. Hans stirrande blick med uppspärrade ögon med små pupiller och ögonvitor som lyste ikapp med fullmånen över oss utstrålade hat och vrede.  ”Och om du försöker ta dig förbi mig kommer jag att kasta dig ner för slänten. Dom kommer att hitta dig död, med kanske noll komma åtta promille i blodet, och rubricera det som att du var full och ramlade över räcket och slog ihjäl dig.”
   Han stod plötsligt över mig där jag satt i den bekväma rottingstolen, gungade lätt, fram och tillbaka som en boxare. Det kändes inte bra att han hade rest sig upp från sin stol. För ett ögonblick övervägde jag att ge efter för en impuls att med en kraftig stöt knuffa honom över det låga räcket och skicka honom ner för den branta och långa sluttningen. Efter det skulle han inte resa sig på väldigt länge. Han knöt de väldiga skogshuggarhänderna som fortfarande hängde utmed hans långa kropp med den ovanligt kraftiga benstommen.
   ”Nå?” frågade han teatraliskt långsamt och övertydligt. ”Hur tänker du göra nu?”

Julianne var inte på sitt bästa humör just nu. Åskan, blixtarna och skyfallet ovanför hennes bungalow tvingade henne att sitta längst upp vid kuddarna i det billiga rummet där hon hade inkvarterat sig för att dölja det egentliga syftet med sin närvaro här. Det var den enda platsen där det inte läckte in vatten genom taket. Hon förbannade den där idioten som påstod sig ha hittat på henne, och som hade övertygat henne om att ta del av hela den här planen. Inte för att hon var svårövertygad. Efter ett antal veckor på Done Right på Kambodjas solkust hade hon varit beredd att krypa ur skinnet. Och vad hade varit alternativet? Ett liv i evig glömska?
   En rutinerad läkare som såg ut att vara hundra år gammal hade klippt av det gips hon hade varit tvungen att linka omkring på sedan olyckan i Bangkok. Han konstaterade att hennes fot hade läkt som den skulle, men att hon behövde träna upp benet så att hon skulle få tillbaka sin normala styrka. Hon frågade vad det kostade men han hade avfärdat henne med att allting redan var betalt för.
   Sedan, efteråt, när hon var som mest uttråkad, hade hon faktiskt lyckats vid flera tillfällen, att just krypa ut ur sitt eget skinn.
   Och strax efteråt träffade hon Tony.
   Julianne tände toalettlampan och mitt på golvet stod en grönrandig groda och stirrade hungrigt på henne. Hon öppnade ytterdörren för att släppa ut den välnärda paddan och utanför hängde det en flera decimeter lång gecko runt den runda dörrknoppen. Den försökte ta sig in i bungalown och hon var tvungen att stänga dörren, försiktigt så att reptilens huvud inte fastnade mellan dörren och karmen. Julianne var inte här för att döda ödlor.  
   Efter en stund öppnade hon dörren igen och grodan skuttade genast ut. Det var som en överenskommelse. Julianne stängde dörren och vände sig om mot fotändan av sängen där hon hade placerat en av handdukarna som skulle suga åt sig av det droppande vattnet som föll ner på lakanet. En spindel höll på att klättra ner på en tråd från taket.
   Tar det här aldrig slut?

Julianne hade legat i åtskilliga timmar på ett liggunderlag i en skreva på kullarna ovanför postkontoret, som egentligen var en fasad och därför faktiskt utgjorde själva byn, en by som inte syntes på någon karta. Hon såg postmästaren gå med raska kliv in på kontoret som hade den enda internetförbindelsen på en radie av flera mil. 
   Hon riktar bazookan och spränger utedasset bredvid huvudbyggnaden. Postmästaren springer ut i det brunaktiga regnet som faller ner över honom. Utan usb-minnet i handen, konstaterar Julianne belåtet och laddar med en ny granat. Den här gången spränger hon det tillfälligt obemannade postkontoret. Meddelandet kommer inte att nå mottagaren. I alla fall inte i tid.
   Julianne hällde kemiskt ren bensin över öronpluggarna, och de tunna handskarna hon hade burit det senaste dygnet, tände på med en bic och gjorde sin reträtt. Hennes 250-kubikare startade på första kicken. Det enda postmästaren skulle höra under den närmaste timmen var ett ringande tjut i öronen efter granatexplosionerna. Hon var klädd som en turist och vid en ytlig kontroll fanns det inga spår av hennes tidigare förehavanden. Och hon kunde vägarna här. Hon hade en ny uppsättning kläder längre fram och då skulle hon bränna de gamla, och liggunderlaget. Motorcykeln, som hon hade köpt av samme tystlåtne leverantör som hade försett henne med bazookan, utan så mycket som att ställa en fråga, skulle hon dumpa ner i floden längre fram. Om allt gick väl skulle hon träffa Tony redan imorgon.

I saw a ghost behind the door
When the kids were coming home from the war, wow wow wow
With broken dreams and nothing more
I heard a woman singing her song
And it was good and warm and strong, wow wow wow
She made me cry, I don’t know why

This is My Life – Kim Larsen


Cox hade sällan skrattat så mycket som när han hade druckit den där papaya-shaken i Vangvieng han blev bjuden på. Vad var det i den egentligen? Han skulle precis berätta om sin nästa fantastiska idé för den vackra sydkoreanska kvinnan som satt bredvid honom och han vände mig mot henne, men det fanns ingen där. Han var ensam. Men han hade också en ständig känsla av att det fanns någon annan runtomkring honom hela tiden. Hon visade sig vara någon slags följeslagare och hon fanns med Cox vart han än gick. Men hon hade inte så mycket att göra för tillfället, sa hon.  
   ”Du är rätt okay, just nu.”
   ”Tack ska du ha” sa Cox och han menade det också.
   ”You are most welcome.”
   ”Ser du alltid ut såhär?”
   ”Nej. Jag kan ta olika former, men nu har jag den här skepnaden – det är såhär du ser mig just nu.” Cox kunde inte titta rakt på henne men han såg henne tydligt i ögonvrån. Det var en blek och tanig, ljushårig kvinna och fast han visste att hon inte var på riktigt var han ändå just nu övertygad om att hon fanns här någonstans, runtomkring honom. Han spolade, tvättade händerna och satte sig hos paret vid det runda bordet vid receptionen på guest houset.
   Cox gav mannen pengar och han återvände inom kort med två välkylda Beerlao. De frågade Cox om han ville spela en sång. Han körde några av sina bästa låtar. Men takten – det fanns tusen sätt att spela en låt på och han kunde inte bestämma sig för vilken variant han skulle välja, så han lade ner det hela, och istället underhöll de varandra med småprat, för de talade flytande engelska – eller var det Cox som plötsligt kunde flytande laotiska?
   ”Du verkar så glad”, sa värdinnan och log.
   ”Javisst. Jag håller på med en ny låt och jag är glad för den påminner mig om något roligt”, ljög Cox. Cox var inte i underhållningsbranschen.
   Frode, norrmannen, kom och satte sig. Cox hade följt med honom och hans sällskap i en tuk-tuk en bit uppströms längs floden tidigare där det pågick ett hejdundrande party.  

Varje bar försökte överträffa de övriga med den ena större musikanläggningen efter den andra, folk kastade sig ut i floden med rep fasthängda i trädgrenarna och de satte sig på bänkar vid bord ute i vattnet som strömmade kring fötterna medan hinkarna med sprit och cola gick runt bordet. ”Jag ska också köpa en hink”, sa Cox i ett försök att göra rätt för sig men det var lönlöst för nu var det många hinkar i omlopp och det kom hela tiden fram ännu fler. ”Nej,” sa Frode, ”det behöver du ikke för det finnes nok för alla.”

Frode och kompani skulle vidare till någon bar men Cox var helt nöjd med att sitta här med paret som skötte om rummen. Senare skulle han träffa Arne från Norge, som drev det här stället, men just nu var han iväg på en egen runda runt byarna kring Vientiane. De tunga basarna från högtalarna dunkade fram en fyrtakt på ett behagligt avstånd, nere vid floden.
   Men senare gick Cox till floden nedanför sitt guest house i alla fall och han pratade med Joah som var kanadensare och drev ett ställe vid vattnet, Smile Bar.
   ”Jag var här för över två år sedan och jag kan inte förstå hur det här stället har förändrats.”
   ”Jag kan förstå det”, sa Joah. ”Jag har varit här i sju månader och det är mycket som har hänt bara på den tiden. Kom!” Han tog Cox ner till vattenbrynet och pekade på strandkanten.
   ”Stranden håller på att erodera. Nu är det lågvatten men under regnperioden sveper floden med sig mer och mer av den lösa sanden.”
   ”Vad händer i framtiden?”
   ”Barerna tvingas flytta högre upp, men floden kommer efter hela tiden.”
   ”Och det kinesiska dammbygget?”
   ”Ja… du ser ju själv. När vattnet kommer är det mycket som kommer på en gång och det sveper med sig mer och mer av stranden.”
   De gick tillbaka till baren där Joah hade den goda smaken att spela Red Hot Chili Peppers.  
   Cox tänkte köpa ännu en öl men Joahs kortklippta, lesbiska servitris med Londonaccent tog en tuschpenna, ritade ett smilemärke på hans handrygg och sträckte över en hink med sprit och Sprite. ”On the house”, sa hon vänligt.
   ”Tack ska du ha. Hur länge tänker du stanna här?”
   ”Jag vet inte. Kanske i flera år.” Hon pekade på en lokal kvinna med ett öppet och glatt ansikte som stod längre bak i baren och blandade drinkar. ”Jag är ihop med henne.”
   ”Good for you.”
   Vangvieng var en galen plats, tänkte Cox, med alla neonfärgade ljus, den på kvällarna uppskruvade musiken och horder av människor som ändå inte kände sig viktigare än att de kunde kosta på sig att vara hyggliga mot varandra. Och då var det ändå lågsäsong. Sist han var här var han inte helt imponerad av den hysteriska atmosfären, men just nu älskade han det här stället.

”I heard Vangvieng is a crazy place”, sa Irina.
   ”Well, it is. Men nu är det lågsäsong så det är lite lugnare.”
   De hade rest från Luang Prabang i en minibuss, nerför bergen och nu satt de på liggdynorna på en av restaurangerna i Vangvieng och högg in på sina hamburgare.
   ”Mmmm, gott!” sa Irina.
   ”Ja, visst är det? Jag har tänkt på den här hamburgaren hela dan på bussen från Luang Prabang.”
   Irina fnissade till. ”I believe you.”
   Det var nämligen så att maten i Vangvieng var billigare och godare än på många andra ställen i Laos och för en tjugulapp fick du en cheeseburger med knapriga klyftpotatis som du inte ens kunde fantisera kring om du inte hade varit här tidigare.
   Irina var från Italien, från ön Elba, där hon drev en bar under sommarmånaderna.
   ”Det var dit dom landsförvisade Napoleon innan han flydde och sedan satte dom honom på Sankta Helena.”
   ”Okay. Outside of Tuscany?” Cox hade ingen aning. Han gissade.
   ”Yes, that´s where it is. Ten miles off the coast.”
   Irina nådde Cox kanske upp till nyckelbenen, hon hade en fast blick och behagliga ansiktsdrag, men hon kunde pressa samman läpparna när hon var trött eller hungrig, som för att förhindra ett av de där italienska vulkanutbrotten som hennes landsmän är kända för. Hon hade åkt på en motorcykel som hon hade hyrt, i flera veckor, ensam i norra Vietnam. Hon sa:
   ”Ingen som jag träffade längs vägen trodde att jag skulle klara av det. Men jag är van att köra motorcykel och jag ger mig ut i öknarna i Egypten och campar vid sanddynerna. Jag är van att ta hand om mig själv.”
   ”Jag tror dig.” Cox kände sig plötsligt trött. Du behöver inte bevisa något för mig.
   På storbildsskärmen var det Family Guy på hög volym. De andra restaurangerna körde fortfarande repriser av Friends.
   ”Så, du gillar att köra motorcykel? Kör du omkring på Elba? Är det inte en ganska liten ö?”
   ”Jo. Det finns bara trettio kilometer med vägar. Om man inte kör off road. I have to be careful sometimes.”
   Nu hände det något på Family Guy och de unga restauranggästerna skrattade hysteriskt. Irina skakade menande på huvudet. ”Varför stannar dom inte hemma om dom ändå bara tänker glo på tv hela tiden?”
   ”Yeah. I´m a Simpsons guy myself.”
   ”My brother is too”, sa Irina och suckade. De låg på dynorna. De hade ätit sig in i ett komaliknande tillstånd. Kanske tyckte hon inte om The Simpsons? Cox var förvånad, men det spelade ingen roll – eller var det just det det gjorde? Hur som helst; Cox såg inte mycket av henne sedan efteråt, och när han gjorde det såg hon alltid stressad ut. Hon hade sagt att hon aldrig hade varit så länge som här. I hela tre dagar. ”Innan, på den här resan, har jag bara stannat en natt på varje ställe.”

Arne, norrmannen som ägde guest houset, kom tillbaka. Han startade varje morgon med ett par rejäla öl och fram emot lunch gick han över till Tiger-whisky som han köpte för ungefär sex svenska kronor för en helpava. Sedan satt han och skrek efter de unga kvinnorna som gick förbi på gatan i flip-flops och han ropade grafiskt detaljerade beskrivningar efter dem kring vad han ville göra med dem. Arne skrattade så han kiknade och vände sig om och nöp Cox hårt i örsnibben. ”Det är ju så det är!”
   Cox log lite artigt. Det var kanske dags att söka sig ett annat boende om han tänkte stanna kvar i Vangvieng i några dagar till. Och han saknade Julianne. Men hon var ute på ett uppdrag.