osmoala

”I vanliga fall brukar jag komma ihåg folks repliker. Men jag känner dig för väl för att sedan efteråt komma ihåg ett smack av det vi pratar om just nu”, sa jag.
   ”Vilken tur jag har. Du också”, svarade Ola.
   Var han ironisk nu? Vi lät det ena glaset med kallt öl efter det andra rinna nerför struparna i den trettiofemgradiga hettan där vi satt på de massiva trästolarna på Chada Café på Soi Rambuttri.   
   Det var varmare här i Bangkok än i Udonthani. Men varför var stolarna så tunga och klumpiga? Och vad var det här för träslag? Kanske för att hålla ihop inför de västerländskt välgödda kropparna och det ombytliga vädret under regnsäsongen? Nu var varken Ola eller jag några småpojkar precis, men jag hade ingen aning om varför en stol måste väga lika mycket som en stenkista. Det blåste en lätt bris nu mellan husen, som för ovanlighetens skull bjöd på en, tja, viss svalka.
   Ola var hursomhelst en lättsam typ att umgås med. Det var kanske för att han hade en förmåga att läsa av människor lika lätt som jag hade läst menyn med de stora bokstäverna på restaurangen Cool Corner, där vi tidigare hade ätit lunch. Jag antog att den egenskapen till viss del underlättade hans arbete för FN, när han som insatsledare åkte runt i världen och organiserade hjälpinsatser i oroshärdar och katastrofdrabbade områden. När vi var unga var Ola ständigt fascinerad av vapen, krigföring och allt som hade med militär maktutövning att göra. Nu var han stationerad i Kinshasa i västra Afrika och i stället för att döda folk räddade han livet på dem. Jag tänkte för mig själv att det var ett bättre val än alternativet.     

Vi hade tidigare vandrat in i den trånga gränden där Reggae Bar låg. ”Det är en skön atmosfär där” sa jag till Ola. ”May är en rolig kille och han gillar att bjuda på shots.”
   Men när vi kom runt hörnet… vad i helvete?
   Hela stället hade brunnit ner. Eller snarare upp. De tre våningarna över baren var också utbrända. Det enda som var kvar av min favoritbar i Bangkok var en svart kolhög. Till och med de sotiga öl- och spriflaskorna som låg på golvet tycktes ha brunnit.
   ”Va fan är det här?”
   ”Så, det var här det låg?”
   Det skulle inte bli några gratisshots hos May idag, den saken var klar.  
   ”Du som är gammal brandchef – vad tror du?”
   ”När elden tar fart är det en sån kraft att det är svårt att göra något åt det. Det verkar ha varit en explosion. Man kan bara försöka begränsa.”
   ”Jag fattar inte att det började brinna här. Dom eldade aldrig med nånting, det fanns inte ens levande ljus.”
   ”Kanske en gasoltub som exploderade. Det är konstigt,” sa Ola, och svepte rutinerat runt med blicken, ”att inte elden spred sig till husen runtomkring. Hela kvarteret kunde ha brunnit upp.”
   Vi betraktade förödelsen. Det måste vara en katastrof för May och hans döva lady boy till syster, och jag gissade att May inte hade satsat några större summor på en hyfsad brandförsäkring.
   Nu förstår jag inte alltid hur mina egna associationsbanor fungerar, eftersom jag plötsligt kom att tänka på en episod hemma hos mig ute på Åsarna, ett antal år tidigare, när Ola fortfarande hade ett jobb i Stockholm:
   Ola och jag satt i min vedeldade bastu och han skulle ut för en nypa kalluft, men han lyckades inte få upp dörren, han slet och drog men dörren ruckade sig inte en centimeter. Några sekunder senare ironiserade jag över Olas fruktlösa försök att ta sig ut, med en tänkt kvällstidningsrubrik; Vice brandchef i Stockholms Brandförsvar innebränd i bastu – lyckades inte vrida nyckeln åt rätt håll.

Senare skulle jag prata med Gah, som brukade sitta vid bordet där existenser av olika slag, lokala som faranger, brukade samlas kring bordet på Popiang House på Rambuttri, en restaurang som hade öppet dygnet runt. Ibland åt jag frukost här och det var inte ovanligt att resterna av nattens eftersläntrare skålade in morgonsolen med en stor Chang. Gah var en lokal, anorektisk liten kille med de tunna armarna täckta av blågröna tatueringar. Tidigare hade jag tagit honom för en tjej med hans förminskade ansiktsdrag och den flickaktigt kortklippta frisyren. I Bangkok var det inte alltid lätt att se vem som var vad. Han hade sympatiska ögon, kallade sig lesbisk, och han brukade betrakta de olika scener som ibland uppstod kring bordet med en lätt humoristisk blick. Men när han berättade om vad som hade hänt på May’s Bar såg han för ett ögonblick allvarlig ut:
   ”Det var en gasoltub som exploderade. Allting tände till på bara ett ögonblick.”
   Jag träffade också Keith utanför den tattoo shop som han drev på Rambuttri, mittemot Cool Corner. Han var en lokal kille och han såg livsfarlig ut med tatueringarna som löpte från pannan till vristerna och alla piercingarna i ansiktet, men han var en väldig trevlig kille och vi hade suttit ett antal kvällar på May´s Bar och svept de shots som May hade bjudit på. Nu hade Keith ett par svarta tennisskor på fötterna och ett par vita tubsockor som han hade dragit upp till knäna, där shortsen tog vid, ett klädval som fick honom att se lite, men bara lite, ut som en skolpojke. Ha sa:
   ”Det var en kortslutning som startade alltihop. Och May måste på rättegång, för det var en man som dog i branden.”

Ola och jag gick en runda på Khao San Road och tog genvägen tillbaka till Rambuttri genom tempelområdet. Vi satte oss alltså på Chada Bar, där de hade billiga Archa-öl. Servitrisen kom framtrippande i sina höga klackar, bärande på öl och frostade glas.
   ”Det är intressant med den där servitrisen”, sa jag medan vi skålade, ” – förra året var hon en han.” Hon hade ätit upp sig några kilo till mer rundade former, eller kanske var det hormonbehandlingen? – gjort ett omfattande boob job, klädde sig i kjol och blus, och nu för tiden kallade hon mig ”darling” och ”honey”. Det var roligt att se att hon verkade gladare än året innan.
   ”Hur är det nu den där låten med Lou Reed går…” Ola citerade: ”Holly came from Miami F.L.A…”
   ”Hitchiked across the USA/ Shaved his legs and he was a she…”
   Jag tog en klunk Archa. Jag hade tidigare legat vid poolen i det starka solskenet och nu kändes det som om jag hade vätskebrist. Jag bytte ämne och berättade om Paul Theroux utmärkta reseskildring där han reser från Kairo till Kapstaden, Dark Star Safari, och han ifrågasätter en hel del av de hjälparbetare som opererar, mer eller mindre framgångsrikt, runt om i Afrika:
   ”Lokalbussen han färdas i går sönder och han ställer sig i den tryckande hettan och frågar två hjälparbetare som kommer åkande i en ny, luftkonditionerad four wheel drive om lift. ’Vi är ingen taxi’ blir svaret och de två hjälparbetarna gasar iväg. Theroux menar att mycket av det aid work som utförs av en del organisationer är mer till skada än till nytta för den fattiga befolkningen.”
   ”Det är helt rätt, och många gör absolut ingenting.” Ola berättade om alla humanitära grupper som finns på den väldiga kontinenten. De drar in pengar – allt från att gå omkring hemma och skramla med en bössa i handen, till alla de resurser som, i alla fall tidigare, frikostigt delades ut av till exempel den svenska staten.
   ”De öppnar ett kontor i någon stad och sedan händer det ingenting. Nada.”
   ”Tror de själva att de gör någon nytta?”
   ”Ja. Många har sin religiösa övertygelse.”
   Jag begrundade detta för ett ögonblick med ännu en klunk öl.
   ”Titta vilken fin katt som kommer här”, sa Ola. En liten vit kisse strök sig förbi våra ben på väg in på restaurangen. Ola tyckte om katter.
   ”Det var väldigt vad du var snabb på att byta ämne helt plötsligt.”
   ”Hahahaa, ja, just det”, skrattade Ola självironiskt.
   Han hade jobbat för FN i många år, men jag hade all anledning att tänka att Ola gjorde mer än att åka omkring i en four wheel drive hela dagarna bara för att synas.
   ”Du kan ju faktiskt ha en rätt myndig stämma när du lägger den sidan till”, sa jag.
   ”Det är bra att vara lång, det hjälper.” Han var en gänglig man och kanske en decimeter längre än jag.
   ”Jag menar din röst. När du är på det humöret kan du låta ganska auktoritär.” Ola var, som jag redan har sagt, en lättgående typ att umgås med, inte minst för att han inte tog sig själv på fullt allvar, men han kunde också peka med hela handen om det behövdes. Jag hade sett det hända.
   ”Hur mycket var det du sa att du ville låna?”
   ”Hahahaa, just det. Tänk – man möter upp med dig här i Bangkok och det var ett tag sedan och det första man säger är: ’Jo, när jag såg dig på gatan tänkte jag direkt – du har inte hundra dollar att låna mig?’”
   ”Du kan få låna fem dollar, men det är maxgränsen.”
   Det var så vi höll på ett tag och tråkade varandra.

På sommarfesten hos Svenne året innan stod vi ett gäng utanför partytältet med cigarrer i händerna och jag frågade Ola i en tillgjort skrytsam ton: ”Jag kör en Volvo 745:a som funkar jättebra. Vilken bil kör du idag?”
   ”Jag sålde min BMW alldeles för billigt, men nu har jag en Jaguar som står parkerad i Geneve.”
   Jocke skrattade och skakade på huvudet. ”Hur fan kunde du sälja den för en spottstyver?” Affe gick igång: ”Jag hade köpt den helt obesedd”, sa han och slog ihop handflatorna som han gjorde ibland, för det var så med Affe att hans handslag var mer värt än vilket skrivet kontrakt som helst.
   ”Tja, jag googlade runt lite och såg vad priserna låg på… och jag ville bara bli av med den.”
   En av Svennes kompisar, som jag inte kände, blandade sig i samtalet. Han sa:
   ”Volvo 745:an är en jävligt bra bil. Den håller hur länge som helst och du kan alltid hitta reservdelar till den.”
   ”Javisst. Den går som en klocka. Och jag gillar kombistuket – jag kan lätt få in tjugo backar med öl i skuffen om jag fäller ner baksätena.” Han bodde i krokarna här ute på landet, där vi befann oss på Svennes gård i de småländska skogarna.
   Ola gick in i partytältet för att greppa mikrofonen och hålla ett tal för gästerna, med ironiska slängar åt Svenne. Svenne hade själv slagit på stort med den här festen, med över hundra inbjudna gäster och med personal och mat från Bodegan i Emmaboda. Och det fattades ingenting av mat eller dryck eller underhållning på den här festen. Medan Ola fattade mikrofonen och min nye kompis räknade upp den ena detaljen efter den andra kring Volvos 740-serie, tänkte jag – det här är kanske den enda gången en Volvo 745 har kört om en Jaguar?

Vi höll båda med om att det var en kanonfest. Samtidigt kom den in mer kallt öl. ”Och stallet”, sa Ola ” – jag har alltid sett det som en svinstia och nu hade han gjort om det till ett disco.”
   ”Ja. Det var hur bra som helst.”  
   Han gick på toaletten och jag studerade skylten till affären bredvid, en skräddarbutik där jag aldrig hade sett en kund gå in eller komma ut, med namnet St. Armani Fashion. Jag undrade vad ”St” stod för. Street? Saint? Shit? Inte heller fattade jag vad Armani, eller fashion hade att göra med de här indiska skräddarna som tycktes finnas överallt i området, eftersom den kollektion som de smala fönsterskyltsdockorna förgäves försökte bära upp mer verkade komma från ÖB:s klädavdelning än från Armani eller Hugo Boss. 

Jag låg vid en av poolerna på taket på Rambuttri Inn och läste i en roman som Ola hade gett mig, A Quiet Flame, av Philip Kerr, en författare som jag aldrig hade hört talas om innan. Nu finns det många författare som jag aldrig har hört tals om, men det var när jag kom på mig själv med att göra mentala anteckningar kring en del uttryck som Kerr använder och som jag tänkte stjäla för eget bruk inför framtiden som jag förstod att jag gillade hans stil.  
   Huvudpersonen i boken kommer till Buenos Aires och konstaterar, medan han väntar på presidentens ankomst, Peron, som han är kallad till ett möte med, och snart ska han träffa den cyniskt kalkylerande Evita Peron: ”And while we awaited his much anticipated arrival, one of the secretaries fetched us coffee on a little silver tray. Then we smoked. The secretaries smoked too. Everyone in Buenos Aires smoked. For all I knew, even the cats and dogs had a twenty-a-day habit.” Hursomhelst – det är den typen av krassa kommentarer som får mig att läsa vidare.
   Jag tog hissen ner till rummet som låg på bottenplanet. Kanske borde jag flytta någon våning högre upp till en bättre utsikt än en stenmur? Luci låg på sängen och blängde surt på mig. Hon ville spela. Senare. Jag hade ett möte att passa. Jag var inbjuden till en middag på Sukhumvit med Ola och hans norska fru Gry som bodde där och som också jobbade för FN. Hon var stationerad här i Bangkok där hon bodde med Markus, deras gemensamma, snart femtonårige son.

”Det här är soy elva och en halv – det var ren tur att vi träffade dig”, sa Ola när vi mötte upp i gatuhörnet med 7Eleven, gatustånd med grillade kycklingben och sky-trains som fick mig återigen att tänka på Bladerunner. Jag kände till det thailändska gatusystemet med huvudlederna där tvärgatorna utgjordes av nummer – soy ett, soy två och så vidare. Men jag hade aldrig tidigare hört talas om halvor.
   Jag kramade om Gry. Vi hade inte träffats på tio år och hon såg bättre ut än vad jag mindes. Hon hade lagt på sig två kilo som hade placerat sig på de rätta ställena. Hon verkade också mer avslappnad idag, men hon utstrålade samma koncentration, effektivitet, direkthet och beslutsamhetsförmåga som tidigare, nu kombinerad med en humoristisk underton. I början var jag inte helt säker på om hon bara spelade ut sin sociala kompetens mot mig eftersom jag och hennes man var gamla vänner, men jag kände direkt att jag trivdes i hennes sällskap. Och hon förde vidare det inledande samtalet med precis rätt fråga: ”Ska vi ta en drink innan vi äter?”
  
Vi satt i en lyxig inomhusträdgård som var lika långt från min egen gata, Rambuttri, som, låt oss säga, Lidingö var från Jordbro. Gry beställde ett glas vitt vin och en sodavatten och Ola och jag tog in saltkantade Margaritas som var så fantastiskt goda att vi strax efteråt beställde två till.
   Vi tre var födda samma år. ”Du vet om att du är född i råttans år?” sa jag till Gry, medan hon tände den smala Davidoffcigarren som Ola erbjöd henne.
   ”Jag vet. Det är ett bra tecken.”
   Jag berättade att Ola hade sagt för några dagar sedan att han hade byggt upp hela sitt vuxna liv på att vara arrogant: ”Men dom senaste åren har han blivit lite mjukare.” Hon skrattade, och jag förstod att det fanns väldigt lite som jag kunde berätta om Ola som Gry inte redan kände till.
   ”Och”, fortsatte jag: ”Själv har jag lärt mig att ibland kunna be folk dra åt helvete.”
   ”Varför gjorde du det inte innan?” undrade Gry förvånat.
   ”Jag har gjort en dubbel resa”, förklarade jag. ”Från Finland till Sverige när jag var såhär ung.” Jag måttade med handen ungefär en meter från golvet med klinkers. ”Och från finsk arbetarklass till den… lägre medelklasstillvaro jag lever idag. Det tog mig många år, när folk bråkade med mig för något som inte var mitt eget fel, att bara kunna säga – nu får det vara slut på tokerierna.”
   ”Det är likadant för oss alla som är födda samma år”, sa Gry med eftertryck. ”Vi flyttade alla ett snäpp upp med den ekonomiska uppsving som vi var med om på den tiden.”
   Hon hade rätt. Det finns människor som kan det här bättre än jag, som menar att den globala, finansiella expansionen, med en dittills aldrig skådad högkonjuktur under sextiotalet, aldrig kommer att upprepa sig igen.
   Gry berättade att hennes jobb i Bangkok skulle ta slut i juli, eftersom hon hade valt att inte förlänga sitt kontrakt. ”Jag har funderat på Laos”, sa hon. ”Men jag har aldrig varit i Vientiane. Vad tror du om den stan?"
   ”Det är kanske världens tråkigaste huvudstad. Den är ännu tråkigare än Oslo.”     
   Ola hade varit tyst en stund där han satt, nöjt tillbakalutad i sin stol medan han lyssnade till vårt samtal, smuttande på sin iskalla margarita och puffande på en Davidoff. Nu konstaterade han muntert med hänvisning till Gry som ju kom från Norge:
   ”Nu har du sabbat det hela. Det kommer inte att finnas någonting du kan säga ikväll för att rätta till det misstaget. Du är körd, grabben. Hahahaa!”
   Men Gry log. ”Har du varit i Bergen?”
   ”Nej.”
   ”Då har du en chans till.”
   Hon plockade fram ett svart plastkort ur plånboken. ”Ska vi gå och äta nånting? Ikväll är det FN som betalar.”

Jag hade en trevlig kväll tillsammans med det här sympatiska paret. Det fanns något där – kanske var det kombinationen av hjärtlighet och avslappnad professionalism jag uppskattade. Och ironin. ”Titta”, sa Ola och pekade på en man som gick förbi. ”Där har du ännu en kille som har flip-flops på fötterna, så du behöver inte känna dig ensam.”
   Förrätterna kom in, det var rökt parmaskinka och snittar med lax och kapris. ”Jag gillar inte kapris”, sa Ola. ”Inte jag heller sa Gry.” Jag tittade förvånat på dem, ”Kapris är ju jättegott”, sa jag och tuggade i mig all kapris i väntan på huvudrätten. Kanske tittade de skeptiskt på mig men i så fall dolde de det väldigt väl.
   Jag skrattade flera gånger denna kväll. Jag hade bestämt mig för att ha kul vad som än hände, men sedan blev leendet en naturlig rutin av mitt minspel för det här paret fick mig, sociala proffs som de var, att känna mig bekväm och glad och nöjd med nuet.  

Ola och jag hade alltså ätit lunch någon dag tidigare och när vi sedan tog en dubbel espresso bjöd Ola på riktiga fetingar, varsin tjock Davidoff. Han sa: ”Markus vill ta ett dykcertifikat.”   
   Ola var lite osäker kring det här med sonens dykerier med tuber och jag sa att det som jag själv hade varit osäker kring med alla potentiella faror som lurade under ytan, förvandlades till en fascination inför den fantastiska undervattensvärld som jag inte ens kunde drömma om fanns där nere, med färgrandiga fiskar och alla de olika typerna av mjuka, levande koraller.
   ”När du dyker med tuber är du en del av den marina miljön, och jag känner mig mycket säkrare än om jag simmar på ytan på djupt vatten, där jag inte har någon sikt neråt.”
   Ola puffade på sin Davidoff, och det gjorde jag också. Det här var fina grejer.
   Jag berättade att det gick utmärkt att ta sig upp från fyrtio meters djup med ett andetag, genom att sakta blåsa ut luft hela tiden för att lungorna inte skulle sprängas. Och medan lungorna utvidgades på grund av det minskande trycket fick man mer och mer syre att blåsa ut, och det hela kunde pågå i åtskilliga minuter.     
   Men jag glömde att berätta om de ryska dykarnas extrema uthållighetstester att med ett enda andetag stiga upp till ytan, från över hundra meters djup. Däremot fick de, när de kom upp till ytan, vistas en tid i en dekompressionskammare, eftersom deras snabba uppstigning gav farligt höga kvävehalter i blodet.
   ”Jag föredrar att snorkla”, sa Ola.
   ”Men, du har ju hoppat tre gånger med fallskärm.”
   ”Jaså, det kommer du ihåg?”
   ”Ibland kommer jag ihåg helt oviktiga detaljer – medan jag glömmer bort det som kan vara viktigt att komma ihåg.”

Tillbaka till Sukhumvit nu. Jag gav en av mina förtroliga rapporter. Kanske var det drinkarna och ölen. Jag vände mig mot Gry och sa: ”Du är faktiskt snyggare idag än för tio år sedan.”
   Gry log: ”Jag har blivit fetare – det slätar ut rynkorna.”
   Och Ola sa, med en road glimt i ögonen: ”Jag åker hem på söndag.”

Jag tänkte att jag skulle sakna de här människorna sedan efteråt. Jag tog en taxi tillbaka till Rambuttri och satte mig på Popiang House och blev strax inbjuden att sitta vid ett bord med gänget av lokala och faranger, i olika stadier av berusning och med diskussioner som jag inte orkade delta i just nu. Det här var långt från Sukhumvit. Jag kände en hand på min axel. Det var Lak, Nois bästa vän i den här staden. Hon sa:
   ”Noi är i Laos. Hon kommer tillbaka imorgon kväll.”
   ”Jag vet.” Jag reste mig upp från bordet och följde med henne en bit på Rambuttri, eftersom gänget på Popiang House så här dags på kvällen mer och mer påminde om ett annat gäng – Riddarna kring Dannys bord, en skrattkrampsframkallande och samtidigt rörande skildring av Steinbeck kring några vilsna existenser i Monterey, på Amerikas västkust.

Mobilen ringde. Det var Noi. Hon hade kommit tillbaka från Laos där hon hade varit och hälsat på sina föräldrar.
   ”Var bor du?” frågade hon.
   ”Rambuttri Village.”
   ”Vad gör du?”
   ”Jag har kollat på tv.” Avatar hade hållit även den här gången. ”Jag tänker gå och lägga mig.”
   ”Jag är hemma. Har du någon där eller är du ensam?”
   ”Jag är ensam.”
   ”Jag tror inte på dig”, sa hon muntert.
   ”Well, det är i alla fall så det ligger till.”
   ”Jag ska också gå och lägga mig. Jag har suttit på bussen hela dan.” Hon gjorde en paus. ”Okay. Jag ringer imorgon.”
   Jag hade blandade känslor inför Noi. Jag tänkte alltid för mycket på henne när jag hade rest iväg efter att vi hade umgåtts i några dagar. Men fast hon ofta var knasig och rolig, med en ironisk humor, kändes det ibland som att det enda vi pratade om var vad vi hade ätit, vad vi skulle äta och vad det var på TV. Och hon hade humörsvängningar. Det hände att jag tänkte att det kanske var mitt öde att alltid springa på kvinnor med humörsvängningar. Men plötsligt slog det mig som en blixt från en klar himmel och jag behövde inte ens avsluta meningen – tänk om det är så att alla..?
   Noi var trettiotvå. Jag hade känt henne i mer än tre år och hon hade gjort det till en vana att, när jag kom tillbaka till Bangkok, regelbundet checka av min mobil för samtal som hade kommit och gått. Det var inte direkt något jag uppmuntrade men jag brydde mig inte heller. Möjligen kunde jag tycka att det var lite komiskt.
   ”Vem är det här?”
   ”Det är min mamma.”
   ”Och det här?”
   ”Min dotter.”
   ”Och det här?” Det var ett thai-nummer.
   ”Jag har ingen aning. Det var någon gammal kvinna som ringde och pratade thai. Jag förstod inte ett ord.”
   ”Hmmm…” Hon bläddrade vidare och jag lät henne hålla på. Det fanns inget där som jag försökte dölja för henne. Jag brukade radera de namn som jag inte ville att hon skulle se.

Det var i slutet av april och det var min sextonde vistelse i Bangkok. Jag skulle flyga om tre dagar och då hade jag rest i ganska exakt fem månader. Jag hade inte tillbringat lika mycket tid på stränderna jämfört med tidigare och det var precis så det hade varit planerat. Det kändes skönt med omväxling. Men jag hade inte heller dykt en enda gång i vinter, men det gick inte att komma ifrån att det ju var där vattnet fanns, vid stranden. Däremot hade jag varit i Kambodja, Laos, några timmar i Burma och ett antal gånger i Thailand.
   De flesta jag hade träffat hade varit helt underbara människor, och de påminde mig ständigt om vilken fantastisk värld detta är.
   Och jag hade druckit mer öl, tränat mindre och träffat dåligare kvinnor än jag någonsin gjorde hemma.
   Det hade alltså, på det hela taget, varit en riktigt trevlig tur.