osmoala

”Du och Danne gillar ju att fiska så vad är det du har i ditt akvarium, guppies och piraya?”
   Hallén skrattade rått åt min okunskap: ”Jag har inga guppies, det är för dom som har små akvarier. Jag har tusen liter.”
   ”Vad har du då?”
   ”Ciklider.”
   ”Är dom dyra?”
   ”Mellan femti och tusen spänn.”
   Det som jag tyckte var intressant med Halléns utlägg om akvariefiskar var att om man kunde få dem att föröka sig kunde man bli självförsörjande och till och med kunna sälja till akvariebutiker och på så sätt få lite tillbaka för sina utlägg.
   ”Kan man para en femtikronorsfisk med en tusenkronors?”
   ”Nej. Det är olika arter, jag tror att det finns uppåt en tiotusen arter och släkten av ciklider. Men – ” Hallén kliade sig intensivt i hårbottnen, ”jag är inte helt säker på den siffran.”
   ”Var kommer dom ifrån?”
   ”Dom flesta kommer från Taganyikasjön i Tanzania. Men dom finns i Sydamerika, och ja – dom finns över hela världen."
   Vi hällde upp nya drinkar där vi satt på min veranda och det blev mörkt på några minuter efter solnedgången och syrsorna körde igång sin kvällskonsert.  
   "Det är konstigt," sade Hallén "Danne gillar ju att fiska men så äter han inte fisk själv.”
   ”Jag är uppvuxen med fisksoppa på gädda. Farsan brukade koka upp en femtonlitersgryta och sedan fick den stå där på spisen i en tre, fyra dar. När man lyfte på locket stirrade gäddhuvudet på en, mer och mer moloket för varje dag.”

Vi hade flyttat från Bophut Beach och Free Bungalow efter två nätter. Det var kanske ett paradis men i så fall var det ett paradis för alla de pensionärer som satt där med havsutsikten på kvällarna och sakta åt sig genom de oförskämt dyra och snålt tilltagna rätter som serverades i restaurangen.
   Nu bodde vi på Lamai Beach och det var liv och rörelse med restauranger, barer, all den kvällssena shopping du kan önska och rockbarer med skickliga artister som i ett rasande tempo levererade covers på de låtar som västerlandet har växt upp med i fyrtio år.
   Samtidigt var det tyst och lugnt på T&T Bungalows, bara ett stenkast från huvudgatan, och Hallén och jag hade varsitt rum för tvåhundrafemtio bath natten, och sedan gick priserna upp till fyrahundra för ett riktigt stort rum med kylskåp. Ville du ha AC och TV till det och tvåmeterhöga fönster ut mot gångstigen med den gröna djungelväxtligheten gick det på åttahundra bath.
   Jag rekommenderar det här stället för ett par veckors semester. Hör ni det – Lotta och Magnus Karlsson?    
   Scott kom förbi. Han var från Melbourne och han såg farlig ut med sina halv sleeves som löpte upp från knogarna och den där mohikanfrisyren som gav honom en offensivt utmanande  look. Men när han skrattade såg han ut som den trevlige killen i en serietidning i fyrfärg. Han hämtade sin nya gitarr, gav den till mig och sade att han skulle komma tillbaka om en timme.
   ”Den är stämd i A och inte i E, precis som Jimi Hendrix brukade stämma”, sade han. Jag satt där på verandan och spelade ett par låtar och Hallén reste sig och sade, ”Nej, nu orkar jag inte lyssna på ditt gitarrklinkande längre”, och han gick till sin veranda och körde igång mobilen med Timo Räisänen som sjöng Didn’t we almost have it all?
   Och jag som nyss innan hade gett Hallén en hel dosa med Knox ur mitt sinande förråd.
   Jag gick in, stängde dörren till hyddan och satt där en timme och spelade och sjöng och det var som att träffa sina gamla kamrater igen som man inte har sett på länge – jag spelade Rocelyn, Friday Night, Crazy World, Underneath the Mango Tree, Killer Man Blues, Dimmornas bro, American Style och I bergen.
   Efteråt var jag lycklig och svettig. Hallén knackade på dörren och jag sade, ”Jag har ett alternativt slut på din låt med Räisänen, och jag sjöng:
   ”Didn’t  we almost have it all? – No, fuck off!”
   Hallén tyckte inte alls att det var lika roligt som jag tyckte att det var.
   Vi gick till Sham Rock och satt där med Chang framför oss och med armarna i luften när de lokala artisterna gjorde sina framträdanden.
   ”Det här är bra.”
   ”Det här är riktigt bra.”
   Hör och häpna - vi var överens för en gångs skull, Hallén och jag.

Plötsligt en dag flyttade det in ett helt gäng med italienare som våra grannar. De var alla män och de såg ut som mussolinifascsister allihop och de skrek och viftade med armarna i luften.
   ”Dom där kommer från någon bergsby”, sade Hallén.
   ”En isolerad by med max femhundra invånare.”
   Det var som en scen ur en fars på en friluftsteater i Helsingborg, för det sprang in gubbar genom olika dörrar samtidigt som det sprang ut nya, och volymen på dialogen var till för att ingen som bodde i den här, hittills lugna, bungalowbyn skulle missa en enda replik.
   Det vänliga tyska paret gick förbi och de hälsade, glatt som alltid, och Hallén sade: ”Welcome to Italy.”

Nästa dag skulle Hallén åka tillbaka till Sverige. Vi hade haft en hel del kul kvällar ihop.
   ”Nu är det slut på sötebrödsdagarna?”
   ”Jag fattar inte hur fort det har gått”, sade Hallén.
   ”Nej, hemma är en vecka som tio dar och här är den som två dar.” Det var lika bra att han åkte för plötsligt gav han mig en släng av hemlängtan.
   Vi skiljdes åt med en manlig handskakning och jag tog den snabba katamaranen till Koh Tao.

När jag gick in på Southern Resort för att titta på den svenska skolan stötte jag ihop med Danne och Maria. Jag visste att de var här på Koh Lanta men inte vilket av de hundratals hotell de bodde på längs den långa västkusten. Hur stor är sannolikheten för ett sådant möte?
   Min kompis – jag vill inte avslöja hans riktiga namn men vi kan kalla honom Mats Hallén – hade bokat in sig på Dream Team Beach Resort längst ner i söder, långt borta från allting. Jag tyckte att vi hade ett bra team här på Long Beach, det var Steve och KC, Annie från Holland, Ole från Köpenhamn och Tod och de andra lokala killarna som skötte Freedom Bar som var mitt stamställe här på Riviera där jag hyrde ett rum som var stort nog att spela fotboll i, och jag retade Hallén lite lätt: ”Jag vet varför det heter Dream Team – för där borta kan du bara drömma om teamet.”
   Han hade bränt sig på den fyratimmarlånga båtresan från Phuket, rödfärgen slutade där linnet tog vid, han hade märken efter solglasögonen och när han tog av sig klockan var han helt vit under armbandet.
   ”Vad är klockan?” sade jag och pekade på hans handled. ”Det ser ut som att hon var kvart över tre när du blev solbränd.”
   Vi tog min scooter och åkte runt och det var en trevlig ö, och du kunde på en timme köra från norr till söder. Vi stannade till vid Corner Restaurant uppe vid piren och åt en suverän hamburgare med pommes och sallad, och åkte och hälsade på Danne där han bodde vid familjestranden.
   Han bjöd på kalla drycker ur kylskåpet. Hallén hällde försiktigt upp en Chang i ett glas och Danne sade, ”Jag tycker du ser lite shaky ut idag”. Maria synade Halléns infekterade mosquitobett som spred sig som röda blemmor kring fötterna. ”Det där ser ju ruttet ut”, sade jag men det var ingen som hade någon replik på den kommentaren. Och, det tog faktiskt bara ett par dagar och sedan var Halléns fötter friska igen, förutom de svullna anklarna som kom av några kvällars ölande på Freedom Bar.
   Kvällen innan hade vi suttit på min altan och värmt upp och Hallén spelade upp en låt på sin mobil som hade ett ovanligt högt och distinkt ljud på högtalaren. Det var en låt jag inte hade hört innan. Det lät rått och vasst och vresigt.
   ”Dom här grabbarna jobbar inte på arbetsförmedlingen annars, va?”  
   ”Näe, knappast.”
   ”Det var som med bröderna Gallagher – dom gick och stämplade och sedan, kanske ett och ett halvt år senare var de goda för en hundra miljoner var.”
   ”Det här är Guns n´ Roses. När dom började var det ingen som ville ha med dom att göra för dom var så stökiga… men sen var det en kvinna, kanske fyrtio, fyrtiofem på något skivbolag som bestämde sig för att ge dom en chans.” Hallén höjde armen rakt snett uppåt och framåt i den karaktäristiska gesten som han kunde få för sig att demonstrera efter ett par öl och jag sade: ”Hallén säger - ´och såhär högt kan jag hoppa´.”

Hallén tog flyget till Koh Samui och jag stannade kvar en dag till. Jag satt utanför butiken vid landsvägen tillsammans med Steve och en kvinna parkerade sin scooter utanför butiken. Det var Sheela som jag hade träffat i Kambodja, hon som skulle köpa Kongs restaurang på Otres Beach. Hur stor är sannolikheten för ett sådant möte?
   Vi tog mopparna och körde iväg och åt lunch på Mama’s Restaurant. Sheela klagade lite för att hon inte fick krossade nötter på sin pad thai men annars var hon på gott humör.
   ”Jag åker tillbaka till Sihanoukville om en vecka”, sade hon och snurrade stekta nudlar på sin gaffel. ”Sedan reser jag hem i tre månader för att skaffa fram pengar till restaurangen.”
   ”Australia?”
   ”No, Switzerland.”
   ”Oh, I thought… never mind.”
   ”What?”
   ”You have an Australian accent.”
   ”I’ve been doing a lot of travelling.”
   Eftersom hon med sitt bestämda sätt verkade vara lite av en affärskvinna och som i likhet med Joanne visste vad hon ville och kanske räknade med en viss profit på sina egna insatser förvånade det mig lite när hon berättade att hon hade varit tillbaka i Phnom Penh där hon arbetade frivilligt i ett fosterhem med HIV-sjuka barn. ”Det är jättehärliga ungar”, sade hon.
   ”Hur gamla är dom?”
   ”Dom yngsta är bara ett par år och dom äldsta är sexton.”
   ”It breaks your heart…”
   ”Yes.” Hon blev tyst ett ögonblick. ”Yes, it does.”

På kvällen kom hon med sin scooter ner till Riviera och vi körde upp till huvudgatan och köpte sprit, cola och is. Steve och KC satt där vid bordet utanför. Jag bjöd hem dem och de kom efter en stund och vi satt där i kvällen med myggspiraler kring fötterna och KC berättade att han nyss hade kommit tillbaka från ett statistjobb någon mil norr om Phuket. Han hade redan berättat den här historien minst två gånger för Steve och mig och nu vände han sig till Sheela. Han skrattade så att den vita mustaschen hoppade, pillemariskt som en amatörtrollkarl som ska visa upp ett nytt trick.
   ”Det är en storfilm som handlar om tsunamikatastrofen, med Evan McGregor i huvudrollen.” Nu njöt han i fulla drag av Sheelas totala uppmärksamhet. ”Dom sminkade oss så att vi skulle se sårade och mörbultade ut och dom sa till oss att inte titta in i kameran för nu filmar dom från helikoptern – och jag stod där och viftade och skrek, ´kom och hjälp oss – ta oss härifrån!” KC skakade av skratt. ”Men jag tror inte att det där kom med.”
   På kvällen gick Sheela och jag till Freedom Bar, drack buckets och hängde på de sköna dynorna medan havet slog in några meter från oss. Tod och hans vänner från baren kom och satte sig och Ole dök upp. Han hade på sig solglasögon och keps. ”Ibland är mina ögon väldigt känsliga för ljuset”, sade han.
   ”Vad är problemet?”
   ”Jag är döende i AIDS. Jag vet inte hur länge jag har kvar.”
   Till utseendet liknade han den onde terminatorn i T2. Och det var något med hans blick. Som att han hade sett döden i vitögat och levde nu utan att kräva något av den tid han hade kvar. Det fanns där en vänlig resignation, som om han hade insett det som vi alla någon gång kommer att inse, det som på 1600-talet i den barocka epoken var en daglig hälsningsfras mellan vänner, nämligen ”memento mori” – glöm inte att du ska dö.

Jag trivdes bra på Riviera Resort, speciellt med tanke på hur jag hade bott på Phi Phi Island.  
   Där betalade jag sexhundra bath natten och det var ett kyffe. Jag skämdes varje gång jag gick in i rummet för det kändes så nervärderande – sängen var en knölig madrass som kunde ha utgjort en topografisk karta över Kreta, fönstret ledde ut mot hallen och klockan fyra på morgonen brukade jag bli väckt av hemrumlande fulla engelsmän som bultade på dörrarna och skrek gutturala klyschor.
   En natt bankade det på min dörr och jag fick följa med en packad engelsk ung dam in på hennes rum för att vakta över hennes ännu fullare kompis som låg på golvet, nerspydd i sidostupa ställning för att inte drunkna i sitt eget kräk.
   Här, på Riviera, betalade jag sjuhundra; jag hade tillgång till poolen, till stranden och till restaurangen som drevs av muslimer; de kunde inte servera öl så de hade ett fiffigt arrangemang med Freedom Bar som låg granne – om du ville ha något starkare att dricka än cola hämtades det därifrån.
   Det var för övrigt ganska många muslimer som drev näringsställen här i Koh Lanta, för nu befann vi oss i södra Thailand och böneutroparen brukade köra igång i solnedgången, men det var på olika tider varje kväll.
   ”Det är olika tider varje kväll”, hade Hallén sagt.
   ”Jag tror inte att han kan hejda sig. Han går och väntar och väntar och sedan kan han inte vänta längre – till slut springer han fram till micken för han kan inte hålla sig längre.”

Annie hade rest till Bangkok för att flyga till Amsterdam men alla andra stannade kvar. Nästa dag tog jag minibussen till Surathani, båten över till Koh Samui, hoppade av taxiflaket på Bophut beach och gick ner till Free Bungalow.
   Hallén satt där i restaurangen med en öl framför sig och tittade ut över havet.

Första gången jag träffade Joanne var på båten från Phi Phi Islands. Jag bytte några ord med henne där hon satt på soldäcket.
   ”Jag kommer från Kanada. På västra sidan. Alberta. Det är kallt där nu.”
   ”Jag vet vad du menar.” Jag ursäktade mig och gick ner till stolarna under däck och sov en stund.
   Andra gången satt hon på en barstol vid en av strandserveringarna och åt en baguette. Jag tog en ananasshake. Vi kallpratade en stund och jag sade att det var trevligt att träffas och att jag skulle gå och äta lunch.  
   ”Alberta, I hope to see you again.”
   Hon sträckte fram handen, ”My name is Joanne. What’s yours?”
   Jag gick min väg. Det där var ingen riktig muntergök precis.
   Tredje gången kom jag ut på morgonen och mötte henne på gatan precis utanför mitt usla hotellrum.
   Jag ska gå och äta frukost”, sade jag.
   ”Jag också.”
   Vi gick och åt frukost. Nu hade jag tid att studera henne. Hon var en attraktiv dam i sina bästa år.
   För kvinnor innebär det någonstans mellan tjuguåtta och sextifyra. Då har de hunnit lämna ungdomens arrogans med vad det innebär av att veta och kunna bäst, något som är en kvarleva från barndomens omnipotenta period – och samtidigt har de fortfarande tillräckligt med juice för att kunna leva ett fullödigt liv, vad nu det också innebär.
   Jag gissade att hon närmade sig mot de fyrtio; hon hade ingen fast pojkvän; hon engagerade sig i sitt arbete, och hon hade inga barn – något som fick henne ibland att undra om hon inte hade missat någonting.
   När hon log fick hon ett lite bistert drag kring munnen, leendet fick inte kontakt med ögonen och jag visste inte vad det där uttrycket innebar just här och nu. Jag var inte särskilt attraherad av det formella och opersonliga i hennes sätt när hon värderande fäste sin blick i min. Men, som vanligt ville jag gärna veta vad det var som fick henne att ticka.
   Våra omeletter och lattes kom in och Joanne fortsatte att med jämna mellanrum kolla av sin mobil. Hon sade:
   ”Jag driver en restaurang hemma med hundra anställda.”
   ”Det är mycket personal. Hur många platser har ni?”
   ”På vintern är det tvåhundra platser. På sommaren, trehundrafemti platser.”
   Det lät fortfarande som ganska mycket personal, men vad vet jag om restaurangbranschen?
   Vi tuggade på maten och drack av kaffet. Joanne berättade att de omsatte sju miljoner kanadensiska dollar. Hon fortsatte:
   ”Jag har tagit ledigt en månad och har nu varit iväg i två veckor, och jag har inte en enda gång varit i kontakt med restaurangen. Men imorse messade jag till managern som sköter stället medan jag är borta, med orden: ´Jag tänker bara på restaurangen, hur går det?´ Men han har inte svarat än.”
   Det var en god latte, och det kanske Joanne också tyckte för hon pratade vidare – ”I Chiang Mai träffade jag ett par från staterna, och sedan var hon tvungen att resa tillbaka i förväg, men för två dagar sedan träffade jag honom här i Phi Phi. Är det inte otroligt?”
   ”Jo. Det händer mig också hela tiden. Det är faktiskt lite konstigt. Jag vet att människor som reser ofta reser till samma platser, men det är så mycket som måste stämma, för det finns så många olika platser att välja på – platsen, men också att man går på samma gata vid samma tidpunkt.”
   ”Ja, det är inte bara platsen, utan också när man går på den där gatan.”
   Eftersom hon med sin lite kalkylerande blick förmodligen inte var benägen att lyssna på så mycket skitsnack drog jag till med det första skitsnack jag kom på:
   ”Det är kanske så att människor som känner varandra dras till varandra. Det är som telepati.
   ”Yeah.”
   ”Köpte du det?”
   ”Förlåt?”
   ”Köpte du det jag sa?”
   ”Nej.”
   ”Så, du tänkte – ´låt den här killen prata´?”
   ”Oh yeah. That’s right.” Hon log, lite snett.
   Men, när vi sedan på eftermiddagen var på väg till dykbåtarna skrattade hon till över något som vi pratade om. Kanske hade hon varit i kontakt med sin manager.
   Vi åkte ut med båten, vi var arton personer på en halvdagsutflykt och Joanne och jag satt i aktern på övre däck och runtomkring oss var det öar och klippor och jag sade att det här liknar ingenting annat som jag någonsin har sett förut och Joanne höll med. Hon var mer avslappnad nu, men hon såg fortfarande ut som att hon inte tog skitsnack från någon. Så, jag sade:
   ”Tänk att du är uppe på den där klippan”, jag pekade, ”och det är skurkar med vapen som är efter dig. Skulle du då hoppa ner i vattnet hellre än att bli skjuten?”
   ”Jag skulle hoppa”, sa hon utan att röra en min. ”För då hade jag en chans att överleva.”
   ”Så, du är en bra simmare?”
   ”Ja.”
   Vi stannade till vid det första ankringsstället, som var Monkey Beach, en liten strand där det var utmärkt att dyka ner några meter under vattenytan och titta på färgrandiga fiskar, och där synligheten under vattnet med hjälp av en mask var minst tio meter.
   Alla fick välja mellan att ta en longtail, en kajak, eller att simma bort till den lilla stranden som låg en femtio meter bort.
   ”Jag simmar”, sade Joanne, hoppade i vattnet och jag hoppade efter. Hon crawlade som om hon hade gjort det förut och kanske trodde hon att det handlade om en tävling mellan oss för hon vann med ganska många meter.
   Jag ska ta dig nästa gång.
   När vi simmade tillbaka till båten såg jag till att vi låg jämsides, samtidigt passade jag på att då och då dyka ner till klipporna några meter under ytan och titta på de färgglada fiskstim som lojt rörde sig i grupper både uppe vid vattenytan och nere vid korallerna.

Vi hade mycket att göra den här eftermiddagen; vi ankrade till och hoppade från det översta däcket på båten; jag dök och det var lätt för här var vattnet som klarast, och om du tog på dig en mask var det kanske upp till en femton, kanske sjutton meters synlighet och korallreven bredde ut sig där du gick ner och stora stim av fiskar, catfish, cattlefish, tigerfish, okända ljusblåskimrande firrar och de på botten simmande sjöormarna, en del av dem kunde tydligen vara giftiga, simmade där under dig, och runtomkring dig. Du tog ett djupt andetag och sparkade ner dig med fenor på fötterna och du kunde på en djupandning dyka ner en fem sex meter, men du kunde ändå bara ana den artrikedom som levde där i djupen.    
   Vi åkte vidare och när vi sedan ankrade igen delade vi på en kajak och paddlade in mellan canyons av lodräta klippor på alla sidor och Joanne skrattade nu som en skolflicka och vi var samstämmiga med våra åror och jag hejade på, ”Nu åker vi som en speed boat” och vi paddlade förbi alla andra där vi gled fram mellan de höga klipporna som avslöjade grottor som tidvattnet hade grävt fram i de kalkrika bergsmassiven.
   När vi sedan paddlade tillbaka gick det snabbt för nu hade vi hittat rytmen. Vi klev ombord och Joanne frågade, ”Vill du ha en öl?” Hon hämtade två iskalla Chang och hon skrattade, liksom lättat, och hennes ögon var med i hennes glada smil, och hon tog bilder på allt och ingenting, och det var roligt att hon äntligen, om än kanske tillfälligt, hade lämnat sitt bistra leende bakom sig.

Vi ankrade upp och åkte runt den här ön och landade i närheten av där The Beach spelades in.
   Vi simmade iland och gick barfota längs finkorniga sandstigar till andra sidan av den lilla bukten och jag höll nästan andan när jag klev ut i sanden, för jag hade läst boken och sett filmen… och här var det! Det var lite häftigt, faktiskt, och det störde mig inte alls att det var hundratals personer här på denna plats just nu, för jag kände igen mig – det var just här som…

När vi landade tillbaka i hemmahamnen med våra rödbrända näsor som redan började svida sade jag att jag skulle vara på Rolling Stoned vid tio för då kickade bandet igång och Joanne sade att hon kanske skulle komma då.
   Men hon kom aldrig. Och fast hon hade piercat sin navel var kanske detta ändå inte riktigt hennes stil.
   Och kanske inte jag heller.
   Men, jag hoppades att hon skulle behålla sitt glada, thailändskt vänliga leende i alla fall ett litet tag till.

Phi Phi Island var en av de vackraste platserna på ett tag och vad jag än hade tänkt om stället var det väldigt annorlunda mot vad jag hade föreställt mig. Det fanns inga bilar på ön och de trånga gatorna i den lilla byn med sina trevliga små gränder var överfulla med restauranger, barer, massageinstitut, 7Eleven, dykcentra, internetcaféer och ATM-maskiner, och utgjorde tillsammans ett labyrintsystem som det tog ett tag innan jag kunde börja orientera mig i.
   Havet fanns på båda sidorna av byn, båda med vita stränder där det var en skillnad på flera meter mellan hög- och lågvatten, och runtomkring reste sig kalkstensklipporna dramatiskt i hundratals meter lodrätt upp och vägarna jag trampade var kantade med ständiga skyltar som pekade mot olika evakueringsrutter vid en tsunamivarning.
   Georgie och Jo reste vidare. Jo hade dragit på sig feber.
   ”Hur är det med din förkylning?” frågade jag.
   ”I’ve got everything”, sade hon missmodigt. Men efter sin frukost hade hon återhämtat sig lite och såg piggare ut.
   ”You look better now.”
   ”A little bit.” Hon log försiktigt, som om hon var rädd för att febern skulle bryta ut igen om hon började skratta för tidigt.
   ”Vi stannar på Koh Tao i några dagar,” sade Georgie, ”så vi kanske ses där.”
   ”Det är möjligt att jag kommer dit. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska resa.”

Det var sant också. Jag hade en båtbiljett till Koh Lanta och tänkte att jag skulle åka dit ganska snart. För, nu kände jag ingen längre på den här ön och kvällslivet dominerades av unga svenskar med buckets i händerna som skrålande drog fram och tillbaka på gatorna. Men, ville jag tro, de verkade glada och var säkert hur trevliga och avslappnade som helst.
   Jag åt en utmärkt duck curry vid havet och gick till Rolling Stoned, en rockbar, och lyssnade på ett samstämt coverband och sångaren sjöng med en både vass och hes röst. Made in Thailand sparkade igång Paradise City och det lät tungt och lätt på samma gång. Fast den här lilla byn inte var någon city precis var den ändå kanske lite av ett Paradise Town för många.
   Nästa låt var Whiskey in a Jar och framför scenen dansade svenskarna med händerna i luften och stora Chang i nävarna. Hemma hade de kanske – eftersom svensken under lång tid har varit omyndigförklarad innanför sitt eget lands gränser – frustrerat slagit ölflaskorna i huvudet på varandra i den intoleranta och repressiva krogmiljön som kännetecknar nöjeslivet därhemma.        
   På något sätt gillade jag ändå den här lilla byn, men det var kanske dags att åka vidare snart.
   Men. Så träffade jag Joanne och bestämde mig för att stanna lite till.

Vi checkade ut från Halléns femtiodollarsrum. Det var ett bra rum med en balkong som låg över en frodig trädgård där både bambun och palmerna sträckte sig mot den ständigt ljusblå himlen och där det var så behagligt tyst och lugnt att man inte ens kunde ana det nattliv som ständigt pågick bara ett kvarter från hotellet.

Nej, det gjorde vi inte. Vi stannade i några dagar till. Simbassängen låg som en oas från det tuffa gatulivet. Jag var glad över att få ligga här, för ute på gatan var det för mycket med massageflickor som ville dra dig i armen, go-go-barer med trötta men ändå pigga damer som gärna ville locka in dig i en konversation, och barer med stora videoskärmar som alltid visade engelsk ligafotboll.
   Hallèn sade: ”Det finns inte en chans att du kan åka härifrån till Phi Phi eller Koh Lanta, förutom på en dagstur. Du måste åka först till Phuket Town.”
   Vi satt fast i Patong och jag började lacka ur på det här stället.
   När vårt vårt fläskött med kokosmjölk kom in på den här restaurangen på huvudgatan där vi satt och sög på våra dyra Chang, och den här urvattnade buljongen kostade skjortan och smakade som ett urtvättat plagg, sade jag att jag började lacka ur.
   ”Jag börjar lacka ur på det här stället.”

Vi hade suttit på Halléns balkong, lyssnat in oss på den tropiska kvällen och hängt på Youtube och dissat och kreddat olika artister. Halléns favorit var Timo Räisänen och Pogues, och jag körde mina gamla godingar med Costello, Ramones och Cure med Friday I’m in love. Det var hur trevligt som helst.
   Nu suttade vi på den heta, men urvattnade kokosmjölkssoppan med ris och jag har aldrig i mitt liv testat något uslare i smakväg.
   ”Jag tror att jag har hittat en flickvän här”, sade Hallén lite pillemariskt samtidigt som han sörplade på kokosbuljongsoppan för 160 bath tallriken.
   ”Jaså?”
   ”Jodå, för häromkvällen, när du låg och sov tog jag med en brud till rummet och hon stannade kvar hela natten.”
   ”Ok. Det hade jag ingen aning om. Jag var trött och sov som en baby.”
   ”Jag tyckte hon var rätt god, det måste jag säga.”
   ”Bra för dig. ’Och Hallén tog fram sin tjugutvåtummare och sa – nu är det kört för dig?”
   ”Hahahaaa! Jag tror att jag ska träffa henne igen.”
   ”Och?”
   ”Jag tänker ta med henne till Koh Lanta.”
   ”Jag vaknade precis innan hon skulle gå och hon såg ut som en trevlig tjej.”
   ”Jag tycker det. Hon såg inte ut som en hora från Phuket precis.”
   ”Inte alls. Hon såg rätt snäll ut.”

”Jag är trött på det här stället”, sade jag. ”Det är för mycket konsumism.”
   ”Vad betyder det?”
   ”Allt här är byggt för att folk ska konsumera. Jag förstår det också – man åker hit i två veckor, klart att man vill bränna pengar. Man konsumerar för att skaffa sig upplevelser. Och det finns ett överflöd av restauranger, och det är ingen kvalitet på käket för det är få människor som kommer tillbaka och äter på samma ställe två gånger.”
   ”Det här var nog det sämsta”, sade Hallén och vi betalade och gick vidare.
   ”Vet du, här på hotellet har jag frukost som ingår i priset, men jag har inte testat det en enda gång.”
   ”Varför inte?”
   ”Vem går upp innan tio?”
   Hallén bestämde sig för att strunta i att åka till Krabi, där han hade förbokat ett hotellrum.
   ”Tänker du verkligen strunta i ett förbeställt rum som du redan har beställt och betalat?”
   ”Ja, för det var ett billigt rum.”

Vi satt på hans balkong och han tänkte då och då på sin nya flickvän och det syntes på honom för han tände den ena cigaretten efter den andra.
   ”Jag sticker imorgon”, sade jag.
   ”Ska vi inte åka till Phuket Town imorgon?
   ”Ja, självklart.” Jag bestämde mig för att åka till Phuket Town imorgon. Jag ville hänga med Hallén ännu en dag, så vi åkte till Phuket Town och kollade runt. Det fanns inget där att se som ingen av oss hade sett förut.
   Vi åkte tillbaka. Jag tog min väska och sade, ”Jag hoppas vi träffas senare”.
   Vi skakade hand och Hallén mös. Han pekade med hela långfingret, först mot mig och sedan rakt upp i luften. Han skrattade som en skolpojke inför ett sommarlovsäventyr.  
   Hallén hade ett projekt på gång.

Eftersom jag kom till Bangkok för tionde gången i mitt liv började det kännas lite grand som att komma hem igen, och det första jag gjorde var att gå till Burger King för en Whopper-meny.
   Georgie och Jo tog bussen till västkusten och då jag inte hade någon lust att sitta på en buss i sexton timmar beställde jag en flygbiljett till Phuket istället.
   Georgie sade: ”Tony, vi kommer att stanna på Phi Phi Island ett tag så vi kanske träffas där.”
   ”Tony?”
   ”Ja, vi har en kompis hemma i England som ser ut som du. Han heter Tony så vi kallar dig Tony.”
   Jag tror att jag gillar det.” Jag smakade på namnet. ”Tony…”

När planet höll på att landa i Phuket såg det nästan ut som att det skulle krascha ner i vattnet så för att slippa känna av sin flygrädsla fantiserade Tony att han var en hemlig agent på väg mot ett nytt uppdrag. Vad det här jobbet gick ut på var lite oklart eftersom han hade fått en order att genast flyga till Phuket och därifrån ta sig till Patong Beach. Där skulle han möta en kontaktperson.
   Dessa budskap kom till honom i hans drömmar och gavs av Chefen. Han hade aldrig träffat Chefen i det verkliga livet eftersom all elektronisk kommunikation hölls nere inför dessa viktiga uppdrag för att De inte skulle få reda på det verkliga arbetet som låg bakom kampen att hålla stånd mot de olika grupper av fientligt sinnade utomjordingar som ständigt försökte invadera planeten.
   Tony tog sin väska och gick ut för att vänta på minibussen. Han ställde sig vid en skylt med en överkorsad cigarett som lovade böter på 2000 bath för den som tände en cigarett. Tony tände en cigarett. Han letade efter ledtrådar. När han hade väntat på sin väska hade han räknat antalet väskor tills hans dök upp som nummer elva. Han räknade bokstäverna i Patong Beach – elva!
   Det var en ledtråd. Tony visste att han var på rätt väg.

Han såg sig om och statisterna omkring honom spelade sina roller hyfsat övertygande, men i ögonvrån såg han den ryska kvinnans förstulna blickar, och han visste att det fanns ett glapp där i själva skådespelet, men det var okay. Alla spelar vi våra spel.

Dilemmat nu var att ta reda på vilka som hotade mänsklighetens existens denna gång. I bussen till Patong Beach såg han förundrat på chaufförens långa lillfingernagel och det slog honom plötsligt – Trabajanerna! Detta arbetsamma och strävsamma släkte ute i Plejaderna som ständigt försökte lägga universum under sig hade placerat alla dessa statister runt omkring honom för att förhindra honom från att genomföra det här viktiga uppdraget. Tony smyglyssnade på sina medpassagerare – ”Jag måste tillbaka hem om några dagar men sen har jag semester i juli i två veckor”, sade mannen till höger om honom.
   Trabajaner! Definitivt trabajaner. Han måste vara en höjdare, för ingen trabajan fick annars ledigt mer en några få dagar på minst tio år.
   Framme vid Andatel Hotel drog Tony på sig de låtsastatueringar han hade blivit tillsagd att bära inför mötet med kontaktpersonen. Han hade tidigare bokat ett möte med en viss Mats Hallén. Han hade känt Hallén i många år. Inte kunde väl han vara kontaktpersonen? Receptionisten ringde ett samtal och sade i luren, ”Your friend is here”. Var hon också inblandad i komplotten? Nåja, det skulle visa sig snart.  
   Hallén kom till receptionen efter en stund. Tog det inte honom ovanligt länge? Vilka höjdare hann han kontakta i mellantiden? Men nu var Halléns reaktion det viktiga – skulle han genom sitt minspel avslöja att han visste något om konspirationen?
   ”Hahahahaa” skrattade Hallén, ”På avstånd, och utan glasögon ser dom där helt riktiga ut.”
   Ingen reaktion hittills. De gick ut och åt en Chicken rice och sedan efteråt, en Chang på en bar med happy hour.
   En kvinna kom fram och masserade Tonys rygg och han tittade på Halléns bleka ben som stack fram ur shortsen. Det såg ut som om han hade vita långkalsonger på sig.
   ”Varför har du vita långkalsonger på dig i den här värmen?”
   ”Vadå, får man inte ha det? Jag får väl se ut som jag vill?”
   Hallén spelade sina kort väl. Om han verkligen var kontaktpersonen skulle nästa fråga kunna avslöja honom.
   ”Hur kommer det sig att du har bokat ett hotell för en hel vecka här i Patong, som kanske är det vulgäraste stället i hela Sydostasien?”
   ”Jag vet inte. Men jag har redan betalat så jag kan åka härifrån när jag vill.”
   Kvinnan bakom Tony hade nu slutat knåda hans axlar och hon viskade i hans öra, ”Where you go next?”
   ”Phi Phi Islands.”  
   ”You go with me?”
   ”Jag har redan en flickvän som väntar på mig”, ljög Tony.
   ”Var?”
   ”Här. Jag måste ringa henne.”
   Det var tydligt att kvinnan var en av utomjordingarna. Men hon såg det massiva motståndet och valde, klokt nog, att avvika från sitt ursprungliga uppdrag. Tony hade genom sin blotta närvaro förintat utomjordingarnas lömska planer på världsdominans. Hon såg för en kort stund in i Tonys ögon för att bekräfta att slaget var förlorat för den här gången. Men, och det visste de båda, det skulle komma fler bataljer.

Det var ännu en gång som utomjordingarna hade hindrats från att ta över planeten. Tony hoppades att han snart skulle bli uppgraderad från Solsystemet till Den Intergalaktiska Divisionen. Det skulle innebära resor och uppdrag mellan galaxerna och Tony skrockade inför tanken på hur många flygmil han skulle få ihop på bara ett år.
   Men, nu var hotet från yttre rymden avvärjt, i alla fall tills vidare och det var bra så. Det var ett gott dagsverke.
   Nu fanns det tid för lite semester.