osmoala

Vi checkade in på Green View på en sidogata till Walking Street, som möjligen är hela världens huvudgata när det handlar om sexhandel. Portieren visade oss mitt rum. Sängen var stor som en mindre simbassäng.
   ”I den här sängen kan du ha tio flickor samtidigt”, sade Georgie.
   ”Jag är inte säker på att man får ha flickor på rummet här.”
   Av någon anledning tyckte de att det var lustigt, för både Georgie, Jo och portieren brast ut i ett gapskratt.
   Jag gick ut och åt en lammkebab och en pizzaslice och gick sedan tillbaka. Georgie och Jo bultade på dörren.
   ”Vi ska gå ut och ta en drink, vill du följa med oss?”  
   ”Det skulle vara riktigt kul, men jag är verkligen trött efter bussresan och ska bara slappa en stund och kolla på tv.”
   Jag kollade på tv i några minuter och sov sedan i sex timmar.

Klockan var kvart över tre på natten och jag gick ut för att få något att äta. När jag svängde in på Walking Street var det världens larm, musiken pumpade från de olika barerna, det var fullt med folk som vandrade fram och tillbaka och en kvinna i någon slags tajt och uppknäppt uniform iklädd hotpants och nätstrumpor stannade min väg genom att dramatiskt breda ut händerna, ”Stop – I’m the FBI!” Det såg lite kul ut och vi skrattade båda åt hennes teatraliska stil.
   Go-go-barerna körde med olika teman. På ett var hela stället fullt med damer i sjuksköterskeuniformer och på ett annat var de utklädda till lärare med pekpinnar i händerna.  
   Ett gäng med Lady boys stod framför en bar som spelade Lady Gaga på hög volym; de skakade på rumpan och svängde med sitt långa hår, och det enda som egentligen skiljde dem från alla andra hookers var att de såg extremt feminina ut, i alla fall från några meters håll.
   Jag tuggade på en smörgås från 7Eleven och tittade fascinerat på det skådespel som utspelades framför mina ögon och jag tänkte att alla borde få se detta någon gång; Walking Street är som själva koncentratet av det patriarkala samhällets strukturer, där männens värld reproducerar sig själv, natt efter natt. Och, samtidigt är detta kvinnornas arena – de tämjer männen med sex, samtidigt som de tar för sig av deras pengar.

Men nästa förmiddag, när Jo och jag gick för att äta frukost, var gatan rensopad, neonskyltarna tillfälligt släckta och det enda som syntes av nattens dekadens var en och annan hemvändande nattvandrare med en ölflaska i näven.
   ”Jag tar minibussen till Bangkok klockan ett”, sade jag mellan tuggorna på den engelska frukosten.
   ”Vi stannar en natt till här, sedan kommer vi också upp till Bangkok.”
   Vi skiljdes åt med en kram.
   ”See you later.”
   ”Yes, see you then.”          

Heno och John åkte till Chiang Mai. Prune tog bussen till Bangkok. Linda stannade kvar.
   Det var ibland ganska lätt att träffa nya människor eftersom vi endast existerade i nuet för varandra. Vi var skepp som möttes på havet och vi delade varken en historia eller en framtid.
   Men, det hände att när någon eller några åkte iväg fick jag blandade känslor – dels var jag nyfiken på vilka nya möten som låg runt hörnet, men också för att det kunde vara så illa att det nu var slut på fler roliga människor att umgås med.

Jag går söderut till nästa strand och vidare. Strandhotellen finns där med sina bomförsedda infarter med uniformerade vakter. Jag passerar swimmingpooler med solbrända kroppar som ligger och solar och jag tar bilder av stränderna och försöker se ut som om jag letar efter miljöer till nästa stora filmproduktion. På huvudvägen träffar jag en av kyparna från lyxhotellen. Han vill ha femtio bath för att köra mig tillbaka till Lonely Beach. Han är från Kambodja och om två månader flyttar han hem till Phnom Penh igen. Vi pratar om det ekonomiska läget i hans hemland.
   ”För tjugutusen dollar kan man starta en rörelse”, säger han.
   ”Jag tror att ditt land är på uppgång”, smickrar jag. ”Staten är intresserad av utländska investerare och det är inte lika byråkratiskt som i Thailand.
   ”Precis! Men det är bra att ha en kontakt som vet hur det går till där. Och jag känner restaurangbranschen.”
   ”Jag förstår. Själv kommer jag inte att satsa, men jag känner människor som kan tänkas vara intresserade. Men jag kan inte lova något.”
   Han ger mig sitt telefonnummer och kör hem mig gratis.
   Ikväll kommer han att ligga i sin säng och stirra upp i taket samtidigt som han fantiserar om framtida finansiella storprojekt.           

På Lonely Beach träffade jag hela tiden människor som hade skrapat upp ansikten, armbågar och knän när de hade försökt sig på att styra de kraftfulla scootrarna på de vindlande serpentinvägarna. Det var inte ovanligt med armar i bandage och det fanns en och annan som linkade fram på kryckor med ena benet i gips.
   Prune hade kört av vägen i en kurva. ”Jag skulle inte ha gasat så när jag såg att vägen svängde.” Hon petade på ett bandage på låret.
   ”Gör det ont?”
   ”Nej, och det är det som oroar mig. Det är infekterat och det kan vara död vävnad.”
   ”Grät du mycket?”
   ”Hahahaa! Well…”
   ”Det ser inte så stort ut.”
   ”Det är inte rakt, det är format som ett leende. Jag var hos läkaren idag och fick ett nytt bandage. Såret har blivit större. Det oroar mig.”
   Vi gick till strandfesten och tittade på eldkastarshower och folk som dansade mitt i en psykedelisk ljusshow och med rökmaskinen som spydde ut gråa tjocka moln.
   ”Vill du ha en öl?”
   ”Jag äter fortfarande antibiotika, och jag känner mig mest trött ikväll. Och imorgon åker jag tillbaka till Bangkok och sedan till Paris om tre dagar.”
   ”Ditt ben kommer att läka fint när du kommer tillbaka till kylan.”
   ”I hope so.”

Linda såg lite farlig ut i sitt svartfärgade hår, sin svarta mascara, push up-bh:n och de svarta kläderna. Jag antar att hon gillade svart. Jag hade träffat henne i Kambodja och när jag satt på Ting Tong och lyssnade på några av de proffsigaste musikerna man kan höra på Lonely Beach stod hon plötsligt några steg snett bakom mig och tittade på gitarristen som gjorde alla covers till sina egna och basisten som hade ett antal boxar framför vänsterfoten och kunde ibland få sitt instrument att låta som en synthesizer. Jag vinkade till henne och hon kom och satte sig på dynorna.
   ”Du är fortfarande skyldig mig två dollar för bläckfisken”, sade jag.
   ”Javisst, ja. Här är sextio bath.”
   ”Bra. Nu är det happy hour så jag går och hämtar en bucket.”
   Vi delade på den och sedan betalade Linda för nästa. Hon såg ut som… ja, vad heter det? Äsch – she looked like she’d been around.
   Linda berättade sin historia.
   ”Jag drev en restaurang på Koh Phangan. Men den lokala maffian tog ifrån mig allting. De lurade av mig restaurangen, och alla pengar som jag hade investerat i verksamheten.”
   ”Vad hände?”
   ”I just walked away. Det fanns inget jag kunde göra.”

När jag kommer tillbaka till hyddan upptäcker jag att jag har tappat bort nyckeln så jag försöker bända upp fönsterluckorna. När inte det fungerar tar jag en stor sten och börjar banka på låset för att bryta mig in min egen hydda. Georgie och Jo kommer förbi. ”Vad gör du?” frågar Georgie. Jag förklarar läget och Georgie går fram till en av fönsterluckorna, kör in sina flickhänder i skarven och drar till så att luckan far upp med en smäll.
   ”We want to party more”, säger hon. ”Vill du följa med?”
   ”Okay, jag ska bara ta med mig lite pengar först.” Jag kryper in genom luckan och kryper ut igen samma väg och vi går tillbaka till Ting Tong, beställer öl och spelar ett långsamt parti biljard.

Jag gick och lade mig. När jag sedan vaknade vid åttatiden satt jag på verandan och torkade efter min morgondusch. Jag såg dem komma tillbaka. Jo hade blivit av med sina flip-flops och en kille bar henne på ryggen. När de gick på träbron över den torra floden snubblade killen till mot räcket, det brast och de båda föll ner i den uttorkade flodbädden, rakt på stenarna. Jag sprang fram för att hjälpa till men de hade klarat sig med några mindre skrubbsår. Strax därefter kom Georgie gående med en man som var kanske världens minsta thailändare. Han nådde henne till midjan och hans huvud var stort som en grapefrukt, han skrattade glatt och sade hello. Georgie tog fram kameran och efter att hon hade tagit ungefär en hundra bilder på oss allihop jagade flickorna iväg de båda gentlemännen och gick och lade sig och jag träffade dem sedan inte på hela dagen.

Nästa dag är klockan halvåtta på morgonen och fönsterluckan till min bungalow slås plötsligt upp och Georgie och Jo stirrar in i hyddan med morgonpigga leende ansikten.
   ”Vi åker till Pattaya”, säger Georgie. ”Vill du hänga med.”

Inatt drömde jag om Brodd. Igen. Det är en återkommande scen där jag träffar gänget på något resmål i utlandet och den här gången är ligan samlad här på Lonely Beach. Av någon andledning har jag missat själva mötet och när jag sedan kommer ner till stranden har hälften av pojkarna åkt hem och resten ska precis betala och ge sig av. ”Typiskt”, tänker jag och sätter mig ner bland urdruckna glas och uppätna tallrikar.

Kong hade åkt tillbaka till Sihanoukville. Jag frågade honom vad han tyckte om Lonely Beach, för det var ju trots allt hans första resa utomlands.
   ”Jag saknar min familj och mitt ställe.” Men han var ändå nöjd eftersom vi hade varit runt i byn och på stranden, vi hade tittat på olika bungalows, pratat med lokala affärsidkare och Kong hade nu en ganska klar uppfattning om vilken typ av hyddor han skulle bygga som sitt nästa projekt.
   Jag träffade Ricki som precis hade spelat på Magic Garden.
   ”Det här stället har förändrats”, berättade han. ”En del restauranger har slagit igen och det har kommit nya i deras ställe. Och, det är för många människor som bara tänker på pengar.” Han skakade på huvudet. ”Men jag, jag kommer aldrig att förändras – jag kommer alltid att vara samma Ricki!” Han gick runt och tackade publiken, drack ur det sista på sin öl, tog sina kryckor och körde iväg på sin scooter med cigaretten hängande i mungipan.
  
Kicki var tillbaka från Phnom Penh. Hon hade rensat ut en del av kläderna och byggt om halva butiken till en trevlig liten bar.
   ”Jag var i Phnom Penh för mitt thai-visa. Jag var där i tre, fyra dagar medan jag väntade och jag låg på hotellrummet och tittade på filmer på tv:n. Det är mycket som är skräp.”
   ”Jag beställde mitt visum genom receptionen där jag bodde, betalade tjugo dollar och fick tillbaka passet med ett visa för två månader några timmar senare.”
   ”Va? Och du slapp åka till ambassaden?”
   ”Javisst. För det där är ett jävla bök. Ett motorcykelbud hämtade och lämnade passet.”
   Kicki såg tvivlande på mig.
   Jag uttalade det tvåstaviga nyckelordet. ”Mutor.”
   Det kom hela tiden nya människor till Lonely. De kom gående ner med sina ryggsäckar förbi Kickis bar och letade efter någonstans att bo. Efter en stund gick de upp till landsvägen igen för att leta vidare.
   ”Det är fullt överallt men jag ser inte så många människor här”, sade Kicki. ”Var är alla?”
   Heno, John och jag gick till Stone Free Bar. Det var ganska tomt här också, men det stod en gitarr och en mick på golvet och de var båda uppkopplade. Jag satte mig och körde några låtar men jag kände mig ringrostig och gav tillbaka gitarren till fransmannen som fortsatte att spela sina lugna och sövande ackord.

Jag satt och lyssnade på Ricki på Himmel Bar och Zen och de två slovenerna från Sunlord i Sihanoukville dök upp.
   ”Hey, man!” sade Zen på sitt översvallande italienska sätt, kramade om mig och kindpussarna smackade i luften. ”Come and sit with us and you will make us very happy!”
   Han kanske bara ljög, men ibland är det bättre med en trevlig lögn än en bister sanning.

Jag var tillbaka i Thailand med vänstertrafik och galna minibusschaufförer som tryckte gasen i golvet på raksträckorna. Det var Heno, John, Kong, Theresa och jag. Det hade hunnit bli mörkt när vi var framme på Lonely Beach. Kong och jag gick för att äta middag.
   Han var en ung och ambitiös affärsman, men han var också glad och ödmjuk i sitt sätt så jag ville visa honom någon ägare till en restaurang och hyddor så att han skulle förstå hur det gick till här, för det var ju också det han var ute efter.
   ”Folk här tror att jag är thailändare så de pratar med mig på thailändska, men jag måste säga till dom att jag inte förstår – speak English, säger jag hela tiden.”
   ”Vi går till Joy Cottage, jag känner ägaren lite grann och han är en trevlig kille.”
   Vi gick till Joy Cottage och ägaren kände igen mig, vi skakade hand, dunkade rygg och sade de nödvändiga inledningsfraserna:
   ”How are you?”
   ”I’m good. How are you?”
   “I’m good.”
   Jag presenterade min kompis, ”Det här är Kong och han är här för att stjäla alla dina idéer”.   
   De båda restaurangägarna synade varandra för ett ögonblick och sedan inledde de ett samarbete.
   ”Jag skickar människor varje dag till Sihanoukville”, sade Joy.
   ”Och jag skickar hela tiden folk hit till Koh Chang”, sade Kong.
   ”Bra. Vi kanske kan hjälpa varandra?”
   ”Javisst. Jag stannar kanske tre dagar.
   ”Då hinner vi prata mer.”
   Kong synade matsedeln och beställde öl och olika rätter som han var sugen på att testa och vi åt och Kong tyckte om det ena efter det andra som kom fram till bordet, så när vi skulle betala viftade han avvisande med handen, tog fram plånboken och sade, ”No no no – I’ll pay”.
   Vi gick tillbaka och Heno och John hade funnit sig tillrätta där de satt och drack öl framför tatueringssalongen där de hyrde ett rum på andra våningen. De var ett par sköna typer för de tog sig inte på så stort allvar. Och det var tur för det hade ändå inte passat dem. För det passar ingen att ta sig själv på för stort allvar.
   ”Undrar om Theresa, den norska damen, fick tag i ett rum? Sist jag såg henne letade hon fortfarande.”
   ”Jag bryr mig inte”, sade Heno. ”Hon ville inte ha nåt med oss att göra.”
   ”Jag vet. Jag satt bredvid henne i minibussen och hon verkade inte intresserad av att prata med mig. Hon klängde på den andra kvinnan som en annan lesbian, och sedan när den andra kvinnan hoppade av med sin pojkvän innan Lonely Beach satt hon där igen helt själv.”
   ”Hon kunde ha kommit med oss, för hon visste att vi känner till det här stället – jag har kommit hit i åtta år – och vi kunde ha ordnat nånstans för henne att bo.”   
   Heno tog en klunk på sin Leo och yttrade sig frispråkigt, som alltid: ”Men, hon hade sitt huvud uppkört i arslet.”

Kong hade sålt restaurangen och rummen. Shiila var från Australien och hon tog över med en vänligt inkännande hand. Jag trodde att Kong skulle vara sentimental men han verkade bara glad. Han hade bestämt sig för att följa med till Koh Chang. ”Det är första gången jag är utomlands och jag har ett nytt pass”, sade han och skrattade förväntansfullt.
   Det var full moon party i vår trädgård. Andy och Zen hade med hjälp av Emelie riggat högtalare och discjockeybås i två dagar, delat ut flyers, hängt upp ballonger och ställt fram bord och extrastolar. Det låg en stilla men tveklös doft av förväntan i luften.
   Vi sög på våra limeskal efter den första tequilan, Claas ruskade på huvudet och sade, ”Jag tror att jag såg djävulen”.
   Vi satt uppe sent den kvällen och även om jag inte precis är ett techno-freak var det en bra stämning. Vi tog in mer tequila, Claas, Klaus, Ove och jag, och Shiila kom och satte sig med en bandana runt huvudet. Hon verkade vara en trevlig dam men jag gissade att hon också kunde vara bestämd och envis om hon var på det humöret.   
   ”Hur känns det att ta över här?
   ”Det är lite nervöst, men jag tror det ska gå bra. Om tre eller fyra månader vet jag.”
   ”Du vet att Kong ska hänga med till Koh Chang?”
   ”Jag hörde talas om det. Han ska kolla på bungalows. Men sedan kommer han tillbaka till Sihanoukville. Han ska driva det här stället i två månader till så att jag hinner skaffa fram pengarna, and get started.”
   ”Ja. Och sedan har han en ny grej på gång, en femton tjugo bungalows på andra sidan vägen. Men jag tror att han vill åka och se hur det är där, på Koh Chang, och hämta hem lite idéer.” Kanske var det för att Kong ville se sig omkring så mycket som möjligt som han ikväll hade målat extrapar med ögon både i pannan och på kinderna.
   Andy hade tagit LSD och han var självlysande i sina kroppsmålningar som lyste i neon där han dansade i timmar i sanden framför högtalarna.
   Nästa dag sade Emelie, ”Jag har fått jobb här på Sunlord så jag stannar kvar ett tag”.
   ”Bra för dig! Jag gillar det här stället.”

Jag hade läst klart Pol Pots leende. Det är något med en del intellektuella. Det gäller inte bara Myrdal utan också de glasögonprydda männen i ledningen för Pol Pots regim, bland många andra. Dessa pompösa, självbelåtna typer som har låtit sina tankar och sina skolor och sina teorier stiga sig åt huvudet, tycker inte sällan att de är lite bättre än andra eftersom de analyserar hellre än de känner. Dessa mekaniska robotar borde egentligen vara lite mer ödmjuka eftersom de har mycket att vara ödmjuka för, inte minst när det handlar om att försöka presentera sig som, vad det nu innebär att vara, en människa. Vänsterintellektuella är jobbiga för de är alltid arga. Kanske hatar de sig själva för sitt dåliga omdöme. De är också arroganta hycklare; de talar oavbrutet om kollektivism och gemenskap men egentligen är de bara intresserade av sitt eget privata välbefinnande.
   Nog om detta. Vidare.

Heno såg ut som Jesus med sitt långa ljusa hår och skägget som han inte hade rakat på sex år. Han kompis John såg i sina bästa stunder ut som Alfred E. Neumann. De kom från Dublin och hade känt varandra sedan småskolan.
   En kväll satt vi i vår avslappnade trädgård till Sunlord Seagarden och de bjöd på vad de kallade ”Kitty milk” – Jameson och Bailey’s, i höga glas med massor av is. Det var hur gott som helst och det var det inte bara jag som tyckte för Johns kraftiga irländska dialekt blev mer och mer obegriplig för varje klunk. Han skakade min hand hårt och vägrade sedan släppa greppet. ”You see, now you and I are friends”, sade han och det var bland det sista som gick att förstå. Efter en stund, när han hade trillat ur de sköna liggfåtöljerna ett par gånger blev han ivägledd för att sova. Han gjorde motstånd. ”No, I don’t want to sleep”, sade han envist. När han sedan lade huvudet på kudden somnade han på fem sekunder. Heno skrattade glatt och skakade på huvudet. ”Jag tror jag går till Ritchie’s en sväng. Vill du hänga med?”

Jag gick längs stranden mot staden, kanske en timmes promenad, men på vägen hittade jag ett ställe som sålde kran-Angkor för cemti cent så det tog mig flera timmar att komma dit.
   Jag pratade med en norrman. ”Jag bor här i Kambodja tio månader om året”, sade han. ”Pensionen räcker mycket längre här.”
   Han räckte fram sin hand.
   ”Jag heter Kris. Kris som i Kristoffer.”
   Nästa dag var jag tillbaka och spelade backgammon mot en tysk dam. Hon räckte fram sin hand.
   ”Jag heter Kris. Kris som i Kristine.”
   Det var tur att jag inte var på mitt paranoida humör för då hade jag genast misstänkt en sammansvärjning. Jag betalade en dollar för två öl men jag vågade inte fråga vad barkillen hette.

Jag träffade Ove som satt med Klaus som också var från Frankfurt. ”Igår drack jag whisky”, sade Ove och tog sig åt huvudet. ”Vad gjorde du?”
   ”Jag satt på Done Right med ett gäng när det blev strömavbrott. Jag tog en gitarr och spelade där i baren i mörkret. Jag körde mina bästa låtar och sedan, i samma ögonblick som strömmen slogs på satte dom igång cd-spelaren.”

Hur vår vän somnar i en solstol. Eller, gör han? Han kanske bara låtsas sova för att slippa delta i släckningsarbetet? Och hur är det med båtutflykten – vågar han verkligen hoppa från en båt ute på djupt vatten med alla farliga rovdjur som kan tänkas lura under ytan? Och den här Emelie, finns hon överhuvudtaget? Är hon inte bara en feberdröm i hans av solen upphettade skalle?

Squid lady grillar till mina små bläckfiskar och sedan kommer massage lady och ger mig en genomkörning där på solstolen. Efteråt ligger jag kvar och dyker snart in i en behaglig dröm, fullständigt ovetande om att Cantina del Mar samtidigt brinner ner till grunden.
   När jag vaknar berättar Emelie vad som har hänt. ”Det började bolma rök längre bort på stranden och folk sprang dit för att hjälpa till med att försöka släcka, men du sov hela tiden. Men det fanns ändå inget dom kunde göra för när elden nådde halmtaket var det kört.”
   I solnedgången går vi bort och kollar på det som är kvar av restaurangen, och det är inte mycket – en kolsvart sothög och resterna av spisen är det enda som visar att det här fanns en krog i full verksamhet bara några timmar tidigare.
   ”Och jag hann inte ens testa deras burritos”, konstaterar jag. ”Vad säger du om att ta en öl?”
   ”Ja, det kan vi göra”, svarar Emelie.
   Vi går till Chez Paou som ligger granne med ruinhögen. Jag bodde här de första nätterna när jag kom till den här stranden. William, ägaren, pekar mot sitt tak, ”Ser du vad nära det var att det började brinna här också? Men vinden låg precis rakt på från havet så elden bildade en korridor som brände ut bara den restaurangen och köket.” Han rycker på axlarna, ”I guess it’s my lucky day.”
   Händelseförloppet verkar dramatiskt – elden tycks ha startat inne i restaurangen och inte i köket. Någon säger att det var elden från en barbecue som spred sig och att hela stället brann ner på bara några minuter. Och att det dessutom, förmodligen och ganska säkert inte finns någon som helst försäkring som täcker något av förlusten.
   Vi tar en klunk på våra öl och Emelie frågar: ”Ska vi spela lite biljard?”


Efter frukost åker jag med på en båtutflykt. Det är Andy och Zen som organiserar turen; det är två lokala, den ene kör båten och den andre lagar maten; tre tyskar; en ryss; en sydafrikan, och så jag. Vi kryssar bland öarna, gör strandhugg och hoppar i vattnet och snorklar.
   En storslagen undervattensvärld breder ut sig under dig med klippväggar som dyker ner lodrätt, koraller, undervattensgrottor, tvärrandiga flundraliknande fiskar som pilar fram och tillbaka, muränor och vasstaggade, lömska sjöborrar.
   Vi simmar fram till de svarta lavaklipporna och Andy och de lokala killarna börjar samla snäckor i en stor plastpåse. Snäckorna hänger på kanterna nära vattenytan där de låter sig sköljas över av de stilla vågor som slår emot klipporna. ”Man kokar dom i ungefär en minut och sedan äter man”, säger Andy.  

Och efter det gjorde vi ett besök på Bamboo Island. Det var kanonkul! Men nu har jag inte tid med det här längre för nu ska jag sola och bada!! Yippeyyy!!!    

Lara och Lucy hade åkt till Koh Chang. Claudia hade tagit bussen till Phnom Penh. Emelie hade dykt upp från Serendipity. Ove hade kommit ner från Victory Hill.

Claudia och jag sitter på en restaurang och bläddrar i menyn. Jag vet inte vad jag vad jag ska välja.
   ”Jag vet inte vad jag ska välja. Vad tror du? Hittat nåt intressant?”
   ”Jag är sugen på Khmer food. Beef Lak med stekt ris och ägg.”
   ”Bra. Jag tar detsamma.” Jag vinkar till servitören och vi beställer.
   ”Reser du alltid ensam?” frågar Claudia och tar en klunk Angkor.
   ”På dom här långresorna har det blivit det.”
   ”Jag också.” Claudia berättar om när hon somnade på en buss i Marocko och blev bestulen på sina kontokort och alla pengarna.
   ”Jag gick omkring i Marrakesch mitt i natten och grät, jag hade inte en cent och jag var helt förtvivlad. Jag knackade på olika hotelldörrar men det var ingen som ville släppa in mig för jag hade inga pengar. Till slut fick jag komma in på ett ställe så jag kunde ringa hem och be mamma spärra kortet, och jag fick ett rum. Utanför väntade ägaren för han ville ha sex. Jag vågade inte lämna rummet och jag satt på sängen hela natten tills solen gick upp. Den natten förändrade mitt liv – innan var jag girig och skulle pruta på allt, nu har jag blivit mer generös mot andra människor.”
   ”Du är blond och du åkte omkring ensam i Marocko.”
   ”Ja”, säger hon, visar fram armbågarna och skrattar. ”Men jag kan vara ganska bestämd.”
   För henne finns det inget alternativ till att resa på egen hand. ”Fast, jag frågade mina vänner inför den här resan om det var någon som ville följa med … men en hade sina studier, en annan var kär och en tredje planerade att bli gravid.” Hon rycker på axlarna, ”Alla har sina olika planer.”
   ”Och vad har du för planer?”
   ”Jag måste tillbaka till Tyskland och göra praktik i två år och sedan är jag färdig lärare i franska och historia.”       
   Våra tallrikar kommer in och som vanligt smakar Khmer-maten bra; den är alltid fräsch, kryddad och smakrik.
   ”När man är ute och reser,” säger jag, ”blir man lite alienerad. Man passar in överallt och ingenstans.”
   ”Jag vet precis vad du menar. Man kommer till alla dessa vackra platser och träffar en massa härliga människor. Och sedan åker man bara vidare.”
   ”Det är många som söker efter det perfekta stället, och när dom sedan hittar det kan dom inte komma fort nog därifrån.”
   ”Det är därför det har varit så skönt för mig att bara slappa här en vecka. Jag har solat och läst böcker och ätit god mat. Jag gillar god mat.”
   ”Jag vet. När vi låg på solstolarna idag beställde vi fried squids, och när du hade ätit klart sa du; 'Now I’m waiting for the fruit lady.”
   ”Hahahaa!” Hon far ut med händerna. ”I know, I’m terrible.”

Vi går förbi baren på Done Right där Emelie bor en trappa upp för fem dollar natten. Hon sitter där med armbågarna i bardisken, med Pol Pots leende framför sig. ”Du kan få den imorgon när jag har läst klart den”, säger hon.
   ”Ja, va bra!” Det är en för två år sedan utkommen skildring av De röda khmerernas välde och, om jag förstår det rätt, delvis en uppgörelse med Jan Myrdal som är en av de få som efteråt inte har tagit avstånd från Pol Pots härjningar.
   ”Myrdal har aldrig haft fel i hela sitt liv”, säger jag. ”Han säger att utlandet inte ska lägga sig i ett lands privata angelägenheter – att det är deras eget val. Att han sedan lägger sig i det mesta som USA gör tycks vara en annan sak. Han menar att om systemet hade fått utvecklas ifred kunde det ha blivit riktigt bra. Dessutom – ” säger jag, när Myrdals ansikte med allt den utstrålar av pompös självgodhet, som en sinnebild av en känslomässigt avstängd intellektuell, tornar upp för min inre blick, ”själv satt han och åt ostron och drack vitt vin med Pol Pot, och blev förevisad speciella områden med partifunktionärer utklädda till risodlare som bedyrade hur fantastiskt det nya systemet var.”   

Claudia och jag går tillbaka mot våra bungalows. ”Han jag pratade med var från Nederländerna”, säger hon. När jag berättade att jag skulle börja jobba som lärare skrattade och skrattade han, och sa: ’Om ett år kommer du att vara bitter, sur och trött’. Jag vet att han försökte vara rolig, men jag har lagt sex år av mitt liv på studierna och det är inte precis vad jag vill höra just nu.”
   I mörkret har revirkänslan hos alla de hundar som vaktar de olika guest houses på stranden åter vaknat till liv. De kommer i klungor, springande och skällande mot oss där vi försöker orientera oss fram i den kolsvarta natten med hjälp av en ficklampa. De snurrar runt oss. Morrande. Och sniffar på oss. Misstänksamt.

Hur resenären inte bara lyckas ta sig ner för det största berget i området utan äter också stekt groda för att efter en uppiggande sömn åka snabbåt till Kambodja.


Även om detta mestadels är plattland finns det också ett berg här, det för vietnameserna heliga Sam Mountain. En scooter-taxi tar upp dig till den 260 meterhöga toppen. Här uppe ser man miltals åt alla håll, norrut ligger Kambodja och landskapet är som ett gigantiskt schackbräde med rutor av risfält så långt ögat når. Jag sitter där ett tag och går sedan nerför trapporna från berget och de små pittoreska restaurangerna med sina hängmattor avlöser varandra hela vägen ner.    

På kvällen går jag på en restaurang och beställer den sista måltiden i Vietnam innan Kambodja imorgon – stekt groda med lök, vitlök och citrongräs, och en skål ris. Det är godare än jag trodde, grodan smakar som en blandning av nöt och kyckling.

Nästa morgon väntar jag på transport ner till båten tillsammans med Marilyn. Hon är från Nord Carolina men har bott i Tyskland i fem år. Hon påminner om en bibliotekarie med sina små glasögon, sin pliriga blick och sitt fnittriga skratt. Men fast hon har varit på resande fot i nästan åtta månader i Asien är hon orolig för att inte hinna till båten i tid.
   ”Det är en liten båt med bara tjugufem platser, så dom väntar tills vi kommer”, säger jag, och våra fordon är här, en cykelriksha till henne och en till mig. ”Vi kan tävla ner till båten!” säger jag peppande.
   Jag vinner med en knapp rikshalängd, och den snabba båten tar oss till gränsen och sedan vidare in i Kambodja och till Phnom Penh.
   ”Vad menar du med att det är annorlunda mot Vietnam?” frågar Marilyn.
   ”Phnom Penh kan vara en ganska tuff stad – du får börja pruta igen, och trafiken är hetsig. Och du ser inte så många gamla människor i landet, de flesta är ganska unga för…”
   ”Pol Pot dödade så många.”
   ”Ja. När jag ser gamla människor undrar jag vad det var dom fick gå igenom. Och vilken sida dom var på.”

Vi checkar in på varsitt rum på Lake side, Number Nine Guest House. Jag bodde här för elva månader sedan, med det ser inte alls ut som det gjorde då. Den största delen av det stora kvarteret med guest houses som var byggda på pålar ut över vattnet har rivits av regeringens bulldozrar för här ska det byggas fastigheter av ett kinesiskt bolag som har, säger många, mutat till sig rättigheterna över området. Jag hörde talas om det då, men det verkade som att det skulle ta ett par år. Nu har man rivit stora delar av kvarteret mot sjösidan och Number Nine har bara några rum kvar, restaurangen och soldäcket – allt annat är borta.   
   Men de trånga gränderna är kvar, med sina trevliga restauranger. Vi sätter oss och jag beställer biffstek och Angkor.
   ”Helt otroligt att det är så många guest houses som har försvunnit på så kort tid”, säger jag och tar en klunk öl.
   ”Och vilket ekonomiskt bakslag för så många.”
   ”Det här kvarteret är ganska slitet men det har sin charm.”
   ”Ja, verkligen.”
   Vi är rörande överens om allting, och hon är så verbalt självgående att jag undrar hur det skulle låta om vi inte var överens.
   Vi går runt på museer och besöker sevärdheter. När vi går nerför de höga trapporna från det stora buddhistemplet som ligger mitt i stan säger Marilyn: ”Längs strandpromenaden vid floden finns det restauranger som säljer kannor med öl för två dollar.”
   ”Jaså? Vi går dit?” Det är en varm dag och vi sätter oss i skuggan under ett parasoll och beställer öl som vi dricker ur frostade glas.
   ”Hur är det?” frågar Marilyn apropå ingenting, ”Har du ett tvättfat på ditt rum? För jag har inget.”
   ”Ja, men det hände nåt förskräckligt igår kväll. Jag borstade tänderna och la handen på tvättfatet och hela grejen föll i golvet, slangen lossnade från väggen och det sprutade vatten överallt. Hade man riktat strålen uppåt hade det varit en femmetersfontän. Alltihop hade varit fastsatt i väggen med två spikar som balanserade upp fatet. Det tog mig en bra stund fästa slangen i väggen igen för att stoppa vattnet.”  
   ”Jag kanske har tur som inte har ett tvättfat, trots allt.”

Emelie kom från Kristiansstad. Hon var en av dessa självständiga och till synes obekymrade unga kvinnor som reste runt i Asien på egen hand i månader och år.
   ”När åker du tillbaka?”
   ”Jag vet inte”, sade hon, ”Jag flög till Bangkok på en enkelbiljett.”
   Vi festade i två kvällar med gänget från guest houset; det var Sam, Andy, Martin och kvinnan med tatueringarna från Brighton som kallade sig kort och kort för ”H”, och en massa folk som passerade och satte sig ner en stund.
   Jag spelade schack mot Sam som var en lokal kille och vann första partiet. När vi spelade igen fick han ett övertag, och han drog ut på det i en evig tid medan hans kompisar stod runt och kommenterade spelet. ”Dom håller på och torterar mig nu,” sade jag till Andy, ”för jag vann så lätt förra gången”.
   Martin var i bra form.
   ”Jag är inte gay, men jag måste ändå säga att du har väldigt, väldigt klarblå ögon. Men jag lovar – jag är inte gay.” 
   ”Tack ska du ha.”
   ”Det är säkert – jag är inte gay!"
   ”Jag tror dig.”
   ”Nej, det är säkert!” Han tog fram sin telefon, ”Du kan ringa min flickvän och kolla.”
   ”Ja, jag ska ringa din flickvän och fråga varför du snackar som en gay.”
   ”Yeah,” sade H ironiskt, ”we need to sort this shit out.”
   Martin hade några rejäla ärr som löpte från pannan och ner på kinderna. ”Jag var flygpilot tills jag råkade ut för en olycka. Jag var med om en plane crash.”
   ”Till mig sa han att det var en bilolycka”, viskade H.

Emely och jag åkte från det dekadenta Phnom Penh – att lämna Lakeside var som att överge ett sjunkande skepp – och tog bussen till Sihanoukville. Serendipity beach var sig likt från förra gången.
   Emelie stannade här för att bo i en sovsal för tre dollar och jag, som inte var överförtjust i att ligga på logement för jag hade redan gjort lumpen, åkte till Otrest beach och checkade in på ett rum direkt på stranden för tio dollar.

Mekongdeltat – ett vidsträckt, pannkaksplatt område genomkorsat av floder och utgrävda kanaler som producerar så mycket ris att det inte bara räcker gott och väl för den egna befolkningen på över närmare nittio miljoner utan också gör Vietnam till en av de största risexportörerna i världen.
   Det är här, i ett av världens största deltaområden, som Mekongfloden med alla sina förgreningar flyter fram efter att ha kommit upp från källorna högt upp på tibetanska platån, runnit 4500 kilometer genom Kina; mellan Burma och Laos; genom Laos; längs gränsen mellan Laos och Thailand; genom Kambodja och Vietnam inför mötet med havet. Det är också en flod som alltid flitigt har använts som trafikled, inneburit en tillväxt för regionerna genom fiske och transporter men också varit en orsak till stridigheter mellan länder som hävdat sin äganderätt över vattnen.        
   Det är i Phnom Penh i Kambodja som Mekongfloden delar upp sig i två stora armar, Hau Giang, Nedre floden, och Tien Giang, Övre floden. Sedan förgrenar de båda floderna sig ytterligare genom sin resa genom deltat här i Vietnam, inför sitt Nirvana-liknande uppgående i Sydkinesiska sjön.
   Alla dessa förgreningar förklarar vietnamesernas namn på, och vördnad inför, Mekongfloden: Song Cuu Long – De nio drakarnas flod.

Jag var i Chao Doc, en stad med över hundratusen invånare några kilometer från gränsen mot Kambodja. Här var det den nedre förgreningen av Mekongfoden som flöt genom staden som en livgivande pulsåder.
   Även om detta var ett ganska vanligt stopp på vägen över till Phnom Penh såg jag ändå inte så många utlänningar på gatorna, och det var kanske därför en och annan lokal blängde fascinerat på mig, som på en utomjording, grinade brett och höjde handen till en hälsning. Jag hade bestämt mig för att stanna en natt till, varför visste jag egentligen inte – men det var en ganska lugn stad, även om scootrarna tutade oavbrutet, och jag hade ett rum på tredje våningen på ett trevligt guest house för sex dollar natten med en altan utanför rummet där jag kunde ligga ner på uthärdligt avstånd från trafiken nedanför, bläddra i min Lonely Planet, räkna mina återstående dong och fundera på hur länge de skulle räcka.

Ove och jag hade tagit båten tillbaka till fastlandet från Phu Couc, en tropisk ö som förmodligen skulle få se en gigantisk tillströmning av turister de närmaste åren. Nu låg det mesta fortfarande i startgroparna men ön hade alla förutsättningar att bli nästa stora resmål med sin djungelväxtlighet, de palmkantade stränderna och det inbjudande klarblå vattnet.
   På busstationen tog vi varsin buss åt varsitt håll – Ove skulle till Sihanoukville och jag åkte alltså till Chao Doc.
  
Jag går in genom grindarna till en trädgård där det finns en restaurang och en resebyrå för att kolla efter båtarna till Phnom Penh. En arg hund reser sig, kommer skällande mot mig, gör en rundmanöver och jag vänder mig om och säger med hög röst som avslöjar min plötsliga desperation, ”Vad i helvete är det frågan om?” Det är redan två turister som jag har hört talas om som blivit bitna av hundar och fått åka och ta en spruta mot rabies, och jag vill inte bli den tredje.
   Den förstår nog inte svenska för den gör utfall, morrande, fjädrade med bakbenen som om den ska gå till attack. Om den kastar sig fram med den där öppna käften mot mitt ben sparkar jag den i huvudet. Hundens ägare kommer fram och jagar bort den. Det är en mycket bättre lösning.

Den ryska kvinnan mittemot låste mitt knä mellan sina lår, höjde glaset och sade, ”Nastarovio!” Hon var glad, vacker och väldigt full. Vi skålade och jag smakade ur mitt stora vinglas som bestod av vodka och starkvin.
   Jag hade länge tänkt att ryskor var både ytliga och arroganta men som vanligt slog mina fördomar fel, för nu klockan två på nyårsnatten visade de sitt rätta ansikte: de var hur trevliga, hjärtliga och äkta som helst.
   Jag hade blivit inbjuden att sitta vid ett bord på stranden med upp till tjugo ryssar. Stämningen var hög och en av de fulla grabbarna krävde ett svar från mig – vilket svenskt fotbollslag höll jag på? ”Djurgården”, sade jag för det var det enda jag kom på, och han visste tydligen vad jag snackade om för han sade till sina vänner, ”Djurgården!” och vi höjde våra glas och drack.
   Tidigare på kvällen hade jag suttit med Ove, som kom från Frankfurt, på en strandrestaurang med fötterna nerkörda i den fantastiskt finkorniga sanden. När klockan slog tolv till nyåret steg det upp ett samstämmigt vrål av gemenskap, lyckönskningar och kramar. Ove tände en joint och sade: ”Happy new year!”