Elefantön
Jag var tillbaka i Thailand med vänstertrafik och galna minibusschaufförer som tryckte gasen i golvet på raksträckorna. Det var Heno, John, Kong, Theresa och jag. Det hade hunnit bli mörkt när vi var framme på Lonely Beach. Kong och jag gick för att äta middag.
Han var en ung och ambitiös affärsman, men han var också glad och ödmjuk i sitt sätt så jag ville visa honom någon ägare till en restaurang och hyddor så att han skulle förstå hur det gick till här, för det var ju också det han var ute efter.
”Folk här tror att jag är thailändare så de pratar med mig på thailändska, men jag måste säga till dom att jag inte förstår – speak English, säger jag hela tiden.”
”Vi går till Joy Cottage, jag känner ägaren lite grann och han är en trevlig kille.”
Vi gick till Joy Cottage och ägaren kände igen mig, vi skakade hand, dunkade rygg och sade de nödvändiga inledningsfraserna:
”How are you?”
”I’m good. How are you?”
“I’m good.”
Jag presenterade min kompis, ”Det här är Kong och han är här för att stjäla alla dina idéer”.
De båda restaurangägarna synade varandra för ett ögonblick och sedan inledde de ett samarbete.
”Jag skickar människor varje dag till Sihanoukville”, sade Joy.
”Och jag skickar hela tiden folk hit till Koh Chang”, sade Kong.
”Bra. Vi kanske kan hjälpa varandra?”
”Javisst. Jag stannar kanske tre dagar.
”Då hinner vi prata mer.”
Kong synade matsedeln och beställde öl och olika rätter som han var sugen på att testa och vi åt och Kong tyckte om det ena efter det andra som kom fram till bordet, så när vi skulle betala viftade han avvisande med handen, tog fram plånboken och sade, ”No no no – I’ll pay”.
Vi gick tillbaka och Heno och John hade funnit sig tillrätta där de satt och drack öl framför tatueringssalongen där de hyrde ett rum på andra våningen. De var ett par sköna typer för de tog sig inte på så stort allvar. Och det var tur för det hade ändå inte passat dem. För det passar ingen att ta sig själv på för stort allvar.
”Undrar om Theresa, den norska damen, fick tag i ett rum? Sist jag såg henne letade hon fortfarande.”
”Jag bryr mig inte”, sade Heno. ”Hon ville inte ha nåt med oss att göra.”
”Jag vet. Jag satt bredvid henne i minibussen och hon verkade inte intresserad av att prata med mig. Hon klängde på den andra kvinnan som en annan lesbian, och sedan när den andra kvinnan hoppade av med sin pojkvän innan Lonely Beach satt hon där igen helt själv.”
”Hon kunde ha kommit med oss, för hon visste att vi känner till det här stället – jag har kommit hit i åtta år – och vi kunde ha ordnat nånstans för henne att bo.”
Heno tog en klunk på sin Leo och yttrade sig frispråkigt, som alltid: ”Men, hon hade sitt huvud uppkört i arslet.”
