osmoala

Jag skickade Knatte-Frank vidare till Kittycat. Hon var överlycklig. Hon kramade om den gula nallen med båda händerna, placerade honom på barstolen och sade med ögon och ett leende som glimmade av julkänsla:
   ”Jag har redan en stor rosa nallebjörn hemma. Nu kan dom bli kompisar. Och jag måste ge honom ett namn!”
   Jag sade inte att han redan hade ett namn.
   ”Vad vill du dricka?” undrade hon med en gest över baren. ”Jag bjuder.”

Det hände att Max och jag gick mellan ställena på kvällarna när de olika barerna på vår gata och på huvudgatan lystes upp av mångfärgade lampor och folk redan hade hunnit sätta sig bekvämt med middagar och drinkar. På Kittycats lilla bar brukade hennes kille Alex stå och det hände att han tog en drink själv för varje som han sålde.
   Davíd satt där ofta med sin thailändska fru. De hade sålt sin restaurang i Paris och letade efter ett guest house att köpa.
   ”Det är svårt att hitta nånting just nu. Kanske är det fel tid att köpa”, sade Davíd samtidigt som han lyckades rulla en cigarett och ta klunkar på sin drink. ”Här blir det att jag dricker och röker för mycket så jag går till gymet varje dag, för balansens skull.”
   ”Var ligger det?”
   Max och jag gick dit en dag. Det låg på fjärde våningen på ett lyxhotell. Det var ett fullt utrustat gym, med utomhuspool, jacuzzi, ångbastu och vanlig bastu. Det fanns spinning och yogaavdelning. Medlemskortet kostade tvåhundrasextio kronor i månaden för allt detta. Jag fick förmodligen något glansigt i blicken vid åsynen av maskinerna och de fria vikterna.
   ”Varför var det ingen som berättade om det här redan för tre veckor sedan?”

CU Bar, som ju uttalades See You Bar, hade sitt eget klientel. Det var Richard, Tom, Bill, Peter, Rose och hennes bror, och det var Jack som ägde stället. Det som jag gillade med det här stället var den trevliga atmosfären och de duktiga musikerna som brukade spela varje kväll. Jag hade tidigare varit med och kompat några låtar, gjort ett taskigt solo, spelat congas och sjungit Underneath the Mango Tree. Tom frågade om jag ville sitta in. ”Ikväll spelar jag maracas”, sade jag, tog med mig rytminstrumentet till bordet med Max och de andra.
   Jag ville inte att det skulle bli för sent. Imorgon skulle jag åka upp till Mae Sai. 

Jag satt med Tony, en engelsman som jag hade träffat på bussen upp till Mae Sai, på restaurangen till vårt guest house som låg vid den grunda och smala floden mellan Thailand och Burma.
   ”Man skulle kunna simma över dit på under en minut”, funderade jag för det kan inte ha varit mer än trettio meter över till andra sidan från där vi satt. Från andra sidan hördes enstaka hundskall. Hundarna skällde på burmesiska.
   ”Ja, det är amazing att det är så nära”, sade Tony och tittade storögt mot grannlandet, där det löpte en grusväg längs floden med en kvällsöppen liten handelsbod och en och annan scooter som passerade.

Nästa morgon. Jag drömde att en råtta hade hoppat upp i sängen och krupit in under täcket på mitt lite skamfilade rum och jag vaknade med ett skrik. Sedan skrek jag lite till när jag duschade i den kyliga morgonen utan att få varmvattenberedaren att fungera.
   Det här var Mae Sai, fem timmars bussresa norrut från Chiang Mai och nätterna var kallare än jag hade trott, eller ville minnas när jag hade varit här för tjuguåtta år sedan. Men när solen gick upp blev det varmt igen och den lilla gränsposteringen mot Burma hade växt till en enorm maskin som hanterade tusentals om inte tiotusentals gränspasserande varje dag.
   Jag stod och väntade i passkontrollen för att checka ut från Thailand och svetten rann nerför min rygg, inte bara för att solen stekte den långsamma kön, utan för att jag hade lyckats göra det igen. Jag hade stannat längre i thailand än mitt visum tillät, inte bara en dag utan två. Det hade inte funnits plats på bussarna eftersom den här tiden på året, mellan jul och nyår, var den mest passagerartäta på hela året.

På hemvägen skulle jag prata med Yoii, en tjugufemårig kvinna med glatt gnistrande ögon som jag träffade på busstationen i Chiang Rai. Hon hade varit och hälsat på sin syster i Burma och återvände med säckar med ris och matvaror tillbaka till Chiang Mai. Jag hjälpte henne att lasta säckarna på och av bussen och hon satt och knäppte händerna till en bön över att hon hade lyckats ordna biljetter fram och tillbaka.
   ”Många bokar sina bussresor en månad i förväg inför den här tiden.”
   ”Är du buddist?” undrade jag.
   ”Nej, jag är kristen. Det finns många kristna i Burma och Thailand. Vad tror du själv på? Du tror inte på nånting?”
   ”Jag tror på människan. Hellre det än att inte tro på nåt alls.”
   ”Ja.” Hon nickade. Själv vet jag inte riktigt vad jag menade. Men, jag ville visa på människans inneboende godhet och förmåga till osjälviska handlingar och bar därför hennes tunga säckar ut från busstationen i Chiang Mai ända till gatan där det kom en och annan tuk-tuk.
   ”Nu har du ris för flera veckor.”
   ”Det kommer att räcka i tre månader, till mig och till mamma. Ikväll måste jag skriva ner hur mina böner för den här resan förverkligades till det bästa.” Hon strålade och förde samman handflatorna och bugade lätt. ”Tack. Du har gjort så mycket för mig.”
   Ett noll till människan. Eller, var det ändå guds osynliga hand som låg bakom och såg efter de sina?   

Sedan, när jag äntligen kom fram till luckan var det enda tullpolisen sade om min overstay: ”Tusen bath.” Han stämplade mitt pass och jag fortsatte in på den burmesiska sidan där jag blev fråntagen passet och släpptes in i Tachileik med ett dokument med mitt foto på som gav mig två veckor här. Tidigare hade det bara varit över dagen. Om jag hade vetat om detta skulle jag ha varit bättre förberedd. 

Jag pratade med en fyrtioettårig burmes som berättade att anledningen till att turisterna blir fråntagna sina pass är för att undvika att de kommer på villovägar eftersom ett pass för en burmes kostar sextusen bath.
   ”It’s a lot of money here”, förtydligade han. Det motsvarar runt trettonhundra kronor.
   Han berättade att det var ont om jobb.
   ”Det händer med jämna mellanrum att jag vadar över floden, två kilometer uppströms och tar mig illegalt in i Thailand för att försöka få tag i arbete, byggjobb eller vad som helst. En gång blev jag tagen av gränspolisen. Jag tycker det är konstigt. Stationen ligger här precis vid floden men de höll mig kvar i två veckor innan de skickade mig tillbaka. Kanske ville de visa nånting.”
   Han var en vänlig man med en mild blick och jag ångrade efteråt att jag inte gav honom hundra bath, som en gest. Jag brukar ge pengar, småslantar, med jämna mellanrum, men det är till de handikappade, och de gamla utmärglade tanterna. Den här samtalspartnern verkade stark och rakryggad och hade kanske avböjt en allmosa. Eller, ja, förmodligen inte.
   Han ville ta mig runt till några tempel om jag betalade honom lite.
   ”Det finns några hotell i närheten där du kan bo för mellan 300 och 500 bath. Det går att betala med bath upp till tio kilometer utanför stan.”
   Det var en lockande tanke att stanna kvar i Burma en natt eller två men jag hade bara en liten ryggsäck med mig, resten var kvar på rummet i Chiang Mai.
   ”Finns det något annat att se här än tempel?”
   ”Nej, egentligen inte.”

Jag gick någon timme på marknadsgatorna där det pågick en livlig kommers med cigaretter, sprit, porrfilmer och Viagra.
   Jag vet inte vad det säger om burmeserna. Förmodligen inte så mycket. Mer än att militärens tidigare järnhårda grepp om invånarna har lättat något och att många gör sitt bästa för att tjäna en slant i det här, tidigare till svältgränsen, fattiga landet.
   Annars säger det inte så mycket.
   Om burmeserna.

Hotellet skulle anordna en fest i foajén med gran, tingeltangel och julstämning. Nu var ju familjen egentligen buddister men de tog på vara på varje tillfälle att ordna ett kalas. Alla skulle ta med sig en julklapp på minst två hundra bath. Sedan skulle vi dra lott om vem som fick vilken present. Jag gick till marknaden och köpte ett kombinerat schack-och backgammonspel. Jag fick det inslaget och återvände till hotellet, lade det på bordet med alla andra presenter som redan hade hunnit samlas där. Många av julklapparna hade inget omslagspapper och det var filtar, handdukar och en gigantisk rosa teddybjörn.
   Jag började befara att mitt backgammon i trä skulle bli ett präktigt fiasko bland alla mjuka klappar. Jag hoppades att jag inte skulle få just björnen i julklapp. För ett ögonblick såg jag mig kuska runt i Sydostasien med en stor nallebjörn i famnen. Jag skulle bli tvungen att betala för en extraplats bara för att kunna ta den på bussen, tåget eller flyget.

Efter att ha läst en artikel i Aftonbladet om olika länders julbord bestämde jag mig för att gå på en tysk restaurang och äta sauerkraut. Det gjorde jag och den kom in med kassler och stekt potatis. Det var gott, men som Sean, en pensionerad herre från New York som hade bott här i åtta år sade:
   ”Det går inte att göra fel med kassler. Det är ungefär som att försöka sabotera att koka ett ägg – det går inte.”
   ”Det är gott hur som helst. Det ger lite omväxling till den vanliga menyn, fläsk, nöt och kyckling med ris eller nudlar.”
   Jag hade inget emot en pad thai, eller de kryddstarka nudelsopporna, eller den utmärkta kyckling med cashewnötter som serverades på John’s Place, som tydligen ägdes av en lokal med goda poliskontakter vilket gav honom goda möjligheter att ha öppet så länge det fanns kunder. Och det gjorde det. Det var alltid i det närmaste fullt på John’s Place. Men, ibland sökte jag alltså efter variation bland de otaliga matställen som fanns här i Chiang Mai, med pizza, hamburgare, burritos stora som calzones, eller på The Swan, en burmesisk restaurang som erbjöd en utmärkt Mai Pia, med hackad färs, chili, vitlök, citrongräs och myntablad.
   Eftersom nya ställen poppade upp hela tiden kunde man förmodligen äta sig genom Chiang Mai under en hel livstid utan att sitta två gånger på samma restaurang.


På kvällen tog Max med mig på ett av sina favoritställen, The Green house. Ett lokalt band uppträdde på scenen med sina egna låtar som gick i ska eller reggae. Vi satt i trädgården, det svängde bra och det var kul att se att det två meter bakom ryggen på dig samtidigt pågick en livlig kvällsmarknad. Max berättade att han hade drivit ett liknande ställe i Panama.
   ”Det var kanske dubbelt så stort men varje kväll hade vi uppträdanden av olika slag – lokala amatörmusiker, inkommande amerikanska proffsmusiker varav en del var mina personliga vänner. En kväll satte vi till och med ihop ett snorkelband som uppträdde till publikens jubel.”
   ”Ett snorkelband?”
   ”Ja. Du vet munstycket man andas genom när man dyker. Det går faktiskt att göra ljud med dom, jag skaffade ett helt gäng till tjejerna som jobbade hos mig och sedan gick de upp på scenen och körde ett par låtar med bara snorklar som instrument, och en kille som backade upp dem med congas.”
   ”Hur lät det?”
   ”Fruktansvärt. Men det var en hit. Folk hade hur kul som helst.”


Jag tog en sen eftermiddagsslummer på rummet. Jag hade sjunkit in i någon sorts dvala där jag inte längre visste vad som var verklighet och vad som var fantasier. Kanske hörde de båda elementen ihop mer än jag hittills hade anat? Utanför fönstret kom det plötsligt en salut till juldagens ära, den lät mer som ett kanonskott och jag var klarvaken. Det var kanske dags att gå ner till festen?

Vi satt i foajén och önskade varandra Merry Christmas. Det var Max, Renée, Pierre, Louise, Candy och Jack. Det var den åldrade amerikanen, en kort vithårig gentleman som hade klätt sig i kostym kvällen till ära, medan vi andra gick omkring i flip-flops, och hans långa lady boy till flickvän som hade klätt ut sig i en kort klänning som framhävde hennes långa, välformade ben, och en vit rosett i det långa svarta håret som fick henne att se ut som både en Playboy-bunny och en julklapp.
   ”Vilka snygga ben hon har”, viskade Louise till mig.
   ”Ja. Det är nästan så att jag önskar att man var gay.”
   Och sedan var det den stora familjen som hörde till hotellet. En rejäl karaokemaskin var påkopplad, den trakterades av de lokala förmågorna och volymen skulle öka ju längre kvällen framskred. Vi hade hur kul som helst.
   ”Jag har haft mycket värre jular än såhär hemma i Staterna”, konstaterade Max.
   ”Jaså?”
   ”Ja. Med alla jävla diskussioner. Alla släktingar som träffas en gång om året.” Han rörde tummen mot fingrarna som om han imiterade en anka.
   Julklapparna drogs ur en hink och alla gick fram och blev fotograferade. Min present hamnade hos en ung kvinna som hörde till familjen och jag hoppades att den skulle roa henne en liten stund.

Men, hon kanske bytte bort den. För, efter presentöppnandet pågick strax en hetsig verksamhet där de som ville byta bort sina klappar gjorde det, och till slut var de flesta helt nöjda med vad de hade fått denna julafton som var den hjärtligaste, roligaste, spontanaste och livligaste jag någonsin har upplevt utomlands. Vi gick upp och dansade till karaokemannen som med smäktande röst sjöng både Frank Sinatra, Elvis och ZZ Top.

Jag missade byteshandeln med klapparna för jag satt och lyssnade på Max som kom med det ena förslaget efter det andra på vad jag kunde göra med min present.
   Nej, jag vann inte den stora rosa teddybjörnen. Jag vann den lilla gula nallen.
   Jag bestämde mig för att kalla honom Knatte-Frank.
   Inte för att det är ett speciellt bra namn på ett kramdjur.
   Men, det namnet har sin egen speciella historia.

Det är tempel, hotell, guest houses, nudelförsäljare, boklådor, souvenirbutiker, 7Elevens, restauranger och barer i överflöd. I den trettiogradiga hettan får du ständiga förfrågningar om taxi, tuk tuk eller massage. Här har turismen tagit över men redan tidigare var staden en viktig knutpunkt i regionen för handel med hantverk, paraplyer, träskulpturer, silversmide och heroin. 

Gamla stan – omgiven av kanaler som tidigare tjänade som vallgravar, med en mur som fortfarande till vissa delar finns kvar och som utgjorde ett skydd mot det närliggande Burma då staden grundades av Kung Mengrai år 1293 – utgör en labyrint av smågator som det är lätt att gå vilse i.
   Men det gjorde inte så mycket, det är faktiskt bara trevligt att gå vilse i tillvaron ibland. Om du bara höll en ungefärlig riktning efter din mentala kompass, inte för att min mentala kompass alltid har visat sig fungera sådär jättebra, stötte du för eller senare på vallgraven och då visste du ungefär var du befann dig.

Jag lämnade gamla stans perfekta kvadrat, korsade en kanal och senare Järnbron över till andra sidan där skyltarna var textade på thai.
   På en gata kom en av de stora blandrashundarna som tydligen vaktade sitt revir efter mig med ett ilsket skällande och den började följa efter mig på två stegslängds avstånd. Den arga blicken ovanför det vidöppna gapet var riktad mot mina vader.
   Jag har varit nära att bli huggen vid några tillfällen tidigare, i Vietnam och Kambodja, och därför känner jag mig ambivalent när det gäller hundar. Jag gillar de som är hyggliga, men har svårt för de arga. Det är som med människor – jag förstår att det ofta finns en anledning till deras ilska, men jag vill inte bli drabbad av en vrede som jag inte alltid, i alla fall inte medvetet, har orsakat. Jag visste inte vad jag skulle göra. Kanske är det också som med människor – ibland är en fet smäll det enda som fungerar?
   Här fick han medhåll av sina artfränder och plötsligt ekade hela kvarteret av arga skall och jag väntade bara på ett illasinnat gäng av stora bestar med mord i blicken komma framstormande för att ge utbölingen, farangen, en omgång.
   Jag får erkänna att jag hade en otäckt pirrande känsla i nacken ända tills jag kom ut på mer befolkade gator. Jag bestämde mig för att googla lite om hundpsykologi.

Curtis sträckte ut de långa blöta rastalockarna efter en tur i poolen där vi satt på Top North och sade: ”Det tar femton timmar för mitt hår att torka. Här, känn.” Jag kände. Håret var som en våt lian.
   Jag dök ner i det blåa vattnet och kom upp igen. Jag strök handen genom de rakade tinningarna och sade: ”Nu kommer mitt hår att ta femton timmar att torka… I’m sorry – femton sekunder menar jag.”
   Curtis skrattade glatt eftersom han var en lättsam typ. Han berättade att han hade tjänat sextitusen dollar på att göra reklamfilmer och inhopp i Hollywoodfilmer.
   ”Jag har mitt hår att tacka för mycket. Men jag kände Steve Martin i high school. Och sedan efteråt, när jag kom tillbaka från Vietnam, började det rulla på.”
   Curtis påstod att han är en av killarna som dricker Coca-cola i en reklamfilm med rastafaris på en bar.
   ”Och filmen om The Doors…”
   ”Den med Val Kilmer?”
   ”Ja. Jag är med i publiken på en av konserterna. Det tog tre dagar att spela in men på filmen är det ungefär tio sekunder.”
   Jag gick för att ta en dusch. En gänglig figur låg och solade på en stol med en bok bredvid sig.
   ”Jag känner igen dig”, sade han. ”Från reggaebaren i Bangkok."
   ”Oh, May´s Bar?”
   ”Just det. That’s the place.”  
   ”Vad heter du?”
   ”Andy. Andy from Switzerland.”
   ”Javisst, ja, nu minns jag!” ljög jag.
   Jag hade antagligen pratat med en och annan människa för mycket på May’s Bar.
   Men Andy var en trevlig kille och jag skulle träffa honom till och från för han stannade här i Chiang Mai ett tag. Som jag gjorde.
   Jag tyckte om den här stan. Den hade en struktur som var lätt att lära sig att följa. Men ändå, den hade en subkultur som det tog ett tag att komma in i.

Max var från Staterna. Han hade växt upp i Wisconsin, hade drivit en dykverksamhet i Queensland, bott i Argentina och Panama i många år, men just nu hade han sitt hem i Santa Fe i New Mexico.
   ”Santa Fe… det låter som en del av en titel till en cowboyfilm.”
   ”Actually… dom har spelat in en massa westerns där. Young Guns, har du sett den?”
   ”Javisst, ettan och tvåan. Dom är rätt kul.”
   ”Dom byggde ett helt set, som en liten stad där, spelade in och sedan lämnade dom det. Så – det ser fortfarande ut som i filmen.”

Vi hade en del gemensamt; våra döttrar var i samma ålder och båda var på väg hit, i alla fall hoppades jag att Moa skulle dyka upp framåt våren; vi gillade båda grillad anka, och vi hade båda taskiga tänder. Han höll på att fixa sina här i Chiang Mai där det bara kostade en bråkdel mot i Staterna.

Vi gick på musikbaren några kvällar. Jag hängde gärna med musikerna där, speciellt Tom som var en lokal och Richard från Staterna, han tycktes kunna ta en bas eller en gitarr och kompa till vilken låt som helst. Det var en ära att få spela med de här grabbarna.

En kväll satt vi med vårt set med två gitarrer och en bas och mikrofoner, och Tom spelade en låt jag aldrig hade hört innan. Den gick i G, jag gjorde några licks och Tom nickade till mig – här kommer ditt solo. Jag sabbade det där solot fullständigt och vi skrattade och spelade vidare, för de i publiken var rätt fulla såhär dags på kvällen runt elva, halv tolv, så de märkte kanske inte så mycket i alla fall.

Men alla var inte fulla. I publiken fanns män klädda i neutrala västar och den de skyddade var Richard. Jag satt med Richard både innan och efteråt. Ännu en Richard. Han var en vänlig äldre man med ett välklippt blont hår och ett till perfektion välansatt skägg, han bar en svart skinnjacka och han flankerades ständigt av minst två unga män som såg arga ut och ständigt spanade runt omkring sig. De var kanske prospects.
   ”Jag har bott här i trettitvå år”, berättade Richard.
   ”Hur gammal är du?”
   ”Sextiofem.”
   ”Du ser ut som femtiofem.” Jag menade det.
   ”Hur gammal, sa du?” bröt John in. Han bar också en skinnjacka. Han flankerade sin, vad han nu kallade honom… Boss? Padre? Gudfadern?
   ”Femtiofem.”
   ”Okay. Jag trodde att du sa nåt annat.”

Nu skulle det kanske ha varit läge för skratt, men både Richard och jag tittade mot scenen där ett ragtimeband underhöll den allt fullare publiken. Just då ramlade en av de tyska manliga gästerna av sin stol, blev liggande på golvet och en viss uppståndelse vidtog.
   Jag skrattade till lite ihop med Richard, och jag bryr mig inte vilket gäng han representerade – just då verkade han som en trevlig och lättroad man med glimten i ögat.
   Han sade något om fruar och jag måste ha missförstått det hela för jag sade:
   ”Har du varit ihop med samma fru i trettio år? Det är imponerande!”
   ”Nej”, svarade Richard tålmodigt – ”Jag byter flickvän var tredje månad.”   


Det fanns inte så mycket som rörde sig kring julen här, en del butiker skyltade med lite girlanger och hotellen höll med julgranar. I den lilla foajén på mitt hotell hade Sum, som skötte om alla blommorna på hotellet inte gjort någon som helst ansats till julpynt. Han satte sig vid en av de bekväma rottingfåtöljerna vid mitt bord. Jag sade:
   ”Efter jul åker jag kanske till Burma över dagen på en visa run. Men jag lämnar grejerna på rummet och kommer tillbaka på kvällen. Är det okay?”
   ”Ahh Christmas”, sade Sum och skrattade. ”Christmas…
   Han sjönk tillbaka i sin eftermiddagsdvala. Jag undrade vad han drömde om den här gången.    

Max frågade vad jag tänkte göra på julafon.
   ”Andy, och Andrew från Philadelphia funderar på att hänga med till musikbaren. Jag ringer min dotter och min mamma och önskar god jul. Sedan kanske jag super till det.”
   ”Det låter som en utmärkt idé. Do you have something against if I join you?”

Julianne var rädd för det mesta. Hon var rädd för katter, hundar och råttor; hon var rädd att bli förgiftad av maten, kranvattnet och luften i det avgastäta Bangkok där jag träffade henne. Hon torkade sina händer med antiseptiska servetter hundra gånger om dagen och hon sade: ”Det händer vissa dagar att livet inte är ett helvete.”
   Första gången jag träffade henne var inte en av hennes bästa dagar.
  
Jag såg henne på långt håll där jag gick gatan fram på andra sidan av bron från Rambuttri. Hon hade mörkt hår kammat i en mittbena som ramade in ett vackert men ängsligt ansikte; hon var spensligt byggd, men i sina shorts, t-shirt och runners på fötterna visade hon ändå på en viss energi och målmedvetenhet i sina steg. När jag kom närmare hade mina tankar redan återvänt till den grillade ankan jag skulle äta inom fem minuter. Sedan hände något förfärligt. Hon steg på ett av de gungande, förrädiska brunnslocken, som plötsligt gav vika och hon dök med ena benet rakt ner i avloppshålet. Hon tog emot med händerna, rullade åt sidan och jag sprang fram till henne.
   ”Hur gick det? Är du okay?”
   Hon tog sig om benet och sade mellan sammanbitna tänder: ”Jag visste det. Jag visste att det här skulle hända.”
   Jag vinkade till mig en taxi och tog henne till Bangkoks mest välkända sjukhus, det som mest liknar ett lyxhotell, men jag tänkte att hennes försäkring skulle täcka det hela. När de rullade in henne till röntgen tog hon min hand och grät en skvätt. ”Tack”, sade hon. ”Tack för din hjälp.”
   Jag kände mig skyldig, för egentligen var det jag som hade satt henne i den här situationen. Mer om det snart.
   När jag hälsade på henne senare hade hon ett gips om foten och kryckor. Hon satt i väntrummet och väntade på en taxi som skulle ta henne tillbaka till hennes rädda liv.

Först förstod jag inte varför en människa som är så rädd för alla de småsaker i vårt vardagsliv överhuvudtaget gav sig ut på en långresa. Men Julianne hade ett svar på det: ”Jag känner mindre panikångest när jag reser.”
   Jag tyckte att det var fantastiskt. ”Genom att möta farorna blir du lugnare till sinnes?”
   ”Ja. Varför inte? Och vad är det som får dig att resa?”
   Jag hade inget bra svar på det.

Julianne hade jobbat som bibliotekare i Karlskrona, på universitetet där, tills hennes ökande attacker av panikångest tvingade henne att sjukskriva sig. Hon hade rest iväg på charter och upptäckte att det gjorde henne gott. Sedan hade hon bestämt sig för att flyga till Bangkok.
   Nu satt hon på sin hotellsäng med högerfoten i gips. Jag kände mig skyldig. Jag var tvungen att berätta.
   Nu?
   ”Julianne… du finns inte på riktigt… du är en person som jag hittade på. Jag ville använda dig i en historia som jag tänkte skriva. Allt det där gäller fortfarande, men i mellantiden tänker jag placera dig i Kambodja, på Otres Beach, på ett Guest house som heter Done Right.”
   ”Inte det där jävla stället – där är det ju bara en massa tråkiga svenskar!”
   ”Julianne, lyssna på mig: det är bara tillfälligt – rätt vad det är plockar jag ut dig igen. Och kom ihåg att du fortfarande är efterlyst av både CIA och Interpol. Om du vill kan jag göra dig till en hemlig agent?”
   ”Lovar du? Får jag en pistol?
   ”Du kan få en bazooka om du vill. Är vi överens?”
   Julianne lutade sig fram och kramade min hand. Hon skelade lätt med ena ögat. Hon hade en blick som jag aldrig kunde glömma.
   ”Låt det inte bli för länge.”
   ”Jag lovar.” Men jag visste inte om jag ljög eller talade sanning.

Det låter ju egentligen helt idiotiskt men i Fuengirola en gång bestämde jag mig för att skugga en hund.
   Jag antar att jag hade gott om fritid.
   De syntes på gatan varje dag varje dag, de var små och välskötta terrier eller pekinges, ofta gick de med sina hussar och mattar, välklädda medelålders spanjorer, men lika ofta såg jag dem ta sig en promenad på egen hand.
   De anpassade sig skickligt till trafiktempot, som ändå stundtals kan vara rätt hetsigt i den här staden på spanska solkusten med mer än hundratusen lokala och sedan alla turister.
   Jag såg dem ständigt korsa gatorna vid övergångsställena, efter att först ha tittat åt vänster, höger och sedan vänster igen.
   Jag var imponerad. Kanske var de världens mest trafikmedvetna hundar, vad vet jag?
   I alla fall ville jag se vart den här tänkte ta vägen.

Det var, antar jag, en engelsk terrier med den ansade gulbruna pälsen och den tuffa luggen, den trippade fram med pigga steg ensam i godan ro, än med nosen käckt i luften där den njöt av brisen från Medelhavet med de afrikanska dofterna från den väldiga kontinenten bara några mil bort, än med nosen nyfiket forskande de korta och tjocka palmträd där andra hundar tidigare hade lämnat sina mail.
   Ibland lämnade han ett svar med ena bakbenet i en snabb, inövad båge för att fortsätta sin färd längs den långa strandpromenaden i riktning mot Marbella.

Vid ett tillfälle trodde jag att jag hade blivit upptäckt när den lilla krabaten vände på huvudet och tittade åt mitt håll där jag höll jämna steg, sju meter bakom och jag tittade generat ut över havet en stund, men hunden tycktes inte ha märkt att den var spanad på för strax därefter ställde den sig vid ett övergångsställe, tittade åt vänster, höger, vänster, och när det uppstod en lucka i trafiken korsade den lugnt gatan.
   Jag följde efter. Av säkerhetsskäl hade jag nu ökat avståndet till tio meter.

Den tuffa lilla terriern tog mig på en rejäl promenad, men vi gjorde ett tydligt högervarv och just när jag tänkte ge upp satte den framtassarna mot en blåmålad dörr, mot en privatlägenhet.
   Jag saktade in stegen och låtsades nyfiket studera ett skyltfönster till en liten butik som sålde damhattar.
   En kvinna, medelålders och lika välvårdad som den lilla hunden öppnade dörren, böjde sig ner, klappade om honom med ett par fraser på spanska varpå spaningsobjektet försvann in genom dörren med viftande svans.
   Jag gick tillbaka och försökte minnas. Såhär brukade väl inte Ozzie, Karins australiske terrier, bete sig?

Jag hade berättat för Ross om den olidlige tråkmånsen, tysken Alessanro som jag hade träffat i Malaysia. Under de tio utdragna dagarna som jag var tvungen att umgås med honom skojade han till det bara en gång, det var när han lurade mig med ett förstaaprilskämt.
   ”Vet du att det var en katt som kom in i rummet i natt, och sedan gick han ut igen.”
   Detta skulle bli ett stående skämt mellan Ross och mig när det var något, vad som helst, som inte riktigt höll måttet – cat walks in, cat walks out. Vi tyckte att det var superfestligt.

Vi tog långa promenader med våra runners på fötterna runt Chiang Mai, stannade till ibland för en nudelsoppa, en pizzabit eller en härlig burgare på The Wall, för att avsluta kvällen hos Kittycat som drev väldens kanske minsta bar med två stolar vid disken och två bord ut mot gatan. Det gick ingen nöd på oss och livet var sådär lagom lättsamt som det ibland kan vara i en hygglig film eller en av dessa romaner som får mig att sträckläsa från början till slut.
   Men jag hade ett problem. I flera dagar hade jag haft en ny melodi som snurrade på repeat i skallen och jag önskade att jag hade en gitarr så att jag kunde sätta ackord till melodin. 
   Refrängen gick ungefär såhär: 
   ”Tam dadadaa tam dadadadaada, tam dadadaada tamdadadaa, tamdaadada tamdadadaada, tamdadada dei…” Fattar ni?

Sedan flög Ross till Krabi för att hälsa på några vänner som jobbade som lärare därnere och jag var ensam igen. Det fanns ingen att prata med. Stereon i foajén spelade julsånger. Plötsligt kände jag mig sentimental och jag saknade Moa nu – för hon var en av de roligaste, knasigaste, mest fantasifulla och spjuveraktiga människor som man kan ha turen att träffa under en livstid. Jag antar att hon tog efter sina föräldrar. Jag skulle tala om hur mycket jag tyckte om henne när jag träffade henne igen. Jag torkade mina kinder och gick ut på gatan för ännu en långpromenad.

Efteråt satt jag med Jee, en fransman som drev en liten restaurang här i Chiang Mai tillsammans med sin lokala fru. De hade två barn, en som var sju månader och en som fyllde fem år idag.
   ”Grattis”, sade jag. ”Det är viktigt att ha en familj.”
   ”Ja.” Han höjde sin Leo till en skål. ”It’s very important.”
   Vi pratade om universitetet här i Chiang Mai, för det var en skola med ett gott rykte. Själv har jag blandade känslor kring det här med utbildningsinstitutioner. Men av någon anledning dras jag till skolorna. Det finns många turister som gillar att gå runt och titta på tempel men själv gillar jag att gå runt och titta på olika skolor. Jag vet att det låter som en knasig fetischistgrej, men, snälla, berätta inte om det för någon. 
   ”Jag har åtta års universitetsstudier bakom mig”, berättade jag för Jee, ”men allt det där är bara teori. Idag gillar jag att leva i den riktiga världen”, sade jag och tog en djup klunk med Leo.
   Jee ryckte på axlarna och höjde sitt glas. Kanske tänkte han: katt går in, katt går ut.

Det var på den tiden när vi brukade gå runt kvarteret innan soluppgången. Det var inte vilket kvarter som helst för det tog oss en dryg timme i snabbt tempo att avverka den dagliga rundan runt den fyrkant av kanaler som ramade in stadskärnan. Ibland stannade vi till längs vägen på ett litet café för en espresso eller en latte. Sedan kom solen upp. Det var inte heller vilken soluppgång som helst, för morgonljuset penslade gatorna, de mörka trähusen, de morgontidiga matstånden i pastellfärger inför löftet om en ny strålande ljusblå dag här uppe i Chiang Mai, där staden låg omgiven av några av de högsta bergen i Thailand, sjuhundra kilometer norr om det bullriga, avgastäta, utmattande, för evigt vakna Bangkok.

Det fanns någonting fridfullt över det lite sömniga Chiang Mai trots att den, enligt inofficiella siffror på mer än en miljon invånare, utgör landets andra största stad. Till och med de internationella motorcykelgängen tycks leva sida vid sida utan större inbördes uppgörelser.  

När du korsade kanalen, från gamla stan över till Tha Phae Road, med massage parlours, Mc Donald’s, Burger King… kunde du höra bullrande skratt från barerna där svarta motorcyklar stod parkerade utanför medan deras åldrande ägare stod där, i den trettiogradiga värmen svingande stora Chang med sina gråa skägg, hästsvansar, blåjeans, cowboystövlar samt skinnvästar där det på ryggen stod skrivet med stora bokstäver – Bandidos Thailand. De såg inte så farliga ut som man ibland läser i Aftonbladet, utan mest som alkoholiserade gamla gubbar som ständigt vill övertygqa sig själva och sin omgivning om att de har the time of their lives.  

Sedan var det alla expats. Här var de oftast män, som av olika anledningar hade flyttat från sina respektive länder, Australien, Europa eller USA – en del av dem hade en kriminell bakgrund vilket skulle få dem inlåsta så fort de satte foten inom det egna landets gränser.  
   Bankrånarna, hade jag hört, bosatte sig visst ofta i Pattaya.
   Andra var pensionerade, sextiplussare som bodde här med sina lokala trettioåriga fruar eller flickvänner. Ofta hade de varit egenföretagare. Ibland hade de tjänat ihop en slant. Ibland hade de förlorat massor.

”Look how grey they are”, konstaterade Ross när vi högg in på våra stora skålar med chicken with cashew nuts, eller varför inte en spicy beef, som vi sköljde ner med iskalla flaskor med Leo.
   Vi satt på John’s bar i gamla stan, maten var billig och vällagad. Här brukade det hänga olika gäng med expats. Ross hade rätt.
   ”Jag tror du har rätt. Dom ser faktiskt gråa ut.” De gråa männen satt med sina öl eller flaskor med Sang Som och coke, sina cigaretter, de stirrade rakt fram, på ingenting.
   ”Det finns inget liv där.” Det lät krasst för att komma från Ross, men jag antar att han tyckte att ett liv var värt att leva bara om man gjorde något av det. De här gubbarna tycktes sitta här i baren dag efter dag med sina fyllesvullna ansikten, med degiga påsar under de håglösa ögonen. ”They’re just waiting to die.”
   ”You’re such a cynic”, talade jag om för honom och han höll med.
   ”Sometimes I am.”
   ”Curtis är i alla fal inte sån.”
   ”Nej, nej, han är nånting helt annat.” Ross måttade med händerna brett isär, ”Det är såhär stor skillnad.”

Curtis, ja. Vi hade träffat honom vid poolen. Han gjorde en anslående syn bland alla korta asiater med sin långa, gängliga kropp. För att inte tala om rastahåret som han hade låtit växa i tjugufem år. Det var ett hår som hängde ner till midjan och bestod av långa rastatentakler, men oftast rullade han de tjocka slingorna till en burk på toppen av skallen, till en fez, som lade en trettio centimeter till hans redan ansenliga längd.
   ”Jag brukade vara längre, men jag har krympt. Idag är jag två meter, åtta centimeter.”
   Vi satt i skuggan vid poolen. Ross hade köpt en hela Bacardi som vi blandade med coke. Curtis satte sig vid vårt bord. Han berättade sin historia.

Curtis hade varit med som amerikansk soldat i Vietnamkriget. Som ung soldat skickades han ut för att kriga mot Viet Cong. ”Jag var en ung kille på den tiden. De flesta i min pluton dog. Jag fortsatte att fråga mig själv, i många år, varför? Varför inte jag? Jag var längre än alla andra och skulle ha gjort en tydlig måltavla, men jag överlevde. Jag gick hos en psykiater hemma i staterna i fem år, sedan efteråt. Jag betalade för allting själv, för den amerikanska regeringen didn’t give a shit om oss som hade varit med i kriget."
   ”Dödade du någon?”
   ”Sure, I killed a lot of people. Det tog mig lång tid att komma överens med vad jag hade gjort.”

Vi gick till lördagsmarknaden. Det var Curtis, Ross, Raymond från Australien med sin unga burmesiske fru. Jag gick en bit efter och betraktade det hela. Det var fullt med folk på gatan, Curtis hade täten där han njöt av den uppmärksamhet han skapade. Lokala som turister stannade upp för att titta på den ståtlige amerikanen, många av paren hade sina kameror i händerna med samma fråga: Can we take your picture? Jag kom upp strax bakom, tog deras kamera, tog en bild av dem båda, de tackade, med glada, himlande ögon.

Vi satte oss på en restaurang där vi beställde den ena rätten efter den andra tillsammans med kalla Leo. Det var en hel del av det här som jag aldrig hade smakat, men Curtis lovade att det var gott. Det var det. Vi satt där ett bra tag men sedan tog Curtis, som höll hov med sina historier och sitt ständigt goda humör, hand om notan så jag vet inte ens hur mycket den härliga maten kostade.
   Curtis hade berättat att han hade sju fruar.
   ”Sju fruar?”
   ”Yes, sju fruar. Tre i Thailand och fyra på Bali.”
   Han drev en presentshop här i Chiang Mai som sköttes av en av hans söner och jag vågade inte ens fråga hur många barn han hade. Kanske senare.

Nästa dag flyttade Ross och jag ut från Top North, för jag hade tröttnat på managerns giriga attityd. Personalen hade lovat oss en rabatt om vi betalade i förskott en vecka i taget, men hon sade att det var samma pris, oavsett om du stannade en natt eller två veckor.
   ”I’m the manager”, sade hon myndigt. ”Now it’s the high season.”
   High season? Bullshit. Så, var var i så fall alla människorna?
   Vi flyttade till Nuanpranee för 290 bath natten med massor med kabelkanaler på tv:n, en liten ljus balkong som hörde till rummet, trevlig service med de billigaste ölen jag har sett på vilket hotell som helst… vi var helt okay. Ross bodde på tredje våningen och jag på den andra, där det bara var en kort trappa ner till foajén. Jag skulle sakna poolen på Top North, men som Curtis sade: ”Ni kan alltid komma hit i alla fall, som mina gäster.”

Vi bytte våra lokala telefonnummer, skakade hand och sade:
   ”See you.”
   ”Yes, see you.”
   Jag hade en känsla – den som du utvecklar här i Sydostasien med människor som ibland är på väg åt samma håll som du – att jag skulle träffa den vänlige och genomsympatiske, tidigare soldatmördaren, Curtis igen.  

Det var efter nio på morgonen och jag knackade på dörren till rum 413 på Rambuttri Village.  
   Ross öppnade som om han redan var på benen. Han var bakfull och jetlaggad. Med de urvakade röda ögonen och den bleka uttorkade hyn såg han för ett ögonblick ut som en zombie som nyss har grävt sig upp ur en grav, redo att ge sig ut på gatorna för att tugga i sig hjärnan på första bästa offer. Men det var bara för ett ögonblick, för Ross var en sympatisk person och jag har aldrig hört honom ens yttra en enda av de svordomar på fyra bokstäver som det engelska språket är så fullt av.
   ”Jag har redan spytt tre gånger idag. I just came out from the bathroom.”
   Hans röst lät som tvåans sandpapper. Han gjorde en svepande gest över rummet med dubbelsängen, nattduksbordet, tv:n och ett fönster som visade andra, liknande husfasader som hans eget, som det stora komplexet Rambuttri Village bestod av: ”Såhär ser det ut här. Ditt rum är mycket bättre, med balkongen.”
   ”Jag betalar trehundra bath mer.” Jag hade bott här en gång förra vintern och det påminde för mycket om de deprimerande miljonbyggen i Norrköping – Guldringen och Silverringen – där min farbror hade bott för länge sedan, för att jag skulle vilja stanna här igen.
   ”Jag tror att det är värt det.” Ross tog sig åt huvudet. ”Jag tror jag har åkt på en förkylning. Det händer alltid när jag kommer hit.”

Ross var från Devon i sydvästra England och han hade flugit från London dagen innan. Jag hade träffat honom på Koh Tao tidigare samma år och vi höll kontakt på Facebook, som är ett utmärkt instrument för att hålla koll på var i världen dina vänner befinner sig.
   Det är ungefär det det är bra till.

När han knackade på min dörr hade jag redan tagit den sista av en femdagarskur med antibiotika som tog hand om min begynnande öroninflammation, och förmodligen ett och annat som fanns där och stressade kroppen. Jag kände mig pigg och god och funderade på om det egentligen inte var värt att ta en penicillinkur varje år för att bli av med en del småskräp som låg där och jäste. Samtidigt var jag tveksam till om mina sjuksköterskevänner skulle rekommendera antibiotika i förebyggande syfte.

Ross var på ett strålande humör och vi tog ett par rejäla Sang Som med coke på min balkong och det kändes bra med en drink och gott sällskap, för jag hade tagit det ganska lugnt i flera dagar med både det första och det senare.
   Inte för att det gick någon nöd på mig: Jag var helt bekväm med att i flera dagar gå runt på gatorna, sätta mig i skuggan, beställa en espresso och läsa Bangkok Post, den lokala morgontidningen på engelska.
   I nöjessektionen läste jag om slimmade champagneväskor för att transportera din Moet et Chandon till festen, så att du kunde Arrive in Style.
   Jag blev sugen på ett armbandsur av Harry Winston med en display av tre roterande urtavlor, sekunder, minuter och timmar – his finest collection – som äntligen gav mig en anledning till att hålla koll på tiden. De elegant roterande urverken gav dig en illusion om att all tid du tillbringade, med vad som helst, var värt det om du bara fick chansen att kolla på din handled med jämna mellanrum. Och jag som inte ens har använt mig av en klocka på minst tjugo år. Men priset var klart över min budget – klockan kostade tydligen sex miljoner kronor. Jag måste ha läst fel. Sex miljoner? Men, hursomhelst, en eller annan nolla för mycket – jag skulle ändå inte ha råd med den.

Medan kvällen gick blev vi mjukare och kaxigare och Ross svarade på min fråga hur han kunde resa så mycket, för veckan innan hade han kommit hem till England efter en månad i Gambia, och det var samma svar han gav redan i våras:
   ”Jag har en firma som renoverar fastigheter. Det är tio anställda, och de tar ungefär hand om allting, om det inte blir några komplikationer, för då måste jag åka tillbaka.”
   Och senare: ”Jag startade från noll”, sade han blygsamt, ”mina föräldrar är bönder och idag är verksamheten god för en och en halv miljon euro, men det mesta är låst i fastigheter. Men jag skulle kunna få fram tvåhundratusen när som helst.
   Tänkte jag på att kidnappa honom och begära en lösensumma? Nej, han var för hygglig för det.
   Vi gick ut och gjorde den klassiska första-kvälls-turnén på Rambuttri och sedan på Khao San, förbi Mays ställe och på rockklubb där ett lokalt band öste så att huden knottrade sig och bloody maryn hade den rätta sältan. Vi avslutade med nudlar vid ett nattöppet stånd och sedan när jag vaknade på morgonen fick jag för ett ögonblick för mig att jag hade drabbats av en hjärnskakning.

Hursomhelst, uppe på Ross rum nu, där han såg ut som att han kunde avlida när som helst, ville jag retfullt nog testa hans tålamod en liten bit till. Så jag sade:
   ”Jag funderar på att åka upp norrut imorgon, till Chang Mai. Vill du hänga med?”
   ”Okay. Javisst, jag hänger med”, svarade Ross.           

Jag hade stirrat tillräckligt på utsikten från fönstret på Palace Inn som helt dominerades av en nikotingul cementvägg två meter bort så jag flyttade till Wild Orchid Villa som låg på en tvärgata till Rambuttri och där fick jag ett rum med en balkong. Det var kanske inte mycket till utsikt här heller, en stor del av den lilla gatan nedanför täcktes av hotellets tak över entrén och det stod en lyktstolpe bredvid med ett trassel av elkablar som löpte kors och tvärs, fram och tillbaka. Men det var i alla fall något; jag kunde se människor komma och gå; hundarna skällde, katterna morrade långt ner i halsen och ett barn i huset mittemot gallskrek det mesta av sin vakna tid.
   Men det var okay, för jag kunde alltid stänga balkongdörren när jag sov min långa siesta för att kurera mig från årets värsta förkylning.
   Kanske var det kvinnan bredvid mig på tåget som hostade hela vägen från Alvesta? Och att jag dök i poolen på det blåsiga hotelltaket på Palace Inn? Och att jag vaknade huttrande efter att ha glömt AC:n på max kyla på rummet?
   Först, när jag hade vaknat med bultande tinningar skyllde jag huvudvärken på helt andra faktorer men sedan när jag började få lätta yrselanfall av den stigande febern och återkommande stickande ilningar i öronen gick jag till apoteket för att få lite information om vad jag kunde göra och klev efter en stund ut med en plastkasse med piller.

Jag kröp snörvlande och feberhet under täcket på mitt nya rum, tittade en stund på The Walking Dead, en zombieserie på filmkanalen, och när jag blev tröttare började jag fantisera om att jag efteråt skulle vakna ur en mardröm där det låg en zombie i min säng.
   Men det blev inte så. Jag vaknade kvart i tre på natten och kände mig redan piggare. Jag gick ut för att köpa vatten och passerade en nattöppen bar där en engelsman grälade på sin kompis om vilket fotbollslag som var bäst. Det var Chelsea mot Arsenal och fuck-ordet ekade på gatan som en kulsprutesalva. De lugnade snabbt ner sig med en handskakning och började prata om något de i alla fall var överens om, ”niggrer” och ”judar”.
   Jag tänkte på det England Thatcher hade lämnat efter sig. Det fanns problem tidigare, innan henne, men den tidigare premiärministern hade på åttiotalet cementerat klasskillnaderna till den grad att det enda de brittiska arbetarklassbarnen hade att se framför sig efter skolan var arbetslöshet och hopplöshet och en desperation i vetskapen om att du aldrig kommer att kunna klättra på samhällsstegen eller kunna göra något åt den bakgrund som fjättrar dig vid din lokala gata, din lokala pub och de korta stunder av kollektiv, befriande gemenskap när du sitter på läktaren på din lokala fotbollsarena.
   Det engelska samhället är ett klassamhälle och utan pengar tar du dig inte någonstans från den kultur du föddes in i. Ja, inte uppåt i alla fall, neråt kommer man ju alltid. Michael, som kom från norr om London, studerade juridik och han blev förvånad när jag sade att det i Sverige är gratis att plugga på universitetet.
   ”Oh, man – in England it costs heaps.”    
   Kanske finns det en bakomliggande orsak till att jag lyssnar till lite extra när jag hör engelska talas. Det kan bero på ett trauma från min tidiga barndom. Jag kommer ihåg det som igår:
   Jag var fem år och hade tittat på ett brittiskt krigsdrama där hjälten i filmens klimax gör ett desperat försök att i en rasande storm flyga fram det serum till en grupp med nödställda som ska rädda livet på kvinnan som har blivit biten av en rabiessmittad hund. Det var en spännande film och jag tjatade på Liisa att hon skulle fortsätta läsa undertexterna för mig ända till det rafflande slutet där hjälten och kvinnan får varandra till smäktande stråkar.
   Men, på natten måste jag ha förväxlat the good guys med the bad guys för jag vaknade ur en fruktansvärd mardröm, kröp upp i föräldrarnas säng och väckte dem med orden som skulle få farsan att skratta gott i åtskilliga år framöver:
   ”En engelsktalande bet mig i tån.”

Nästa morgon var klockan runt nio och efter frukost och en god espresso passerade jag baren med engelsmännen och de satt fortfarande kvar på uteserveringen. De var fulla och glada och de lekte en lek där de skrålande gissade nationaliteten på de förbipasserande. Den tidigare bråkige Mister Chelsea fick syn på mig och började skandera som om han var på en VM-match i fotboll och råkade heja på fel lag – ”Sweden, Sweden, Sweden!”
   Jag bekräftade att så låg det till, för det var ju faktiskt nästan helt rätt, och hela bordet exploderade i ett arenavrål med händerna i luften; jag gjorde likadant för de såg komiska ut i det soliga morgonljuset och de verkade trevligare nu när de var på gott humör.
   Och det var lika bra att få det bekräftat först som sist: de läste förmodligen av mig lika lätt som jag läste av dem.

Förut brukade jag få bulor i pannan när jag slog i huvudet i takbjälkarna på helgerna, men nu har jag börjat göra det i veckorna också – Bodil Malmsten


Vi flög in i morgonsolens neonfärger. Bortom den stora och klarröda turbinen på Airberlins jumbojet utanför fönstret reflekterade molnen nedanför oss det stigande ljuset i ett täcke av stålgrå asfalt och en lika utsträckt som utsökt orange eld brann längs horisontens svaga kurva. Himlen var klar och ljusblå, som ett löfte om att det räcker att våga det man vill.  

Det kändes bra att vara på iväg igen. Jag hade redan börjat reta mig på småsaker därhemma och det var ett säkert tecken på att jag höll på att bli någon jag inte ville vara. Det var småsaker, självklart: det hade blivit oförskämt dyrt att handla ost och oxfilé, och när jag ofta fick stanna för att släppa fram en bilist var det för att kalmarborna ännu inte hade lärt sig att använda blinkers i rondellerna. Det var sådana grejer, småsaker, och jag visste att jag höll på att bli en gnällspik.
  
Så, det var lika bra att jag reste min väg. På planet satt jag tillsammans med en norrman som var på väg till Filippinerna för sin årliga resa att rädda de fattiga lokala barnens trasiga tänder.
   ”Deras tandstatus is really terrible” sade han där vi satt i våra trånga säten och försökte undvika att köra armbågarna i varandras mat. ”Dom har ingen aning om att man ska borsta tänderna ibland och dom lever på godis och läsk.”
   ”Jag har aldrig varit i Filippinerna.”
   ”Vi har ett team som är stationerat på Cebu och det är som paradiset. Och dom har världens bästa dykning. Här…”, han tog min korsordstidning från ryggstödet framför och skrev en webbadress i marginalen, ”kom dit, jag tror att du kommer att gilla det.” Einar var ungefär i min egen ålder och han hade den självbelåtna och spjuveraktiga blicken hos alla hjälparbetare som är övertygade om att just deras insats kommer att rädda planeten. Men jag förstod att jag var sarkastisk för Einar skulle inte ha hållit med mig. Det handlar om att göra det lilla, skulle han ha sagt om jag hade frågat honom.

Jag satt med Michael på Khao San Road. Jag hade inte kunnat sova så jag hade gått upp mitt i natten och satt mig på en uteservering. Vi var båda fantastiskt jetlaggade och vi drack ett par öl, och när solen gick upp över hustaken gick vi över till Sang Som med coke.
   ”Jag kommer inte att sova på hela dan”, konstaterade Michael. ”What about you?”
   Plötsligt kom det glassplitter regnande över vårt bord. Det var två fulla och frustrerade engelsmän vid bordet intill som stod och grälade, och den ena hade kastat en ölflaska i marken. Det gick inte att undvika dem alla gånger, för de och deras kompisar hördes ofta på långt håll; de tillhörde det gäng som alltid uttryckte sig i klichéer, de pratade högt och forcerat och de verkade alltid vara arga och sugna på att ta ut sina egna tillkortakommanden i livet på varandra och på andra.
   ”Jag såg inte det där komma”, sade Michael, lite uppskakad som han var.
   ”En kompis som bor här sa att folk ibland skjuter med vapen på varandra på den här gatan.”
   ”Really?”
   ”Ja, det var i alla fall vad hon sa. Hursomhelst – det är ingen mening att gå och lägga sig nu. Om du vill kan vi gå över till Soi Rambuttri. Det är lite lugnare, och dom har stora Archa för femti bath.”
   Michael tyckte att det var en jättebra idé.       

I den trånga gränden där May hade sin bar var det fullt ös som vanligt. Turister och lokala blev alltid och genast kompisar med varandra här, för de drinkar som May och hans döva lady boy till syster serverade var starka och reggaen låg som en behaglig och omslutande filt över lokalen. Systern satte ihop händerna till en hälsning och jag beställde en Sang Som med cola. Hon pekade på sin bror som satt vid ett bord längre bort i lokalen och hon förde upp handen till munnen som att hon tog en sup. Han är full ikväll.
   Jag gick fram till May och knackade honom lätt på axeln och han for upp från pallen.
   ”Var har du varit?” Han fick det att låta som om jag bara hade varit en sväng till toaletten.
   ”Europe.”
   ”Hur länge sen är det?”
   ”Sex månader.”
   May förde ihop händerna framför ansiktet och bugade djupt så att han var nära att stupa framlänges. Han rätade mödosamt på ryggen och sade fnittrande:
   ”I’m sorry. I’m so sorry. I’m so very drunk today.”

Jag gick vidare för jag hade fått smak på den heta chilin som serverades på Rambuttri och jag tänkte på vad egentligen rubrikens Bodil Malmsten hade att göra med den här texten? Det var förmodligen inte så mycket. Men jag gillade hennes sätt att skriva. Hon skrev lättsamt och självironiskt, som att hon inte tog sig själv på så mycket allvar, och med sitt blygsamma ego var hon som en flyga på väggen som registrerade människornas allvarsamma, fåfänga och tafatta försök att hålla ihop sina liv, liv som hon lika mycket ömkade för som hon ironiserade över.
   Och, när de svenska mjukrockande herrarna sjöng om att bara dra iväg och köpa vingar för pengarna, packade Bodil sin lilla Renault och emigrerade till Frankrike.
   Det, kunde jag tycka, var rock’n roll om något.
   Jag bestämde mig för att om jag någonsin träffade Bodil Malmsten skulle jag bjuda henne på en flaska med sprit.