Surfbob och engelsmännen
Jag hade stirrat tillräckligt på utsikten från fönstret på Palace Inn som helt dominerades av en nikotingul cementvägg två meter bort så jag flyttade till Wild Orchid Villa som låg på en tvärgata till Rambuttri och där fick jag ett rum med en balkong. Det var kanske inte mycket till utsikt här heller, en stor del av den lilla gatan nedanför täcktes av hotellets tak över entrén och det stod en lyktstolpe bredvid med ett trassel av elkablar som löpte kors och tvärs, fram och tillbaka. Men det var i alla fall något; jag kunde se människor komma och gå; hundarna skällde, katterna morrade långt ner i halsen och ett barn i huset mittemot gallskrek det mesta av sin vakna tid.
Men det var okay, för jag kunde alltid stänga balkongdörren när jag sov min långa siesta för att kurera mig från årets värsta förkylning.
Kanske var det kvinnan bredvid mig på tåget som hostade hela vägen från Alvesta? Och att jag dök i poolen på det blåsiga hotelltaket på Palace Inn? Och att jag vaknade huttrande efter att ha glömt AC:n på max kyla på rummet?
Först, när jag hade vaknat med bultande tinningar skyllde jag huvudvärken på helt andra faktorer men sedan när jag började få lätta yrselanfall av den stigande febern och återkommande stickande ilningar i öronen gick jag till apoteket för att få lite information om vad jag kunde göra och klev efter en stund ut med en plastkasse med piller.
Jag kröp snörvlande och feberhet under täcket på mitt nya rum, tittade en stund på The Walking Dead, en zombieserie på filmkanalen, och när jag blev tröttare började jag fantisera om att jag efteråt skulle vakna ur en mardröm där det låg en zombie i min säng.
Men det blev inte så. Jag vaknade kvart i tre på natten och kände mig redan piggare. Jag gick ut för att köpa vatten och passerade en nattöppen bar där en engelsman grälade på sin kompis om vilket fotbollslag som var bäst. Det var Chelsea mot Arsenal och fuck-ordet ekade på gatan som en kulsprutesalva. De lugnade snabbt ner sig med en handskakning och började prata om något de i alla fall var överens om, ”niggrer” och ”judar”.
Jag tänkte på det England Thatcher hade lämnat efter sig. Det fanns problem tidigare, innan henne, men den tidigare premiärministern hade på åttiotalet cementerat klasskillnaderna till den grad att det enda de brittiska arbetarklassbarnen hade att se framför sig efter skolan var arbetslöshet och hopplöshet och en desperation i vetskapen om att du aldrig kommer att kunna klättra på samhällsstegen eller kunna göra något åt den bakgrund som fjättrar dig vid din lokala gata, din lokala pub och de korta stunder av kollektiv, befriande gemenskap när du sitter på läktaren på din lokala fotbollsarena.
Det engelska samhället är ett klassamhälle och utan pengar tar du dig inte någonstans från den kultur du föddes in i. Ja, inte uppåt i alla fall, neråt kommer man ju alltid. Michael, som kom från norr om London, studerade juridik och han blev förvånad när jag sade att det i Sverige är gratis att plugga på universitetet.
”Oh, man – in England it costs heaps.”
Kanske finns det en bakomliggande orsak till att jag lyssnar till lite extra när jag hör engelska talas. Det kan bero på ett trauma från min tidiga barndom. Jag kommer ihåg det som igår:
Jag var fem år och hade tittat på ett brittiskt krigsdrama där hjälten i filmens klimax gör ett desperat försök att i en rasande storm flyga fram det serum till en grupp med nödställda som ska rädda livet på kvinnan som har blivit biten av en rabiessmittad hund. Det var en spännande film och jag tjatade på Liisa att hon skulle fortsätta läsa undertexterna för mig ända till det rafflande slutet där hjälten och kvinnan får varandra till smäktande stråkar.
Men, på natten måste jag ha förväxlat the good guys med the bad guys för jag vaknade ur en fruktansvärd mardröm, kröp upp i föräldrarnas säng och väckte dem med orden som skulle få farsan att skratta gott i åtskilliga år framöver:
”En engelsktalande bet mig i tån.”
Nästa morgon var klockan runt nio och efter frukost och en god espresso passerade jag baren med engelsmännen och de satt fortfarande kvar på uteserveringen. De var fulla och glada och de lekte en lek där de skrålande gissade nationaliteten på de förbipasserande. Den tidigare bråkige Mister Chelsea fick syn på mig och började skandera som om han var på en VM-match i fotboll och råkade heja på fel lag – ”Sweden, Sweden, Sweden!”
Jag bekräftade att så låg det till, för det var ju faktiskt nästan helt rätt, och hela bordet exploderade i ett arenavrål med händerna i luften; jag gjorde likadant för de såg komiska ut i det soliga morgonljuset och de verkade trevligare nu när de var på gott humör.
Och det var lika bra att få det bekräftat först som sist: de läste förmodligen av mig lika lätt som jag läste av dem.
