osmoala

Jag vaknar med ett ryck. Är det den nittonde idag? Vad i helvete, har jag missat flyget hem? Jag öppnar ögonen. Den nittonde var för flera dagar sedan och jag är redan hemma.
   Det är något med tidsresor, att snabbt förflytta sig mellan olika tidszoner, som gör mig förvirrad. När jag åker österut drabbas jag av en förlamande trötthet, och när jag åker västerut blir dagen längre och jag känner mig pigg. Men det är en illusion, för med det minskade sömnbehovet ökar en sömnskuld som måste betalas igen förr eller senare. Det är som att låna energi från framtiden.

Jag hade landat i kvällssolen på Arlanda. Välfriserade, kavajklädda herrar med kabinväskor över axeln hastade mellan avgångarna. De kunde ha varit bilförsäljare med undantaget att de inte hade kört ner fötterna i tubsockor i lackskorna.
   Jag gick omkring, häpet gapande över den organiserade tystnaden där ingenting stack ut på ett sätt som skulle verka störande. Folk var dresserat välanpassade och jag tänkte på filmer som Metropolis, och Världsrymden anfaller där utomjordingar har tagit över människornas medvetande. Det var som en masshypnos. Eller en konspiration. Som tjänade, gud vet vad, vilka syften? Vilka var det som tjänade på att kontrollera dessa individer? Kanske var det de ställföreträdande föräldrar som utgjordes av media som talade om för oss vad vi skulle tycka och tänka samtidigt som de bedövade oss med underhållning tills vi på kvällen slocknade i tv-soffan? Och politikerna, som såg väljarna som antingen anhängare eller motståndare? Själva individen tycktes inte vara så viktig i de stora sammanhangen, där hon räknades bara som delar av en promille av den massa som skulle förföras.

Det fanns en annan aspekt av detta med tidsresor. Man åkte ut i världen, upplevde spännande platser och vitaliserande möten, och när man sedan kom tillbaka var allting som förut, ingenting hade förändrats hemma. Jag kände sig som en astronaut som hade färdats i tiden och som kom tillbaka mötte ett samhälle som tycktes rotera i en evighet runt sin egen axel. Och även om jag kände att jag hade förändrats under resans gång var det lite oklart hur. Det var inte så att jag hade börjat småprata med olika trafikskyltar precis, i alla fall inte än, men där fanns till exempel det kollektivistiska antagandet.   
   Längre än så kom jag inte i mina funderingar för nu var jag framme vid Mac Donald’s, där två kavajmän stod småpratande och effektivt blockerade ingången till restaurangen.   

I Bangkok hade jag träffat Kalle och vi drack öl med fransmän och engelsmän. Vi gick bort till den lilla baren i gränden där May och hans döva lady boy till syster sålde öl och drinkar och allt var sig likt. Systern formade ett flygplan med handen med frågan när jag skulle flyga och jag höll upp fyra fingrar. May frågade vad jag ville dricka men sedan gjorde han sin egen special i alla fall.
   ”Du vill inte ha Sang Som om du smakar på det här!” Systern nickade godkännande.  
   ”Okay, let´s do it.” May blandade drinkarna. Kalle skrattade: Fan, vilket häftigt ställe!” Vi stod med en finsk dam som ville att vi skulle följa med och kolla på matchen på en storbildsskärm. ”Det är hockey-final. Vill ni följa med?

Och sedan var det Noi. Vi hade inte setts på över ett år och det var kul att träffa henne igen.
   Däremot fanns det en detalj som gjorde att hon skiljde sig från de kvinnor som tillfälligt hade delat mina rum på den här resan. Noi var nämligen och i själva verket en…

                                                                                                       -Fortsättning följer i höst…-