Balkongliv
Jag drömde att jag var tillbaka i mitt hus hemma i Sverige. Hur jag hade hamnat där hade jag ingen aning om men jag måste ha spontanköpt en enkelbiljett eftersom jag skulle bli tvungen att kolla efter billiga flyg tillbaka och jag visste att det skulle kosta eftersom det var i januari och alla flyg var fullbokade. Och jag hade lämnat mina grejer på rummet på The Prohm.
Det var på natten och jag smög in på jobbet, det var lätt eftersom min blip funkade som vanligt. Mika låg på soffan i personalrummet med snäckor i öronen och lyssnade på en bok. Han tittade förvånat upp när han såg mig, sträckte skrattande ut handen och sa: ”Jamen, tjena! Va fan gör du här? Jag trodde du var i Kambodja eller nånstans!”
Det skulle jag också ha trott, om inte den här drömmen hade känts så verklig.
Nästa dag var det vid lunchtid, jag satt på den gemensamma balkongen på andra våningen på The Prohm och skakade på huvudet åt dessa nattliga äventyr jag upplevde till och från i mina drömmar.
Visst kändes de ofta lika verkliga som det här – brisen som svepte mellan de kolonialfranska fasaderna som gav svalka åt de heta dagarna, dofterna från köket på Happy Guest House som låg bredvid, mangoträdet med sina fortfarande gröna frukter i pation nedanför, tuk-tukförarna, skrattande trixande med en fotboll mellan sig på grusgatan tio meter bort?
Jag googlade på lucid dreams och det jag hittade bekräftade mina funderingar kring klardrömmar. När du vaknade upp i en dröm och blev plötsligt medveten om att du låg där och hallucinerade i sömnen var det svårt att behålla ett fokus där du kunde styra drömmen längre än en kort stund, för sedan tog historien som ditt undermedvetna levererade över med sina ologiska och bizarra vändningar och du glömde tillfälligt bort ditt eget... ego?
Längre än så kom jag inte i mina funderingar för plötsligt stod Torben, min gemytlige danske kompis i dörren till balkongen. ”Hello, I just wanted to see how you are today! So – how are you today?”
”I'm good. Hello Chris!” Torben hade med sig Chris, en engelsman i övre medelåldern med ett glatt leende och en aldrig sinande svada. Jag hade träffat honom innan, på balkongen till Torbens flotta 300-dollars rum i månaden, och jag var tvungen att fråga honom om Dr Feelgood. Dr Feelgood är ett brittiskt rockband, still going strong, som gav en distinkt bakgrund till de kvasifilosofiska resonemang vi kunde kasta oss in i på festerna hemma hos Jonasson under det sena sjuttiotaltes gymnasieår.
”Torben säger att du är Dr Feelgood's manager. Är du kompis med dom killarna?”
”Nej” säger Chris ”– dom är mina slavar.”
”Han pratar i alla fall som en manager”, säger jag till Torben, han skrattar och Chris skrattar högst av alla.
”Well,” säger Chris, ”the point is this...”
Sedan berättar han, med en röst som är en mix av en major och en auktionsutropare, om sina fyrtiotre år med bandet. Jag erbjuder dem öl för det är det enda jag har i kylskåpet men ingen vill dricka, och jag själv är på väg till gymet.
”Så”, undrar jag. ”Hur kommer det sig att du tillbringar varje vinter i Kambodja sedan fem år, när du är manager för ett aktivt rockband hemma in the UK?”
”Det är mycket enkelt. Vi bokar spelningarna ett år i förväg, så det ger mig lite tid att göra annat under vintern. Men – det är en internationell filmfestival på gång här i Siem Reap om en månad, jag har fixat in Dr Feelgood med en dokumentär, så det ger mig lite att göra när jag ändå är här. Vill du hänga med?”
Några dagar senare sitter jag på balkongen med en spanjor som har checkat in samma dag. Han är runt trettifem och han sitter och skriver på en bärbar HP. Jag intervjuar honom lite rutinmässigt men det han berättar är intressant nog. Han är freelancejournalist och tar sig runt i Asien på sitt skrivande. Jag kollar upp några av hans reportage på nätet.
Annie kommer ut på balkongen. Hon är fortfarande förkyld men nu har hon kvar bara en lätt heshet i rösten.
”Annie”, säger jag. ”Du vet den här sidan jag berättade om – Vice UK?”
”Yes.”
”Jag håller på och läser det här reportaget om barngudinnor i Nepal...”
”Okay?”
”Den killen som har skrivit den här storyn...”
”Yes, what about him?”
”He is sitting right here”, säger jag och nickar mot spanjoren. ”Annie, this is Angel. Angel, this is Annie.”
