osmoala

Jag går ut på balkongen och ser ut över den skövlade parken. Gatuhundarna springer fram och tillbaka på 3^rd Street. Det ser ut som att de där hundarna kommer att bli överkörda vilken minut som helst.

Jag har bott här i snart två veckor och kommit fram till att Pattaya är sig likt.

   Samma buller, stånk och ett gnisslande stön. Och då menar jag inte ens de arabiska högljudda gubbarna som slår i dörrarna och skriker på rummen. Varför måste allting vara så bullrigt? Jag säger att jag skulle gå ut och snacka med dem men Pam lugnar ner mig och tycker att jag ska ta en drink istället.

Det var också trafiken med dammet, böket kring det nya blivande hotellkomplexet på andra sidan gatan där bulldozers hade skövlat djungeln som inhyste de tidigare rucklen, och den jättelika målade postern mot gatan, ja, den utlovade som vanligt ett överväldigande storslaget hotell på en grandios målning i idyllisk fyrfärg.

   Det var var scooters, privatbilar, lastbilar, långfärdsbussar, polisbilar, ambulanser och brandbilar som åkte fram och tillbaka – Third Street var en genomfartsgata för trafiken ner mot South Beach, ett stenkast från området runt Walking Street, där folk fick stryk, turister tog överdoser och tvåveckorsfirande brittiska arbetarklasskillar drog upp ärmarna på sina fotbollströjor för ännu ett frenetiskt men kortvarigt slagsmål som de hoppades skulle göra deras lördagskväll.

   Här var det lördag varje dag i veckan om man ville. Och alla fick vi stryk, ja, på ett eller annat sätt.

Jag sa det till Peter:

   ”Yes, always make the fucking falang pay. Jag var bjuden på Halloweenparty i lördags med Mr. A och det kostade mig femtonhundra baht.”

   ”Well, du är tillräckligt gammal för att veta att sådana saker händer runtomkring här hela tiden.”

   ”Jag vet. Jag känner honom sedan tidigare. Han är en moto-förare. Men det är fortfarande för jävligt, jag tror alltid det bästa om människor.”

   ”Oh, there you go”, säger Peter och höjer sin Chang.

   Peter dricker Chang och jag dricker Leo. Peter är en äldre gentleman från norra England, han har en ”harnesk”, som han kallar den, en stödkorsett som han bär runt midjan för den onda ryggen.

   ”But it's no problem.” Han rör sig upp på stående fot med en viss möda, tar käppen och går spikrakt in på Family Mart och hämtar ännu en Chang.

David sitter också alltid här. Han är en arab från den iranska huvudstaden, i femtiårsåldern, noga med att raka sig – kanske för att inte bli inblandad med de skäggiga männen som älskar att elda upp sig själva och varandra med hat, just och därför att vet så lite och de vill inte heller veta något mer, de har redan fattat allt – för David är kristen.

   ”In Teheran it's not a problem to be a Christian, but maybe in som different parts of the country.”

   ”Have you been there?”

   ”Yes, but it was a long time ago. To some parts you cannot go today.” Han vaggar med högerhanden, ”Not yet.” Han skrattar och berättar om det han egentligen vill berätta om:

   ”Jag har studerat ekonomi på universitetet i Teheran. Jag vet hur terrordåden påverkar den internationella börsen. It goes down, but then it goes up again. I know everything about economics.” Han tänder en blå LM.

   Jag satt här med Ross för åtta månader sedan och när han hade lyssnat på Davids svada sa han efteråt, Den mannen har ingen aning vad han pratar om, och jag sa, Det är som att han har läst baksidan på kursboken och nu tror han att han vet allt om ekonomisk teori.

   Jag låter honom hållas och låtsas lyssna. Alla för vi en kamp inom oss.

Även om man nu kunde tro alla lokala hela tiden var ute efter att skinna dig på pengar, var det inte alltid på det viset. Ta till exempel Pam.

   Jag hade träffat henne ett år tidigare när hon drev en tvättinrättning från sin lägenhet. Hon åkte tillbaka till Isan och återvände till Bangkok där hon fortsatte att jobba för den där elektronikaffären som betalade henne fem- eller sexhundra baht om dan, för tio timmars jobb.

   Nu knorrar hon lite lätt:

    ”Only forty minutes lunch break, and every hour ten minutes break.”

   Hon har snabbt vant sig vid det lättjefulla livet på ett luftkonditionerat hotellrum där man kan sova när man vill och på dagarna kolla på de vanliga såporna och lekshowerna, som jag aldrig orkade engagera mig i men som verkade handla om det gamla vanliga, att slå ut någon och sedan ännu en – och käket fanns där i kokkärlen och på grillarna runt hörnet, på gatan utanför Family Mart.

Så, hon snyftar mot min axel, ”I don't know what will happen to me.” Hon har ett servitrisjobb på gång på en restaurang.

   ”Well, we all work. You think the falangs get money for free? Everybody has to work. I work too. I work a lot, I work very hard.” Det sista får mig att börja skratta, men hon missuppfattar mig:

   ”Ok, I will work”, säger hon dämpat.

Jag går ut på balkongen och tittar ut över den skövlade parken:

   hundarna rör sig i flockar, ett och annat hundslagsmål bryter ut när kringströvande alfahannar med sina gäng drar längs 3^rd Street och försvararna, kanske av gammal vana, måste bråka om herraväldet över den grusåker som idag i bästa fall bjuder på nostalgiska minnen hos de kvarvarande hundarna, som fortsätter att försvara sitt revir som ett annat kungarike.

   Jag räknar till tjugufyra hundar, åtta som kommer nerför gatan från Tony's Gym och sexton som försvarar grusgropen. Det blir en del munhuggning mellan ledarhannarna och sedan går gatugänget vidare ner mot 7Eleven, och till höger mot Family Bar.

Det kommer en lokal man i medelåldern dragandes på en kärra och han stannar upp, tar ut plastpåsar med vad som ser ut som matrester och häller innehållet i påsarna på trottoaren. Hos hundarna är han en välkänd figur och de följer efter hans kärra i nästan i en minut innan de stannar upp och återvänder för att nosa och sniffa och sedan börja tugga på gratiskäket.

   Men det finns en hund, en gråblandad jycke, med vad som en gång var hyggligt långa bakben, som inte tar sig någon brådska. Nyss jagade han efter matkärran med tungan hängande efter munnen, nu försöker han, det ser ut som en han, jobba sig tillbaka där fodret lämnades från första början. Men det tar sin tid eftersom han är förlamad i underkroppen. Han släpar sig fram med frambenen och bakbenen släpar längs asfalten, det får honom att se ut som han har en puckelrygg. Ryggraden är av. Han når fram till den första mathögen, och börjar hugga åt sig, och de andra hundarna lämnar honom märkligt nog i fred med sin egen mat medan de samsas åt att äta kring de andra högarna.

   Han kan mycket väl ha varit en alfahanne innan han blev påkörd.

   Den dagliga kamp han går igenom nu på sina sista sinande krafter, är helt annorlunda än det förra livet som han bara kommer ihåg i flashbacks som han inte riktigt förstår. Men han verkar i alla fall mindre desperat nu när han nu hugger in på ett riktigt skrovmål.

Jag går in i rummet och det är kallt, det är bara nio på morgonen men för en timme sedan satte jag AC:n sexton grader och det är nu det kickar in. Pam ligger under dubbla filtar. Jag tar min väska och Pam far upp, hänger sig runt min hals och säger, Don't go. Hon fäller en tår, och jag känner mig som en skurk när jag tänker att jag också skulle kunna fälla en tår, men då skulle det vara över stackars Puckelrygg.