osmoala

Eftersom Pattaya av många anses vara en av världens häftigaste partystäder var det kanske bara symptomatiskt för mitt allmänna beteende att det var här jag tillbringade några av mina präktigaste perioder under resorna.

Jag bodde på Lido Grand som vanligt och nu fick jag en liten lägenhet mot baksidan av hotellet, och det var ju mycket bättre än de små tvårummare jag hade haft tidigare här, som alla hade blickat ner mot Third Road, med sin tunga trafik under dygnets alla möjliga timmar.

Här kunde jag se ner i poolen – okay, den var njurformad – som flankerades av solstolar och höga palmträd. Ett av träden nådde nästan upp, ett par meter från mig där jag stod på tredje våningen och funderade på vilket jag skulle välja om det bröt ut en eldsvåda i korridoren, ni vet en sån där häftig brand som kan få temperaturen att stiga upp till femhundra grader på ett par minuter – palmen, eller att hoppa rakt ner i den två meter djupa bassängen?

Jag tog den lätta vägen ut och bestämde mig för bassängen, men det var något inom mig som hindrade mig från ett provhopp.

Jag ställde väskan, bytte om och gick till gymet som låg vägg i vägg med Lido.

Det såg likadant ut som det hade gjort sist, hantlarna och de fria vikterna var på bottenplanet, tillsammans med en del stora maskiner där du hängde fria fria vikter för motståndet, och en trappa upp stod träningsmoduler uppställda som bara väntade på att få dig att bita ihop för att inte skrika av smärta när du tog ut dig på de tre fyra sista repsen. Det där hade inte med mig att göra för jag var ju här endast för att motionera lite smått. Men sedan skulle det bara dröja ett par dagar innan jag började med Andriol-kapslar som jag köpte upp mig på hos en tillmötesgående ung kvinnlig apotekare.

”Då behöver du också det här”, sa hon och pekade mot hyllan bakom sig där proteinburkarna stod uppradade. Hon ville sälja, men jag tackade nej, just nu.

”Maybe later.” Jag ville satsa på den högproteinkost av ägg, kyckling, fläsk och nöt som serverades för en spottstyver av alla restauranger på alla gator, dygnet runt.

Mer om detta senare.

Även om gymet var sig likt var det andra människor här nu. Den trevliga kroatiskan som stod i kassan för åtta månader sedan var inte här. Inte heller den biffiga norrmannen med sina sextiofemkiloshantlar. Till och med ryssarna var utbytta mot nya ryssar och de här nya ryssarna var, om möjligt, ännu bitigare än de förra. Har de upptäckt ett nytt superpreparat? – kunde jag tänka, för de här killarna såg ut som datoranimerade bad guys i en superhjältefilm.

En ryss körde just nu ett monsterset i en bröstmaskin, det var mer vikter än jag kunde räkna till, han reste sig och måste ha sett min undrande min för han log och blinkade med ena ögat.

”Hello”, sa jag och han nickade tillbaka, körde ett par tunga hantlar för axlarna för att ha något att göra medan han vilade och gick tillbaka till maskinen och körde ett par tunga set till.

Och maskinerna såg heller inte ut som att de var att leka med. En av kolosserna var över två meter hög, den såg farlig ut med sitt järnskelett och handtagen som såg ut som armar, redo att ta ta tag i dig, ruska omkring dig för att strax kasta in dig i ett hörn, som i en digitaliserad scen i Transformers. Men det enda den egentligen gjorde var att du kunde köra dina lats i den, ni vet, översidan av ryggen.

Det tog bara en dag så var jag tillbaka i det här lättsamma livet igen – en tiokilometersrunda längs Beach Road fram och tillbaka, hem för frukost och sedan ett pass på gymet, antingen på förmiddagen eller senare på dagen, eller ibland både och. Jag drack mängder med vatten, sodavatten och elektrolyter i hettan och gick gärna och käkade på matmarknaden där jag alltid beställde friterade kycklinglår och sticky rice. Det var kanske inte supernyttigt i längden men det var väldigt gott och kostade bara den dryg tia för ett kvällsmål. Det var ett gott liv, tänkte jag – och även om det var ett sunt och nyttigt liv, kanske till och med lite präktigt, var väl ändå huvudsaken att det fick mig att må bra, eller hur?

Fast, vissa dagar var ju inte så präktiga. Jag hade precis avslutat ett femdagars träningspass och hade några öl i kylen. Jag klev in i hissen tillsammans med en kvinna av persiskt utseende. Hon såg med sin raka hållning och halvt beslöjade blick ut som Shezerade, sagoberättarskan i Tusen och en natt, och hon skrattade åt min tvetydiga fråga när jag tryckte på knapparna:

”How far do you go?”

”I go to the swimming-pool.”

”Me too. Jag ska bara hämta min ukulele och ett par öl så kommer jag till poolen. Vill du ha en öl?”

”Okay.”

”Bra. Jag är där om fem minuter. What's your name?”

”Shanaz,”

På kvällen gick Shanaz och jag ut på stan. Hon var en trevlig medelklassiranska från Teheran, några år yngre än jag, som var här på en treveckors semester med sin syster och hennes man. Mannen hade tidigare bjudit på saffranskryddat ris som han kokade över ett öppet kärl vid poolen. Jag tuggade på det utmärkta riset och han sa:

”Talibaner och IS har helt missuppfattat budskapet inom islam. De är bara ett gäng banditer.”

Hon hade också runners på fötterna och hon höll ledigt jämna steg med mig. Var det tack vare massagen? Vi hade druckit öl hela eftermiddagen men eftersom hon kunde ta sin drink som en hel karl påverkade det inte hennes gång och hon tog täten vid de av människor myllrande matstånden som osade av wokgrytorna, och alla gatuaffärerna där lokalbor och turister trängdes för att handla allt från tazers, bedövningspistoler ni vet, till kopierade märkessolglasögon, innan vi strax var framme vid Walking Street.

Här var det samma larm som alltid.

Det var eldkastarshower, trollkarlar, häftiga stunts med hip-hopkillar och en ständig flod av ryskor som styltade fram på sina högklackade skor medan deras män, med guldkedjor kring halsen lystet kastade blickar på alla lady boys som trafikerade den här gågatan.

Och det var ju faktiskt sant, det var många kvinnor som försökte sig på att vackla framåt på high heels men det var väldigt få som klarade av det. Men jag har aldrig sett en katoy, en lady boy gå fult på ett par högklackade skor. De måste ha studerat den här praktiken väldigt ingående eftersom de tycktes glida fram där de strosade fram och tillbaka på Walking Street. Och jag gillade dem. Ja, jag gillade deras stil. Jag kände av en viss samhörighet med dem. De led kanske av samma utanförskap jag har känt av i hela mitt liv.

Nästa morgon var jag på banan igen. Det var en tiokilometerspromenad i ett hyfsat tempo längs Beach Road. Klockan var halv åtta på morgonen.

En kvinna slog följe med mig under några steg. Hon hade en blick som var varken grumlad av alkohol eller droger så vitt jag kunde se, tvärtom såg hon fräsch ut för att vara en av damerna på promenaden.

”Where you go?” undrade hon.

”I exercise.”

”I make you exercise – hah hah haa!”

Hon var kanske för gammal för sitt jobb, hon måste vara närmare trettiosju.

Jag köpte de vanliga grejerna på Friendship Supermarket, ugnsvarm baguette och cheddar, och tillbaka på rummet vaknade Pam upp.

”You're okay?” undrade jag.

”Yes, I'm okay”, svarade hon med grusiga ögon.