osmoala

”Det verkar inte vara så många som här på landsbygden satsar på sina egna individuella livsprojekt, utan man lever i en harmonisk symbios med familjen släkten och vännerna. Och det är kanske därför som ett äktenskap ofta håller hela livet?”
   ”Ja, för dom som stannar kvar här är det förmodligen så”, svarade Ted.
   Vi satt på Lotus, en indisk restaurang här i Muang Ngoi och tittade på barnen, tupparna och hundarna som sprang runt benen på de lokala och det fåtal turister vid den här tiden på året som släntrade längs den grusade huvudgatan.
   Det kändes bra att vara tillbaka här även om tiden egentligen inte var den rätta.
   ”Det här är den sämsta tiden på året att komma hit,” sa Ted, ”vädret är helt okay fram till februari och sedan nu i mars bränner man av risfälten, och det startar en massa skogsbränder så himlen är alldeles grå.” Jag tittade upp i skyn och han hade rätt, det låg ett täcke av sotpartiklar över oss och dagen var gråmulen. Men solnedgångarna kunde vara helt fantastiska när det sotiga diset filtrerade kvällssolens strålar, med den purpurvioletta solnedgången som redan TS Eliott beskriver under industrialismens utveckling i början av nittonhundratalets London. Solnedgångarna hade aldrig varit så vackra tidigare, menade Eliott, innan röken från fabrikernas skorstenar filtrerade solstrålarna och gav upphov till en dramatisk, färgsprakande effekt som han i det långa poemet The Waste Land, kallar the violet hour – timmen innan solnedgången.

Jag skrev en ny låt tillsammans med Luci. Hon lät bara lät bättre och bättre och ibland tycktes hon vara helt självspelande. Jag dunkade fram den gång på gång tills jag kunde den utantill, där vi satt på trädäcket med utsikten mot floden, med Black Lion, cola och is i glasen. We gotta run away… Det var Frank, Ted och jag, och ibland satt Joy, ägaren till dessa välstädade bungalows tillsammans med oss. Vi bjöd på whisky och han bjöd på lao lao.
   ”Ted berättade att din fru är sjuksköterska”, sa jag till Joy.
   ”Ja, det var hon tidigare. Och jag studerade medicin i Vientiane i sex år.”
   ”Så, du är läkare?” Ted hade sagt det men jag frågade i alla fall.
   ”Ja. Men bara i Laos”, sa Joy ursäktande för han var en ödmjuk person. ”Jag jobbade åt regeringen i sex år, men nu tar vi hand om det här guest houset.”

Det var två läkare till som satt med oss ibland, de två tyskorna. I alla fall sa de att de var läkare men jag visste inte hur det var med den saken. De doktorer som jag brukade träffa kunde ibland klä sig som luffare eller städtanter, och en polsk överläkare brukade ha samma outfit av röda nylonstrumpor, snäva kjolar och genomskinliga blusar som flickorna på the red light district. Men de hade alltid något. Det kunde vara det självklara kroppsspråket eller den stadigt klara blicken. Den ena av de tyska läkarna kom från Mongoliet från början och hon hade något. Det fanns en humoristisk underton i hennes sätt att betrakta människorna och omgivningarna, som att hon inte tog allting på helt och fullständigt allvar. Men den andra hade en undvikande, stirrande nervös blick och jag undrade hur det kunde vara möjligt att ställa en diagnos på en patient när doktorn helst blängde i golvet hela tiden. Men kanske gick hon in i rollen, när det behövdes. Eller, kanske hade hon nyss separerat från ett långt, traumatiskt förhållande? Jag visste inte, men hon såg ut som att hon hade blivit illa behandlad av en svartsjuk pojkvän, för det fanns ingen musik i henne.
   Det fanns ingen annan här som spelade något musikaliskt instrument och jag tänkte att det hade varit roligt med någon som tog fram en gitarr och helt enkelt sa, one, two, three, four…
   Men det gick ingen nöd på oss. Medan Ted var upptagen med att stänga sitt guest house över sommaren gick Frank och jag till dalen och den lilla byn Ban Ba, där en bungalow kostade runt sju svenska kronor natten, och vi gick nedstöms längs floden till en Amok-by där allting var rent och välstädat. De sålde ingenting och vi hade ingenting att ge dem, men jag gav ett halvt paket cigaretter till byhövdingen och han log glatt, satte samman händerna och sa: ”Jai kop!”
   ”Det här var den bästa byn”, sa Frank på vägen tillbaka. ”Det var äkta och dom ville inte sälja på oss en massa skit.”

Vi gick in i grottorna som låg några hundra meter upp bakom buddisttemplet, och fem meter in i grottan var det svart som i en kolgruva. Damen från Nya Zeeland hade en pannlampa som spred ett starkare och tryggare sken än den lilla ficklampa jag hade tagit med mig och vi gick längre och längre in i grottan som förde oss vidare efter varje krök. En spindel, stor som en manshand, pilade snabbt förbi våra fötter. Det var kanske länge sedan den hade sett dagsljus för nu var vi säkert hundra meter in i grottsystemet och det kompakta mörker som omgav oss, förutom lyset från våra batterilampor, ökade känslan av isolering och otillgänglighet. Vi klättrade uppför lodräta väggar och ner för lika lodräta väggar och tunneln verkade fortsätta för evigt och luften blev allt kallare för varje meter. Nu är jag av naturen ingen ivrig grottforskare och började efter en stund kalkylera hur vi skulle ta oss tillbaka till det disiga solljuset som utgjorde ett välkomnande alternativ till de fuktblanka grottväggarna och de i mörkret lurande, långbenta spindeldjur som säkert trivdes här långt bättre än vad jag gjorde med de ökande attacker av klaustrofobi som ansatte mig med än kortare intervaller. Vi tog oss ut igen och klättrade upp till utsiktspunkten där vi kunde se hela byn och floden nedanför. Det var en anslående syn. Det var storbladiga palmträd runt och i hela byn och den gula raka sträckan av grus visade var huvudgatan gick och någonstans, längst bort och till höger mot floden låg våra bungalows. Men de var osynliga under de prunkande palmbladen. En annan gul linje gick mot dalen som låg mellan bergen som tornade upp sig. Majestätiskt? Ja, varför inte.
   New Zeeland-tjejen sa att hon skulle ner igen för att kanske kolla hur långt hon kunde komma in i grottan och jag sa att du är en riktig grottkvinna.”
   Ha haa! Well, egentligen funderar jag på att gå tillbaka till byn, dricka en öl och fundera på vad jag ska göra härnäst. Byarna i dalen eller byn längs floden – vad tror du?”
   ”Byn längs floden är mer exotisk. Men jag gillar också dalen – med bergen runtomkring.” Som vanligt kunde jag inte bestämma mig när någon frågade mig om vad som var bättre eller sämre. Det var länge sedan jag slutade rangordna upplevelser. Utom när det handlade om böcker.      

Eftersom min avancerade litteratursmak gjorde det svårt för mig från att läsa vilket skräp som helst blev jag glad när jag i Teds bokhylla hittade en historia av en av mina favoriter av science fiction-författare, nämligen Harry Harrison. Den heter The Stainless Steel Rat for President. Jag hade tidigare läst Stålråttan slår till igen och annat av Harrison, och historierna går i den genre inom SF som kallas space opera och inte så sällan handlar de om en hjälte som åker omkring i universum och räddar planeter från galna diktatorer som opererar genom korrumperade politiker, fega byråkrater och en skurkaktig poliskår. Nationer som alltså inte är helt olika en hel del länder i vår egen samtid.

”Jag gillar science fiction”, sa Lisa och läste på baksidan av Stålråttan jag precis hade lånat av Ted.
   ”Jaså?” Hon steg genast ett par pinnhål i mina ögon. ”Jag läste om en undersökning som visade att människor som läser science fiction har mer fantasi och är mer kreativa än annars – och sedan dess har jag varit fast.”
   ”Hahahaa, oh yeah… but I can actually believe it.” Hon såg inte ut som att hon tog mig på fullt allvar och det var ju inte meningen heller. Hon var från Los Angeles och därför trodde hon på allting och ingenting.
   Vi satt på Martin’s Pub i Luang Prabang som Ted drev tillsammans med sin fru och ett par anställda. Han tänkte hyra ut sitt guest house i Muang Ngoi och bo här i några år till innan det var dags för Nimit, hans och Lees son, att börja skolan och Ted ville att han skulle göra det i Sverige. Nimit kom ut till vårt bord och Lisa strålade: ”Look at him – he’s so beautiful!”
   Lisa hade firat sin femtioandra födelsedag dagen innan, och vi hade åkt ner från Don Kiaw, där båtarna från Muang Ngoi ankrade. Växellådan på minibussen hade krånglat så vi kunde bara köra på treans växel vilket gjorde att resan tog tre över timmar i stället för de vanliga två och en halv.
   ”Det betyder att du är född samma år som jag. Jag är född i råttans år, och det är du också”, sa jag och strök hennes överarm. Det var ett manipulativt sätt att testa hur någon kände inför dig. Hon drog inte armen åt sig. Men hon hade ett klockslag att passa – hon skulle flyga till Hanoi klockan fem.

På kvällen satt Frank och jag i trädgården till vårt guest house med en flaska Black Lion. Jag hade Luci i knät och spelade några låtar. Klockan var mellan tio och elva på kvällen men den arga tyska kvinnan på andra våningen hade bestämt att vi skulle gå och lägga oss. Hon kom ut och blängde surt ner på oss med händerna på räcket. ”Jag vill sova nu, så jag beordrar er att gå och lägga er!”
   ”Nej.” Jag var trött på hennes gnälliga röst. ”Jag beordrar dig att gå och lägga dig – gör det nu!”
   ”Du beordrar mig att gå och lägga mig?”
   ”Ja. Gör det nu så slutar vi med musiken.” Jag var på ett generöst humör.
   Hon försvann in på sitt rum och jag lade undan Luci. Men sedan hade Frank och jag tydligen alldeles för roligt för vi skrattade till emellanåt, och tyskans pojkvän kommer ner för trapporna, en spenslig grabb, styrd av sin dominanta flickvän som åter igen står på balkongen, riktar nu ett pekfinger åt mig och säger: ”Min flickvän sa till er att gå och lägga er, men ni gjorde inte det så nu säger jag till er – gå och lägg er.”
   Han såg inte så tuff ut när han stod och pekade med ett skakande finger åt oss, för det var nämligen så att varken Frank eller jag såg ut som några sötnosar, speciellt efter en flaska Black Lion. Frank bröt ut i en ohejdbar skrattattack. Jag torkade själv mina ögon för jag tyckte synd om grabben: ”Ge oss fem minuter så blir det tyst sen”, erbjöd jag. ”Nej – jag vill att ni går och lägger er nu!”
   Det finns något med kompromisslösa människor som kräver saker för egen del utan att tänka på andra, som får mig att gå igång, och jag måste ha gett honom blicken, för tysken backade fram till trappan och upp till rummets säkerhet med dubbla lås. Jag tror att han till och med backade upp för trappan.
   Senare sa jag till Ted: ”Jag provade den här blicken på honom, vill du se den?”
   ”Ja, gärna.”
   Jag kisade till med ögonen för ett ögonblick, men kanske fick jag inte till det helt rätt eftersom Ted gapskrattade, slog sig på knät och sa: ”Oh, man, inatt kommer jag inte att kunna sova en blund.”

Frank tog bussen till Vang Vieng. Jag gjorde en runda på huvudgatan och träffade den tyska doktorn. Hennes mongoliska kollega hade rest tillbaka till Bangkok och vi var båda ensamma i denna stad.
   ”Jag hörde dig spela igår på hotellet”, sa hon.
   ”Va?” Frank och jag hade flyttat till ett annat hotell som Ted hade rekommenderat, men tydligen hade Luci penetrerat väggarna på kvällen när Frank och Ted och jag tog en drink inför kvällens middag. Och doktorn hade bott på samma ställe, förmodligen samma plan, på den andra våningen.
   ”Jag visste inte att du bodde där.”
   ”Jag flyttade i morse, för det luktade från toaletten.”
   ”Jaså?” Jag hade inte alls det problemet. Kanske flyttade hon för att jag och Luci hade så roligt tillsammans?
   ”Nej, inte alls, jag tyckte om det. Men jag ville ha ett bättre rum för mina sista dagar här och nu har jag en balkong.”
   För en gångs skull såg hon försiktigt glad ut. Men hon var så grå att jag var rädd att hon skulle göra mig deprimerad om jag umgicks med henne för länge så jag pekade tvärs över gatan, ”Oh, kolla – dom säljer solglasögon där, och jag behöver ett par… well, have fun!” Jag vinkade och gick över och köpte ett par stadiga shades för trettiofem kronor. De var utmärkta för de släppte in precis lagom med ljus. Jag kunde själv välja vad jag ville titta på och vad jag ville undvika att se.

På Martin’s Pub fanns det bland annat utsökta baguettes med tonfisk, goda buffalo burgers och en härlig kyckling i kokosmjölk som Lee lagade till. Jag tog en öl och Ted sa:
   ”Idag kommer det en svensk som fixar bärplockare till Sverige från Laos. Han har gjort det i åratal med thailändare och nu kör vi en testsäsong med folk från Laos.”
   Jag hade läst i Aftonbladet om thailändska bärplockare i de norrländska skogarna som fick ingenting eftersom arrangören stack iväg med pengarna.
   ”Den här killen är trovärdig. Han har hållit på med det här i tjugo år och han har en massa andra verksamheter som han inte bara kan sticka ifrån.”
   ”Och vad är din del i det hela?”
   ”Det behövs någon som arrangerar det härifrån. Dom har med sig egna lokala kockar som ser till att plockarna får den mat dom är vana vid. Och dom gör närmare hundra tusen svenska kronor var på en säsong – vilket ju är en smärre förmögenhet här.”
   Ted hade sina entreprenörsfingrar i olika aktiviteter här och hemma i Sverige – eftersom han pratade flytande thai tolkade han åt polisen och i rättegångar hemma; han översatte åt SVT och kvällstidningarna och de kallade honom thailandsexpert i artiklarna. Ted skrattade åt det hela: ”Jag är ingen expert, men medierna tror det, så dom betalar mig faktiskt rätt hyfsat, och ibland är det ett jobb på bara tio minuter.”

Jag satt vid floden och läste i Stålråttan och tuggade på en tonfiskbaguette som jag sköljde ner med det utmärkta Beerlao. Både Frank och Ted hade sagt att det fanns pengar att tjäna i musikbranschen. ”Du behöver inte stå själv på scenen”, sa Ted. Du skriver låtarna och tjänar pengar på royalties.” De skrattade förmodligen åt min blygsamma affärsidé: ”Jag tänkte mig mer som en verksamhet där du ringer och beställer en låt och får den framkörd inom tjugo minuter. Som en pizzabutik som kör med home delivery.”
   Men de hade säkert rätt – de största svenska låtskrivarna som skrev åt Robyn, Lady Gaga och Madonna tjänade miljoners miljoner. Och, kaxig efter min senaste låt tänkte jag att jag var värd minst lika mycket. Men hur skulle det gå till? Jag var en usel entreprenör.
   Och jag undrade vad som hände med den vackra italienskan Simona som jag hade träffat i Chiang Khong, hon som skulle upp till grottorna i norra Laos. Jag kände av hennes närvaro här i Luang Prabang. Hon fanns förmodligen här, någonstans, men jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till henne om jag träffade henne på The Night Market, dit alla gick förr eller senare. Kanske skulle jag komma på något.

                                                     I lust och nöd

                          En lunchpjäs i en akt för människor som har bråttom.

 
Hon: Älskling, vad bra vi har det tillsammans, du och jag. (Hon kramar hårt hans hand.)
Han: Ja det har vi verkligen, älskling. Du och jag. (Han kramar hennes hand, ännu hårdare.)
Hon: Aj, vad fan gör du? (Hon ger honom en örfil.)
Han: (Slår ut två av hennes framtänder.)
Hon: (Skrikande) Jag vill skiljas – nu!

                                                           (Ridå)

Tillbaka i Chiang Mai, på Nuanpranee House. Max var här och det var Paul och Robert och Pascal också. Pascal var från Paris, han bodde ihop med en thailändska här i Chiang Mai men ibland tog han ledigt från henne och flyttade in på Nuanpranee, och då passade han på att tillbringa dagarna med en öl i handen. Robert sa:
   ”Det var en del saker som förändrades efter att du åkte härifrån.”
   ”Jaså?”
   ”Ja, det var en annan känsla. Chloe blev mer rastlös – hon slutade men yogan och med sina gitarrlektioner, och efter några dagar bestämde hon sig för att åka härifrån.”
   ”Jag var i kontakt med henne på Facebook nyligen. Hon flög tillbaka till Europa senare. Hon är i Marseille nu. Sedan skulle hon tillbaka till Skottland.”
   ”She is a bit hyper but she is a really nice person.”
   ”We all are.”
   Paul sa samma sak: ”Everything changed after you left – it was not the same.” Jag var glad att höra att de här trevliga människorna hade brytt sig om min blygsamma närvaro på det här hotellet där vi hade utgjort ett sammansvetsat gäng av långliggare.
   Max hade varit i Laos i sex veckor. Han och hans dotter Harmony hade bland annat bott hos Ted i Muang Ngoi. ”I loved it!” sa Max. ”Ted är en fantastisk person och hans historier är väldigt underhållande. Så, nu vet jag allting om dig och din bror.” Han hällde upp en ny stadig drink åt sig själv. ”Den här killen har ett dåligt inflytande på mig”, sa han till Harmony som skulle flyga tillbaka till staterna nästa dag.
   ”Det kunde vara värre”, sa jag. ”Det kunde vara min bror som sitter här.”  

Jag återupptog mitt liv med promenader runt vallgraven med runners på fötterna, med biljardkvällarna på Happy Bar och spelkvällarna med Tom och grabbarna på CU-Bar. Jag älskade det här lättsamma livet för jag var förstås en av de lataste människorna jag kände.
   Jag läste i Isabelle Allendes City of the Beasts, som Robert lånade mig och jag förvånades av det lättsamma språket som samtidigt var enkelt och fullt av karaktär. Jag köpte ett par högtalare till datorn på Pantip Plaza och Robert lånade dem, och när jag gick förbi foajén satt hela gänget där, drack Sang Som och i alla fall såg Robert högtidlig ut när han lyssnade på en mässande röst på spanska som dånade ur högtalarna kopplade till hans dator. ”Vad är det?” frågade jag Robert. ”Det är en revolutionär poet. Han är från Kuba men han använder en del argentiska slangord.” Jag kom ihåg att Robert var socialist och att han hade sagt att i Texas höll han tyst om sina politiska åsikter. Det var säkert en bra idé.

Några nya människor hade flyttat in; det var Frank, den glade tjecken och det var Willy från Österrike. Där var det mycket väsen för ingenting. Willy söp sig full på Chang det första han gjorde på morgonen, han spädde ut sina öl med färskpressad apelsinjuice och han sög på sitt blask och tog god tid på sig med att berätta om hur nyttigt det var. Sedan framåt lunchdags brukade han bråka med Dang om någon småsak innan han gick in på sitt rum för att sova sig genom eftermiddagen.
   Jag kom ut från mitt rum och Willy gick förbi. ”Varför är du på väg in på ditt rum?” sa han. Jag måste ha sett frågande ut för han sa: ”Jag bara skojar.”
   ”Ja, och det var inget dåligt skämt heller.” Men jag funderade på vad som var så roligt med det hela… jag kommer ut och han frågar varför jag är på väg in. Jag var tvungen att ödmjukt erkänna att mitt sinne för humor lämnade en del övrigt att önska.
   Vi satt i foajén och genom någon underlig association började Willy plötsligt prata om horoskop: ”Jag är född i lejonets tecken men enligt det kinesiska horoskopet är jag orm. Det är en väldigt bra kombination.” Han upprepade självmedvetet – ”Det är en väldigt bra kombination.” Jag visste inte hur det var med den saken – hans stripiga hår hängde i blöta tester över den flottiga pannan där nya kvisslor och blemmor ständigt ersatte gamla; den golfbollsknottriga portvinsnäsan lyste som ett stoppljus och han stapplade fram på sina spinkiga spindelben som om han när som helst skulle ramla ihop i en hög på golvet. Jag orkade inte berätta att jag i likhet med James Bond var född i råttans år. Mina känslor inför Willy varvades mellan en stilla medömkan och en plötslig impuls att bara springa iväg varje gång han öppnade munnen.
   Och till slut blev det så. Willy höll på med ännu en av sina ändlösa och svårtolkade monologer med sin tjocka österrikiska accent och jag nickade mot Frank. ”Let’s go”, sa jag. ”Yeah, let’s go.” Vi hämtade våra väskor. Jag sa hej då till Robert. Max hade ännu inte vaknat efter gårdagens fest tillsammans med Frank. Vi sa hejdå till Willy och han sa: ”Happy travelling!” Det var det mest begripliga och kortfattade han hade sagt under hela veckan. Tiu körde oss till stationen, vi betalade fyrtiofem kronor var för biljetterna och sedan åkte vi buss i sju timmar till Chiang Khong vid den laotiska gränsen.

”Det där är en intressant frukost”, sa Simona med en blick på min läsk samtidigt som hon med god aptit åt sig genom sin pannkaka med honung, smuttande på sitt kaffe.  Jag tog en bit av hennes pannkaka med jag var inte hungrig eftersom jag hade känt mig risig i flera dagar; det var magen, huvudet, hostan och febern, och det enda som tycktes fungera var ljummen coca-cola som jag hade skakat kolsyran ur. Det var inte direkt en optimal njutning att vara på resa i det här skicket och under natten på rummet hade jag ständigt vaknat av att jag antingen stack ut foten under täcket för att jag svettades eller drog in den igen för att jag frös. Det fanns inget mellanläge.
   Vi tittade ut över Mekongfloden där den sakta flöt fram nedanför restaurangens veranda på detta trevliga guest house som en äldre amerikan drev tillsammans med sin thailändska fru. Laos låg på andra sidan, hundra meter bort.
   ”Jag förstår inte varför en del människor inte vill resa”, sa Simona och skakade leende på huvudet. Hon var ovanligt återhållsam med sitt kroppsspråk för att vara italienska.
   ”Jag vet inte. Dom kanske vill känna sig trygga.”
   ”Ja, kanske. Så, vilket tycker du är det bästa landet i Sydostasien?”
   ”Jag vet inte det heller. Jag kan inte jämföra längre. Dom här länderna ser lika ut på kartan men det är stora kulturella skillnader. Men vad som är bättre eller sämre har jag ingen aning om.”

Men jag tänker också att själva tillvaron till stor del byggs upp av clichéer, utnötta, uttjatade fraser, men inte bara kring hur vi använder språket, utan också hur vi lever våra liv.
   Hemma är en hel del av min tillvaro uppbyggd av clichéer. Och Thailand, till exempel, utgörs idag av en massa clichéer, medan Laos och Kambodja ligger så långt efter i sitt sätt att handskas med turismen att de inte har hunnit bli lika rutinmässigt repeterande i sitt förhållningssätt gentemot de ökande skaror av semestrande utlänningar som söker sig dit.  

Men det är i språket vi hittar de vanligaste rutinmässigt utantillärda och ständigt upprapade uttrycken. En av de uslaste språkliga clichéer jag känner till är denna: Det som inte tar livet av dig gör dig starkare. Det finns något väldigt enfaldigt och djupt cyniskt i de orden. Kan någon förklara för mig vad som menas? Att motgångarna härdar individen? Jag pratade med en man som överlevde nazisternas utrotningsläger. Hade han blivit starkare? Nej, och verkligen inte fysiskt – han slutade nämligen växa när han i trettonårsåldern togs till dödslägren, och när jag träffade honom för ett par år sedan var han inte mycket längre än en och en halv meter. Gav han ett härdat intryck? Nej, han gav ett traumatiserat intryck. Jag har träffat bosnier som fått hela sina familjer utplånade av dödspatruller. Hade de blivit starkare? Nej, det verkade inte så. Däremot sa en del att de hade mardrömmar varje natt vilket tvingade dem att äta starka sömntabletter för att få någon vila överhuvudtaget. När Schwartzenegger fortfarande var guvernör i Kalifornien satt han i en intervju med Malou von Siwers, och plötsligt säger den store filmstjärnan och konservative politikern på fullt allvar: ”What doesn’t kill you makes you only stronger.” Clichéer är för människor som inte orkar komma på något eget att säga. Jag gillar Terminator-filmerna, men där sjönk han något, den gode Arnold. Och på vilket sätt anser Arnold att han själv blev starkare av att historien med hans utomäktenskaplige son samt alla hans kvinnoaffärer senare exploderade över världens medier? Jag har ingen aning.

Ett annat exempel är de amerikanska mediernas styvmoderliga behandling av tittarna för att trygga medborgarna från ett moraliskt förfall. Det bygger på en clichéartad bild av hur man vill att samhället ska se ut men som det aldrig kommer att bli. Kanske är det barnen som ska skyddas. Men i ett land där många skolor håller sig med metalldetektorer för att stoppa de vapen som det andra tillägget i konstitutionen gör så lättillgängliga från att komma in på skolorna – där det trots allt regelbundet inträffar dödsskjutningar, eleverna knaprar piller som popcorn och sitter och väntar på rasten för ännu en joint – censureras varje svordom i tv-kanalerna med ett metalliskt ´beep´.
   Jag skulle vilja höra det här skämtet på amerikansk TV.
   En gäst sitter hos en programledaren för en talk show.
   ”Kan jag svära här?” frågar gästen.
   ”Nej, det kan du inte.”
   ”Och jag som lovade att berätta en vits… men jag tror att jag kan göra det i alla fall. Okay, den går såhär: Three men are sitting in a bar. The first one says: ’It’s only love between two people that can bring man close to the pure extasy of god.’ The second one says: ‘What the beep does this beeping motherbeeper beeping think he knows ´bout beeping?’ And the third guy says: ‘Beep all.’”

Vi tog en långbåt över till andra sidan floden och där var det samma byråkratiska tullkaos som tidigare när man skulle in i Laos. Men, när vi sedan äntligen var inne i landet mötte vi de rofyllda och stillsamma ansiktena hos lokalbefolkningen. Det var som om de bar på en inre frid och som att de hade all tid i världen. Det fanns något tidlöst hos de här människorna och det var ingen som verkade ha särskilt bråttom någonstans.

Simona stannade kvar i byn för att senare åka för att se de väldiga grottorna uppe i norr. Frank och jag tog en tuk-tuk till hamnen. Sedan for vi nedströms i två dagar i en slowboat till Luang Prabang.

Resan från Phnom Penh till Bangkok tog femton timmar och den kostade 21 dollar.
   Några timmar från gränsen till Thailand saktade långfärdsbussen plötsligt in och vi rullade förbi en olycksplats där en liknande buss som den vi färdades i och en lastbil hade frontalkrockat. Båda förarplatserna var helt ihopknycklade och det låg bortsopat glassplitter och förvridna metalldelar i vägkanten. Det var som ett omen. Men samtidigt tänkte jag att sådana här allvarliga trafikolyckor knappast skulle kunna hända två gånger på samma dag här. Eller kunde det?  
   Jag var glad att vi hade beställt en stor buss också från andra sidan gränsen och upp till Bangkok, för minibusschaufförerna trodde alltid att de var ena riktiga cowboys.
   Men, det blev minibuss i alla fall. Det fanns inga alternativ.
   Vi låg hela tiden mellan 130 och 140 i omkörningsdelen och när solen gick ner och den fyrfiliga motorvägen som delades av en gräsbevuxen barriär mot den södergående trafiken övergick till en tvåfilig väg tycktes minibussen gasa på ännu fortare genom mörkret. Föraren gjorde ständiga omkörningar trots de mötande bilarnas desperata blinkningar med helljusen och vid ett tillfälle hade vi tre bilar i bredd som for mot oss med en hisnande fart när vi fortfarande höll på att axa förbi bakaxelpartiet på en långtradare.
   Men det var inte lättare med de bilar som inte blinkade; det var en och annan som inte hade några lysen alls och det var svårt att upptäcka dem på avstånd. När jag väl hade börjat titta på vägen som matades fram ur mörkret av strålkastarna var det omöjligt att sova, eller ens försöka koppla av, för jag stirrade som hypnotiserad mot asfalten med det framrusande mittenstrecket och spände mig under de ständiga vansinnesomkörningarna. Jag vågade knappt blunda. Det kändes som att vi bara var en sekund från döden, hela vägen upp till Bangkok.
  
Bangkok hade högsäsong med turister, det var svårt att hitta lediga rum runt Soi Rambuttri och att Ross och jag började vårt letande klockan tio en lördagskväll gjorde det inte lättare. Till slut fick vi tag i rum på olika hotell och jag duschade snabbt, bytte till någorlunda rena kläder och gick till Rambuttri Village för att möta upp med Magnus och Lotta.

Ross och jag såg den rysliga ryskan från Sihanoukville gång efter annan på Rambuttri där hon kom gående med sin dotter i famnen.
   ”Jag kan inte förstå vad hon gör här”, sa Ross.
   ”Nej, hon ser mer ut som hon är på flykt undan nåt… det är den ryska maffian”, fantiserade jag nu. Ibland försökte jag göra livet till ett drama, jag vet inte varför. Hon hade stulit en stor summa pengar från en gangster som hon hade skjutit i knät med hans egen pistol, när… sluta nu. ”Men i alla fall känns det som en svart förbannelse som förföljer mig varje gång jag ser henne.”
   Jag träffade också den trevlige och timide libanesen från Tyskland som reste runt med sin fru och som hade bott på samma hotell som jag i Chiang Mai, Nuanpranee House. Och jag gick förbi den långhårige latinamerikanen som hade bott på samma guest house som jag i Luang Prabang för mer än två år sedan. Han gick fortfarande och gestikulerade och pratade för sig själv. Och jag träffade Lois från Holland med den rödlilafärgade punkfrisyren som hade åkt med oss från Phnom Penh. Vi satt på en uterestaurang på Rambuttri med varsin kopp blaskigt frukostkaffe.
   ”Den där föraren…”
    ”Vilken idiot!” utbrister Lois. ”När han gjorde en omkörning och det kom tre bilar i bredd tänkte jag att nu smäller det. Jag hatade det och jag tänkte att jag ska aldrig mer åka buss.
   ”Jag vet, jag kände likadant. Vad ska du göra idag?”
   ”Jag ska åka till Tigertemplet som ligger en timme från Bangkok.”
   ”Min dotter har varit där. Det finns en bild där hon klappar en stor tiger som ligger och slumrar. Tänker du göra det?”
   ”Jag vet inte…”, säger Lois med en grimas samtidigt som hon ryser med hela kroppen. ”Men dom är drogade, eller hur?”
   ”Jag har också hört det men det är kanske bara snack. Jag vet faktiskt inte. Men när jag berättade om Tigertemplet för en tysk, han hade ingen humor, du vet, ibland kan man träffa på såna också,” – Lois från Nederländerna flinar till, ungefär som well tell me about it – ”sa jag att munkarna är buddister och det är tigrarna också, så det är därför dom aldrig går till anfall, och han stirrade på mig en lång stund utan att fatta att jag försökte skämta till det.”
   ”Hahahaa – well I’ve seen that before.”
   Vi vänder blicken uppåt gatan där tuk-tukförarna väntar på kunder och Lois säger att en del av de lokala verkar prata bra engelska men när du frågar om någonting annat förstår dom inte ett ord. ”Många har pratat engelska i flera år men de verkar aldrig utveckla språket. Förstår du hur jag menar?”
   ”Jag tror att dom kör med inövade fraser som är kopplade till deras business, och dom klarar sig ofta en bra bit på det, så som tycker att det räcker med det.” Jag berättar om när jag gick tillsammans med Maria från Grekland och en av tuk-tukgrabbarna kommer fram och säger: 
   ”Psst! – ping pong show? Och Maria frågade mig – vad sa han… ping pong..?”
   ”Jag vet. Jag gick förbi där igår och det var en som frågade om jag ville åka och titta på en ping pong-show.”
Jag tänker att det någonstans där finns en kommentar om thailändarens sätt att hantera sin egen nisch inom den väldiga turistsektorn, men jag orkar inte formulera den just nu. Vi betalar och går åt varsitt håll. Hon ska titta på tigrar för hon flyger till Amsterdam om två dagar och jag går för att köpa ännu en biljett.

På en sidogata utanför det stora tempelområdet går jag in på vad som kanske är den sunkigaste restaurangen i Bangkok. Den ser ut som ett apotek i mellankrigstidens Tyskland, inredningen består av enorma glasförsedda skåp i mörk trä och sätena utgörs av bänkar i samma hårda, mörkbetsade träslag som allt annat. Men sedan när jag betalar slår den gamle gubben på stort; femtio bath för det smaklösa köttet, vad det nu var för något, och det överkokta riset av sämsta kvalitet, vilket är ett klart överpris. Ölflaskan kostar plötsligt hundra bath för en ljummen Leo som han är för snål för att ens kyla ner ordentligt, och det är både hutlöst och oförskämt. Jag har betalt mer för öl i Thailand men det har varit på lyxrestauranger, och det är mitt eget fel – jag glömde att fråga om priserna innan jag satte mig och det är jag som är farangen. 100-bathmannen rör inte en min när jag frågar vad sakerna kostar var för sig; han pekar på den usla maten – fifty bath, och på ölet – hundred bath. Jag tar för säkerhets skull ett par bilder av denna exklusiva restaurang och 100-bathmannen flinar glatt in i kameran.

”Men tror du inte att du ändå kommer att träffa någon som får dig att bestämma – ja, nu får det vara nog med resandet?” frågade Lotta.
   ”Det var ett väldigt tjat om att träffa någon”, sa Magnus. ”Han får väl göra som han vill.”
     Vi satt på plaststolar vid en ambullerande bar på hjul med kulörta, blinkande ljus och spritflaskor i olika styrkor som tillfälligt hade parkerat här på Rambuttri. Och det var ingen dålig drinklista heller. Lotta hade en Pina Colada i handen och Magnus och jag höll i varsin Black Russian. Thailand var ett av få länder i världen där man kunde riskera att bli överkörd av en spritbar.
   ”Jag vet inte”, sa jag. ”Måste man bestämma sig? Jag har gjort det där och nu gör jag det här.” Men hon hade kanske rätt. Det kändes bra att ha någon att hålla i men de tillfälliga förbindelserna kunde också ibland tråka ut mig. Men det tänkte jag inte berätta för Lotta.  
   Istället sa jag: ”Vad säger ni, ska vi gå över till May’s bar och se om han har öppet?”
   Vi gick över till May’s bar som låg där den alltid låg, i den trånga gränden strax innan Khao San Road.
   May var på ett lättsamt humör fast hans förstärkare hade gått sönder. Annars var det alltid reggae på hög volym och när de döva kompisarna till Mays syster till lady boy brukade sitta här, ibland var de ett gäng på ett halvt dussin, förde de ledigt sina konversationer på teckenspråk samtidigt som den tunga basen ansatte våra trumhinnor. May bjöd på whisky som han hade blandat ihop med honung och den lille krymplingen med sina förtvivnade ben som jag hade sett redan för ungefär två år och fyra månader sedan kom åkande på sin hemmagjorda rullbräda som han knuffade framåt med ena handen samtidigt som han spelade ett munspel som han höll i den andra. Jag hade ingen växel att ge honom den här gången heller, men Magnus sträckte över tjugo bath som jag gav honom och munspelmannen skejtade vidare, blåsande i sitt instrument. Han hade utökat sin repertoar med en ny melodi.
    Magnus och Lotta hade ett flyg att passa. ”Take care of him now”, sa Lotta till May och nickade brett flinande mot mig, och vi gick tillbaka mot deras hotell där de skulle hämta sina väskor. Det glada paret från Öland åkte till flygplatsen och jag gick hem till Noi.