osmoala

”Det verkar inte vara så många som här på landsbygden satsar på sina egna individuella livsprojekt, utan man lever i en harmonisk symbios med familjen släkten och vännerna. Och det är kanske därför som ett äktenskap ofta håller hela livet?”
   ”Ja, för dom som stannar kvar här är det förmodligen så”, svarade Ted.
   Vi satt på Lotus, en indisk restaurang här i Muang Ngoi och tittade på barnen, tupparna och hundarna som sprang runt benen på de lokala och det fåtal turister vid den här tiden på året som släntrade längs den grusade huvudgatan.
   Det kändes bra att vara tillbaka här även om tiden egentligen inte var den rätta.
   ”Det här är den sämsta tiden på året att komma hit,” sa Ted, ”vädret är helt okay fram till februari och sedan nu i mars bränner man av risfälten, och det startar en massa skogsbränder så himlen är alldeles grå.” Jag tittade upp i skyn och han hade rätt, det låg ett täcke av sotpartiklar över oss och dagen var gråmulen. Men solnedgångarna kunde vara helt fantastiska när det sotiga diset filtrerade kvällssolens strålar, med den purpurvioletta solnedgången som redan TS Eliott beskriver under industrialismens utveckling i början av nittonhundratalets London. Solnedgångarna hade aldrig varit så vackra tidigare, menade Eliott, innan röken från fabrikernas skorstenar filtrerade solstrålarna och gav upphov till en dramatisk, färgsprakande effekt som han i det långa poemet The Waste Land, kallar the violet hour – timmen innan solnedgången.

Jag skrev en ny låt tillsammans med Luci. Hon lät bara lät bättre och bättre och ibland tycktes hon vara helt självspelande. Jag dunkade fram den gång på gång tills jag kunde den utantill, där vi satt på trädäcket med utsikten mot floden, med Black Lion, cola och is i glasen. We gotta run away… Det var Frank, Ted och jag, och ibland satt Joy, ägaren till dessa välstädade bungalows tillsammans med oss. Vi bjöd på whisky och han bjöd på lao lao.
   ”Ted berättade att din fru är sjuksköterska”, sa jag till Joy.
   ”Ja, det var hon tidigare. Och jag studerade medicin i Vientiane i sex år.”
   ”Så, du är läkare?” Ted hade sagt det men jag frågade i alla fall.
   ”Ja. Men bara i Laos”, sa Joy ursäktande för han var en ödmjuk person. ”Jag jobbade åt regeringen i sex år, men nu tar vi hand om det här guest houset.”

Det var två läkare till som satt med oss ibland, de två tyskorna. I alla fall sa de att de var läkare men jag visste inte hur det var med den saken. De doktorer som jag brukade träffa kunde ibland klä sig som luffare eller städtanter, och en polsk överläkare brukade ha samma outfit av röda nylonstrumpor, snäva kjolar och genomskinliga blusar som flickorna på the red light district. Men de hade alltid något. Det kunde vara det självklara kroppsspråket eller den stadigt klara blicken. Den ena av de tyska läkarna kom från Mongoliet från början och hon hade något. Det fanns en humoristisk underton i hennes sätt att betrakta människorna och omgivningarna, som att hon inte tog allting på helt och fullständigt allvar. Men den andra hade en undvikande, stirrande nervös blick och jag undrade hur det kunde vara möjligt att ställa en diagnos på en patient när doktorn helst blängde i golvet hela tiden. Men kanske gick hon in i rollen, när det behövdes. Eller, kanske hade hon nyss separerat från ett långt, traumatiskt förhållande? Jag visste inte, men hon såg ut som att hon hade blivit illa behandlad av en svartsjuk pojkvän, för det fanns ingen musik i henne.
   Det fanns ingen annan här som spelade något musikaliskt instrument och jag tänkte att det hade varit roligt med någon som tog fram en gitarr och helt enkelt sa, one, two, three, four…
   Men det gick ingen nöd på oss. Medan Ted var upptagen med att stänga sitt guest house över sommaren gick Frank och jag till dalen och den lilla byn Ban Ba, där en bungalow kostade runt sju svenska kronor natten, och vi gick nedstöms längs floden till en Amok-by där allting var rent och välstädat. De sålde ingenting och vi hade ingenting att ge dem, men jag gav ett halvt paket cigaretter till byhövdingen och han log glatt, satte samman händerna och sa: ”Jai kop!”
   ”Det här var den bästa byn”, sa Frank på vägen tillbaka. ”Det var äkta och dom ville inte sälja på oss en massa skit.”

Vi gick in i grottorna som låg några hundra meter upp bakom buddisttemplet, och fem meter in i grottan var det svart som i en kolgruva. Damen från Nya Zeeland hade en pannlampa som spred ett starkare och tryggare sken än den lilla ficklampa jag hade tagit med mig och vi gick längre och längre in i grottan som förde oss vidare efter varje krök. En spindel, stor som en manshand, pilade snabbt förbi våra fötter. Det var kanske länge sedan den hade sett dagsljus för nu var vi säkert hundra meter in i grottsystemet och det kompakta mörker som omgav oss, förutom lyset från våra batterilampor, ökade känslan av isolering och otillgänglighet. Vi klättrade uppför lodräta väggar och ner för lika lodräta väggar och tunneln verkade fortsätta för evigt och luften blev allt kallare för varje meter. Nu är jag av naturen ingen ivrig grottforskare och började efter en stund kalkylera hur vi skulle ta oss tillbaka till det disiga solljuset som utgjorde ett välkomnande alternativ till de fuktblanka grottväggarna och de i mörkret lurande, långbenta spindeldjur som säkert trivdes här långt bättre än vad jag gjorde med de ökande attacker av klaustrofobi som ansatte mig med än kortare intervaller. Vi tog oss ut igen och klättrade upp till utsiktspunkten där vi kunde se hela byn och floden nedanför. Det var en anslående syn. Det var storbladiga palmträd runt och i hela byn och den gula raka sträckan av grus visade var huvudgatan gick och någonstans, längst bort och till höger mot floden låg våra bungalows. Men de var osynliga under de prunkande palmbladen. En annan gul linje gick mot dalen som låg mellan bergen som tornade upp sig. Majestätiskt? Ja, varför inte.
   New Zeeland-tjejen sa att hon skulle ner igen för att kanske kolla hur långt hon kunde komma in i grottan och jag sa att du är en riktig grottkvinna.”
   Ha haa! Well, egentligen funderar jag på att gå tillbaka till byn, dricka en öl och fundera på vad jag ska göra härnäst. Byarna i dalen eller byn längs floden – vad tror du?”
   ”Byn längs floden är mer exotisk. Men jag gillar också dalen – med bergen runtomkring.” Som vanligt kunde jag inte bestämma mig när någon frågade mig om vad som var bättre eller sämre. Det var länge sedan jag slutade rangordna upplevelser. Utom när det handlade om böcker.      

Eftersom min avancerade litteratursmak gjorde det svårt för mig från att läsa vilket skräp som helst blev jag glad när jag i Teds bokhylla hittade en historia av en av mina favoriter av science fiction-författare, nämligen Harry Harrison. Den heter The Stainless Steel Rat for President. Jag hade tidigare läst Stålråttan slår till igen och annat av Harrison, och historierna går i den genre inom SF som kallas space opera och inte så sällan handlar de om en hjälte som åker omkring i universum och räddar planeter från galna diktatorer som opererar genom korrumperade politiker, fega byråkrater och en skurkaktig poliskår. Nationer som alltså inte är helt olika en hel del länder i vår egen samtid.

”Jag gillar science fiction”, sa Lisa och läste på baksidan av Stålråttan jag precis hade lånat av Ted.
   ”Jaså?” Hon steg genast ett par pinnhål i mina ögon. ”Jag läste om en undersökning som visade att människor som läser science fiction har mer fantasi och är mer kreativa än annars – och sedan dess har jag varit fast.”
   ”Hahahaa, oh yeah… but I can actually believe it.” Hon såg inte ut som att hon tog mig på fullt allvar och det var ju inte meningen heller. Hon var från Los Angeles och därför trodde hon på allting och ingenting.
   Vi satt på Martin’s Pub i Luang Prabang som Ted drev tillsammans med sin fru och ett par anställda. Han tänkte hyra ut sitt guest house i Muang Ngoi och bo här i några år till innan det var dags för Nimit, hans och Lees son, att börja skolan och Ted ville att han skulle göra det i Sverige. Nimit kom ut till vårt bord och Lisa strålade: ”Look at him – he’s so beautiful!”
   Lisa hade firat sin femtioandra födelsedag dagen innan, och vi hade åkt ner från Don Kiaw, där båtarna från Muang Ngoi ankrade. Växellådan på minibussen hade krånglat så vi kunde bara köra på treans växel vilket gjorde att resan tog tre över timmar i stället för de vanliga två och en halv.
   ”Det betyder att du är född samma år som jag. Jag är född i råttans år, och det är du också”, sa jag och strök hennes överarm. Det var ett manipulativt sätt att testa hur någon kände inför dig. Hon drog inte armen åt sig. Men hon hade ett klockslag att passa – hon skulle flyga till Hanoi klockan fem.

På kvällen satt Frank och jag i trädgården till vårt guest house med en flaska Black Lion. Jag hade Luci i knät och spelade några låtar. Klockan var mellan tio och elva på kvällen men den arga tyska kvinnan på andra våningen hade bestämt att vi skulle gå och lägga oss. Hon kom ut och blängde surt ner på oss med händerna på räcket. ”Jag vill sova nu, så jag beordrar er att gå och lägga er!”
   ”Nej.” Jag var trött på hennes gnälliga röst. ”Jag beordrar dig att gå och lägga dig – gör det nu!”
   ”Du beordrar mig att gå och lägga mig?”
   ”Ja. Gör det nu så slutar vi med musiken.” Jag var på ett generöst humör.
   Hon försvann in på sitt rum och jag lade undan Luci. Men sedan hade Frank och jag tydligen alldeles för roligt för vi skrattade till emellanåt, och tyskans pojkvän kommer ner för trapporna, en spenslig grabb, styrd av sin dominanta flickvän som åter igen står på balkongen, riktar nu ett pekfinger åt mig och säger: ”Min flickvän sa till er att gå och lägga er, men ni gjorde inte det så nu säger jag till er – gå och lägg er.”
   Han såg inte så tuff ut när han stod och pekade med ett skakande finger åt oss, för det var nämligen så att varken Frank eller jag såg ut som några sötnosar, speciellt efter en flaska Black Lion. Frank bröt ut i en ohejdbar skrattattack. Jag torkade själv mina ögon för jag tyckte synd om grabben: ”Ge oss fem minuter så blir det tyst sen”, erbjöd jag. ”Nej – jag vill att ni går och lägger er nu!”
   Det finns något med kompromisslösa människor som kräver saker för egen del utan att tänka på andra, som får mig att gå igång, och jag måste ha gett honom blicken, för tysken backade fram till trappan och upp till rummets säkerhet med dubbla lås. Jag tror att han till och med backade upp för trappan.
   Senare sa jag till Ted: ”Jag provade den här blicken på honom, vill du se den?”
   ”Ja, gärna.”
   Jag kisade till med ögonen för ett ögonblick, men kanske fick jag inte till det helt rätt eftersom Ted gapskrattade, slog sig på knät och sa: ”Oh, man, inatt kommer jag inte att kunna sova en blund.”

Frank tog bussen till Vang Vieng. Jag gjorde en runda på huvudgatan och träffade den tyska doktorn. Hennes mongoliska kollega hade rest tillbaka till Bangkok och vi var båda ensamma i denna stad.
   ”Jag hörde dig spela igår på hotellet”, sa hon.
   ”Va?” Frank och jag hade flyttat till ett annat hotell som Ted hade rekommenderat, men tydligen hade Luci penetrerat väggarna på kvällen när Frank och Ted och jag tog en drink inför kvällens middag. Och doktorn hade bott på samma ställe, förmodligen samma plan, på den andra våningen.
   ”Jag visste inte att du bodde där.”
   ”Jag flyttade i morse, för det luktade från toaletten.”
   ”Jaså?” Jag hade inte alls det problemet. Kanske flyttade hon för att jag och Luci hade så roligt tillsammans?
   ”Nej, inte alls, jag tyckte om det. Men jag ville ha ett bättre rum för mina sista dagar här och nu har jag en balkong.”
   För en gångs skull såg hon försiktigt glad ut. Men hon var så grå att jag var rädd att hon skulle göra mig deprimerad om jag umgicks med henne för länge så jag pekade tvärs över gatan, ”Oh, kolla – dom säljer solglasögon där, och jag behöver ett par… well, have fun!” Jag vinkade och gick över och köpte ett par stadiga shades för trettiofem kronor. De var utmärkta för de släppte in precis lagom med ljus. Jag kunde själv välja vad jag ville titta på och vad jag ville undvika att se.

På Martin’s Pub fanns det bland annat utsökta baguettes med tonfisk, goda buffalo burgers och en härlig kyckling i kokosmjölk som Lee lagade till. Jag tog en öl och Ted sa:
   ”Idag kommer det en svensk som fixar bärplockare till Sverige från Laos. Han har gjort det i åratal med thailändare och nu kör vi en testsäsong med folk från Laos.”
   Jag hade läst i Aftonbladet om thailändska bärplockare i de norrländska skogarna som fick ingenting eftersom arrangören stack iväg med pengarna.
   ”Den här killen är trovärdig. Han har hållit på med det här i tjugo år och han har en massa andra verksamheter som han inte bara kan sticka ifrån.”
   ”Och vad är din del i det hela?”
   ”Det behövs någon som arrangerar det härifrån. Dom har med sig egna lokala kockar som ser till att plockarna får den mat dom är vana vid. Och dom gör närmare hundra tusen svenska kronor var på en säsong – vilket ju är en smärre förmögenhet här.”
   Ted hade sina entreprenörsfingrar i olika aktiviteter här och hemma i Sverige – eftersom han pratade flytande thai tolkade han åt polisen och i rättegångar hemma; han översatte åt SVT och kvällstidningarna och de kallade honom thailandsexpert i artiklarna. Ted skrattade åt det hela: ”Jag är ingen expert, men medierna tror det, så dom betalar mig faktiskt rätt hyfsat, och ibland är det ett jobb på bara tio minuter.”

Jag satt vid floden och läste i Stålråttan och tuggade på en tonfiskbaguette som jag sköljde ner med det utmärkta Beerlao. Både Frank och Ted hade sagt att det fanns pengar att tjäna i musikbranschen. ”Du behöver inte stå själv på scenen”, sa Ted. Du skriver låtarna och tjänar pengar på royalties.” De skrattade förmodligen åt min blygsamma affärsidé: ”Jag tänkte mig mer som en verksamhet där du ringer och beställer en låt och får den framkörd inom tjugo minuter. Som en pizzabutik som kör med home delivery.”
   Men de hade säkert rätt – de största svenska låtskrivarna som skrev åt Robyn, Lady Gaga och Madonna tjänade miljoners miljoner. Och, kaxig efter min senaste låt tänkte jag att jag var värd minst lika mycket. Men hur skulle det gå till? Jag var en usel entreprenör.
   Och jag undrade vad som hände med den vackra italienskan Simona som jag hade träffat i Chiang Khong, hon som skulle upp till grottorna i norra Laos. Jag kände av hennes närvaro här i Luang Prabang. Hon fanns förmodligen här, någonstans, men jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till henne om jag träffade henne på The Night Market, dit alla gick förr eller senare. Kanske skulle jag komma på något.