Arthur
Kinavinden svepte in från norr och bjöd på en köldchock i en vecka men det var ingen som gnällde så mycket över den saken.
”Maybe we can see some snow soon”, sa Panda förväntansfullt där hon stod bakom bardisken på Tintin. Hon hade på sig kraftiga kängor, blåjeans, en stickad olle och utanpå den en svart väderjacka av stryktåligt syntetmaterial som fick henne att se ut som en väldigt liten dörrvakt. Jag hade på mig det vanliga, t-shirt, avklippta jeans, flip-flops och en grönrutig bandana som jag ständigt blötte ner med kallt vatten och drog åt runt skallen som ett skydd mot solen och de tillfälliga baksmällor som kunde lura runt hörnet.
”You look great.”
”Thanks! I like it's cold, so I can wear this.” Hon rundade baren, kråmade sig lite låtsat tillgjort med händerna i luften, svingade ett knyck med höften och skrattade det där skrattet som kunde vara glatt eller retfullt eller bittert, och som jag hade lärt mig tycka mycket om under de tre veckor jag hade bott här på Tintin. Hon plockade upp några glas från borden och ställde dem i diskhon.
”Your friend ask for you.”
”Who?”
”Old guy. He look like he almost die. Today he drunk...” Hon menade säkert Arthur. Jag sa inte att han var två år yngre än jag.
Hon lyfte blicken förbi min axel mot grinden ut mot Sok San Road, mot de långsamma hasande stegen i gruset. ”He come now.”
Arthur hade tjänat tio dollar på att måla en restaurangskylt och de pengarna spenderade han snabbt på en präktig fylla.
Kontanter låg honom alltid som en kvarnsten runt halsen. Jag hade frågat honom varför han inte lade undan lite till nästa dag, så att han i alla fall hade till frukost och han sa:
”Varför skulle jag spara några pengar? Jag vet inte ens om jag lever imorgon.”
Han var smal och tunn så att han såg längre ut än sina en och åttio och hans ansikte var så rynkigt och fårat att man kunde fantisera att små månbilar körde omkring där i vecken, fördjupningarna och kratrarna. Han skrattade med en tandlös mun och likt en indisk sadhu bar han omkring på sina ägodelar i en axelremsväska som rymde ett ombyte kläder och tuberna med oljefärger. Han var holländare och hade redan provat på att sova under broarna under sina år i Amsterdam. Här hade han stannat lite olagligt i över ett år.
Christian hade berättat att någon hade lånat Arthur tre hundra dollar för att lösa problemet med det utgångna visumet. I Kambodja var det så praktiskt ordnat att om man råkade stanna för länge i landet kunde man gå upp till Immigration Office, betala för sin overstay och sedan var allting frid och fröjd;
”But Arthur got drunk, and then he lost the rest of the money, so he's still fucked.” Christian hade inte tid att snacka om Arthur längre för han skulle mixa tre screwdrivers – ”He did it to himself, there's nobody else he can blame for this situation. Can you hand me the orange juice from the cooler?”
”What?”
”Right behind you – look!” Chris pekade irriterat med hela armen. Och fast jag gillade den här killen kunde han vara otålig ibland, det kunde hända att han ville att allt möjligt skulle hända på en och samma gång.
Men, det får jag i alla fall ge Arthur – han skyllde aldrig på någon annan sig själv för sina tillkortakommanden.
Arthur satte sig på barstolen, drog in en djup suck och släppte ut en pust av Mekong och Gambio.
”Jag har en bok till dig”, sa han. ”Shantaram. Ringer det en klocka?”
”Nej.” Men senare skulle jag inse att alla jag pratade med hade läst den eller var på väg att läsa den, och själv skulle jag komma att älska den fantastiska historien.
”Jag tror du kommer att gilla den. Men nu ska vi ha två öl för att fira att jag har tjänat pengar idag! Du har bjudit mig tidigare så nu betalar jag – Panda, two draft please, darling!”
Arthur tände en Gambio. Han körde ner handen i fickan och drog upp några sedlar som han tappade, han försökte fånga dem när de retfullt dalade mellan hans utspärrade fingrar och när de låg på marken försökte han nå dem genom att greppa tag i bardisken och böja sig neråt från den höga pallen. Jag tog upp dem åt honom, det var några lokala sedlar och två dollar. Han stoppade dem i bröstfickan och sa:
”Dom fattar inte värdet av det jag skapade åt dom.”
”Va menar du?”
”Skylten. En sån skylt kostar femti eller sexti dollar, men dom gav mig tio. Jag är en konstnär, men jag måste överleva så jag tar vad dom ger mig. Jag måste äta.” Han visade fram sina tomma handflator, vägde dem i luften, stirrade på de långa magra fingrarna –
”I need to work with my hands, all the time, or I will lose it.” Panda sträckte fram ölen och sa:
”He lose already, hahahaa! He lose all the time...”
”I don't lose all the time. Here...” Arthur stoppade handen i bröstfickan, sträckte sig över disken och tryckte en dollar i boxen för dricks. ”A little tip for you...” Han vände sig mot mig, ”When I still have some money left”. Han skrattade med sina sorgsna ögon och sin tandlösa mun. Han lyfte sitt glas och vi skålade.
Vi drack och jag frågade: ”What's your plan?”
”With what?”
”Your overstay. My friend, you can not stay here for ever without a visa.” Arthur hade varit med en och annan runda i det här livet och han valde sina ord om sina erfarenheter med yttersta omsorg. Han hade säkert tusen böcker i huvudet, och jag ville att det skulle gå honom väl.
Ha sa enkelt: ”Jag hamnar förmodligen i fängelse om dom får tag i mig.”
Sedan åkte jag till Battambong och när jag kom tillbaka såg jag inte till honom, och ingen annan hade heller sett till honom.
Sex månader senare var jag på Facebook med Panda, och jag passade på att fråga henne om Arthur, och hon sa:
”He is in jail. He overstay his visa for long time.”
