Annie
Fabienne var en darling. Jag hade köpt henne i Bangkok och hon skulle bli min ständiga följeslagare på den här resan. Hon var en ukulele, gult gräddfärgad med sirliga utsmyckningar vid resonanshålen där halsen tog vid och någon hade sagt vad hon tyckte att hon skulle heta, och så blev det. Fabienne hade en stämapparat, och en inbyggd mikrofon så att jag kunde koppla henne till en stärkare och spela tillsammans med andra om det skulle dyka upp ett tillfälle.
”Gillar du inte Justin?” frågade jag Annie. Hon hade precis rynkat på pannan när jag nämnde hans namn.
”I do”, svarade hon. ”Jag gillar er alla, var för sig. Men tillsammans förvandlas ni till små skolpojkar.”
Hon menade Justin, Christian och mig. Vi tre hade träffats i Bangkok, och sedan i Pattaya där de hade hunnit ifatt mig efter två dagar. Nu bodde vi på The Prohm Roth Inn i Siem Reap, en vid högsäsong turisttät stad vid Angkor i norra Kambodja.
Annie bodde på Happy Guest House som låg bredvid.
Jag kände Christian sedan förra vintern då vi båda hade bott här på samma guest house, och han hade planer på att starta upp med ett, såhär i början, försiktigt entreprenörskap någonstans i krokarna.
”Det här landet håller fortfarande på att utvecklas”, kunde han säga medan han strukturerade formerna för den mediterande buddan, en målning han skulle hänga upp här på balkongen på andra våningen på Prohm Roth där vi brukade sitta, när den tavlan sedan någon gång blev fullbordad.
”Ja. Och det är många som vill hjälpa till med den utvecklingen”, svarade jag, kanske en aning cyniskt.
”Well, I like this country and I want to stay here for a long time.”
Det var det fler som gjorde. Du träffade hela tiden på utlänningar som såg det som ett kall att skjutsa på framåtskridandet för det här landet som, det ibland verkade, fortfarande försökte resa sig efter Pol Pots patologiska fixering vid år noll, mellan 1975 och 1979.
Det var ju också en bra sak att göra, många var volontärer och ofta jobbade de som engelsklärare här.
Det gjorde Annie också. Och hon ville komma tillbaka hit igen. Och, ja, det ville ju jag med.
”Like little school boys? Really?” undrade jag.
”Yes.”
”Du tycker att vi beter oss som små skolpojkar när vi träffas?”
”I do.” Hon skrattade. Hon tycktes skratta hela tiden. Först trodde jag att det berodde på yogan, men senare skulle jag inte vara helt säker på den saken.
Vi låg vi poolen på Golden Dynasty. Om du åt och drack för minst fyra dollar kunde du ligga här och ta dina krispigt svalkande dopp under hela dagen.
Annie var från Englands sydkust, hon var egentligen yogainstruktör och som alla yogautövare var hon när som helst beredd att diskutera verklighetens natur. Hon var tre år yngre än jag och hon rörde sig som en gymnast; hon virade sitt långa blonda hår till en turban som hon höll ihop med en träpinne; hon hade plöjt igenom klassikerna och hon var den enda kvinnan jag hade träffat som sa sig ha läst alla Lee Childs historier om den råbarkade Jack Reacher som slog och dödade för att försvara de små människor som blev orättvist behandlade av arroganta maktutövare.
Jag låg och läste Fifty Shades of Gray där vid poolen. Den var skriven i presens rakt igenom, vilket ibland kunde vara nog såg uttröttande i den här värmen, och jag funderade på när det skulle börja hända något av de sadomasocistiska övningar som historien sades vara full av.
Jag hoppade i poolen, dök två längder under vattnet och kom upp igen.
”Vad tycker du om det?” undrade Annie, som hade läst alla tre böckerna.
”Det är chic-lit, tjejlitteratur. Men jag gillar karaktärerna.”
”So do I. Men det är inte så alls så kinky som vad du kanske har läst om det.”
Hon studerade sina armar. ”Jag har blivit biten igen”. Hon visade upp sina moskitobett på armarna.
”Jag trodde inte att dom gick till anfall mitt på dagen.”
”Det är en annan sort. Dom sprider denguefeber på dagen och på kvällen kommer malariamyggorna fram”.
Ingen av oss åt malariatabletter, de sades ge upphov till hemska mardrömmar och de gav ändå inte ett fullständigt skydd mot den tropiska sjukdomen.
”Det skulle inte vara trevligt om man drabbades av det ena eller det andra.”
”Om det händer så händer det”, konstaterade Annie nyktert. ”It's not like the end of the world.”
”Maybe the end of the world already has happened?”
”Yes. Maybe.”
”Det finns en fantastisk teori om tiden som en dimension”, sa jag, ” - som människan själv skapar för att bringa ordning mellan orsak och verkan. Men egentligen existerar allt som har hänt, det som händer nu och det som kommer i framtiden - just nu. Preteritum, presens och futurum är invävda i varandra, som i en gigantisk kosmisk boll.”
”Ja”, sa Annie och upprepade ett av sina favorituttryck: ”Jag vet.”
Hon sa ibland att hon kunde förutse vad jag skulle säga, jag kunde i och för sig säga detsamma om henne, och jag undrade för mig själv hur länge det skulle dröja innan våra egon ställde sig i vägen mellan oss båda.
Jag skulle senare märka att det inte tog sådär väldigt lång tid.
Annie tycktes alltid vara på ett strålande humör, speciellt när hon hade hunnit med sin yogatimme tidigt på morgonen.
Vi studerade menyn och valde Tom Yam Soup med fisk till henne och kyckling med cashewnötter till mig.
På kvällen drack jag Bacardi med coke med Kimlean, managern på Prohm Roth. Jag höll i Fabienne och spelade gamla och nya låtar. Annie kom över och som vanligt charmade hon alla med sitt glatt klingande, lättsamma skratt.
Vi tog bussen till Phnom Penh och checkade in på Flamingos vid 51:st street för tjugofem dollar natten.
Sedan dök Kurt upp. Annie och jag hade umgåtts med Kurt och hans blivande fru Kim i Siem Reap, och Kurt och jag gav oss ut på en barrunda som inte slutade förrän i gryningen. Kurt tog en tuk tuk till flygplatsen där Kim redan väntade på deras plan till Australien. Jag gick och la mig bredvid Annie och när jag vaknade hade hon hyrt in sig på ett annat rum. ”Jag har bättre saker för mig än att titta på dig när du sover hela dagen”, sa hon leende.
Vi hade besökt Security Prison 21 där fotografierna av Khmer Rouges maniska dokumenterande av fångarna som anklagades för påhittade konspirationer mot The Democratic Republic of Kamphuchea visades i tusental. Jag hade sett det förr och jag var upprörd efteråt, precis som förra gången.
”Vad kände du när du såg fotografierna?” undrade jag.
”Jag kände ingenting. Det har ingenting med mig att göra”, svarade Annie.
”Men, att de anklagade småbarn, flickor som var kanske nio år, för att vara CIA-agenter, som de sedan torterade och skickade ut till The Killing Fields för att dödas – är det inte en tragedi vad människan är kapabel till?”
”Det hände så länge sedan så att jag kan inte relatera till det.”
”Detta är nutidshistoria, det var inte så länge sedan. Dom här människorna tyckte sig ha rätt att ta livet av andra för att dom trodde på en fix idé som var skapad av Pol Pot, en intellektuell nörd som under sina studentår i Paris hade förläst sig på Marx och Mao.”
”Jag kan inte säga att det påverkade mig alls.”
”Själv föraktar jag intellektuella - ” jag var förbannad nu, ”för att dom tar in all information om omvärlden genom hjärnan och ingenting genom hjärtat.”
Det var första gången jag såg Annie titta bistert på mig. ”Intellektuella gör mycket gott här i världen”, sa hon.
”Jag vet.” Jag märkte att jag hade hakat på hennes favorituttryck. ”Men, den intellektuella analysen är som ett verktyg, som en snickare med sin verktygslåda - den är bra att ha när det behövs en såg och en hammare, men det finns ingen anledning att bära omkring på den utrustningen hela tiden, dygnet runt.”
Vi satt på en restaurang utanför ingången till SG 21, jag var inne på min andra öl och Annie smuttade på en Mountain Dew. Hon sa:
”Vad tycker du, ska vi ta The Killing Fields också när vi ändå håller på?”
Två veckor senare åkte vi från Siem Reap via Phnom Penh till Sihanoukville, som påminner om Playa del Inglès; Otres Beach, för sitt tillbakalutade strandliv; Kep, som kanske serverar de läckraste krabborna i hela världen och Kampot, med sin franska kolonialarkitektur och de trevliga uteserveringarna nere vid floden.
Men, vi hade börjat argumentera om småsaker. När jag försökte gasa satte hon foten på bromsen, och tvärtom, ja - ibland var vi som hund och katt. Eller, kanske var det så att vi var alldeles för lika?
”This is kids' stuff”, kunde jag säga.
”Yes, this is kids' stuff”, svarade hon.
Sedan var vi vänner igen och vi gick runt, hand i hand och åkte ut och tittade på sevärdheter.
Sedan började vi igen.
”It's all about you.”
”Yes”, sa hon med den självklarhet som bara kommer från den som är van att bestämma över sitt eget öde: ”It is all about me.”
”Du är aldrig beredd att göra några kompromisser.”
”Och vilka kompromisser har du gjort så här långt?”
Senare sa hon:
”Jag tar bussen till Phnom Penh imorgon.”
”Jag kanske stannar en natt till. Jag bestämmer i morgon hur jag tänker göra.”
Och ännu senare:
”Jag stannar en natt till här”, sa Annie.
”Jag har bokat en bussbiljett. Jag åker kvart i tre”, sa jag. ”Om vi inte träffas i Phnom Penh ses vi i Siem Reap, för jag har en del grejer på ditt rum.”
Jag gick och åt vid floden. Det plingade på min telefon. Annie skrev: 'Will you meet me somewhere please? I just have a couple of things to say'.
Jag gick tillbaka och träffade henne i restaurangen vid hotellet. Hon sa:
”I just want to say I'm sorry...”
”What are you sorry about?”
”I'm sorry this didn't work out.”
”I'm sorry too. But that's the way it works. Sometimes it doesn't work.”
Vi skildes åt med en lätt kram och jag gav henne en puss på kinden.
Sedan gick jag in på rummet och hämtade min lilla ryggsäck och Fabienne.
