osmoala

Phnom Penh var på dagen en hetsig, framåtlutad storstad och med några helskumma trafikregler; alla körde konsekvent mot rött, och när man svängde till vänster i en fyrvägskorsning körde man mot trafiken tills man hittade en lucka till den andra sidan. Ibland tycktes de tusentals skootrarna och stadsjeeparna komma mot dig från varje håll.
   Peter hade redan varit här i tre dagar. ”Jag hittar i den här stan som i min egen ficka”, sa han. ”Let’s go!” Han körde som en annan Rambo och jag satt bak på hans skooter, i stigande desperation, och försökte hålla fast mig så gott jag kunde.
   På kvällen förvandlades huvudstaden till ett glitter av neon, upplysta träd i alléerna och tio meter höga skyltar som gjorde reklam för det ena efter det andra.
   Det var en kontrasternas stad: på morgonen kunde du åka till Dödens fält för att uppleva de paranoida Röda Khemernas massavrättningar, dokumenterade med tusentals dödskallar och andra historiska data, och på eftermiddagen kunde du döda så många kor och kycklingar som du ville betala för, med ett urval av vapen, allt från en colt till en bazooka. Själv hade jag gjort lumpen redan för länge sedan, där jag regelbundet sköt med K-pist, AK 4, pansarskott och GRG, och det var inte sådär jätteroligt ens då.

S-21, Security prison 21, var en störande upplevelse. Det gick inte att värja sig; Pol Pots och dödsregimens härjningar för att med rekordfart genomföra den kommunistiska revolutionen i landet, utan några som helst hänsyn till mänskligt lidande, kröp under huden på dig. De hundratals, om inte tusentals fotografier av fångar, ofta ängligt stirrande in i kameran i väntan på den tortyr som oundvikligt skulle leda till deras död, fick oss turister att tysta gå genom salarna och undvika varandras blickar. Det var inga som helst svårigheter att efterfölja de ständiga skyltarnas budskap med ett överkorsat leende ansikte – förbjudet att skratta.
   Och det fanns kanske inte mycket heller att skratta åt mellan åren 1975 och 1979. Revolutionen hade deklarerat år noll; människorna som bodde i städer ansågs som parasiter och blev inom några timmar efter maktövertagandet tvingade att lämna sina hem; patienter liggande på sjukhus tvingades som alla andra att delta i dödsmarschen mot landsbygderna, där de som hade överlevt sattes för att odla det ris som regimen ansåg skulle kunna försörja landet.
   S-21 var en före detta gymnasieskola som efter maktövertagandet gjordes om till ett fängelse för att i första hand tortera oskyldiga människor på jakt efter bekännelser för påhittade, paranoida anklagelser om konspiration mot The Democratic Kampuchea. När dödandet eskalerade började dödsmaskinen att även döda sina egna; när nästa generation av fångvaktare och torterade anlände blev den förra fängelsepersonalen torterad och dödad av den nya. Det fanns hur mycket information som helst, för De röda Khmererna var även fanatiska i sin metodiska dokumentation av fångarnas livshistorier, och i att fotografera männen, kvinnorna och barnen, innan tortyren, och sedan efteråt, när de låg livlösa och döda.
   Jag vet inte just nu vad jag kan säga om det hela, men det var inte precis som att man ville sjunga och dansa efteråt.    

Peter, Damien, killen från hotellet och jag åkte ut till the shooting range. De vuxna männen blev som skolpojkar när de fick skjuta med olika vapen och jag filmade Peter med hans kamera när han stående testade en AK47 med automateld. Det var praktiskt taget omöjligt att hålla i pipan, för den drogs upp i taket hela tiden. Vi träffade en ryss, Sasha, och hans affärskompanjon från Singapore och de testade vapnen. Sasha hade hästsvans och hade tjänstgjort i Afghanistan. Nu bodde han i Japan och de båda kumpanerna fraktade bilar mellan Tokyo och Botswana. De bjöd på öl och de var hur trevliga som helst, och de hade druckna och farliga ögon.

   Damien bokade givetvis ett möte med dem på hotellet och vi tog skootrarna tillbaka, och jag hoppade av och gick tillbaka till mitt eget Guest house. Jag hoppades att Tanja hade kommit från Siem Riep. Annars skulle jag åka härifrån så fort som möjligt.

Moa hade sagt att Angkor var stort, men det var mycket större än jag hade, eller för den delen kunde ha, föreställt mig.
   ”Staden sägs ha funnits i sexhundra år, från åttahundratalet till fjortonhundra” sa hon. ”Och vid sin höjdpunkt runt elvahundra bodde det upp till sjuhundrafemtitusen invånare där." Staden måste ha varit ett logistiskt underverk - de två enorma reservoarerna försörjde befolkningen och fälten med färskvatten som leddes till staden och till odlingarna genom sinnrika bevattningssystem. När Malie och jag tidigare åkte runt den västra vattenreservoaren var den så stor att det tog en halv dag.
   Jag satt ut mot gatan på en fransk restaurang med en gin och tonic och den var så god att till och med Madonna som de spelade i högtalarna plötsligt lät riktigt hyggligt. Jag ägnade mig åt min favoritsysselsättning; att titta på folk som passerade.

Det var med en viss förvåning som jag såg Graham, australiensaren som brukade låna ut sin gitarr till mig i Koh Chang, cykla förbi. Han lade inte märke till mig, men han såg avslappnad och nöjd ut, och inte så butter och uppskruvad som han ibland var på Stone Free Bar. Jag tittade vidare, och de tre israelerna som jag brukade se på Don Khon släntrade förbi. De ignorerade fullständigt tuk tuk-förarna som leende erbjöd sina tjänster, och de tittade rakt fram, förbi tiggarna och de blinda och de benlösa och de armlösa som försökte överleva genom att sälja reseböcker om Kambodja. Det var de här arroganta och osympatiska snåljåparna som brukade hänga i timmar över en öl och tre glas.

Javisst, jag skulle ju berätta om Angkor - var var jag nu?
   Jag tyckte att de koreanska och japanska grupperna var bara för härliga. De poserade högtidligt och med allvarliga miner framför ingången till det väldiga Angkor Wat, och det var ett evigt regisserande och omgrupperande innan fotografen var nöjd. Inne på tempelområdet var det gott om turister som vandrade mellan de historiska byggnaderna; förmiddagssolen brände obarmhärtigt men det fanns gott om restauranger som sålde iskalla drycker, och maten var billig och helt okay. Det var en välorganiserad föreställning, men det var inte helt lätt att föreställa sig hur livet kunde ha sett ut här för tusen år sedan. Kanske var det för att själva området var så enormt stort? Eller för att de arkitektoniska triumferna och den jäteorganisation som fanns där för att driva denna jättestad helt enkelt utmanade det sunda förnuftet? I vilket fall utgjorde Angkor ett centrum för ett rike som omfattade delar av dagens Laos, Kambodja och Thailand; det pågick periodvis interna maktstrider och regenterna skapade monument för att hedra hinduismen och sedan buddismen, men också, inte minst, för att ära sig själva.
   I Angkor Thom lät den legendariske kung Jayavarman VII hugga ut 216 enorma stenansikten i den lilla staden Bayon för att kittla sitt uppblåsta ego och för att visa befolkningen vem det var som bestämde. Att gå runt i Bayon var som att uppleva ett historiskt science fiction-drama, nämligen1984 – Storebror såg dig överallt.

Jag cyklade tillbaka till Siem Riep och satte mig hos Tanja på en indisk restaurang. Det var som att jag hade fått en överdos av tempel och stirrande, övervakande ögon.   

”You’ve been to Angkor Wat?" frågade Christian.
   ”Angkor, what?” sa jag och försökte vara rolig.
   Jodå, jag hade varit där. Nu var jag ju inte ett tempelfreak precis, men Angkor spelade faktiskt i superligan när det kom till historiska byggnader. Och eftersom jag hade svårt att ta emot order bestämde jag mig för, när Eric talade om att jag skulle gå upp fyra för att åka till templen, att cykla dit klockan nio istället.
  
Igår åkte jag motorcykel hela dan med Malie och jag tyckte bättre och bättre om Kambodja för varje dag.
   ”Så du är internetpositionerare?” undrade jag.
   ”Det är bara en del av vad jag gör, kanske tio procent”, sa Malie och ryckte på axlarna. Att positionera betydde, om jag förstod saken rätt, att till exempel se till att din klients webbsida hamnade så högt som möjligt på Googles sökmotor.
   ”Det finns hundratals med tricks som du kan använda”, sa han och tog en klunk Woodpecker. Vi satt på en indisk restaurang och väntade på varsin Chicken Tandoori. Malie gav ett exempel: ”När du säljer något så finns det en regel att du kan använda firmanamnet upp till femton gånger i texten. Om det är fler, sätter det igång olika varningssignaler, men om det är färre än femton, eller nära femton, hamnar du högre på Googles lista.”  
   Maten kom in och den var lite, tja, sådär. Vi tuggade på den torra kycklingen som vi sköljde ner med Woodpecker som ju var en helt okay indisk öl. Malie berättade om affärsidér som han hade rörande Internet och massproducerande kineser, men som han för tillfället saknade pengar till. Vi skrattade så vi kiknade åt hans vilda planer. Jag vågar inte berätta om dem här - dels är de lite ekivoka, men också för att det är ändå ingen som skulle tro mig.

Tanja kom från Munchen och pratade en melodisk engelska, utan den där ibland lite jobbiga tyska dialekten. Hon var smart och rolig; hon hade de ljusblåaste ögon som nästan såg photoshoppade ut, men annars kunde hon lätt ha passerat som Isabella Rosselinis yngre syster.   
   ”Mitt namn får mig att låta som en rysk prostituerad”, sa hon.
   Vi satt i den djungellika trädgården till mitt Guest house med varsin laptop, uppkopplade till nätet, och skickade mail till varandra. Tanja skrattade åt det absurda i det hela: ”Om någon hade sagt för tio år sedan att jag skulle sitta i den här fantastiska trädgården och ha en konversation över nätet med personen som sitter mitt emot mig, hade jag aldrig trott att det var sant.” 

Dagarna flöt bekvämt och jag bodde i det bästa Guest houset hittills under min resa. Det ingick frukost, tvätt och cykel; rummet var spartansk lyx, trädgården var enastående, och när du blev törstig var det bara att krana kallt öl ur pumpen.
   Har jag glömt något nu? Javisst, ja - Angkor. Jag berättar om Angkor lite senare.

Efter att ha tagit ett rum på ett hotell vid Mekongfloden gick jag ut på stan för att få lite lokalfärg och blev genast utskälld av två arga hundar som morrande visade sina huggtänder. Patrick hade berättat om hundarna i Kratie: ”Det finns en massa vildhundar där som lever i gäng och dom är väldigt aggressiva, så när jag gick hem sent en kväll var jag tvungen att ha en påk i handen för att försvara mig om dom bestämde sig för att attackera.”
   Det var ju lite konstigt att när man korsade en gräns var det inte bara kulturen och språket som förändrades utan också hundarnas sinnelag. Men, kanske kunde de inte förse sig med tillräckligt med mat, för här var det smutsigare och fattigare och rörigare än någonsin i Laos, och även om de franska husfasaderna med sina rundade hörn och stora balkonger erbjöd en behaglig syn, var väggarna täckta med smuts och sot. Det fanns butiker för modekläder och mobiltelefoner - det skyltades med Nokia överallt; människorna var vänliga och hjälpsamma, men ändå, ja det var som att det fanns sorts dovhet i luften, något outtalat, som om man gick och väntade på ett efterskalv efter en jordbävning.
   När den före detta anonyme skolläraren Pol Pot klev fram i rampljuset som ledare för de Röda Khmererna aktiverades en veritabel dödsmaskin; pengarna avskaffades och bondesamhället infördes; jakten på avvikare, folk med utbildning, de som kunde främmande språk, eller de som helt enkelt bar glasögon, ledde till att två miljoner människor systematiskt avrättades eller torterades ihjäl under fyra år, mellan 1975 och 1979.
   När Vietnam gick in i landet och Pol Pot avsattes, flydde han och de Röda Khmererna till djunglerna mot den thailändska gränsen där de övergick till att föra ett gerillakrig mot den nya regeringen. Samtidigt lämnade bönderna sina åkrar och odlingar för att söka efter försvunna anhöriga, vilket ledde till att ytterligare hundratusentals människor dog av svält.
   Det var kanske detta kollektiva trauma som kambodjanerna, fortfarande tretti år efteråt, försökte återhämta sig från.
   Jag vet inte riktigt vad jag kan lära mig av den här historien, och om människans natur. Utom att kanske hatet ibland tycks vara en av våra starkaste drivkrafter?

Kratie var en liten stad och den skröt inte med mycket mer än att det gick att se floddelfiner en bit uppför Mekong. Vi hyrde moppar – ja, tekniskt sett var de väl inga moppar precis, för i Sydostasien var alla skootrar minst hundrakubikare, och de gick där efter – och körde, först söderut, genom en by där korna var lika magra som i Indien men barnen var rent klädda, där de på väg till skolan vinkade glatt och ropade: ”Hello!” Vietnameserna, som var en, av vissa, föraktad minoritet bodde på sina husbåtar på floden och levde på fisket. Vi körde norrut. Delfinerna, The Irrawaddy dolphins, var där och de kom upp till ytan för att andas, men det var för grunt för att de skulle kunna göra sina höga hopp i luften som sina kusiner i havet.
   Det hade duggat en stund och vi körde vidare och stannade i en liten by och gick runt på marknaden. Det fanns en massa saker att köpa men det fanns inte en enda kund. Även det fåtal enkla restauranger längs den grusade huvudgatan stod tomma. Vi satte oss och åt kyckling och ris, och kycklingen var god, som alltid.
   På hemvägen började det störtregna och vi frös i fartvinden. Äntligen hemma var vi lika blöta som om vi hade hoppat i Mekongfloden. Jag kastade av mig de dyngsura kläderna och klev in i duschen. När jag klev ut knackade det på dörren. Det var Peter som hade hunnit ifatt oss från Don Khon.
   Jag tog på mig regnjackan och vi gick ut, och jag hoppade över vattenpölarna med mina flip flops, som ju var det enda vettiga att ha på fötterna i det här regnvädret, och vi satte oss på ett ställe där många av de förbiresande européerna brukade sitta. Vi tog in Jack Daniels med cola och jag lyfte den akustiska gitarren från väggen, och spelade några låtar som ändå ingen hörde för det skvalande regnet. Strängarna var gamla och ärgiga, som gammal taggtråd och jag spelade tills tummen började blöda. Jag lade undan gitarren. ”Let’s have a bottle”, sa Peter.
   Vi köpte whisky och Pepsi och en hink med is, och satte oss på verandan till hotellet. Vi skålade och det var fulwhisky. Christian och Ursula kom upp till verandan, och efter en drink gick vi till en restaurang, beställde mat och Christian tog in en flaska franskt rött. ”Jag har biljetterna till imorgon”, sa han. ”Vi åker klockan sju.”

Jag hade aldrig hört talas om Four Thousand Islands förrän Maria berättade om det: ”Det är en av dom vackraste platserna på min resa och om du åker förbi där är det värt att stanna några dagar.”
   ”Vadå fyratusen öar? Är det verkligen fyratusen öar?” Ibland var mina frågor inte helt genomtänkta.
   ”Nej”, förklarade Maria tålmodigt, ”men det är en hel del öar, både större och mindre. Den största heter Don Khong, och så finns det en hel del mindre öar söderut, och det finns guest houses på dom flesta. Men, många av dom minsta öarna är bara ett par meter, så, kanske är dom fyratusen allt som allt.”
   Don Khong var arton kilometer lång och åtta kilometer bred där den låg i södra Laos, en simtur från Kambodja, på Mekongfloden som tack vare olika bifloder och tillflöden nu hade växt till en imponerande storlek, och även nu i torrperioden var den ungefär en mil bred.  

Nattbussen från Vientiane var en riktig fröjd. Det var en sleeper och jag hade inte fattat vad det var förrän jag klev ombord. Det fanns inga säten, bara tvåvåningssängar. Kanske var det meningen att man skulle ligga två och två på de smala britsarna men bussen var långt ifrån fullsatt så jag hade hela överdelen för mig själv, med täcken och kuddar och lakan. Jag förstod grejen – det var ju såhär man skulle åka nattbuss! Jag kollade på Klick på datorn, en film om en stressad familjefar som kommer över en magisk fjärrkontroll som han använder till att snabbspola förbi de tråkiga partierna i sitt liv. Den här sköna sängen på den södergående bussen som plöjde genom natten var en magisk fjärrkontroll.

Christian och Ursula var från Schweiz. Hon pratade med honom på tyska och han pratade tillbaka på franska. Vi checkade in på Kang Khong Villa. Huset var helt byggt i trä och i fransk kolonialstil, rummen var enorma och terrassen över trädgården var perfekt både för en kvällswhisky och en morgonfrukost.
   I kvällningen smög ett gäng water buffalos försiktigt in i trädgården och började beta på gräset och äta på blommorna. De såg farliga ut med sina bumerangformade, spetsiga horn, men de var rädda av sig och när du gick förbi slutade de tugga medan de iakttog dig underdånigt. Hotellägarens dotter kom och jagade bort dem, och de galopperade iväg som skrämda harar.
   Christian drack whisky tills han blev trött och gick och la sig. Ursula och jag gick och åt middag vid Mekongfloden. Hon påminde mig om Karin med sitt stilrena och öppna ansikte som ständigt sprack upp i ett spontant, smittande skratt; båda var smala med långa ben och boobjobs, och med en tofs i håret; de använde samma parfym, Eden, och de var båda sjuksköterskor.
   ”Vet du att du påminner mig om en flickvän jag hade?” Jag räknade några av likheterna. Av någon anledning tyckte Ursula att det var roligt och hon skrattade så att hon kiknade. ”Men hon var yngre?”
   ”Nej, hon var äldre.” Sa jag något dumt nu? Jag förklarade, men hon hade ju inte tagit illa upp.
   ”Såg du kvinnan som hade butiken där vi var? Hennes naglar, de var jättelånga och välvårdade. Konstigt att se såna naglar på ett sånt här ställe. De var violetta, med blommor – jag önskar att jag kunde ha såna, men det går inte för mitt arbete på sjukhuset.” Ursula till och med pratade om samma saker som Karin.
   Maten kom in och min var väldigt god. Hon sträckte över en gaffel, ”Smaka på det här.” Det var väldigt gott alltihop. Fiskebåtarnas lyktor spelade på floden som förde in en mild och svalkande bris över restaurangen. Vi satt där en bra stund, mörkret hade fallit snabbt som den alltid gör på dessa breddgrader och jag hade ingen aning om vad klockan var, och jag brydde mig inte. Men det hade varit en lång dag och jag kände mig trött nu efter maten.
   När jag gick och lade mig kastade jag en blick på mobilen för att kolla tiden. Klockan var kvart över nio på kvällen.

Kvart i sju var solen på väg upp. Jag gick till ett internetställe och kollade mina mail. Det var både dyrt och långsamt men det fungerade. Jag satte mig på verandan och beställde omelett, bröd och Lao kaffe, som var både starkt och gott. Christian kom ut med rödkantade ögon. ”Jag sov väldigt bra inatt”, sa han och skrattade hest. Ursula kom och satte sig och hon hade redan sprungit en halvmil, innan solen gick upp. ”Det är den bästa tiden”, sa hon.
   Efter frukosten tog vi varsin scooter och åkte ut på landsvägen som gick runt ön. Efter en mil fick jag slut på soppan precis utanför en butik som sålde bensin. Vi tankade och åkte vidare, över till västra sidan. Vi gjorde ett stopp och åt lunch på en veranda som sträckte ut sig över floden med Kambodja på andra sidan, bara ett par hundra meter bort. ”Såg ni alla torra risfält längs vägen? undrade Ursula. ”Det var bara ett fält som tog vatten ur Mekongfloden, och där var det tvådecimeterlånga, gröna plantor. Undrar varför inte alla gör likadant?”  
   Det var kanske för att många valde att hellre leva på resenärerna, som under turistsäsongen genererade stora pengar för en relativt liten arbetsinsats.
   Jag tänkte på vad Didier hade berättat om Koh Phangan: ”Regeringen i Thailand skickade brottslingar till Koh Phangan på sjuttitalet. De fick välja mellan att sitta i fängelse eller åka ut till den isolerade ön där de tilldelades en landbit, en landbit som de inte fick äga, men de kunde göra vad de ville med den. Så många åkte självklart ut dit. Ute på ön bildades det olika grupper – en del gav sig iväg inåt landet för att bruka jorden och en del stannade kvar på stranden, och bara latade sig. När backpackers kom och upptäckte ön, byggde dom som hade stannat kvar på stranden bungalows och dom öppnade restauranger, och dom blev snabbt väldigt rika – medan dom arbetsamma, som hade flyttat inåt ön fortfarande var fattiga.” Didier skrattade gott åt den poetiska rättvisan i historien.
   ”Jag var i Koh Phangan nittonhundraåtti”, sa jag.
   ”Jag också. Jag hade en motorcykel och körde runt på ön. Jag hade den enda motorcykeln på hela ön då.”
   ”Så det var du som var den där galningen som körde runt med en båge hela tiden?”
   ”Oh, no …”, sa Didier och flinade.

Jag satt på verandan till villan. Paul frågade var jag kom ifrån och jag talade om det. ”Var kommer du ifrån?” frågade jag tillbaka, fast jag hade en rätt bra idé.
   ”Manchester”, sa han.
   ”Det var min första gissning.”
   ”Men, jag har ingen dialekt.”
   ”Det är vad du tror.”
   Men han var okay, Paul, för han gjorde inte hela tiden det som några andra från hans hemstad gjorde – att ständigt avbryta dig mitt i en mening.  
   Paul, och Monica som kom från Schweiz, skrämde upp mig med malariahistorier. ”Tar du inte tabletter och du har ingen spray?” Frågade Monica. ”Här finns malaria överallt.” Hon hämtade en flaska med spray. ”Ta den här, jag har fler. Jag har sett Paul som har malaria nästan dö två gånger, så jag har blivit väldigt försiktig.”
   Vi satt ett gäng på våra rottingstolar på verandan och Paul trackade vänligt schweizaren som hade på sig en Che Guevara-tröja. Schweizaren skulle hem och söka ett statligt jobb.
   ”Är du kommunist?”
   ”Well …” Schweizaren drog på svaret.
   ”Är du socialist?”
   ”Ja, kanske.”
   ”Så, det enda jobb du kommer att få är som doorman – att öppna dörren för rika människor.”
   Schweizaren gillade att surfa och jag berättade om vågorna på Sri Lanka. ”Jag var ute och simmade när tidvattnet vände, och jag drogs ut till havs. Jag började crawla tillbaka och jag försökte spara mina krafter, men när jag tittade upp var jag ännu längre ut. Jag såg inte stranden längre utan det enda jag kunde se var palmkronorna. Så jag simmade allt jag orkade och när jag äntligen nådde stranden låg jag bara där och spydde upp saltvatten.” Nu satt alla och lyssnade. ”That is my worst nightmare”, sa Monica. Jag kände för att skruva till historien ytterligare: ”Och detta var i ett av de mest hajinfekterade områdena i hela världen.”
   Vi gick hela gänget till en restaurang vid floden, kopplade ihop några bord och satte oss. Christian beställde franskt rödvin för arton dollar flaskan. Han hällde upp och vi skålade.   
   Inget ont om Beer Lao, men efter alla öl var det som om att få en kyss av Gud själv.

Christian, Ursula och jag tog långbåten nedströms i två timmar till Don Khon och Don Det. Öarna var sammanlänkade av en tidigare järnvägsbro som var den enda järnväg som fransmännen byggde under sitt hundraåriga styre i landet, fram till 1953. Vi checkade in i bungalows som låg direkt vid floden. Det fanns en liten trädgård. Där brukade vi sedan sitta på kvällarna runt bordet, och colan var dyrare än whiskyn som vi spädde ut den med. Det var Christian, Ursula, jag, och Paul och Monika, som hade kommit från Don Khong, det var John, Nicki, Bill, de två tjeckerna, och Peter, som hade kommit ner efter sitt besök i grottorna.
   ”Grottorna var okay”, berättade Peter, ”men efteråt bestämde vi oss för att gå till nästa by, för det såg så nära ut på kartan. Vi gick sjutti kilometer i två dagar med packningar, inget vatten, och vi sov i djungeln. Det var ett helvete.”

På dagarna cyklade jag runt på öarna med Christian och Ursula; vi åt på de utmärkta restaurangerna, indiskt och laoitiskt (vid ett tillfälle tog jag in en Spicy Papaya Salad och den var så stark av chilin att jag hade en nära livet upplevelse); vi tittade på vattenfall och vi gick ner till den brännheta sandstranden där vi dök i den blågröna floden från klipporna, och Ursula skrattade och kallade oss sina Mekong boys. Vi tog långbåten nerför de strömmande virvlarna till platsen där floddelfinerna höll till vid den paradisiska kambodjanska lilla ön som omgärdades av en palmstrand. Vi satte oss på en klippa och tittade på när de lekfulla däggdjuren lojt simmande klöv vattenytan med sina stora huvuden och ryggfenor när de kom upp för luft. Fast de var fortfarande utrotningshotade, även om deras naturliga fiende var borta - de röda khmererna var inte kvar och kastade handgranater i vattnet.
   På hemvägen gick solen ner mellan bergen framför oss och lyste upp horisonten i ett orange sken, och det var som att naturen själv vred ner kontrasten. Vi kryssade uppströms mellan de små öarna med buskigt grön växtlighet som stack upp ur vattnet. ”Den här platsen ser inte ut som någonting annat”, sa Christian, ”du hittar det bara här.” Flockar med vita sjöfåglar kom flygande lågt i V-formation nerför floden. Det var ett magiskt ögonblick. ”Det här är den vackraste stunden under min tid i Laos”, sa Ursula. ”Jag kommer aldrig att glömma den.”

Efter frukosten tog vi våra väskor och gick ner till långbåten som väntade utanför hyddorna.
   ”Okay, let’s go and shoot a cow with a bazooka.” Fast jag skojade ju bara.

Vientiane var en tillbakalutad huvudstad där det historiskt franska inflytandet gjorde sig ständigt påmint i arkitekturen och matlagningen. Gatunamnen började alltid på Rue.
   Människorna log, som för övrigt överallt i Laos när du mötte deras blick. Jag tyckte om det, för det var som att de ständigt pejlade av omgivningen för att få en anledning till att le eller skratta. Och när du gick genom den lilla parken vid huvudgatan, där transvestiterna höll till, var de också glada, och du hörde snabbt trippande stilettklackar bakom dig och frågan: ”Where are you going?” Dessa  lady boys var överdrivet feminina i sina rörelser och sitt kroppsspråk; de var trådsmala i sina hotpants; de hade konstfulla håruppsättningar; de hade maskulina ansiktsdrag och five o’clock shadows. De hade mörka röster men de fnittrade som skolflickor även när du vänligt avböjde deras erbjudanden om massage.
  
Peter och jag gick och åt på Svenska Pizzahuset. Ted hade sagt: ”Dom kommer inte att vara dom bästa pizzorna du har ätit i ditt liv, men dom är helt okay.” Pizzorna kom in, och de var helt okay.
   ”Jag tar halvfembussen mot den vietnamesiska gränsen”, sa Peter mellan tuggorna. ”Jag vill se dom där grottorna som Bernhard berättade om.” Bernhard hade varit lyrisk över grottorna, och man kunde färdas i flera kilometer i en båt längs det enorma tunnelsystemet.
   Jag hade gjort en liknande färd i en kanot längs en flod i grottorna på Mallorca, där stalaktiter och stalagmiter lystes upp i olika färger, och med den mystiska symfonin som ljöd ur dolda högtalare var det som att färdas på floden Styx, med Karon som färjekarl på väg mot Hades. Det var nog också meningen, för plötsligt hördes det avlägsna hundskall som tycktes komma närmare – det var den trehövdade hunden Kerberos, väktaren av Hades, som skällde när det var nya själar på ingång. Själar som han gärna släppte in men aldrig släppte ut igen.

Peter checkade ut, tog sin packning och gav sig iväg till busstationen. Jag gick huvudgatan och satte mig på en uteservering mot fontänen. Jag hade inte hört den på tre veckor, men plötsligt var den där - den hårda och högljudda Manchesterdialekten, och den kom från bordet intill. Jag riktade min stol mot gatan så att jag i alla fall slapp se de bullrigt hesa skratten och de ständiga klyschorna. Jag visste att jag var fördomsfull, för jag hade också träffat många trevliga människor från Manchester.

På Full Moon Café var det gratis wifi och happy hour. Jag kopplade upp, beställde Singapore Sling och chattade med Christina, och det var lite märkligt att ha direktkontakt med någon som befann sig en miljon mil bort. Plötsligt kom Peter gående med sin ryggsäck, han var svettig och satte sig. ”Jag har gått i minst femton kilometer”, sa han.
   ”Du ser ut som du behöver något att dricka.” Han nickade. Så jag drack ur och sedan gick vi till Banlao Beer Garden.
   Peter förklarade läget: ”Jag ställde mig på busshållplatsen för att komma till busstationen men det var fel busshållplats till fel station. Jag gick hela vägen tillbaka. Shit.”
   De spelade ABBA i högtalarna.
   ”Svensk pizza, svenskar överallt, och nu spelar de ABBA”, sa Peter. ”Svenskarna tar över i Sydostasien.”
   ”Ja, det är en konspiration.”
   Peter var lite tjurig, men han lättade upp efter några kalla och sedan satt vi och flinade ikapp ett tag.

Peter åkte iväg till grottorna och jag åkte tillbaka till thailändska ambassaden, och efter två timmars väntan fick jag tillbaka mitt pass med ett färskt visum. Det var det värt, för visumet skulle komma väl till pass lite senare.
   Det hade stegvis blivit varmare hela vägen från Muang Ngoi och nu badade Vientiane i ett solsken, och det var varmt som den hetaste sommardag i Kalmar. Och varmare skulle det bli. Jag skulle åka buss i fjorton timmar rakt söderut.

Patrick hade berättat om staden: ”Det är som en fest för collegekids – dom sitter hela dagarna på restaurangerna och kollar på Friends, den där tv-serien, ni vet.” Vi gick runt i centrum och det är som en fest för collegekids – dom sitter hela dagarna på restaurangerna och kollar på Friends, den där tv-serien, ni vet.

I reseguiden South East Asia on a Shoestring (mars 2008), står följande att läsa i början av kapitlet om Vang Vieng: ”As a section of Bangkok’s Khao San Rd has been transplanted to this once sleepy retreat, Vang Vieng offers a plethora of western comforts and comatose-inducing video bars in an attempt to secure its claim on visitors.”
   Nu finns det ju mer att titta på här än Friends; det finns trekking-leder, grottorna gräver sig långt in i de höga bergen som omger staden och Nam Song-floden bjuder på både kajakfärder, och tubing – där man i flera kilometer flyter nerströms på varsin innerslang till ett traktordäck.    
   Tja, vi gjorde inget av det där, och det var egentligen konstigt hur snabbt jag blev blasé på den här stan. Även om maten var god och hyfsat billig, var allting tillrättalagt efter och anpassat till en – utan att försöka ägna mig åt kultursnobberi – konsumtionsturism, som hade förvandlat den lilla staden till en märklig variant av medelhavsländernas hotellbyar, som alltid omgärdas av höga staket, och som man inte behöver lämna en enda gång under hela sin semester. Här var det berg istället för staket.
   Upptagen som jag var av mina kritiska funderingar märkte jag knappt när Peter körde fram till restaurangen. Han gav mig nycklarna till scootern och jag brände iväg, ut ur stan, och det var klart att det var en härlig dalgång – småbyarna fortsatte en bra bit ut längs landsvägen och plötsligt var jag i Laos igen, och nu ångrade jag lite min kategoriska negativism inför den lilla staden Vang Vieng, som vänligt och med öppna armar, om även med dollarhungriga ögon, tog emot den växande skaran av resenärer. Jag körde ner till floden och där byggdes det nya bungalow-byar i ett rasande tempo. Ja, rasande enligt laotiska mått mätt.
   Jag ställde moppen och gick över en svajande gungbro. På floden, i sina gummiringar, flöt alla de som inte hade orkat kolla på Friends idag. De gled fram sakta i det bitvis, på grund av torrperioden, decimeterdjupa vattnet och de paddlade sig lojt fram med ena handen, i den andra handen hade de en grogghink, medan de försökte hålla humöret uppe och inbilla sig själva och varandra hur roligt de hade. Det skulle ta flera timmar innan de var framme vid den sista baren, som var Bamboo Bar.          

Micki var från Finland och han stod bakom baren på Bamboo Bar. Varför han stod där vet jag inte, men han kände väl ägaren. Micki berättade att han var systemvetare, men nu skulle han sälja sin lägenhet i Helsingfors och flytta till Koh Phangan, där han ville öppna eget. Han hade sin affärsidé klar: ”Jag vill ha en restaurang med olika flipperspel.”
   Vi beställde en mojito-hink och Micki hjälpte till medan ägaren krossade myntabladen tillsammans med sockret; han skar långsamt och försiktigt upp limen, hällde noga upp spriten i mätglas, och sedan, i ett utslag av generositet, hällde han tre extra droppar direkt i hinken. Peter och jag gapskrattade. Det är svårt att göra det med sammanpressade läppar samtidigt som man försöker spela oberörd.
   ”Jag försökte cykla upp till Luang Prabang”, sa Micki.
   ”Det är en farlig väg.”
   ”Jag kände det i ansiktet när jag cyklade omkull. En duktig sjuksköterska på ett apotek sydde ihop mitt ögonbryn. Jag drack Lao lao så jag kände knappt nånting.”
  
Vi satte oss runt lägerelden i trädgården, där kinesiska lyktor lyste upp grönskan, hängmattorna och dynorna. Dennis var från Holland och som alla holländare var han runt en och nittio lång. Andrej och hans kompis var från Estland, de hade varit i Australien i två år och nu var de på väg till Indien. De hade vietnamesiska trummor med sig som var stora som decimetertjocka pizzor, och Andrej sa: ”Vi slår oss ihop med lokala musiker vart vi än kommer och spelar för folk.” Han slog en sambatakt, och han var duktig. Jag tog den andra trumman och vi slog våra virvlar till den ambient som strömmade ur högtalarna.
  
Micki och jag spelade pingis i skenet av ett lysrör upphängt i bambustolparna. Vi räknade poängen på finska. Han var en trevlig kille, Micki, och även om hans skruvar gick lite hur som helst var det kul att spela, för det var länge sedan. Jag vann och ägaren ville också lira, och vi lattjade och försökte hålla bollen i spel så länge som möjligt. Det kom nya kunder och vi spelade en turnering. Jag åkte snabbt ut och satte mig tillbaka vid elden. ”Vi spelar i morgon kväll på ett ställe bredvid Q-Bar. Kom dit om du vill”, sa Andrej.
   ”Jag kommer om jag är kvar.”

Men det var jag inte. Nästa dag åt jag en tidig lunch på en indisk restaurang, en utmärkt Chicken Masala, och sedan, när det var dags, hämtade vi våra väskor och tog bussen till Vientiane.

Patrick var på ett strålande humör och vi tre gick till ett ställe och beställde kaffe som vi hällde whisky i. Whiskyn smakade som rom, och det var ingen dålig rom heller, men hur rommen smakade visste jag inte. Patrick hade på sig sin favoritskjorta och jag hade på mig min. Märkligt nog var de identiska. Ja, min var lite större då. Han hade varit två veckor i Kambodja.
   ”Jag har blandade känslor”, sa han, ”på ett sätt hatar jag stället och på ett annat älskar jag det.” Han berättade om vilka vapen man kunde provskjuta och vad det kostade. ”Jag sköt med en Kalashnikov. Tretti fem skott, fyrti dollar. Det går till och med att skjuta bazooka på en ko om man vill betala för det.”
  
Senare satt jag med Peter och Patrick och Bernhard, som hade kommit ner från Nong Khiaw, på den franska baren vid floden och ägaren bjöd på den ena Lao laon efter den andra, och han spelade ambient i högtalarna. Den gick i fyrtakt och var mjukare att lyssna på än technon, som tycktes ta över själva medvetandet med sitt bedövande och hypnotiserande beat. Ägarparet och gästerna runt bardisken dansade rytmiskt och taktfast, skrattande, med händerna i luften. ”Ägaren kommer från nordvästra Frankrike, från Bretagne”, sa Patrick. ”They are party people.”
   Det var kul att sitta med grabbarna, men för två veckor sedan, när jag var här i Luang Prabang, gick jag omkring i en hel dag och en hel kväll, och hade inte en enda konversation med någon. Paren gick hand i hand och grupperna slöt sig inom sig själva. Jag kände mig som ett skogstroll. Det var första gången det hände på min resa, och när jag berättade om det för Ted, sa han: ”När turisterna har tagit sig ända upp till Luang Prabang vill de gärna låtsas som att det inte finns andra turister där.”

Jag satt och pratade med Mali som var från Tyskland. Den svarte mannen med rastaflätor kom fram till bordet. Jag brukade se honom på stan där han pratande och gestikulerande för sig själv gick fram och tillbaka på huvudgatan. ”Kan jag få en cigarrett?” frågade han henne. Det fick han. ”Kan jag ta två?” sa han och tog för sig. Han försökte stoppa på sig hennes tändare. ”Var kommer du ifrån?” undrade han två gånger på raken. Mali talade om det. Han vände sig om och vände sig tillbaka med en ny fråga: ”Är du från Israel?”
   Föreståndaren på Guest houset gick förbi. Han vispade med pekfingret runt tinningen och flinade: ”Too much smoke.”
   Och det är förmodligen du som säljer det till honom.

Anita och Pilar åkte till vattenfallen; Patrick flög till Chiang Mai och Peter och jag tog en tuk tuk. Det högljutt skrällande och utdraget ekande högtalarsystemet på busstationen påminde oss om att detta var ett kommunistland. På lokalnivån syntes annars inte mycket av det socialistiska styret. Vi gick ombord på V.I.P – bussen för en tiotimmarsresa till Vientiane.
   Resan gick på regnhala serpentinvägar kantade av hisnande bråddjup som försvann ner i molnen nedanför bussfönstret. Jag satt över högra bakdäcket som ständigt tycktes balansera på kanten till stupet och det fanns inte ett skyddsräcke någonstans. Jag var avundsjuk på mina medpassagerare som tillsynes låg i djup sömn, behagligt bakåtlutade i sina säten. Själv stirrade jag ner i avgrunden och försökte beräkna skadeverkningarna vid en olycka. Det var hundra procents dödlighet, nästan hela vägen ner till slättlandet. Jag försökte känna tillit till expertsystemen – bussen och chauffören. Bussen verkade okay men chauffören såg trött ut. Jag tänkte på den usla vitsen: När jag dör vill jag att gå bort lugnt och fridfullt i sömnen, som min farfar. Och inte skrikande av skräck, som hans passagerare.  

Vi hade bokat biljetter hela vägen till Vientiane, men när vi hade åkt i sex timmar och stannade till i Vang Vieng verkade det trevligt så vi hoppade av där istället.

”Come on, drink it!” manade Peter. Vi satt vid floden hos mannen som hade stora damejanner fyllda med olika kräldjur indränkta i Lao lao. Peter svepte sin sup i ett svep, men åsynen av de stora reptilerna inuti dessa gigantiska flaskor med sprit fick min mage att tillfälligt revoltera. ”Jag väntar lite”, sa jag och sneglade försiktigt på den brunfärgade drycken i glaset som stod framför mig på bordet. Uppfordrande, väntande. Jag samlade mod ett tag och bet sedan äntligen, fegt nog, av kobra-snapsen. ”You should drink it in one go”, sa Peter, och jag drack ur resten av glaset, och det smakade egentligen inte så dumt, faktiskt, för det var bättre än den råa Lao lao, som ägaren strax kom fram och bjöd på.
   Vi gick och spelade några partier biljard, först mot varandra och sedan mot pubägaren. Jag vann något spel och förlorade något, och just då kändes det rätt skönt att vara tillbaka i Luang Prabang.

Vi hade bildat ett gäng om elva personer som ville åka upp till vattenfallen. Det uppstod ett väldigt och långt utdraget prutande om priset. Gängmedlemmarna sprang runt mellan olika chaufförer och försökte få ner kostnaden för resan. Peter skakade på huvudet: ”Vad tror du - ska vi hyra ett par mountainbikes istället?” Vi var på väg därifrån, men äntligen hade man gjort en överenskommelse, och vi hoppade upp på lastbilsflaken. Gänget gratulerade varandra till att ha lyckats pruta ner priset med knappt fem spänn per person, och hela vägen upp pratades det om vad allting kostade och hur mycket man kunde pruta. Solen sken och fartvinden blåste in på flaket, och om det är någon som klagar ett ord till om de för de flesta resenärer fjuttiga spänn för allehanda upplevelser kommer jag att börja gapskratta.     
   ”Jag tog lokalbussen från Vang Vieng”, sa Alice, ”och dom ville ha 70.000, och jag bytte buss fyra gånger tills jag fick ner priset till 50.000, och även det var för mycket.” Med ett försiktigt bett i tungspetsen tittade jag ut mot den grönskande dalen och tänkte på något annat. När vi sedan kom fram gick gänget och satte sig på första bästa turistställe där de beställde mat och dricka.
   Efteråt när vi åkte tillbaka frågade jag fransmannen: ”Var det en bra dag?”
   ”Ja”, sa han, ”men det var för lite tid.”
   Om ni inte hade chakrat om priset i en och en halv timme hade vi haft mer tid.    

Kanske var det så att en och annan av alla dem som reste långt och länge, på något sätt blev, ja, lite känslomässigt avtrubbade; det gick inte att knyta några varaktiga känslomässiga band till någon utan man var hela tiden hänvisad till sig själv. Ibland ledde det till att, medan det egna egot växte, skapade man ett konsumistiskt förhållande till de platser man besökte och de människor man mötte, och den ekonomiska kostnaden för olika upplevelser stod i ett motsatt förhållande till själva upplevelsen – ju billigare desto bättre. Jag själv hade till exempel egentligen ingen aning om hur resandet påverkade mig, för jag var alltid ironisk. Men jag hade inte börjat pruta på priset på en banan, och jag försökte aktivt undvika en del av det imperialistiska resandets mer etnocentriska sidor. Jag menar: när till exempel en lärares dagslön precis räcker till en flaska öl, blir turisterna sedda som imperialister i lokalbefolkningens ögon, vare sig de vill det eller inte.  
   Alice hade varit hemifrån, från Brighton, i över två år och skulle resa i ytterligare fem månader. Hon var lätt att få kontakt med, hon pratade mest hela tiden och det var en hel del jag, jag, jag, men hon slöt sig inom en kärna, och släppte förmodligen väldigt få människor in i sitt eget liv. ”När jag gick in i ett hindutempel i Indien”, sa hon, ”blev jag nästan mottagen som en gudinna av lokalbefolkningen på grund av mitt ljusa hår och mina blåa ögon.”

The waterfalls utgjordes av en serie med stora och mindre fall med laguner med det disiga, blågrönt turkosa vattnet som man kunde man bada i. Det var en bitvis lite småtuff klättring upp till kammen av det översta vattenfallet. Däruppe var det ett fall på tjugofem meter till poolen och ytterligare tjugofem till nästa. När jag tittade ner fick jag för ett ögonblick svindel och det var som att marken jag stod på plötsligt tycktes kana ut mot kanten, utför stupet.
   Vi tog oss ner igen och simmade i den stora lagunen, och vi svingade oss ut i vattnet med hjälp av repet som var fastsurrat i en gren.
   Det var kanske tretti personer som tittade på när jag svingade mig ut över bassängen i avsikt att göra en perfekt volt och dyka i vattnet med huvudet före just innan repet drog mig tillbaka, men något gick fel och det enda jag lyckades prestera var en perfekt magplask.   
   Ja, det var ju också en upplevelse, även om jag har gjort många magplask i mitt liv.

Peter och jag gick till matmarknaden och åt, för där var det alltid god mat och man fick lasta på hur mycket man ville. Sedan släntrade vi genom den andra marknaden, the night market, där det såldes tyger, målningar, smycken och kläder. Någon ropade mitt namn och jag tittade upp. Där stod Patrick som jag kände från Koh Chang.

Det var en molnig dag och topparna var inhöljda i en dimma som rullade nerför bergssidorna.
   Föraren gasade på norrut och vägens dåliga standard överträffades bara av minibussens usla stötdämpare. Delar av resan var så skumpiga att de hade kunnat utgöra en av attraktionerna på ett nöjesfält. Mamman och dottern från Nya Zeeland satt framför mig och de sov i förvridna kroppsställningar. Varje gång bussen slog i ett gupp studsade deras huvuden mot taket som gummibollar i ett snöre i ett racketspel. Jag försökte att låta bli att gapskratta. Men det var i och för sig inte särskilt svårt för jag hade bränt hundra dollar på två hotellnätter och en dag på stan i Luang Prabang, och något hade tagit mina flip flops utanför hotellentrén. Jag hatar tjuvar, särskilt som det var bra flip flops. Jag köpte ett par nya men det var inte riktigt samma sak.

Sista delen av resan åkte vi långbåt uppströms till Muang Ngoi, med relingen två decimeter ovanför vattenytan. Det var Jeff, Margaret och jag, och med bergen som tornade upp sig framför oss och med växtligheten som tycktes krypa närmare inpå, tänkte jag på Joseph Conrads berömda roman Mörkrets hjärta, där Marlowe, på jakt efter den galne överste Kurtz, ger sig upp för Kongofloden, och djungeln sluter sig kring båten och manskapet. Det var så det kändes – vi lämnade civilisationen och överlämnade oss i händerna på naturens likgiltiga och nyckfulla krafter.
   När vi sedan kom fram till byn var det första vi såg, en skylt som annonserade: ”Stenugnsbakad pizza, klockan sex ikväll.”  


Grottorna

Den lilla byn dominerades av den grusade huvudgatan och den hade sina affärer och restauranger med utmärkta laotiska och västerländska rätter, krämiga fruitshakes, och med arvet från fransmännen – härliga baguetter som laddades med alla möjliga sorters fyllningar. Och eftersom man inte räknade in transportkostnaderna i prislistan var det billigare att äta gott och dricka öl här än i Luang Prabang eller Vientiane.

Det bodde en tupp utanför min hydda, kanske två meter ifrån mig, och jag vaknade tre eller fyra gånger varje natt när han, eller någon av hans kompisar började gala - det spred sig som en löpeld genom byn när de svarade varandra. Varje tupp hade två distinkta, karaktäristiskt individuella läten, och jag lärde mig att känna igen vilken tupp det var som gol. Min tupp hade också två läten; ett kaxigt och ett ömkligt. Det var egentligen inte så mycket mer man kunde göra åt det än flina till och försöka somna om.
   Klockan var åtta på morgonen, jag åt min baguette med omelett, tomat, lök, gurka, garuk(?) och majonnäs, och drack Ovaltine och fruitshake, medan hundarna och kycklingarna sprang runt benen på barnen som var på väg till skolan med en boll sticky rice i handen. Kvinnorna radade upp sig, gick ner på knä och med ödmjukt sänkta huvuden erbjöd dagens ranson av kletigt ris till de orangeklädda munkarna, som tog emot gåvorna i sina matkärl, varefter de ställde sig på led och mässade en rytmisk bön.
   Jeff och Margaret gav sig iväg på en trekking-tur till nästa dag. Helmut var från utanför München och cyklade runt i Laos i fem veckor. Som alla tyskar kånkade han på en enorm packning och en väldig kamerautrustning. ”Jag tänkte gå upp till nästa by”, sa jag, ”och se grottorna som ligger där, längs vägen.”
   Han skakade på sin hästsvans. ”Nej, jag tar min mountainbike.”
   Jag sa inte att du fick följa med.
   Efter en stund kom han tillbaka till restaurangen. ”Jag tror jag ställer cykeln och går istället.” Och så, ja, då fick han ju följa med i alla fall.

Grottorna, ja, den största var som Lenas femrummare vid fotbollsplanen i Kalmar, det var lika högt i tak som i hennes vardagsrum med trappan och innerbalkongen, och jag tänkte på de väldiga grottorna i Gibraltar, där den största rymde en konserthall med plats för hundratals åskådare. Jag funderade på om jag skulle nämna något om klippan till Helmut, som ju var tysk.
   ”Vet du”, sa jag, ”att det finns över femti kilometer med tunnlar som är grävda i Gibraltarklippan, där det fanns logement, kommandocentraler och sjukhus.”
   ”När var detta?”
   ”De byggdes under kriget.”


Dalen

Didier och Jo studerade nyfiket en kvartsmeterlång tusenfoting. ”Look”, sa Didier, ”den rör benen i par om fem.”
   Vi fortsatte längs stigen, alla fyra. Vi mötte korta mörkhyade män med jaktvapen i händerna som såg ut som pistoler med gevärspipor. ”Konstigt att det inte hörs några fåglar. Här borde det finnas massor med fåglar”, sa Helmut.
   ”Dom lokala skjuter dom”, sa Didier, ”Dom skjuter allting och äter det.”
   Det hördes gevärsknallar i fjärran och ekot rullade fram och tillbaka i dalen där det studsade mot bergsväggarna. Vi kom fram till nästa by och en skylt berättade att det var tjugo minuters gångväg till vattenfallet. Vi fortsatte en bra bit men vi hittade inget vattenfall. Vi gick tillbaka till byn. ”Vattenfallet är tre timmars promenad härifrån”, sa schweizaren. Vi tittade på skylten igen. Där stod det tydligt att det var tjugo minuter. Undrar vilket slags rekord det är som måste slås för att klara av en tretimmarspromenad på tjugo minuter?
   Vi satte oss på en restaurang och åt nudelsoppa. En och annan västerländsk kvinna gick fram och tillbaka i den lilla byn. De klädde sig som de lokala kvinnorna, och de var okontaktbara och världsfrånvända, där de levde i sin egen illusion om total assimilation.
   Jag tänkte på de hippies jag hade träffat i Goa. Ibland var de grötmyndigt mästrande, nedlåtande arroganta och enfaldigt självupptagna. Vad hände med peace, love and understanding? tänkte jag, för de verkade förakta alla som inte hörde till den egna gruppen för inbördes beundran. Jag gissade att flera av dem hade Aspergers.
   Jag kom ihåg ett schackparti mot en tysk hippie. Han hade ett övertag. Han skrek över restaurangen: ”Han ville spela mot mig, men nu är det jag som håller på att vinna!” Han klappade i händerna efter servitören, ”Hey, where’s my chai?” Jag drog drottningen diagonalt, hela vägen över brädet, tog hans torn och satte honom i schackmatt. ”You are the winner”, sa han pliktskyldigt.


Byarna

På kvällen satt vi på Sky Bar runt den brinnande vedhögen, Didier, Jo och jag. Didier öste ur en tillsynes ändlös källa av ord och gester, och han pratade om det som alla fransmän verkade vilja prata om: ”I Brasilien är kvinnorna väldigt sexuella”, sa han. Om du träffar någon på gatan och hon gillar dig så följer hon med dig – eller tar dig med hem till sig.”
   ”For money? 
   ”No no no no, not for money.” Han vände blacken mot Jo. ”Eller hur?”
   Jo nickade och log. De båda utgjorde tillsammans en symptomatisk duo – den ene pratade oavbrutet och den andre sa knappt någonting alls.
   Didier berättade att han hade rökt i tjugofem år men slutade för åtta månader sedan. Det förklarade varför han, ibland när han blev röksugen, tog fram sitt paket med Camel, bröt av en cigarett och smulade den sakta och eftertänksamt mellan fingrarna.
   Senare på kvällen satt jag med Bernhard, en pensionerad fransman med tjocka glasögon och med håret och skägget som gick i grått. Han skulle ha gjort en perfekt kapten Haddock. ”Jag reser varje åt i Asien i sex månader”, sa han och visade en karta med platser han hade besökt, och skulle besöka. Jag följde med honom till nästa ställe där han kände ägaren. Ägaren ställde fram en flaska med Lao Lao, den lokala ris-whiskyn, som han bjöd på. Vi hade det trevligt och snapsade på spriten. När jag sedan gick hem var jag trött och längtade efter sängen. Om tjugo sekunder får jag sova, tänkte jag och grävde i fickan, för att upptäcka att jag hade tappat nyckeln. Jag gick in i grannhyddan som var tom och olåst, och somnade så fort jag slöt ögonen.

Jag vaknade tidigt och trodde för ett ögonblick att någon hade stulit mina saker, innan jag kom ihåg vad som hände inatt. Jag sågade upp låset och fick ett nytt av den vänligt skrattande kvinnan som ägde hyddorna. ”Tiotusen för låset”, sa hon. Jag gav henne tjugotusen.
   Eftersom jag inte hade mobilen i fickan, den funkade ändå inte här, tittade jag på olika klockor för att ta reda på tiden. Men de visade alla olika tid, och en hel del visade rätt tid bara två gånger per dygn.
   Jag stupade alltid tidigt i säng av trötthet, för jag vaknade vid sjutiden och på dagarna var det alltid långa vandringar mellan byarna. Peter var från Polen och hade hyddan intill min. Vi gick och åt frukost och hämtade upp Bernhard. Ute på djungelstigen var det bara en knapp mil till nästa by.
   Vi kom fram och satte oss på restaurangen. De slaktade en kyckling och serverade med sticky rice. Ägaren bjöd på Lao Lao och skrattade uppskattande så fort det var någon som svepte en sup av den kryddade whiskyn.
   Runt omkring i byn användes de amerikanska missiler som hade grävts fram, och där klusterbomberna inte hade detonerat, till blomsterrabatter, kokkärl och prydnader.

”Laos är världens mest bombade land, mer än Vietnam”, sa Ted. ”Dels var det inbördeskrig i landet mellan rojalister och kommunister och amerikanarna hjälpte till med att bomba. De bombade också efter de vietnameser som fanns i nordost. Men det finns ett tredje, bisarrt, skäl till bombningarna: när amerikanarna åkte på sina uppdrag från Thailand till Vietnam, och av olika skäl inte kunde släppa sina bomblaster, det kanske var dimma och man hade inte tillräckligt noggranna instrument - ja, man landar ju inte ett plan fullt med bomber – så, då släppte de missilerna över Laos på hemvägen istället.”   
   Ted, frun Lee och sonen Nimit hade kommit tillbaka från Luang Prabang. De åkte dit samma dag som jag åkte därifrån, vi hade missat varandra för telefonerna hade inte fungerat, och vi hade passerat varandra, någonstans under resans gång, på väg åt motsatta håll. Jag flyttade ut från grannhyddan och in i hans Guest House. Han hade ett bra ställe. Det var rent, rummen var luftiga, med västerländsk toalett, och jag hade två fönster som släppte in solljuset på dagen. ”Ikväll kan vi bada örtbastu”, sa Ted. Han hade två basturum vid den bakre verandan, ett för kvinnor och ett för män, där het vattenånga sprutade in, blandad med olika örter, eucalyptus, citrongräs och några lokala varianter som Ted själv inte visste namnet på. Då och då kom det kunder som bokade in sig på massage eller till kvällens bastu, för även om det var varmt på dagarna blev det lite kyligt på kvällarna.

”Det här är min åttamiljonersvilla”, sa Ted och flinade, och vi gick in i trädgården. Han menade landets valuta, och då blev det knappt åttatusen. Det stod en lokal kille på baksidan och byggde en altan i cement. ”Vi har köpt mark vid floden, och funderar på att bygga bungalows där”, sa Ted. ”Så, då måste vi ha någonstans att bo, och kanske kan vi bo här nästa år.” Han visade på vad som växte i trädgården på baksidan, och han räknade upp det som växte vilt och det som hade planterats: ”Mango, papaya, lime, apelsin, kokosnöt, bönor, ärter, sallad, gräslök, vitlök, och ett par till som jag inte vet vad dom heter. Vi har planterat tomater men dom har inte kommit upp än.”   Vi gick ner till den lilla bifloden där Ted hade en propeller som skickade ström till gästhuset. Det hade kommit ogräs i propellern, Ted rensade och startade upp den igen. Hans telefon ringde. ”Det var Lee”, sa han, ”hon vill att jag kommer tillbaka med en gång, för det är gäster på väg till bastun.” Han skakade på huvudet och beklagade sig lite klädsamt: ”Vi har ju precis fått telefonförbindelse här i byn och det är första gången hon ringer för att säga att jag måste hem och jobba. Där försvann den möjligheten att sticka iväg en stund på egen hand.”


Uppströms

Vi chartrade en motorbåt uppför floden, Peter, Jivan, det äldre engelska paret och jag. Davan, som skötte restaurangen och skaffade fram föraren, kom tillbaka. ”Var har du varit?” sa den engelska damen. Hon såg ut som en medelklasshäxa. ”What?” sa Davan.
   ”Man säger inte what, när man inte förstår – it’s very bad English!”
   Vi åkte uppströms, två byar bort. Vi gick nedströms mot nästa by, där båtkillen skulle hämta upp oss. Någon hade slängt ett godispapper på stigen. ”Det är sorgligt”, sa engelsmannen, ”hur dom skräpar ner.” Medelklasshäxan hostade rossligt. ”Dom lokala cigaretterna är shit”, sa hon. ”Det är därför jag hostar.”
   Vi hittade inte till nästa by utan vi irrade bort oss på berget och i dalgångarna, så vi gick tillbaka. Människorna vi träffade på stigen hälsade glatt med det romantiskt klingande hälsningsordet ”Sa-ba-dee”. Båtkillen hämtade upp oss. På väg ner till Muang Ngoi fick vi bensinslut och båtkillen paddlade den sista biten. Medelklasshäxan tog en av sittpallarna och började paddla med den. Det var fullständigt värdelöst. Hon sa: ”Jag vet att det var min idé, men jag vill inte vara den enda som gör det.” Det var ingen av oss som brydde sig om vad hon sa längre. 
   Vi kom fram och stegade uppför trapporna till byn. ”Nu ska jag gå och klaga”, sa Medelklasshäxan.
   ”För bensinstoppet? Det var kanske för att han fick köra två gånger upp till den andra byn.”
   ”Dom ska se till att checka så att det finns tillräckligt med bensin. Hon ska inte få behålla alla hundratjugo tusen.” Medelklasshäxan tänkte bråka om en dryg hundring, delat på fem.
   Peter och jag hade precis ätit när Jivan kom och satte sig. Han beställde nudlar och började berätta om Indiens gudar. ”Hur är det”, undrade jag, ”är inte Shiva och Kali ihop?”
   ”Zziva hazz a lot ov wivezz, jaa … thizz izz a long zztory ...”
   Jag förstod att vi skulle bli sittande ett tag till.


2010

Peter skakade på huvudet. ”Stekt ris med kyckling och fisksås – I’ve had enough of it.”
   Vi hade varit i två byar under dagen. Den andra byn hade tre, eller fyra restauranger, och den första hade kanske tre restauranger, alla med menuer på engelska. På O.B Restaurant träffade vi på Bernhard. Jag hade trott att han hade åkt, men istället hade han flyttat till den här avlägsna byn. ”I like it here”, sa han och beställde en ny öl. Han satt med en ung fransyska. ”Här kostar en bungalow bara femtusen per natt, eller kanske tiotusen, om man är två, jag vet inte hur dom räknar”, sa han och skrockade glatt. Fransyskan presenterade sig som Justine, hon hade ett vänligt leende och ängsliga ögon. Bernie beställde mat till dem båda, och han ville inte prata med oss, han hade bara ögon för Justine, och han pratade med henne på franska. Tydligen var det något om resor, för han räknade upp den ena asiatiska staden efter den andra, och hon lyssnade uppmärksamt.
   Undrar när hennes pengar tog slut?
   På vägen till byarna hade vi gått över risfälten för att undvika Checkpoint Charlie, som höll till vid grottorna. Han var en lokal kille som hade börjat bli rik på att ta betalt av turister som var på väg till dalen. Han hade köpt rättigheterna vid en hemlig budgivning, och fick alltså ta knappt tio spänn per person som han släppte in till byarna. ”The money goes to the school in the village”, hade han sagt. ”Det är bullshit”, sa Ted. ”Han la högsta anbudet, och nu håvar han in pengarna till sig själv. Nu håller han på och bygger det största huset på huvudgatan i Muang Ngoi.”
   På vägen tillbaka sprang vi förbi Checkpoint Charlie, vinkande och ropande Sa-ba-dee. Han såg på oss förundrat – när missade jag de här grabbarna?
   Det hade varit inbrott på Banana Guest House, en turist hade blivit av med en kamera och bypolisen var på väg dit Jag tyckte att det var märkligt att inget lås hade brutits upp utan någon hade tagit sig in med nyckel. ”Det är inte första gången som det försvinner saker från rummen på Banana Guest House”, sa Ted. ”Det har hänt uppåt tretti gånger under dom fem år jag har bott här, och det är ägaren och hans familj själva som ligger bakom stölderna. Alla vet det och dom ger hela byn dåligt rykte, men det finns inga bevis.” Jag gick förbi Banana för att bekräfta mina fördomar, och, jo, ägaren såg ut som något ur ett brottsregister.
   Kineserna flyttade ut och Ted städade ur rummen. Han förklarade läget: ”Jag har dubbla akademiska examen, men jag står helt handfallen när det är något kroppsarbete som ska göras. Dom lokala är mycket bättre på det, och min fru är mycket bättre på att odla än vad jag är. Jag tar mest hand om Guest houset.”
   Det var marknadsdag och vi gick dit. Vi åt nudelsoppa med fläsk till frukost, och fantastiska, feta, kryddiga korvar. Två resereportrar från Bangkok blev imponerade när de hörde Ted prata flytande thai. ”Har du ett Guest House här?” frågade de. ”Nej”, sa Teds fru och flinade, ”han är här som städpersonal.”

Det var nyårsafton och byborna festade i tre dagar. Ted, Peter och jag satt på Teds veranda och drack whisky och öl. Klockan slog tolv och vi gled behagligt in i 2010.

Ted hade ett av de dyrare ställena i byn. Det var bättre standard, det fanns el och varmvatten, och jag hade ätit flera av mina bästa måltider här tillsammans med familjen.
   ”Vill du räkna på hur mycket jag blir skyldig?”
   ”Du behöver inte betala nånting”, sa Ted. Det tyckte jag var riktigt hyggligt.
   Peter kom förbi med sin ryggsäck. Vi tog grejerna och gick ner mot båtarna.
   ”I’m sure I will miss this place”, sa han.
   “Me too.”
   Bernhard skulle stanna en natt i Nong Khiaw, Justine skulle åka norrut, Joe, den tyske resereportern skulle besöka några grottor. Peter och jag tog minibussen, och den hade bättre stötdämpare än på uppresan.
   Det var nerförsbacke hela vägen i två och en halv timme till Luang Prabang.