osmoala

Jag hade aldrig hört talas om Four Thousand Islands förrän Maria berättade om det: ”Det är en av dom vackraste platserna på min resa och om du åker förbi där är det värt att stanna några dagar.”
   ”Vadå fyratusen öar? Är det verkligen fyratusen öar?” Ibland var mina frågor inte helt genomtänkta.
   ”Nej”, förklarade Maria tålmodigt, ”men det är en hel del öar, både större och mindre. Den största heter Don Khong, och så finns det en hel del mindre öar söderut, och det finns guest houses på dom flesta. Men, många av dom minsta öarna är bara ett par meter, så, kanske är dom fyratusen allt som allt.”
   Don Khong var arton kilometer lång och åtta kilometer bred där den låg i södra Laos, en simtur från Kambodja, på Mekongfloden som tack vare olika bifloder och tillflöden nu hade växt till en imponerande storlek, och även nu i torrperioden var den ungefär en mil bred.  

Nattbussen från Vientiane var en riktig fröjd. Det var en sleeper och jag hade inte fattat vad det var förrän jag klev ombord. Det fanns inga säten, bara tvåvåningssängar. Kanske var det meningen att man skulle ligga två och två på de smala britsarna men bussen var långt ifrån fullsatt så jag hade hela överdelen för mig själv, med täcken och kuddar och lakan. Jag förstod grejen – det var ju såhär man skulle åka nattbuss! Jag kollade på Klick på datorn, en film om en stressad familjefar som kommer över en magisk fjärrkontroll som han använder till att snabbspola förbi de tråkiga partierna i sitt liv. Den här sköna sängen på den södergående bussen som plöjde genom natten var en magisk fjärrkontroll.

Christian och Ursula var från Schweiz. Hon pratade med honom på tyska och han pratade tillbaka på franska. Vi checkade in på Kang Khong Villa. Huset var helt byggt i trä och i fransk kolonialstil, rummen var enorma och terrassen över trädgården var perfekt både för en kvällswhisky och en morgonfrukost.
   I kvällningen smög ett gäng water buffalos försiktigt in i trädgården och började beta på gräset och äta på blommorna. De såg farliga ut med sina bumerangformade, spetsiga horn, men de var rädda av sig och när du gick förbi slutade de tugga medan de iakttog dig underdånigt. Hotellägarens dotter kom och jagade bort dem, och de galopperade iväg som skrämda harar.
   Christian drack whisky tills han blev trött och gick och la sig. Ursula och jag gick och åt middag vid Mekongfloden. Hon påminde mig om Karin med sitt stilrena och öppna ansikte som ständigt sprack upp i ett spontant, smittande skratt; båda var smala med långa ben och boobjobs, och med en tofs i håret; de använde samma parfym, Eden, och de var båda sjuksköterskor.
   ”Vet du att du påminner mig om en flickvän jag hade?” Jag räknade några av likheterna. Av någon anledning tyckte Ursula att det var roligt och hon skrattade så att hon kiknade. ”Men hon var yngre?”
   ”Nej, hon var äldre.” Sa jag något dumt nu? Jag förklarade, men hon hade ju inte tagit illa upp.
   ”Såg du kvinnan som hade butiken där vi var? Hennes naglar, de var jättelånga och välvårdade. Konstigt att se såna naglar på ett sånt här ställe. De var violetta, med blommor – jag önskar att jag kunde ha såna, men det går inte för mitt arbete på sjukhuset.” Ursula till och med pratade om samma saker som Karin.
   Maten kom in och min var väldigt god. Hon sträckte över en gaffel, ”Smaka på det här.” Det var väldigt gott alltihop. Fiskebåtarnas lyktor spelade på floden som förde in en mild och svalkande bris över restaurangen. Vi satt där en bra stund, mörkret hade fallit snabbt som den alltid gör på dessa breddgrader och jag hade ingen aning om vad klockan var, och jag brydde mig inte. Men det hade varit en lång dag och jag kände mig trött nu efter maten.
   När jag gick och lade mig kastade jag en blick på mobilen för att kolla tiden. Klockan var kvart över nio på kvällen.

Kvart i sju var solen på väg upp. Jag gick till ett internetställe och kollade mina mail. Det var både dyrt och långsamt men det fungerade. Jag satte mig på verandan och beställde omelett, bröd och Lao kaffe, som var både starkt och gott. Christian kom ut med rödkantade ögon. ”Jag sov väldigt bra inatt”, sa han och skrattade hest. Ursula kom och satte sig och hon hade redan sprungit en halvmil, innan solen gick upp. ”Det är den bästa tiden”, sa hon.
   Efter frukosten tog vi varsin scooter och åkte ut på landsvägen som gick runt ön. Efter en mil fick jag slut på soppan precis utanför en butik som sålde bensin. Vi tankade och åkte vidare, över till västra sidan. Vi gjorde ett stopp och åt lunch på en veranda som sträckte ut sig över floden med Kambodja på andra sidan, bara ett par hundra meter bort. ”Såg ni alla torra risfält längs vägen? undrade Ursula. ”Det var bara ett fält som tog vatten ur Mekongfloden, och där var det tvådecimeterlånga, gröna plantor. Undrar varför inte alla gör likadant?”  
   Det var kanske för att många valde att hellre leva på resenärerna, som under turistsäsongen genererade stora pengar för en relativt liten arbetsinsats.
   Jag tänkte på vad Didier hade berättat om Koh Phangan: ”Regeringen i Thailand skickade brottslingar till Koh Phangan på sjuttitalet. De fick välja mellan att sitta i fängelse eller åka ut till den isolerade ön där de tilldelades en landbit, en landbit som de inte fick äga, men de kunde göra vad de ville med den. Så många åkte självklart ut dit. Ute på ön bildades det olika grupper – en del gav sig iväg inåt landet för att bruka jorden och en del stannade kvar på stranden, och bara latade sig. När backpackers kom och upptäckte ön, byggde dom som hade stannat kvar på stranden bungalows och dom öppnade restauranger, och dom blev snabbt väldigt rika – medan dom arbetsamma, som hade flyttat inåt ön fortfarande var fattiga.” Didier skrattade gott åt den poetiska rättvisan i historien.
   ”Jag var i Koh Phangan nittonhundraåtti”, sa jag.
   ”Jag också. Jag hade en motorcykel och körde runt på ön. Jag hade den enda motorcykeln på hela ön då.”
   ”Så det var du som var den där galningen som körde runt med en båge hela tiden?”
   ”Oh, no …”, sa Didier och flinade.

Jag satt på verandan till villan. Paul frågade var jag kom ifrån och jag talade om det. ”Var kommer du ifrån?” frågade jag tillbaka, fast jag hade en rätt bra idé.
   ”Manchester”, sa han.
   ”Det var min första gissning.”
   ”Men, jag har ingen dialekt.”
   ”Det är vad du tror.”
   Men han var okay, Paul, för han gjorde inte hela tiden det som några andra från hans hemstad gjorde – att ständigt avbryta dig mitt i en mening.  
   Paul, och Monica som kom från Schweiz, skrämde upp mig med malariahistorier. ”Tar du inte tabletter och du har ingen spray?” Frågade Monica. ”Här finns malaria överallt.” Hon hämtade en flaska med spray. ”Ta den här, jag har fler. Jag har sett Paul som har malaria nästan dö två gånger, så jag har blivit väldigt försiktig.”
   Vi satt ett gäng på våra rottingstolar på verandan och Paul trackade vänligt schweizaren som hade på sig en Che Guevara-tröja. Schweizaren skulle hem och söka ett statligt jobb.
   ”Är du kommunist?”
   ”Well …” Schweizaren drog på svaret.
   ”Är du socialist?”
   ”Ja, kanske.”
   ”Så, det enda jobb du kommer att få är som doorman – att öppna dörren för rika människor.”
   Schweizaren gillade att surfa och jag berättade om vågorna på Sri Lanka. ”Jag var ute och simmade när tidvattnet vände, och jag drogs ut till havs. Jag började crawla tillbaka och jag försökte spara mina krafter, men när jag tittade upp var jag ännu längre ut. Jag såg inte stranden längre utan det enda jag kunde se var palmkronorna. Så jag simmade allt jag orkade och när jag äntligen nådde stranden låg jag bara där och spydde upp saltvatten.” Nu satt alla och lyssnade. ”That is my worst nightmare”, sa Monica. Jag kände för att skruva till historien ytterligare: ”Och detta var i ett av de mest hajinfekterade områdena i hela världen.”
   Vi gick hela gänget till en restaurang vid floden, kopplade ihop några bord och satte oss. Christian beställde franskt rödvin för arton dollar flaskan. Han hällde upp och vi skålade.   
   Inget ont om Beer Lao, men efter alla öl var det som om att få en kyss av Gud själv.

Christian, Ursula och jag tog långbåten nedströms i två timmar till Don Khon och Don Det. Öarna var sammanlänkade av en tidigare järnvägsbro som var den enda järnväg som fransmännen byggde under sitt hundraåriga styre i landet, fram till 1953. Vi checkade in i bungalows som låg direkt vid floden. Det fanns en liten trädgård. Där brukade vi sedan sitta på kvällarna runt bordet, och colan var dyrare än whiskyn som vi spädde ut den med. Det var Christian, Ursula, jag, och Paul och Monika, som hade kommit från Don Khong, det var John, Nicki, Bill, de två tjeckerna, och Peter, som hade kommit ner efter sitt besök i grottorna.
   ”Grottorna var okay”, berättade Peter, ”men efteråt bestämde vi oss för att gå till nästa by, för det såg så nära ut på kartan. Vi gick sjutti kilometer i två dagar med packningar, inget vatten, och vi sov i djungeln. Det var ett helvete.”

På dagarna cyklade jag runt på öarna med Christian och Ursula; vi åt på de utmärkta restaurangerna, indiskt och laoitiskt (vid ett tillfälle tog jag in en Spicy Papaya Salad och den var så stark av chilin att jag hade en nära livet upplevelse); vi tittade på vattenfall och vi gick ner till den brännheta sandstranden där vi dök i den blågröna floden från klipporna, och Ursula skrattade och kallade oss sina Mekong boys. Vi tog långbåten nerför de strömmande virvlarna till platsen där floddelfinerna höll till vid den paradisiska kambodjanska lilla ön som omgärdades av en palmstrand. Vi satte oss på en klippa och tittade på när de lekfulla däggdjuren lojt simmande klöv vattenytan med sina stora huvuden och ryggfenor när de kom upp för luft. Fast de var fortfarande utrotningshotade, även om deras naturliga fiende var borta - de röda khmererna var inte kvar och kastade handgranater i vattnet.
   På hemvägen gick solen ner mellan bergen framför oss och lyste upp horisonten i ett orange sken, och det var som att naturen själv vred ner kontrasten. Vi kryssade uppströms mellan de små öarna med buskigt grön växtlighet som stack upp ur vattnet. ”Den här platsen ser inte ut som någonting annat”, sa Christian, ”du hittar det bara här.” Flockar med vita sjöfåglar kom flygande lågt i V-formation nerför floden. Det var ett magiskt ögonblick. ”Det här är den vackraste stunden under min tid i Laos”, sa Ursula. ”Jag kommer aldrig att glömma den.”

Efter frukosten tog vi våra väskor och gick ner till långbåten som väntade utanför hyddorna.
   ”Okay, let’s go and shoot a cow with a bazooka.” Fast jag skojade ju bara.