osmoala

Hur resenären lever en vegeterande tillvaro på stranden, men lyckas också göra ett snabbesök i Sverige.


Eftersom Lek var en praktisk person skalade hon av sig sina tajta shorts i samma stund som hon steg över tröskeln till min bungalow. Hon skötte restaurangen här, och hon hade ett skratt som lyste upp varje rum hon kom in i. Hon brukade komma förbi för att säga hello, efter att hon hade stängt vid niotiden på kvällen. Men hon stannade aldrig till morgonen. Jag antar att hon försökte undvika skvaller.

Då jag ändå, på något sätt, använde människor som material för mina små texter, ville jag inte alltid dela ut bilder av deras ansikten på nätet. Jag tänkte fråga Lek, men var inte säker på att hon skulle förstå mig, så jag sade inget. Jag hade också frågat Jane, och hon sade nej, ”Du får skriva vad du vill om mig, men inga bilder.”

Hon hade lämnat kvar sin hammock på verandan och jag låg där och läste Elmore Leonard.
   Jag undrade om hon hade hunnit med sitt flyg i alla fall. På morgonen, när hon kom på att hon hade en hyrscooter som skulle tillbaka till byn, sa hon att hon kanske skulle bli tvungen att stanna kvar en dag till. Men, kanske tog hon den i alla fall och körde ner till hamnen med all sin packning. Jag hoppas att det gick bra, för vi hade druckit hela natten.
   Jag tror det, för hon hade långa ben, pratade i fullständiga meningar och kunde förmodligen sparka in en dörr om det behövdes.


Roger kom från Helsingfors och han pratade svenska med finländsk brytning.
   ”Det här är min bar,” sade han och nickade åt den finska flaggan som hängde vid entrén. ”Jag har kommit hit varje vinter i tjuguett år.”
   Han hade kammat luggen rakt fram och glasögonen hade tjocka, kritvita bågar. De såg ut att vara köpta på Buttericks.
   ”Det är kallt idag! Ser du, vinden kommer från norr. Det är kinavinden som blåser.” Han ropade till några turister som gick förbi med ryggsäckar, ”Arrividerci, see you soon! It’s cold today!”
   Han tände en ny cigarett. ”Det finns ett galleri snett, tvärsöver gatan. Jag sköter om den nu åt killen som målar tavlorna. Han är i Sri Lanka efter ett nytt visum.”
   ”Jag vet, jag var där i förrgår och du berättade det.”
   ”Gjorde jag? Oh, man, jag glömmer saker. Mitt minne är kört för jag är full nästan hela tiden. Här är jag turist på dagen och alkoholist på kvällen.”
   Han skrattade gott och jag betalade för colan med en sedel. Han slog den mot bordet, mot stolen, askfatet och krukväxterna.
   ”Dagens första affär – då gör man såhär!”


Jag var tillbaka i mitt hus på Åsarna. Det var mörkt och kallt utanför fönstret. Jag ville inte vara här.
   Men, jag kom ihåg att jag hade somnat i hyddan, så detta måste vara en dröm.
   ”Detta är en dröm,” sade jag till mannen som satt mittemot mig vid köksbordet.
   ”Det tror jag inte.” Jag hade aldrig sett honom förut, men han var märkligt bekant.
   Det hela var hur verkligt som helst.
   Jag hade haft en del livfulla flygdrömmar den senaste tiden. De var den bästa sorten. Jag flög över huvudena på människorna och jag dök ner och klappade dem på axeln, men det var ingen som lade märke till mig. När jag sedan gick omkring, som en vanlig man, kunde jag prata med vem jag ville. Det här var också drömmar som jag till och från kunde styra med viljan.
   ”Jag kan bevisa att det här är en dröm – om jag flyger runt ett par varv här i köket så ser du att detta inte kan vara på riktigt.”
   ”Javisst. Flyg!”
   Jag försökte lyfta från stolen, vanligtvis var det inga problem, men den här gången gick det inte alls. Jag viftade med armarna som en annan kråka för att komma upp i luften, men jag var som klistrad i golvet.
   ”Hahahaa!” skrattade mannen självbelåtet. ”Där ser du – det här är ingen dröm.”


Det hände något med människor som kom till ett sådant här ställe. Efter några dagar, när nojor och neuroser började släppa, blommade de ut och blev vackrare. Nu behövde detta nödvändigtvis inte gälla mig själv, men folk rätade på ryggarna och gick avslappnat solbrända, släntrande i sina flip-flops och nästan alla var glada. Jag såg i alla fall inte så många griniga typer, men det var kanske för att jag struntade i tråkmånsarna, de fick tjura bäst de ville.
   Det var svenskar, finnar, engelsmän, tyskar, fransmän, en och annan ryss och medelklassthailändare från Bangkok.
   Och det var stora grupper med unga smekmånadspar från Sydkorea och Taiwan, och de höll sig för sig själva, de hälsade inte ens om du bodde granne med dem. Kanske var de blyga för att de inte kunde någon engelska. Eller, kanske var de så genomsocialiserade att de bara såg den egna gruppen.
   Det fanns kanske en viss skillnad i mentaliteten hos östasiater och västerlänningar.
   Med Mike, Jerome och Emrick var det high-fives från första början. Vi tog några öl en kväll. Nästa dag tog Mike sig åt huvudet.
   ”Idag har jag varit besegrad av livet. Degraderad.” Han visade upp sina blessyrer, ”Jag slog hål på knäna på klipporna. Sedan när jag kom hem slog jag sönder tån i trappan. Alltid är det nåt.” 
   Minna var från Finland och hon serverade på Rogers bar. Hon sa, ”Det är tredje gången jag kommer hit. Jag stannar ett år. Jag ska se om jag kan få igång en egen verksamhet.”

I stayed in the bungalow.
   It was maybe ten metres from the water on this little stretch of sand and Jane’s scent was still in the sheets. I missed her, but it was probably better to be sentimental here than, let’s say, in a prison.
   I loved to listen to the sound of the waves rolling in. I would sit on the porch for hours watching the ocean. There were not so many westerners staying here, but every day people came from the other neighbouring beaches to bask in the sun and swim in the turquoise water, because this was possibly the most untouched part of the whole east coast.
   There was this male gay couple who came here now and then. They had always arguments about something, shouting at each other with their arms waving in the air, and finally they would wade into the water together, holding hands and make out.

I was committed to a life of solitude on this beach; eat my meals in the restaurant, swim in the ocean and read a few books. When Jane was gone it was like I was never going to speak to any other human being again.
   This was my plan. But that’s not what happened.

Vi träffades på stranden och gick och satte oss i baren.
   Vågornas rullande hördes hela vägen upp hit.
   Hon var fortfarande självgående, men idag var hon mer avslappnad.
   ”Jag åker imorgon,” sade Jane, ”så om du vill hyra mitt ställe kommer det att vara ledigt då.”
   ”I like it here.”
   Jag halsade den sista klunken av Chang och Jane sade:
   ”Om du vill kan du få titta på min bungalow.”

Nästa dag hade jag tittat färdigt. Jane följde med för att hämta mina grejer.
   Pim satt i receptionen. ”Var var du igår?” frågade hon, ”Vi trodde att nånting hade hänt?”
   ”Det gjorde det.” Jag nickade åt Jane som hade satt sig i soffan. ”Hon hände.”
   Vi gick upp till mitt rum. Jane skrattade glatt hånfullt över mitt boende.
   ”Du förtjänar bättre än detta.” Hon slog ut med händerna. ”I mean, what is this?”

Hon hade missat flyget.
   ”I’ll get a new ticket, no problem.”
   Hon höll om mitt huvud med sina händer och sade:
   ”Jag måste tillbaka till Honolulu så snart som möjligt. Och sedan till Detroit. Min mamma mår inte bra.”
   Hon grät en skvätt och jag försökte trösta henne.
   När vi sedan somnade föll jag ner i en brunn av drömlös sömn.
   Jag vaknade och klockan var kvart över tre på eftermiddagen. Jag såg mig förvirrat omkring efter henne.
   Hon var borta.     

När jag läser igenom vad jag skrivit inser jag att det inte var helt snyggt att lämna en kvinna jag hade ett fast förhållande med för att ge mig iväg på en långresa. Men det var då, och det är inte så mycket jag kan göra åt det idag.

Ibland kan vårt undermedvetna spela oss en del lustiga små spratt.
   Det var en gång för länge sedan när jag kom hem efter en jordenruntresa och sov över första natten hos min dåvarande flickvän. På morgonen ruskade hon liv i min jetlaggade kropp.
   ”Vet du att du pratade i sömnen i natt?” sade hon. Hon var ursinnig.
   ”Jaså? Vad sa jag?"
   ”Det skulle du gärna vilja veta, va?” Hon slog mig på axeln. ”Din jävla idiot!”
   ”Jag fattar ingenting. Vad är det som har hänt? Berätta.”
   Hon började gråta.
   ”Snälla du…” Jag försökte hålla om henne men hon knuffade bort mig. Hon var otröstlig.
   Efter en stund insåg jag att det här kunde dra ut på tiden och försökte med omvänd psykologi.
   ”Du behöver inte berätta om du inte vill.” Jag gick och tog en dusch.
   När jag kom ut igen såg hon mer samlad ut men hennes ögon var fortfarande röda.
   ”Vill du verkligen veta vad du sa?”
   ”Självklart.” Jag försökte hålla om henne igen.
   ”Nej, rör mig inte! Först vill jag att du ska få höra vad du pratade om. Och jag vill titta dig i ögonen när jag säger det.
   ”Okay.”
   Hon spände blicken i mig och gjorde en paus.
   ”Är du beredd?”
   ”Jag är beredd.”
   ”Var har du negresserna?"
   ”Va?”
   ”Ja. Det var vad du sa. Du ruskade om mig så att jag vaknade och du frågade: ’Var har du negresserna?’ Så nu vill jag veta vad var det för negresser du pratade om och vad gjorde du med dom?”

Jag hade inte, och har fortfarande inte idag, något minne av att ens ha pratat med några som helst kvinnor av afrikansk härkomst.
   Ibland är människan ett mysterium.
   Eller så är det bara jag.


Mariella hade åkt. Phil hade åkt. Heiko visste jag inte var han bodde. Jag kände mig ensam.
   Med tunga steg gick jag uppför trappan till guest houset, och när jag kom in i foajén råkade jag trampa den gamla och orkeslösa hunden som låg på golvet vid receptionen på svansen.  
   Hon ylade till av smärta, tog sig sakta upp på fötter och linkade iväg.
   Jag bad så hemskt mycket om ursäkt till värdparet som satt vid bordet intill. Jag kände mig nästan gråtfärdig över att ha plågat det stackars djuret som var halt och lytt, fullständigt blind, försökte mödosamt orientera sig fram med hjälp av luktsinnet, och hade kanske fyra veckor kvar att leva.
   De skrattade överseende och bad mig sitta ner tillsammans med dem. Det var Pim, frun, som skötte receptionen, maken Nai som skötte vaktmästeriet och extrajobbade som postbud på ön, och det var de två unga grabbarna Low och Kong som hjälpte till med allt möjligt. Det stod fullt med mat och öl på bordet.
   Jag tackade nej till maten eftersom jag precis hade ätit. Vi drack öl och drinkar. Det var roligt att sitta tillsammans med de här glada människorna och jag blev på bättre och bättre humör vid varje kollektiv skrattsalva.

När Pim gick för att natta den femåriga dottern följde jag med Nai, Low och Kong ner för trapporna till Naga Bar som låg på stranden. En kvinnlig dj skötte musiken och det fanns både biljardbord och en thaiboxningsring.
   Jag bjöd hela gänget på öl som tack för gästfriheten tidigare, och vi spelade biljard och dansade med händerna i luften.


Om man räknade nästan tjugofem kronor för hundra bath, betalade jag sjuttifem för bungalown som låg inbäddad i djungelgrönskan, uppför trapporna ett par minuter från stranden. En tallrik fried rice eller pad thai med antingen, squid, prawns, beef, pork eller chicken kostade runt tolv kronor och detta kunde du skölja ner med en Pepsi för en femma, eller en stor Chang för femton. En och en halv liter vatten, som det gick åt en del av på dagarna, kostade en femma.
   Det mesta var alltså hyfsat billigt, men om man ville börja storäta till exempel choklad och annat godis, som allting var importerat, blev det dyrare – en liten bit Snickers eller Japp som man fick tre för tolv kronor hemma, kostade här en tia styck.
   Det fanns en uppsjö av restauranger och barer längs stranden och i byn vid hamnen, och eftersom turistsäsongen ännu inte hade startat på allvar fanns det alltid gott om plats överallt.


Hela östra kusten, och stora delar av den västra, bestod av sand. Jag gick söderut och stränderna avlöste varandra.
   I en liten vik, med hyddorna placerade i skuggan av de vajande palmerna pratade jag med Jane. Hon var ljushårig och slank och med en klädsam solbränna. Hon var från Hawaii.
   ”Jag har kommit till Thailand sedan åttiotalet, men jag gillar den här lilla stranden – restaurangen och hyddorna ägs av samma familj och det är mer som back in those days.”
   Hon fortsatte innan jag hann säga något.
   ”Jag jobbar som stewardess på ett kryssningsfartyg och åker runt i fyra månader i jobbet och sedan är jag ledig i fyra månader. Eftersom båtens hemmahamn är Singapore flyger dom mig dit och hem, men jag väljer ofta att börja min semester i Singapore.”
   Hon gick på som ett expresståg.
   Och försökte man få in en stickkommentar var det inte bara att snällt vänta på sin tur – det var mer som att stoppa ett självspelande piano genom att bända upp locket med hjälp av en kofot.
   Men, jag tycker att det är fascinerande hur en del människor väljer att leva sina liv. Och hon hade ett glatt humör. Så vi bestämde att mötas över en drink nästa dag.




  

”Så, vad är din attityd till Sverige?” undrade Phil.
   ”Jag tycker att Sverige är ett fantastiskt land, speciellt på sommaren, och det är kanske ett av de bästa länderna i världen att bo i.”
   Jag var glad att säga det också, för, ibland när du mötte svenskar utomlands skulle det klagas över det egna landet och jag var trött på gnällsnacket.
   ”Och hur är klimatet?”
   ”Någon sa att det påminner om delar av Kanada. På vintern är det kallt och en del snö, om du har ett dagjobb är det mörkt när du åker till jobbet och mörkt när du åker hem. Men på sommaren blommar allting upp och luften är fräsch att andas. Till skillnad från – jag vet inte om du har tänkt på det – tropikerna, där allting blommar hela tiden och växtligheten har en svag doft av förruttnelse.”
  
Jag gick ner till hamnen förbi alla butikerna och här var byn som en hel liten stad. Jag satte mig längst ut på restaurangen som låg där vid piren och beställde fried rice with basil leaves and squid.
   Det kom en strid ström av passagerarbåtar från fastlandet som ankrade bara några meter från mitt bord och i luften låg den behagliga doften av dieselrök och saltvatten. Båtarna hade namn som Sirichai och Silversand, de var rostiga och skamfilade med avflagnad målarfärg, men de gjorde sitt jobb.
   Scenen var som tagen ur ett Tintin-album, men istället för kapten Haddock och professor Kalkyl stömmade det ut horder av ryggsäcksluffare som gav inkomster till alla guest houses och restauranger, butiker och scooteruthyrare, massageinstitut, tatuerare, glädjeflickor, dykskolor och kokosnötsförsäljare.

Phil sa: ”Det är märkligt i Thailand att ena stunden har du ett påkostat jättebygge som ser bra ut åt alla håll och två sekunder senare vadar du nästan till fotknölarna i avdumpade sopor.”
   Vi hade precis vandrat runt på det kanske mest exklusiva hotellet i byn med en frukostbuffé för 254 bath och en musikanläggning som fick Phil att se sig om efter orkestern, och nu, strax efteråt gick vi bland skräphögar som fick oss att hålla för näsan, och händerna över de kaffemuggar vi bar på.

Vi gick ner till baren där vi hade stämt ett möte med Heiko, tysken från Berlin som vi hade träffat på båten från fastlandet. Vi var en halvtimme försenade eftersom klockan på restaurangen där vi hade ätit papayasallad med bitar av grillat fläskkött hade visat fel tid.
   Heiko satt där och vi gick ner till en strandbar, lade oss på dynorna och beställde en hela Sam Song, cola och en hink med is.
   Det var här folk samlades för att koppla av efter en hård dag på stranden med att göra ingenting.
   Drinkarna kom, vi hällde upp och technon startade. Vi tittade på varandra, misstroget, med öppna munnar.
   ”I hate techno,” sa Heiko.
   ”I hate it too,” instämde Phil.
   De båda tittade uppfordrande på mig.
   ”Okay, I hate it.” Jag tänkte försöka berätta om hur tvåtakten i rytmen påverkade medvetandet med sitt envetna sätt att försöka spränga sönder tankarna hos lyssnaren, men det var svårt att ens höra sin egen röst, så vi skålade istället.

Mariella hade en härligt sjungande dialekt och yviga gester. Hon skrattade på italienska.
   Hon sa: ”No no no, jag kan inte sitta ner, för jag är på väg till 7Eleven för att köpa några saker som jag behöver.”
   ”Var ligger det?”
   Hon satte sig ner och förklarade vägen.
   ”Du går ner för trapporna och direkt till stranden. Sedan tar du till vänster, och det är kortare väg att gå längs stranden än längs huvudvägen.” Hon pekade med hela armen norrut.
   ”Really?”
   ”Yes yes yes, det är sant! Och det är säkrare att gå på stranden än på vägen, det är på grund av trafiken, du vet.”
   Hon reste sig och gick iväg med sina ständigt rörliga händer och den röda kjolen som gungade kring hennes latinska höfter. Hon hade sagt något om att åka tillbaka till Rom någon av de här dagarna, men inte när. För mig fick hon gärna stanna kvar ett tag till – dels för att hon var ett färgsprakande fyrverkeri, men också för att alla mänskliga kulturer behöver fler av hennes sort.
   Jag skulle tala om det om jag träffade henne igen.

Säga vad man vill om verkligheten, men det är i alla fall enda stället där man kan få tag i en hyfsad stek. – Woody Allen

Det tog inte lång stund innan jag hade klurat ut hur man skulle sköta den här mp3:n jag hade fått av Moa och plötsligt hade jag ett soundtrack till min resa söderut: Cure med Friday I’m in Love. Palmerna flög förbi utanför. Här var det fredag hela veckan, om man ville.

Backpackers är ett märkligt folkslag; Det reser runt hela tiden i jakten på det perfekta stället, den perfekta stranden, det perfekta tillståndet – och när de väl hittar det kan de inte komma fort nog därifrån. Jag tycker att det är opraktiskt, för resandet är inte så mycket en flykt från någonting, utan mer en metod att hitta till någonting – nämligen sig själv.
   Samtidigt var det kul att träffa nya människor hela tiden, vi umgicks intensivt i några dagar och kvällar, vi drog våra bästa historier för varandra och sedan skiljdes vi åt innan våra mest usla vitsar hann ikapp oss.

 Nu var inte Phil någon backpacker egentligen; han hade tagit en veckas ledigt från sitt jobb som lärare i Taiwan där han undervisade mellanstadieelever i en liten stad.
   ”It’s a pretty good life,” sade han, “det är ett genomärligt samhälle – om de ger dig för lite växel i en butik, och upptäcker det, springer de efter dig och ger dig resten – och jag skulle kunna tänka mig att bosätta mig där för gott.”
   Han förklarade sin bakgrund: ”Jag föddes som grekcypriot, växte upp i Ontario, i Kanada, och nu trivs jag i den här delen av världen. Jag antar att det ger mig perspektiv på saker och ting.”
   ”Oh, yeah?”
   ”Javisst. Jag tror att ingenting är gratis i livet. Om man vill ha något får man se till att skaffa det själv.”
   Vi gick ner till stranden där det var fullt med folk som låg på liggmadrasser utanför restaurangerna och kvällsmörkret lystes upp av eldkastarshower och en och annan lysraket.   
   Det var en härlig stämning. Vi lade oss ner vid ett bord och beställde Chang.
   ”This is so fucking awesome,” utbrast Phil och grinade brett.  
   Vi återgick till vårt samtal om verklighetens natur. Phil sade:
   ”Jag tror att den här fantastiska stranden existerar även om jag inte är här och betraktar den.”
   Jag kom att tänka på Charlie i Bangkok, som grubblade på om inte allt vi upplever är en dröm, att verkligheten är en illusion.
   ”Det gör dig kanske till en objektivist,” sade jag.
   ”Objektivist?”
   ”Objektivist.”
   Jag berättade om Ayn Rand och Atlas Shrugged.
   ”Yeah, that’s me,” sa Phil och tog en rejäl klunk. Han höll upp flaskan som ett exempel. ”Jag vet att den här ölen är verklig.”

Nästa morgon var klockan halv sex och kvart i sex var jag nere på stranden. Det var fortfarande mörkt men solen var på väg upp över havets horisont.
   Det var tur att jag hade ett par runners på fötterna, för efter strandens slut klättrade jag upp på klipporna för att se vad som fanns på andra sidan. 
   Två korthåriga blandrashundar följde med och visade vägen.

Jag var fullständigt jetlaggad i flera dygn. Det ville inte gå över och det kändes kanske som en depression; jag sov korta stunder under konstiga tider för att vakna upp med ett förvirrat ryck; jag hade svårt att koncentrera mig och ingenting kändes roligt; jag hade ingen aptit och jag led av en förlamande trötthet, men det var ändå svårt att somna.

När jag vaknade ur min tillfälliga sömn till en förvirrad vakenhet som drev ut mig på gatorna gick jag till Mays bar. Han hade byggt ut och det hängde ett glatt gäng med faranger och lokala kring bardisken och de små runda borden. Mays döva ladyboy till syster serverade; May tecknade till henne och hon hällde upp.

De var strävsamma människor; de höll öppet tills den sista gästen hade gått och sedan sov May på förmiddagen på en tältsäng inne i baren tills det var dags att öppna igen. Hans syster – eller tekniskt sett var det kanske hans bror? – sov bakom bardisken och hon lutade sitt huvud mot sammanpressade händer för att visa hur trött hon var.

Vi var alla trötta, av olika anledningar, med de klagade inte. Jag tog en taxi till Computer World och chauffören konstaterade sakligt att han jobbade från tio på förmiddagen till elva på kvällen, varje dag, sju dagar i veckan.
   Jag tittade ut genom taxifönstret och vissa delar av staden såg exakt likadant U-landsaktiga ut som när jag var här i tjugoårsåldern. Computer World var ett storslaget bygge och alla butikerna handlade med elektronik. Jag köpte en kabel till datorn för att komma åt det asiatiska elnätet. Den kostade fem kronor.

Jag flyttade från det kaotiska Khao San till en sidogata till Soy Rambuttri och efter några dagar kände jag att krafterna och livslusten började återvända. Fast jag hade fortfarande inte vant mig vid den ständiga hettan, som var som ett främmande väsen från en annan planet.

Rob och Julie hade flugit hit från London två dagar tidigare och vi bodde på samma hotell.
   Rob var jetlaggad.
   ”It’s terrible”, sa han. ”Det är som om hjärnan och kroppen inte hänger ihop.” 
   De skulle flyga till Vietnam i slutet av december.
   ”Jag är säker på att vi ses där. Det är verkligen amazing hur man stöter ihop med folk igen som man träffar under resans gång.”
   Jag höll med, det hände mig hela tiden. Det var verkligen amazing.

När jag nu äntligen hade kommit in i rätt tidsrytm vaknade jag senast klockan sex på morgonen och jag studsade upp ur sängen. Jag var häpen över min nyvunna präktighet.
   Ute på gatorna var frukosten i full gång och jag satte mig på enkla sjapp och beställde fläsk med sötsur sår, kycklingcurry och fantastiska rökta korvar.
   Jag började njuta av mina lediga dagar.
   På gatan gick morgonfulla turister skrålande omkring med ölflaskor i nävarna, för detta var nära Khao San, och de accepterades som ett naturligt inslag av de idogt arbetande lokalborna som ägnade dem samma likgiltiga uppmärksamhet som de ägnade åt en och annan fet råtta som sprang runt benen på orangeklädda barfotamunkar som gick mellan restaurangerna och hämtade upp plastpåsar med dagens gratisranson.

Jag gick tillbaka till hotellet och studerade en liten fluga som kröp över tvättfatet på mitt rum där luftkonditioneringen och fläkten ständigt gick på högvarv.
   Han hade ingen aning om att han var i Bangkok.

När jag dör vill jag komma till Himlen, vad i Helvete det nu är för något. – Ayn Rand

Bangkok kan vara ett himmelrike eller ett helvete, beroende på vilket humör du är på. Det är den galnaste staden jag har besökt och den får New York att framstå som en picknick med scouterna.
   Jag landade i vad som bara för några dagar sedan var en monsundränkt stad som pallade upp sandsäckar mot de stigande vattenmassorna från Chao Phraya-floden. Nu hade det slutat regna, men det var fortfarande undantagstillstånd som gällde sedan kravallerna i våras.
   Jag orkade inte vänta på tvåans buss till Khao San Road och jag ville åka i en luftkonditionerad bil, så jag vinkade till mig en taxi, för fast klockan bara var fem på morgonen var luften en het, dyngsur filt och det var lika varmt som i en bastu. En svensk bastu i och för sig, men i alla fall.

Under mellanlandningen i Kiev var det en härlig röra och vi i transit fick köa oss upp för en trång trappa och sedan ner igen för det var ingen som verkade kunna tala om vart vi skulle vända oss. Avgångshallen var en stor lagerlokal och i ett hörn hade de trängt ihop ett litet sunkhak och satt upp en skylt med namnet The Irish Bar. Jag satte mig och tog en Warsteiner.
   Jag visste att jag var på väg åt rätt håll för solen sken och ölen var billigare än på Arlanda.

Jag vinkade hejdå till Martin och Henrik, som letade efter bussen till Phuket, och åkte till Palace Inn. Jag ställde väskan på rummet och gick ut på stan.
   Soi Rambuttri var ett lugnt och trevligt stråk i närheten av Khao San. Jag hade bott här senast i februari. Gatubeläggningen bestod av terrakottafärgade plattor i stället för asfalt och påminde om golvet i ett kaklat kök. Det låg på baksidan av ett inhägnat tempelområde och den gröna växtligheten sträckte sig över staketet och ut mot gatan; ekorrarna sprang längst elledningarna och kakaduorna stämde upp i hesa falsettskrik. Aromerna från de morgontidiga köken kittlade näsan. Jag satte mig och beställde bläckfisk med basilika, chili, vitlök och ris.   

Charles tog sin öl och sina anteckningar och flyttade över till mitt bord.
   ”Jag kommer från Colorado, men jag har studerat i tre och en halv månad på en buddistskola här i Bangkok.”  
   Han tog en klunk Chang. ”Munkarna här kan inte uttala mitt namn – varken Charles eller Charlie – så de kallar mig Adam.” 
   Han såg ut som en sökare. ”Så, du är en sökare?”
   ”Ja-” han funderade ett par sekunder, ”jag tror att jag är en sökare.” Han såg så allvarlig ut för ett ögonblick att jag nästan började gapskratta, samtidigt som jag tyckte nästan lite synd om honom. ”Vet du”, fortsatte han, ”att det finns en grundläggande idé inom buddismen – att  ingenting av det här är på riktigt? Att allting bara är en illusion?”
   ”Jaså?” sade jag och lånade ett citat av Woody Allen; ”I så fall har jag definitivt betalat för mycket för min matta.”
   ”Så”, frågade jag, ”det är begäret som driver oss?"
   ”Just det!” svarade han och beställde in mer Chang. Och det var verkligen imponerande med vilken hastighet han började hälla i sig den ena ölen efter den andra, samtidigt som han kedjerökte mina LM – speciellt med tanke på att han var mitt uppe i ett projekt att just komma över sina begär.

Vi gick över till Khao San och Charlie ville fortsätta att dricka öl. Jag kände mig ordentligt jetlaggad. Och fast klockan bara var två på eftermiddagen gick jag upp på rummet och somnade snabbt i en drömlös sömn.

Äktenskap är en bra sak, men jag tycker det är onödigt att göra det till en vana. – Somerset Maugham

 Eftersom jag varken hade en fru eller förmodligen aldrig varit en speciellt kollektiv typ var det egentligen ganska lätt att den här gången packa väskan, lämna huset och låsa dörren.
  Jag var också i ett läge där jag inte var beroende av någon och ingen var beroende av mig – Moa, till exempel hade jobb, lägenhet, studier och tre långresor bakom sig, och klarade sig säkert alldeles utmärkt utan min ständiga närvaro – så jag kunde egentligen göra vad jag ville.
  
Och fast jag såg fram emot det hela var det ju inte enbart superfantastiskt att ge sig iväg; de sociala och samhälleliga strukturer som genomsyrar mitt vardagsliv ger upphov till vanor och rutiner som skapar kontinuitet och mening åt tillvaron och får mig att känna mig trygg. 
    Men, de här vanorna invaggar mig också in i en föreställning om att jag inte klarar mig utan allt det som jag har runt omkring mig. Det är bara en illusion, jag vet, men det är en seglivad sådan.
   Det är möjligt att jag såhär i skarven mellan mina båda liv kände en stöt av separationsångest. Jag försökte inför det förestående självvalda utanförskapet att tänka på de mindre smickrande sidorna av kollektivt liv:

Det är människans ständiga behov av att tillhöra en utvald grupp som har gett världen alla fanatiker, fotbollshuliganer, fundamentalister, diktatorer, gated communities, gatugäng, krogköer, krigsherrar, kriminella motorcykelgäng, lasermän, maffior, manipulerare, mobbare, moralister, näthatare, parasiter, sektledare, självmordsbombare, snyltare, terrorister, torterare och tyranner.  
    För att nu inte tala om samtliga krig – igår, idag och imorgon.

Det tog mig alltid ett par veckor i början av varje resa innan jag fattade att jag inte behövde vara oumbärlig för min omgivning – och att alla människor har rätt att existera för sin egen skull.
   Och sedan, när de normer och värderingar och regler som fjättrar individen vid ett samhälle, på gott och ont, började skalas av mig – det var som att ömsa skinn – kände jag mig plötsligt och tillfälligt fri och lösgjord, från kanske just de bojor som fick självaste Strindberg en gång i tiden att utbrista i ett: ”Vi vantrivs i kulturen!”         

 Men just nu var det resfeber, ja, jag kunde bitvis tycka att det var nästan lite kusligt med dessa dramatiska förändringar; jag hade ett hus med trädgård och bil och gym och bastu, och nu skulle jag byta detta mot vad som rymdes i en sportbag; jag skulle byta tv:n mot ett panorama; hemmalagade middagar mot restaurangmat; pjäxor mot flip-flops; mörker mot ljus; jobb mot sovmorgnar.             

Nu kunde jag i och för sig tycka att lönearbete var ett överskattat nöje, men jag hade i alla fall fått ihop tillräckligt med valuta för att kunna klara mig hyfsat över vintern i tropikerna.

Hur lång den vintern skulle bli var i och för sig en öppen fråga eftersom jag flög iväg på en enkelbiljett.