osmoala

Hur resenären lever en vegeterande tillvaro på stranden, men lyckas också göra ett snabbesök i Sverige.


Eftersom Lek var en praktisk person skalade hon av sig sina tajta shorts i samma stund som hon steg över tröskeln till min bungalow. Hon skötte restaurangen här, och hon hade ett skratt som lyste upp varje rum hon kom in i. Hon brukade komma förbi för att säga hello, efter att hon hade stängt vid niotiden på kvällen. Men hon stannade aldrig till morgonen. Jag antar att hon försökte undvika skvaller.

Då jag ändå, på något sätt, använde människor som material för mina små texter, ville jag inte alltid dela ut bilder av deras ansikten på nätet. Jag tänkte fråga Lek, men var inte säker på att hon skulle förstå mig, så jag sade inget. Jag hade också frågat Jane, och hon sade nej, ”Du får skriva vad du vill om mig, men inga bilder.”

Hon hade lämnat kvar sin hammock på verandan och jag låg där och läste Elmore Leonard.
   Jag undrade om hon hade hunnit med sitt flyg i alla fall. På morgonen, när hon kom på att hon hade en hyrscooter som skulle tillbaka till byn, sa hon att hon kanske skulle bli tvungen att stanna kvar en dag till. Men, kanske tog hon den i alla fall och körde ner till hamnen med all sin packning. Jag hoppas att det gick bra, för vi hade druckit hela natten.
   Jag tror det, för hon hade långa ben, pratade i fullständiga meningar och kunde förmodligen sparka in en dörr om det behövdes.


Roger kom från Helsingfors och han pratade svenska med finländsk brytning.
   ”Det här är min bar,” sade han och nickade åt den finska flaggan som hängde vid entrén. ”Jag har kommit hit varje vinter i tjuguett år.”
   Han hade kammat luggen rakt fram och glasögonen hade tjocka, kritvita bågar. De såg ut att vara köpta på Buttericks.
   ”Det är kallt idag! Ser du, vinden kommer från norr. Det är kinavinden som blåser.” Han ropade till några turister som gick förbi med ryggsäckar, ”Arrividerci, see you soon! It’s cold today!”
   Han tände en ny cigarett. ”Det finns ett galleri snett, tvärsöver gatan. Jag sköter om den nu åt killen som målar tavlorna. Han är i Sri Lanka efter ett nytt visum.”
   ”Jag vet, jag var där i förrgår och du berättade det.”
   ”Gjorde jag? Oh, man, jag glömmer saker. Mitt minne är kört för jag är full nästan hela tiden. Här är jag turist på dagen och alkoholist på kvällen.”
   Han skrattade gott och jag betalade för colan med en sedel. Han slog den mot bordet, mot stolen, askfatet och krukväxterna.
   ”Dagens första affär – då gör man såhär!”


Jag var tillbaka i mitt hus på Åsarna. Det var mörkt och kallt utanför fönstret. Jag ville inte vara här.
   Men, jag kom ihåg att jag hade somnat i hyddan, så detta måste vara en dröm.
   ”Detta är en dröm,” sade jag till mannen som satt mittemot mig vid köksbordet.
   ”Det tror jag inte.” Jag hade aldrig sett honom förut, men han var märkligt bekant.
   Det hela var hur verkligt som helst.
   Jag hade haft en del livfulla flygdrömmar den senaste tiden. De var den bästa sorten. Jag flög över huvudena på människorna och jag dök ner och klappade dem på axeln, men det var ingen som lade märke till mig. När jag sedan gick omkring, som en vanlig man, kunde jag prata med vem jag ville. Det här var också drömmar som jag till och från kunde styra med viljan.
   ”Jag kan bevisa att det här är en dröm – om jag flyger runt ett par varv här i köket så ser du att detta inte kan vara på riktigt.”
   ”Javisst. Flyg!”
   Jag försökte lyfta från stolen, vanligtvis var det inga problem, men den här gången gick det inte alls. Jag viftade med armarna som en annan kråka för att komma upp i luften, men jag var som klistrad i golvet.
   ”Hahahaa!” skrattade mannen självbelåtet. ”Där ser du – det här är ingen dröm.”


Det hände något med människor som kom till ett sådant här ställe. Efter några dagar, när nojor och neuroser började släppa, blommade de ut och blev vackrare. Nu behövde detta nödvändigtvis inte gälla mig själv, men folk rätade på ryggarna och gick avslappnat solbrända, släntrande i sina flip-flops och nästan alla var glada. Jag såg i alla fall inte så många griniga typer, men det var kanske för att jag struntade i tråkmånsarna, de fick tjura bäst de ville.
   Det var svenskar, finnar, engelsmän, tyskar, fransmän, en och annan ryss och medelklassthailändare från Bangkok.
   Och det var stora grupper med unga smekmånadspar från Sydkorea och Taiwan, och de höll sig för sig själva, de hälsade inte ens om du bodde granne med dem. Kanske var de blyga för att de inte kunde någon engelska. Eller, kanske var de så genomsocialiserade att de bara såg den egna gruppen.
   Det fanns kanske en viss skillnad i mentaliteten hos östasiater och västerlänningar.
   Med Mike, Jerome och Emrick var det high-fives från första början. Vi tog några öl en kväll. Nästa dag tog Mike sig åt huvudet.
   ”Idag har jag varit besegrad av livet. Degraderad.” Han visade upp sina blessyrer, ”Jag slog hål på knäna på klipporna. Sedan när jag kom hem slog jag sönder tån i trappan. Alltid är det nåt.” 
   Minna var från Finland och hon serverade på Rogers bar. Hon sa, ”Det är tredje gången jag kommer hit. Jag stannar ett år. Jag ska se om jag kan få igång en egen verksamhet.”