osmoala

 

 

Kita Mahand var egentligen en ganska knasig typ och det var kanske därför jag gillade hennes stil. Hon såg inte på sig själv med en speciellt allvarlig min vilket alltid var en god början på en vänskap.

   ”Jag är lite ting-tong”, sade hon. ”Men det är du också.”

   Hon var också lite av en affärskvinna, och som alla asiater tog hon alltid fram mobilens kalkylator för att räkna ut även de enklaste räkneexempel. Vi var på mitt rum på Green View, ett stenkast från Walking Street som var den galnaste gatan, inte bara här i Pattaya utan i hela världen, men eftersom jag var en enkel man med enkla behov hände det ibland att jag inte kom på något trevligare att göra än att ligga i sängen, tugga på härliga, färgämnesmättade grillchips, dricka sodavatten och titta på amerikanska filmer på kabelkanalerna. Kita sade:

   ”Vad är tjugo gånger åttio?” Hon räknade ut avansen på några smycken bland de andra hon skulle köpa i Chinatown i Bangkok och sedan sälja vidare.

   ”Sextonhundra bath.”

   Hon slog på sin kalkylator. ”Nej, det kan inte stämma.”

   ”Please...” Hon slog in det på nytt. ”Yes, you´re right,” sade hon och fnissade på det där lite fånigt flämtande viset som ibland fick mig att brista ut i ett gapskratt.

   Hon var full av motsättningar, som alla riktiga människor är: hon var präktig och lättsinnig, tuff och försvarslös, ohämmad och pryd, kaxig och blyg, pigg och trött, framåt och reflekterande, rojalist och liberal, vacker och… ja, vacker.

   ”I´m not beautiful”, sade hon. ”But I´m a good person.” Jag förstod inte vad hon pratade om, för jag tyckte att hon såg fantastisk ut. Hon hade glada ögon, höga kindkotor och en perfekt formad amorbåge på överläppen. Och när vi var ute på stan såg jag hur de lokalas ansikten genast förvandlades till inställsamma leenden när Kita kritiskt granskade de varor som var till salu, nere i Chinatown eller runt gatorna kring hotellet, där hon snabbt prutade ner de summor, för tuk-tukresor eller maträtter jag i åratal hade betalt ett överpris för. Hon var en entreprenörssjäl med klara målsättningar om sin framtid men ibland kunde hon luta sig snyftande mot min axel och säga att ingen tyckte om henne: ”I cry because nobody likes me.” ”I like you”, sa jag och sneglade på Luci, för hon kunde ibland vara lite melankolisk, hon också.

   ”Play”, sade Kita. ”I want to listen.”

   Nu fanns det där kanske något nästan lite osunt över mitt förhållande till Luci, min lilla ukulele som följde med mig överallt vart jag än gick. Vi hade redan skrivit ett par låtar ihop på den här resan och vi var mer tajta än någonsin. Kita kom ut ur duschen och skruvade sina öron med badlakanet. ”Står du här naken inför Luci?” sa jag anklagande. ”Hon blir svartsjuk, förstår du?” Kita skrattade till och det var kanske lika bra att hon tog det på det viset.

   Vi slumrade till, lite hungriga eftersom vi var för trötta för att gå ut på gatan och handla mat. Senare gick jag upp och Kita vaknade till. ”Jag ska bara gå på toaletten”, sa jag, men hon måste ha sovit djupare än jag trodde för hon svarade sömnigt: ”Fried rice with chicken for me, please.”

   Nästa morgon gick jag min vanliga runda längs strandpromenaden som badade i ett tillfälligt solsken. Annars var hela östkusten och öarna dränkta i dagliga åskskurar med blixtar och ösregn som smattrade mot taken och dränkte gatorna i små sjöar av vattenpölar. Jag hade tänkt åka ner till Koh Samet eller Koh Chang men ändrade mig. Senare. Gatan som löpte längs Pattaya Bay var som vanligt full av ryssar, finnar, araber, rullstolsmän, och en och annan full barflicka som den tidiga timmens avslöjande ljus fick deras ansikten av nattgammal make-up att se lite ihåliga ut.

   På vägen tillbaka köpte jag med mig vattenmelon, mango, papaya och apelsinjuice till Kita och hon vaknade och sträckte på sig. Hon satte sig upp i sängen och hon åt långsamt, tankfullt och med god aptit, som alla thailändare gör.

   Sedan ringde hon taxifirman hon brukade anlita för sina guidade turer till templen och när hon plockade upp turister från hotellen för att ta dem till flygplatsen, och efter en stund kom en vänlig dam i en Toyota och hämtade upp oss framför hotellet, och vi åkte bekvämt tillbakalutade i baksätet upp till Bangkok.      

 

Jag packade upp tvätten och sände en tanke av tacksamhet till den rara äldre damen som alltid med en vänligt mild blick tog hand om min smutstvätt här i Bangkok. Jag räknade plaggen. Den gamla horan hade slarvat bort mina bästa strumpor. Jag gick tillbaka och pratade med en amerikan, som också stod där och väntade.

   ”She loses things, you know”, sa jag.

   ”I know. And it happens every time. I´ve lost three or four thousand bath over the years because of her.”

   Tvättkäringen hittade mina strumpor och jag tackade henne med ett kort ”kap”. Jag ville inte vara för otrevlig, för jag visste att jag skulle komma tillbaka.

  

Kita och jag gick ut för att äta på en av de enkla, lokala gaturestaurangerna som finns överallt och som håller öppet till sent på natten. Vi gick på en bro som löpte över en av bifloderna till den väldiga Chao Praya-floden.

   ”När jag gick här förra veckan såg jag en krokodil simma i vattnet här nere.”

   ”En krokodil?”

   ”Ja. Det var ingen jättestor krokodil, men i alla fall.”

   ”You want to see a crocodile? I’ll show you a crocodile!” Hon visade tänderna i en grimas och formade fingrarna till klor som hon sträckte mot mig. Hon gapskrattade åt sitt eget skämt, och, ja, det var ju ännu en egenhet vi hade gemensamt – vi skrattade åt våra egna lustigheter, och ju uslare de var, desto bättre.

   Vi satte oss på restaurangen. Matsedeln var på thai. ”Don’t worry, I order for you”, sade hon. Vi brukade aldrig ha mindre än fem rätter mellan oss på bordet; det var sallader, soppor, helgrillade, flundraliknande fiskar, kyckling, nöt, starka såser gjorda på skaldjur och chili, ris, nudlar… ”Is there anything more you want?” kunde hon fråga och jag kunde bara skaka på huvudet. Men trots att det alltid var gott om mat kostade det aldrig mer än en spottstyver. 

   Och sedan åt vi långsamt och länge, och vi brukade lämna kvar lite på tallrikarna och i skålarna.

   ”Vet du,” sa jag, ”jag läste i Pattaya Post en insändare från en farang som undrade varför thailändare alltid lämnar mat på bordet efter att de har ätit, och svaret blev att om man äter upp allt på tallriken tror restaurangägaren att det inte finns tillräckligt med mat och att han inte gör ett bra jobb.”

   ”Yes, it´s true.”

   ”I västerlandet äter vi upp allt och lämnar ingenting bakom oss.”

   ”Yes, you falangs are crazy”, sade Kita och fnissade, det lät som Hemlige Arne ungefär. Hon stramade upp sig, lutade hakan mot sina sammanflätade händer med armbågarna på bordet och sade i förbigående: ”Vad vill du göra ikväll – du kanske vill gå ut en stund själv… för att träffa din flickvän här i Bangkok?”

   ”No, that’s over. I’m happy to be here with you. And I think we should go tomorrow.”

 

Det här var bron över floden Kwai. Vi bodde i Kanchanaburi, bara en kort tuk-tukresa från den historiska bron jag hade sett på film, med Alec Guiness och den klassiska visselmelodin som för en kort stund, men bara en väldigt kort stund, fick mig att sakna arméns sorglösa tillvaro av pojkaktiga spratt och dödande på låtsas.

   ”Jag är sergeant i den svenska armén”, ljög jag för Kaarlo som kom från Finland, för egentligen var jag bara furir. Men kanske räknade de på gradbeteckningarna på olika sätt i olika länder, för Kaarlo sade: ”Jag är också sergeant.” Han hade gjort tolv månader och fast jag bara hade gjort tio, berättade jag genast att jag hade värvat mig till en gruppchefsskola för att slippa vänta ett år på rekryten, och att jag tillhörande livkompaniet hade stått på post vid Lejonbacken utanför Kungliga Slottet och vaktat Sveriges Konung.

   ”Ja”, sade Kaarlo och skrattade på sitt lite underfundiga sätt. ”Det verkar som att er kung behöver mycket beskydd.”

 

Det var Kaarlo, Juuso och Joonas och de var riktigt trevliga killar, men tydligen hade några av dem haft något slags bråk dagen innan, för Juuso sade:

   ”Kaarlo klappade till mig på näsan igår.”

   Kaarlo sade:

   ”Jag har inte klappat till någon.”

   ”Nej, fel av mig – han skallade mig.”

   Jag bad Kaarlo att i alla fall inte slå till sin kompis, i alla fall nu på förmiddagen, och han skakade på huvudet och tände en cigarett. Det skulle ta mig hela vägen till Pattaya innan Kaarlo berättade att det där bråket handlade om nyckeln till deras rum, nyckeln som hela tiden låg i en av fickorna på Joonas rymliga shorts som innehöll, enligt Kaarlo, en miljon fickor.

   Det var Joonas som fick åka med i taxin till Bangkok, han satt där fram och han var glad över att åka med för hans flyg skulle gå nästa natt, tillbaka till Helsingfors där han skulle avluta sina förberedelser innan han började på läkarutbildningen.

   ”Det kommer att ta mig ett tag att komma hit igen”, sade han. ”Och det känns väldigt konstigt att åka härifrån.”

   Jag hade lirat min nya låt, One More Time, för pojkarna och sedan spelade jag för säkerhets skull den ett par gånger till där vi satt på mitt hotellrum, jag och Joonas, och Kaarlo som hade fått tag i en snabb minibuss ner hit, och medan Kita var iväg på stan och letade smycken sjöng vi låten, medan Luci spelade, One More Time…

   Kaarlo hade en hangover och gick och lade sig på Merry V där han hade ett rum, och Joonas och jag gick vidare in i kvällningen, till Chada Café och Mays Happy Bar, och vidare för ett par öl till innan det var dags för honom att ta taxin till flygplatsen.

   ”Det blir verkligen svårt att lämna det här stället” sade Joonas.

   ”Vad är det du kommer att tänka när du sitter där på planet?”

   ”One More Time…”, sjöng Joonas och dunkade en knytnäve mot hjärtat.

 

I Kanchanaburi, där vi hade ett guest house direkt på floden, gick Kita och jag ut på gatan och hon hade redan bestämt att jag skulle ha Luci med mig, ”Did you bring your camera?”

   ”No.”

   ”Get your camera and we’ll go.”

   ”Where´we going?”

   ”I’ll hold Luci. Get your camera.”

   Jag gjorde som hon sade, för det är alltid riskabelt att säga emot kvinnor och vi åkte med en motorcykel med sidovagn, som en sorts tuk tuk, och strax var vi framme vid bron över floden Kwai. Jag var lite tagen och Kita njöt av min reaktion. Hon sade: ”You’re looking for this?”

   ”Yes. I like it”, sade jag och hennes skratt lät som en hiss som åkte ner från världens högsta byggnad. ”And I like your stile”, sade jag för jag kunde inte tänka mig en bättre vägvisare.

   Hon gick iväg för att handla smycken och jag gick en runda och parkerade mig på en restaurang, tuggade på grillspett, drack burkar med Chang och studerade den leopard som satt fastkedjad en och en halv meter framför mig på en liten scen ut mot gatan för att locka turister att ta bilder och intressera sig för den naturpark som hela det här arrangemanget gjorde reklam för. Jag tog ett ackord på Luci och leoparden vände huvudet mot mig, väste, blottade huggtänderna och spände bakkroppen till ett språng. Det kunde gå hur som helst om han gick till attack och kedjan brast. Jag tror inte att han tyckte om Luci så jag lade ner henne och hon somnade snabbt, men det fläckiga rovdjuret fortsatte att stirra på mig en stund till med hotfulla, gula ögon.

   Kita kom och satte sig. Hon tittade fascinerat på leoparden och sade:

   ”So beautiful.”

   ”Ja. Fast han gillar inte Luci.”

   Hon såg tvivlande på mig. ”Really?” Hon flyttade blicken. På gatan stod ett följe med en ung kille i spetsen, och det var en man med filmkamera och en kvinna med en pärm uppslagen i handen som följde killens alla rörelser när han försiktigt närmade sig leoparden, som, liksom alla andra runtomring oss nu följde hans minsta rörelse.

   ”Titta”, sade Kita. ”Det där är Thailands största tv-stjärna.”

   ”He’s a good looking guy.” Han såg ut som en riktig tunnis men han hade en viss karisma.

   ”His papa is American and mama is Thai.” Kita tog ett grepp om sina kassar med inhandlade varor. ”You want to go? I want to go back to a place. Maybe I can make a deal.”

 

Vi hade sett Erawand Waterfalls som utgörs av en serie av små vattenfall. ”What do you think?” frågade Kita, och jag ville inte låta blasé för jag hade sett vattenfallen uppe i Luang Prabang som var något i hästväg, så jag sade: ”Nice. Very nice.” Vi hade ätit gott, vi hade rökt shisah, jag hade druckit lokala spritshots för två spänn styck, vi hade sett live band och jag hade varit med på congas vid ett tillfälle och när jag andra kvällen greppade en tamburin med ett annat band och vi stod på scenen inför en fullsatt publik frågade basisten mig lite oväntat: ”Where’s your ukulele?” och jag sa som det var: ”She’s sleeping.”

   Och det var lika oväntat att Kita hade ett sådant tålamod med mig, där jag under de tre kvällarna i Kanchanaburi ständigt kramade om nya vänner, för det kändes som att hela världen log mot mig, eftersom hon själv aldrig drack något starkare än coca-cola.

   Sedan åkte vi tillbaka till Bangkok. Hon hade redan gjort sina storköp på nattmarknaden i Chinatown, men hon passade på att fylla på med ett par kassar till med hårspännen, halssmycken, klockor och armband innan vi tog bilen med den ständigt leende kvinnan tillbaka till Pattaya och vi satt i baksätet och Kaarlo satt i framsätet.

   Vi checkade in på Prima Place för femhundra bath natten och vi fick stora rum med varsin stor balkong. Kita var trött och gick och lade sig ganska tidigt och Kaarlo och jag gick mot Walking Street för ett par öl. En raggig hund reste sig från trottoaren på ostadiga ben och började skälla efter oss.

   ”Det verkar som en del av dom här hundarna inte gillar vita”, konstaterade Kaarlo. ”Själv har jag en kompis som har en hund som inte gillar svarta. Han vet inte om att han själv är svart.”

   Vi gick in på en bar med ett lokalt band som körde västerländska covers. Vi satte oss vid ett barbord närmast scenen och vokalissan med det härliga soundet sträckte över en tamburin och jag skakade loss till Born to be Wild. Jag älskade mänskligheten.

 

Kita satte sig bakom mig och jag styrde ut hennes scooter i trafiken. Jag hade inte kört på ett bra tag och jag hade alltid problem med vänstertrafiken i början. Jag gasade upp för att komma in i trafiktempot och blev genast omkörd av en annan scooter. På den satt det en familj på bara fyra personer.

   Kitas bror var redan vid hennes lägenhet. De var tvillingar. Han kallade sig Sloan och var taxichaufför. Han hämtade Kitas bil och hon hade berättat om den, men jag blev förvånad över att det var en ny Toyota pick-up. ”Jag har den till att transportera saker”, sade hon. ”Och ibland hyr jag ut den.” Hon hade tryckt upp visitkort, och broschyrer kring sevärdheter och hon plockade upp turister till tempelturerna. Nu letade hon efter en lämplig lokal eftersom hon ville öppna sin egen butik för smycken. ”Jag har pengar”, förklarade hon. ”Inte mycket, men jag jobbar hårt. Där jag kommer ifrån ser människor ner på dom som inte har pengar.”

   Sloan satte sig bakom ratten. Han var en glad filur och han berättade historier på thai, gapskrattande, och eftersom han skickade in ett och annat ströord på engelska trodde han att jag förstod alltihop. Kita fnissade och bara skakade på huvudet. De var lite lika de här tvillingarna – de var glada och fulla av snack. Senare skulle jag träffa deras lillasyster. Hon kallade sig Lisa och pluggade till agronom på universitetet. Hon var av en lite allvarligare sort och hon satt helst med blicken riktad mot bordet. Men hon var vänlig och hon pratade en utmärkt engelska när du fick igång en konversation med henne. Men nu hämtade vi upp Kaarlo och åkte ut från stan till den väldiga vattenreservoaren som kantades av barer och restauranger. Vi stannade till på Fisherman´s som ägdes av en engelsman. Här var det inte smäktande thailändska schlagers som gällde utan vrålet från publiken på storbildsskärmen som visade engelska ligamatcher. Sloans flickvän Nadia kom ut och satte sig vid vårt bord med en Sangsom och coke i handen. Eftersom hon också var från England såg hennes tänder ut som att någon bara hade kastat in dem i munnen på henne. Hon jobbade här på Fisherman´s med räkenskaperna. Hon var trevlig och tillmötesgående.

   ”Pratar du thai?” frågade jag.

   ”Lite.” Men Sloan och jag har varit tillsammans i sex år så vi förstår varandra.” Hon tog ett bloss på sin cigarett. ”Jag skäller och han hoppar.”

   ”Det låter som ett praktiskt arrangemang.”

   Raketerna smällde i skyn för det var lördag, och kulmen på det kinesiska nyårsfirandet. Nadia bjöd på ett par rundor med öl och Kita drack som vanligt coa-cola. Sedan åkte vi hemåt och stannade till vid en marknadsplats där det var full med folk. Ett lokalt band spelade smäktande thailändska schlagers och vi stannade till vid en skjutbana och sköt med korkbössor mot små håriga troll. Vi sköt hem fyra stycken så nu hade vi varsin.

   ”Vad tänker du kalla din?” frågade Kita mig. Det var ett fult litet troll men hon såg med sina små prickar till ögon som satt lite på trekvart också ganska hygglig ut. Hon såg ut som en rövares hustru.

   ”Lady Baba.”

 

Kita och jag tog ett osentimentalt avsked, som att jag bara skulle gå till 7Eleven för att köpa en glass. Och det var lika bra, för vi hade tagit ett intensivt avsked redan nyss. Jag klev på minibussen och högtalarna spelade smäktande thailändska schlagers hela vägen till den kambodjanska gränsen.