osmoala

Ur ett sociologiskt perspektiv kan en människa som reser omkring i världen ses som en ´vandrare´.
   Vandraren var den som i forna tiders bysamhällen dök upp en dag, utan förvarning och sedan efter några dagar försvann lika plötsligt som han hade kommit, för det var oftast en han.
   Inför vandraren passade byborna att ibland att berätta sina intimaste hemligheter för det var liten risk att han skulle föra det vidare inom byn där han inte hade några kopplingar.
   Han var en medmänniska för vilken bybon kunde dela med sig av sina sorger och glädjeämnen, för det finns hos människan en vilja att berätta, men dessa historier skulle inte kunna användas mot honom eller henne, för vandraren var isolerad från bygemenskapen, och därför kunde han heller inte föra skvaller vidare.
   Det är kanske därför det är så lätt att träffa nya människor när man var på resande fot. Folk kommer närmare varandra och bygger upp förtroenden som skulle ta mycket längre tid hemma, i din egen lilla stad.

Sandkrabborna kilade omkring sidlänges på stranden och letade efter något ätbart i uppspolade krabbor, musslor och snäckor. De borrade lätt sig ner i sanden och när de kände vibrationerna av dina fötter pilade de blixtsnabbt ner i sina små hål och kurade tills kusten var klar.
   Jag lade mig i den gyllengula sanden som påminde om Fantomens paradisiska ö Keela-Wee, där sandkornen till hälften består av rent guld. En sandkrabba borrade upp sig under min rygg, kände två gånger lite försiktigt med sina små klor mot min hud och gömde sig igen. Jag vände mig om och betraktade hålet som den lilla krabaten hade grävt fram tills den visade sig igen. Den här var nästan genomskinlig i sin färglöshet, van som den var att leva under jord. Jag tittade på den och den tittade på mig, från kanske två decimeters håll, och den bestämde sig tydligen att jag var för stor att äta upp, i alla fall i mitt tillfälligt levande tillstånd så den backade sakta ner i hålet igen. Jag tyckte att det såg ut som den skakade på huvudet.

Vi var inne på den andra flaskan med whisky, Ove, Priska, Werner och jag, när det utdragande skrikandet började.
   Det var en mansröst. Men det lät inte helt som det skulle, för det var också blandat med barngråt och en kvinna som skrek hysteriskt.
   Jag lade ner drinken, försiktigt så att den inte skulle skvalpa, och sedan sprang jag utav helvete in i nästa hyreshus.  
   Det var blod överallt, i hallen, sovrummet, på köksgolvet – killen från mitt hotell var bakom mig och han var tydligen kompis med den här mannen som det handlade om.
   Det var blod överallt, mamman och barnet var dränkta i det blod som måste ha forsat över dem när pappan hade skurit sig när han i fyllefrustration hade kört armen genom det glasade fönstret till badrummet.
   Någon hade redan ringt en taxi och den körde iväg med den skadade armen som var kopplad till den frustrerade kroppen.
   Men kvinnan och barnet fortsatte att gråta, täckta av blod som om det inte fanns något slut, och jag sade till mamman att tvätta av sig och dottern, och sedan gå och lägga sig. Hon lydde viljelöst, vaskade av sig och barnet och kröp innanför mosquitonätet.
   Det sista hon sade innan vi klev över den röda pölen på köksgolvet, som hon skulle torka upp nästa dag, var ”Thank you”.

Jag flydde bort från den vansinniga trafiken in i parken och satte mig och mediterade över stadslivets fram- och baksidor. Men det enda jag kom fram till var att jag var sugen på fårkött. Och det är ju i alla fall en av fördelarna med en storstad, att man kan få det mesta som man vill ha.
   Så jag gick och satte mig på en indisk restaurang, beställde Mutton masala och pratade med Roland. Han var tysk från Bayern, pensionerad och tillbringade vintrarna halvårsvis i Vietnam. Hans runda flaskbottenglasögon fick hans ögon att se abnormt stora ut, som en galen vetenskapsman i en amerikansk krigsfilm om andra världskriget, men han visade sig vara både lättsam och humoristisk.
   ”Vietnameserna verkar vara ett trivsamt folk sade jag apropå hans fråga om vad jag tyckte om landet.”
   ”Ja, det är sant. Men även här kan man bli lurad.”
   ”Jaså?”
   Roland berättade en historia om hur han hade åkt taxi här i Saigon och en bekant till chauffören hade en brors- eller systerdotter som ville öva sin engelska. Så Roland åkte med och hamnade i ett kortspel som kostade honom tretusen dollar.
   ”Dom la nåt i min drink.”
   ”Really?”
   ”Ja, det måste dom ha gjort. För jag kände mig så lycklig.”
   Jag tyckte att det var märkligt att en så gammal reseräv som han skulle falla för ett så simpelt trick som detta.
   ”Det var inte så lätt att se. Och ändå följde dom med mig till ATM-maskinen för att ta ut pengar, för alla hade stora högar med pengar på bordet och sa att det är så man spelar här – pengarna på bordet”
   ”Och du kände dig lycklig?”
   ”Jag var fullständigt lycklig. Även när jag höll på och förlorade pengar skrattade jag bara. Men,” sade han, ryckte på axlarna och plirade vänligt mot mig med sina flaskbottnar, ”jag förlorade bara tretusen. Jag pratade med en som förlorade åttatusen.”

Jag sitter på mitt favorithak och eftersom det är fullt med folk blir jag tillfrågad om det kan få sitta en västerländsk kvinna vid mitt bord. 
   Hon heter Lucy och kommer från Australien. Vi äter middag och går efteråt och tar en drink. Hon ska stanna några dagar i Saigon och sedan leta sig upp mot Hanoi upp i norr, som ligger en sjuttonhundrafemtio kilometer bort.
   ”Varför ska du åka dit? Undrar jag. ”Det är kallt där, du vet.”
   ”För att det finns där.”
   Den cp-skadade unga kvinnan som jag tidigare köpte min guidebok av kommer och sätter sig. Hon känner igen mig och hon kånkar som alltid på en imponerande boktrave. Lucy tittar på en likadan som jag köpte – Lonely Planet om Vietnam.
   ”Det är en kopia, du vet?”
   ”Jaså?”
   ”Kolla själv. Men jag tyckte lite synd om henne. Och där står ändå allt man behöver veta, och den håller ihop än så länge.”  
   Lucy köper den, men hon får förmodligen en sämre kopia för en del av texten är uppochner, och hon pekar på en sida – ”Det här måste jag ha en spegel för att kunna läsa”. Texten går från höger till vänster. Jag gör som vietnameserna – när det blir lite pinsamt skrattar jag bara, och hon skrattar med och rycker på axlarna och tänder en cigarett. Det är något med kvinnor som röker. De lämnar de små bekymren bakom sig med ett halsbloss.  
   Hon landade föregående kväll från Sydney och är fullständigt jetlaggad, så fast hon är på glatt humör börjar hon gäspa mer och mer som kvällen fortgår.
   Eller så är det mina usla skämt.


Efter att ha rest i över tretton timmar, taxi, buss, nattbuss, snabbkatamaran och ännu en taxi är jag på Long Beach i Phu Cuoc. Ryskorna som jag på bussen visade Batman på min dator har biljetter till den andra snabbåten, och den har ett lite fräsigare namn än min Savanna, nämligen Superdong.     

Det är högsäsong och det tycks vara omöjligt att hitta ett rum och fast jag letar i flera timmar är mitt bästa erbjudande såhär långt en natt i en hammock i trädgården till ett guest house för fem dollar. Sedan får jag äntligen ett rum för tjugo dollar, ett kyffe på huvudgatan en bra bit från allt utom den ständiga trafiken.  

Jag går och sätter mig på en restaurang vid havet. Efter sju veckors resande är jag ganska luttrad vid palmstränder och även om jag har hört hur fantastiskt det här stället ska vara gjör jag inte precis volter av glädje. Här är det par och familjer, ensamresenärens värsta gissel, för de håller sig alltid för sig själva.

Det kommer ett svenskt gäng och sätter sig vid bordet intill och den feta av mammorna berättar med hög röst om sina förlossningskomplikationer. Jag stirrar på det chiliröda stekta riset med nötkött och försöker tugga i mig det jag precis har stoppat i munnen. Sedan mästrar hon sina barn, ”Nej, du får ingen läsk – det är vatten som gäller för dej!” Samtidigt halsar hon rejäla klunkar ur en ölflaska. Sedan riktar hon sig till den andra sonen, ”Och du ska göra precis som jag säger, och jag säger bara – cross my heart!” Utmanar hon. Hon lyfter på sina solglasögon och stirrar på sonen, ”Se mig i ögona, hör du vad jag säger? Va sa ja precis?” 
   Männen håller tyst, som män ofta gör då det finns med en kvinna i sällskapet, beredd att när som helst börja prata om sina förlossningskomplikationer. De är tio personer, två par och sex barn som är här på en tvåveckors charterresa, men det är ingen av dem som verkar ha speciellt roligt.
   Det är skönt att bara betala och kunna resa sig och gå härifrån. Jag går i vattenbrynet och vattnet svalkar fötterna och den milda brisen masserar smekande mina trumhinnor.      

Eftersom jag är en sentimental typ var det lite svårt att lämna Hai och hennes guest house, för hon är en av de hjärtligaste och varmaste människor man kan träffa.
   Vi tog bussen till Saigon, Markus och jag, och när vi kom fram pågick The World Cuisine Festival i den stora parken i närheten av hotellet där vi checkade in.
   Jag hade bott här tidigare och eftersom jag hade ringt och förbokat fick jag samma rum som innan, rum nummer fyra.
   Markus fick nummer sju och han fick klättra ett par trappor till, men å andra sidan hade han bättre utsikt över hustaken än jag, för mitt fönster ledde rakt in i nästa byggnad, en halvmeter bort.
   Jag ruckade på fönstergallret för att se om det skulle gå att lossa vid en eventuell eldsvåda så jag kunde glida ner mellan huskropparna om det blev farligt, och alltihop lossnade från sina fästen. Fast jag var helt ensam visslade jag en trudelutt som om det inte hade hänt någonting.

Ute på gatorna var det samma larm som tidigare, det tutades hela tiden, det borrades, sågades, slipades och det revs och det byggdes upp.
   Vi satte oss på en restaurang och vid vårt bord föll plötsligt ett plåtjalusi ner med ett väldigt brak som kickade igång en visselsignal i mitt högra öra som sedan långt tidigare har varit utsatt för en rock´n roll-skada. När de hissade upp plåten och släppte ner den igen för att försöka börja reparera bland alla middagshungriga gäster drabbades jag plötsligt av någon gammal vrede, för jag fick för mig att jag ville skjuta ner någon jävel.

Nu händer ju inget av detta. I stället går vi vår väg och vidare till matfestivalen, och där äter vi döner kebab och dricker tyskt öl ur enliterskrus och vandrar runt bland pizza, pasta, sushi, glass, vinprovarstånd, bakelser och grillspett, och en massa andra stånd som glatt lyser upp det tillagande mörkret med lampor, girlanger och gratisprover.  
   Det är många länder som är representerade men jag ser ingenstans ett stånd som erbjuder nordkoreanska delikatesser. Jag faller offer för en gammal myt och jag skrattar till, lite dumt över min egen enfald, för det låter såhär: men, det är kanske inte så gångbart med människokött utanför det landets gränser idag? Usch, och det är inte ens särskilt roligt.  Så jag säger ingenting om det till Markus.          

Markus hade flugit till Bangkok och jag var helt ensam i denna stora stad. Jag satte mig vid ett bord och en lokal kvinna satte sig mittemot mig, beställde kaffe och sade, ”Jag är här på semester”.
   ”Jaså? Från vad?” undrade jag. Jag var lite trött på dessa ständigt semestrande vietnamesiska damer och jag sade, för att göra samtalet kort: ”Du har farliga ögon.”

Efter att ha följt stranden västerut i en och en halv timme är jag både hungrig och törstig. Jag går upp till en restaurang och det sitter en västerländsk kvinna, ensam vid ett bord och gråter bakom sina solglasögon. Jag kan inte se hennes ögon men de tårade kinderna och den sammanpressade munnen berättar att något håller på och skakar om henne. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag försöka prata med henne? Jag går fram till baren och beställer öl och stekta nudlar med seafood. När jag passerar hennes bord sitter hon helt stilla med blicken ut över havet och jag bestämmer mig för att lämna henne i fred, men för ett ögonblick älskar jag hennes vackra och sorgsna ansikte. Jag sätter mig och tittar på alla draksurfare med sina segel som fyller luftrummet ovanför bukten som är den sista sträckan av den här långa stranden.
   När maten kommer in vrider jag på huvudet och ser att den gråtande kvinnan har samlat ihop sig. Hon betalar notan, reser sig och går. Och jag undrar: vad var hennes historia?

Milos kom från Stockholm och Markus var österrikare. Jag träffade dem på en restaurang och nästa dag flyttade de in i mitt grannrum. Det var utmärkt, inte minst för att det gjorde Hai glad som gärna ville ha sina rum uthyrda. De var trevliga grabbar och jag antar att de tillsammans delade föreställningen om att människan i grund och botten är en ganska god varelse.
   Jag hade fått ett mail från Kathy som jag hade träffat i Saigon, där hon beskrev hur man ändrar inställningarna på datorn för att komma runt regimens blockering av vissa sidor. Milos läste mailet, snickrade till det med min laptop och plötsligt var jag inne på Facebook. Jag läste några av inläggen och det verkade vara en så riktig vargvinter hemma i Sverige att jag huttrade till i den tropiska hettan.

Milos hade åkt mot Hanoi och Markus och jag satte oss på en fransk restaurang.
   ”Det är svårt att fatta att det är julafton”, sade jag och tittade på den klädda granen som stod borta vid biljardbordet och på servitriserna som bar tomteluvor.
   ”Vad tänker du beställa?”
   ”Krokodilstek”, sade Markus.
   ”Bra. Jag tar struts.”
   Men när maten kom in hade servitrisen förväxlat våra tallrikar och när vi upptäckte det var det så dags. Och det var ju lite synd för mig eftersom strutsen smakade som oxfilé och krokodilen som en torr fläskkotlett, men det var gott om mat så vi delade upp det som var kvar.
   Vi pratade om våra liv därhemma. Markus berättade om sin hund: ”Det är en husky, han är fjorton år gammal och han har ett problem med höfterna. Det gör ont i mig att se honom gå uppför trapporna för jag ser smärtan i hans ögon.”      
   ”Well –” sade jag efter en stund för det verkade vara en lämplig sak att säga, ”Merry Christmas!”
   ”You too, Merry Christmas!”
   Vi lutade oss tillbaka, mätta och belåtna. Detta var det närmaste vi kom julstämning. I högtalarna hördes Nouvelle Vague spela sina covers i bossa nova-takt. Jag är inte säker på att de vietnamesiska servitriserna hade full koll på vad det var vi fick lyssna på, i den ikväll nästan fullsatta restaurangen, för nu sjöng sångerskan med sin sammetshesa och sensuella röst en låt av Dead Kennedys: Too Drunk to Fuck.  

Kanske finns det någon pryd person som tycker att jag är lite pinsam med mina stundtals, men ändå ganska sällsynt förekommande skildringar av kvinnor. Tja, i så fall vet jag inte vad jag ska säga om det hela, för här kommer det en till.

Det var lite synd att jag inte kunde kommunicera med de flesta av de lokala här. Jag ville veta vad de tänkte och vad de pratade om, men det var ingen som kunde svenska.
   Eftersom de flesta turister som fanns i Mui Ne vid den här årstiden var ryssar, de höll sig gärna för sig själva och det var annars ganska tomt på folk med de flesta restauranger oftast gapande tomma på kvällarna, växlade jag på flera dagar inte många ord med någon annan människa, förutom med Hai.

Hai låg i min säng och skakade på huvudet åt Berras olika utbrott. ”No good”, sade hon.  
   Jag vet inte vad den gamle filuren hade planerat men jag misstänkte att en av anledningarna till hans hastiga uppbrott var just att hon brukade vara här. Han hade bokat upp sig för en hel månad och fått en kraftig rabatt men sedan när han fick nog, som han verkade få rätt ofta, gav han sig iväg och betalade bara för de nätter han hade använt rummet. Det var skönt att slippa hans känslomässiga berg-och dalbana, för han var i konflikt med människor varje dag.
   I Saigon skällde han ut den trevliga receptionisten på hotellet för att hon inte lyckades skaffa fram ett telefonkort till honom fort nog, ”This is not okay, it’s not okay!” Hon skrattade generat och Berra vände sig mot mig, ”Och så bara skrattar dom när man säger till dom”. Bakom hans rygg skakade kvinnan till mig menande på huvudet, med höjda ögonbryn.
   Här i Mui Ne satt vi på en restaurang och Berra exploderade för att han tyckte att värdparets sexåriga dotter hade TV:n på för högt, ”It’s too loud – I don’t come back here!”
   På ett annat ställe retade han upp sig på att ölen kostade nästan två kronor för mycket, ”Aha, so we don’t drink beer here anymore!”

Jag gick längs stranden till fiskebyn. Jag hade varit här ett par gånger med scooter men det var bara tre kilometer längs sanden som ramade in en liten bit av Sydkinesiska sjön. Längre bort från byn låg de röda sanddynerna, och sedan den andra stranden där det blåste friska vindar och draksurfarna tog sats mot vågorna och flög upp i luften med sprattlande ben kopplade till de korta brädorna.
   Jag letade efter kvinnan som hade en köksvagn med goda baguetter med krispig anka men hon var inte där, så jag satte mig på en gatuservering och beställde lunch. Ölet kostade tre och sexti och maten gick på dubbelt så mycket.

När jag kom tillbaka berättade Hai att Berra hade varit här. Han hade gasat sin scooter som en annan frustrerad tonårsgrabb, letat efter något han hade glömt och varit allmänt otrevlig. Till slut hade Hai sagt åt honom, ”Get out!”
   Han lät mer och mer som en människa på gränsen till ett sammanbrott, och om han började må riktigt dåligt skulle jag stötta honom så gott jag kunde. Jag visste var han bodde men just nu hade jag ändå ingen avsikt att söka upp honom. När inte allting längre kretsade kring Berra kändes det som att jag hade påbörjat en ny semester.

Tydligen tyckte Hai att ämnet var avslutat för hon sträckte på sig, vällustigt som en katt framför den tända brasan, hon log och sade: ”Now finished.”

När man är ute och reser är det ibland lättare att träffa människor än att bli av med dem. – Somerset Maugham


Saigon är en stad som bjuder på härliga upplevelser men här finns också en hetsig puls som ständigt vill suga ut dig på din eventuella kraft. Varje dag måste du tacka nej, kanske hundratals gånger, till gatuförsäljare av allehanda varor som vill stanna upp dig för att sälja på dig saker som de lovar att du behöver. 

Och, fast de flesta tog emot ett no thanks med ett leende tappade jag vid ett tillfälle tålamodet och fräste till slut åt en efterhängsen marijuanaförsäljare med ett korthugget ”Fuck off!”
   Jag ångrade mig genast, inombords, men det var kanske lika bra, för annars hade han kanske inte fattat.
   Jag satte mig på en enkel uteservering och drack en Saigon Red. Det kom två kvinnor och bad att få sitta ner vid bordet. Den ena berättade att hon var lärare, ”Vi kommer från Kambodja men försöker hitta jobb här i Saigon. Jag har sökt jobb som engelsklärare och väntar nu på svar från två anställningsintervjuer”.
   Hon talade en välmodulerad, akademiskt skolad brittisk engelska, med det där förvärvade uttalet, received pronunciation, som även många britter lägger sig till med för att inte behöva skylta med sin bakgrund.
   Hon var glad och ganska rolig, och hon såg ut som om hon precis hade kommit ut från lektionssalen i sina propra och samtidigt lediga kläder. Hon frågade om jag ville följa med henne på en power walk i parken nästa morgon klockan åtta och jag sade att jag hade en del att göra.
   För det var en tanke som slog mig. Nu är det ju så att i Sydostasien väljer många att kalla sig för engelskklingande namn för att det underlättar kontakterna med utlänningar.
   Och kanske var inte dagjobbet den enda inkomstkällan för de här båda käcka damerna.
   För läraren presenterade sig som ’Heart’ och hon pekade på sin väninna och sade, ”Det här är ’Darling”.  

Om man åker buss från Saigon i fyra och en halvtimme rakt österut kan det hända att man hamnar i Mui Ne.
   Den tidigare lilla fiskebyn finns kvar med sina affärer, marknaden och restaurangerna. I vattnet ligger ett hundratal fiskebåtar för ankar i väntan på nästa natt av squid- och räkfiske, men längre bort längs den mer än tio kilometer långa stranden, som är kantad med trettiometerhöga kokospalmer, finns ett antal beach resorts för femti dollar natten. Men uppe vid landsvägen ligger det också guest houses som kostar bara fem dollar natten.

Berra och jag checkar in på varsitt billigt rum hos den trevliga Hai, som sköter stället. Hon känner Berra sedan tidigare och ger rabatt till oss båda två. Hai har en gammal mamma som ska visa sig ligga mest hela dagarna i en hammock där hon sakta gungar fram och tillbaka.
   ”Den där käringen,” säger Berra, ”brukade röka som en borstbindare innan när jag var här, men nu har hon fått något problem med lungorna. Ja, det är inte samma klipp i henne som tidigare.” Vi går förbi hammocken. ”Ja, där ligger mormor, och håller masken.”
   Längs vägen ligger restaurangerna och vi sätter oss på en av dem. Menyn utlovar grillad fisk, musslor, krabba, hummer, biffstek, och den övriga listan av nudel- och risrätter.
   Allt kostar mindre hälften mot Thailand.
   Vi delar på en tallrik med de där snäckorna som skapar den här logotypen för Shell, jag tar en tonfiskkotlett med en grönsallad, och in kommer en flaska av en det inhemska vita Dalat-vinet, som visar sig vara friskt, lätt, fruktigt och kallt.
   Och lättdrucket, så vi tar in en till.

När jag nästa dag försöker komma in på Facebook visar det sig vara blockerat och jag googlar på ämnet och det visar sig snabbt att regeringen har satt en spärr på sidan efter kritiska kommentarer mot regimen.
   Vi hyr ett par nya 125-kubiksscootrar och åker längs kusten. Det står en man och vinkar åt oss att stanna. En annan kommer efter oss på en scooter. Båda förklarar samma sak: det är en poliskontroll längre fram på vägen och det är bättre att vi vänder.  Vi kör tillbaka och sätter oss på en servering och beställer kaffe.
   ”Vad var det där om? 
   ”Ja, man får inte köra utan vietnamesiskt körkort här”, säger Berra och passar på att säga till servitrisen att inte hälla för mycket kondenserad mjölk i glaset. Han är på det humöret att om han inte klagar på mjölken i kaffet kommer han att klaga på något annat istället.
   Jag gör det enkelt för mig, ”Black coffee for me. No sugar. No milk. Just black, please.”
   ”Jo, det är förbjudet att köra utan ett vietnamesiskt körkort, och det är något som ingen av alla dessa scooteruthyrare någonsin talar om – jävla idioter!” utbrister Berra lite otåligt medan han ser sig om efter andra gäster att berätta sin historia för. ”Men, jag har kört mellan Saigon och Hanoi med motorcykel och jag hade aldrig några problem. Utom vid ett tillfälle, och nu ska jag berätta någonting för dig, lyssnar du? Jag säger, lyssnar du?”

Berra var ofta arg på något, vad som helst. Han kallade folk för idioter minst trettio gånger om dagen, för att de körde vårdslöst i trafiken eller för att de försökte sälja honom något. Och även om han krävde min ständiga uppmärksamhet försökte jag tänka på trevliga saker och vänta på att han skulle lugna ner sig, för han var också en rolig typ när han var på det humöret.
   Han hade pratat hela tiden i de tio dagar som vi hade umgåtts och han hade åsikter om precis allt, och oftast handlade det om att det var någon som var dum i huvudet. Men en kväll satt jag på den gemensamma verandan och pratade med min bror i telefon och då for han ut från sitt rum och började skälla för att jag hade väckt honom, och jag sade, ”Kan du för en gångs skull hålla lite tyst?”
   Nästa dag flyttade han i vredesmod.

Krigsmuseet i Saigon visar upp den historia om Vietnamkriget som USA väljer att inte berätta.
   Det sägs ibland att det är vinnarna som skriver historien. Och eftersom det ofta anses att det var Viet Cong som faktiskt vann kriget över amerikanerna, kanske detta museum äntligen ger den ”sanna” berättelsen om vad som egentligen hände.
   Nu är det ju inte så enkelt. För denna utställning – som inte bara består av fotografier över krigets djävulskap, utan också visar upp ett antal amerikanska flygplan, landminor, vietnamesiska stridsvagnar, olika vapen från de båda sidorna samt två, av Agent Orange, missbildade foster i en glasmonter fylld med formaldehyd – bjuder på den version av kriget som det regerande kommunistpartiet anser är den mest lämpliga.
   Ändå, man måste ha ett hjärta av sten för att inte röras av den dokumentation över de civila, oskyldiga offer som drabbades av förödelsen. För att inte tala om effekterna av de amerikanska giftbesprutningarna, som än idag är en så vanlig syn här i Saigon.       

Agent Orange, det giftigaste polyklorerade dibensodioxinet av dem alla, som med en dos på en tesked kan ta kål på en hel stad med en befolkning på åtta miljoner – men även hos de överlevande ger ämnet en gentoxisk effekt som leder till en kedja av fysiska och mentala missbildningar, såhär långt, i upp till tre generationer.

Nu skulle man ju kunna tro att här hatar man Amerika, men så är det inte alls. Kriget är förlåtet, många vietnameser tycks tro att alla jänkare är miljonärer, och dollarn är en eftertraktad valuta. I butiken på museet köper jag en grön T-shirt med vit text, med den inhemska flaggan i rött med den gula stjärnan, som det står ”Good morning VIETNAM” på.   
   Priserna är satta i amerikanska dollar.

Ute på gatan försöker jag väja för den kokande trafiken igen. För tjugo år sedan, sa Berra, fanns det bara cyklar i den här staden, idag är det scootrar. Trots att det sägs vara lågkonjunktur märks det inte här, för det byggs som aldrig förr – det ena höghuset efter det andra åker upp i rasande fart och utländska företag väljer kanske att satsa på Vietnam, inte bara för att landet tycks vara en relativt säker tillväxtmarknad, men också för det mottagande som nya entreprenörer får; de välkomnas här utan någon annan baktanke än att endast gemensam expansion är möjlig.

På rummet tar jag på mig tröjan och kollar mig i spegeln. Där står det ”MANTEIV gninrom dooG”.

Jag tog ut tio miljoner från automaten. Jag gick gatan fram och jag kände inspirationen flöda, så jag skaldade lite dumt:

          vietnam är ett vackert land

          stort som norra mälarstrand

          där står en cykelkärra

          min kompis heter berra


Saigon – eller Ho Chi Minh-staden som den kallas idag som en hyllning till den gamle kommunistledaren som höll stånd mot både fransmän, japaner och amerikaner – utgör med sina över tio, en del säger femton, miljoner invånare en av Sydostasiens storstäder.
   Detta märks, inte minst i trafiken.
  
”Det kan vara förenat med en viss fara att ge sig ut på övergångsställena”, konstaterade jag snusförnuftigt.
   ”Javisst”, sade Berra. ”Jag har blivit påkörd flera gånger. Det finns ungefär fem miljoner motorcyklar i landet, dom flesta av dom i Saigon, och varje år dör det runt fyrtiotusen människor i trafiken. Men, det bästa är ändå att ge sig ut i gatan utan att titta, för oftast väjer dom undan.”
   Jag visste inte hur riktiga de här siffrorna var, men trafiken var intensiv, och även om scootrarna och bilarna inte riktigt höll samma höga hastigheter som i Phon Penh, var det en smått skrämmande upplevelse varje gång jag korsade en gata och tvingades kryssa mig fram genom den framstormande störtfloden av motorfordon.

Vi satt vid Saigon-floden och drack 333, ett utmärkt vietnamesiskt öl. Fraktbåtarna fraktade fram och tillbaka i det brunfärgade vattnet.
   Berra var en pensionerad fotojournalist från Stockholm. Han var också en globetrotter, och han öste ur ett ymnighetshorn av historier och anekdoter.
   ”Jag var i Saigon första gången sextitvå”, sade han. Jag var här och gjorde reportage på den tiden. Amerikanerna kom redan femtifyra och vi satt uppe på takterrassen på Caravelle Hotel och B-52:orna flög över huvudet på oss.”

Vidare nu, och Berra blev igenkänd här och var, folk hälsade glatt och kom fram och pratade. Vi ställde oss och såg på de framrusande scootrarna för att kunna hitta en lucka till andra sidan av den breda avenyn. Men Berra tog sig ändå tid att prata:
   ”På Gotland, där jag tillbringar somrarna, har jag en HD. Här brukar jag hyra en motorcykel, och det billigaste jag har hittat är femton spänn dygnet. Men eftersom jag ska stanna här till våren funderar jag på att köpa en egen och sedan sälja den när jag åker hem.”  
  
En äldre man som drev en tygaffär kom ut på gatan och skakade hand. Vi följde med honom in och till garaget på baksidan där han visade oss sina Lambretta-motorcyklar, som alla var från femtiotalet. Dessa italienska motorcyklar har en egen design – de ser ut att vara hopsatta av omaka delar, men tillsammans utgör de en harmonisk helhet, som, när jag betraktade de här färgglada maskinerna, fick mig att vilja skratta och klappa om dem.

Det är kvinnor i lampskärmshattar säljande kokosnötter och solglasögon; skyltfönstrens juldekorationer med snögubbar, tingeltangel och skyldockor i tomteluva; i varuhusen ett överflöd av kapitalvaror; på gatorna tiggare överallt med småbarn i famnen och utsträckta händer; avgaser som får det att i den trettiotregradiga hettan stocka sig i halsen på dig; ett larm utan dess like – lyftkranar, bulldozers, bilar som tutar, en och annan ambulans med påslagna sirener, och människor överallt, på väg gud vet vart.    

”Här har dom fantastiska vårrullar”, sade Berra och pekade in på en matmarknad. ”Vill du prova?” Vi gick in och beställde vårrullar och fruit shakes på mango och apelsin. Både rullarna och shaken var förmodligen de bästa jag har smakat i hela mitt liv.
   Vi handlade där, på matmarknaden, och tog med oss var sin kasse hem. Jag gick upp på rummet och laddade kylen med korvar, ost och öl.

Senare, på ett annat av hans lokala favorithak.
   ”Den här nudelsoppan med köttbullar och nötkött är riktigt läcker” sade Bertil och tvinnade sin mustasch. ”Nu ska du få se!” Vi beställde och när maten kom till bordet fick jag se. Även detta var en delikatess och de olika aromerna från soppan och de olika färska kryddorna vi blandade i skålen dansade i munnen, och den ena smaksensationen avlöste den andra – ena stunden var det något som smakade som anis, och sedan en stöt av chili, för att avlösas av något som liknade danska frikadeller, och det kokta oxköttet, och råa bitar av beef.

Nu har jag inget emot det thailändska köket, men om man, som jag, ofta äter på ganska enkla restauranger, kan man vilja ha lite variation från fläsk, nöt och kyckling. Här verkar det finnas mycket att välja på i matväg, och allt har sin egen unika smak.

Vid ett tillfälle satt vi på ännu ett ställe och här hade de enligt Berra de bästa befruktade kycklingäggen.
   Jag hackade loss skalet och tittade på det foster som jag snart skulle tugga i mig. Jag stärkte mig med en klunk Saigon Export, men sedan var jag ändå tvungen att gå in med skeden och försöka smaka på det kokta embryo som anklagande tycktes stirra på mig. En cykelriksha åkte förbi och när föraren såg vad jag var på gång att stoppa i mig gjorde han tummen upp.
   ”Här tycker dom att det är häftigt när västerlänningar vågar äta sånt här,” sade Berra, ”för det händer inte hela tiden. För mig tog det flera år innan jag vågade äta det här.”
   Jag stoppade in en bit i munnen och det var inte så dumt egentligen, bara jag hade sluppit veta vad det var jag tuggade på. Jag åt upp hela ägget medan Berra tog in ett till åt sig själv.
   Det var det långsammaste ägget jag någonsin har ätit.     

”Vietnam är världens näst största kaffeproducent efter Brasilien”, sade Berra och stannade till vid ett enkelt stånd – en kombinerad servering och motorcykelverkstad – med små plastbord och stolar ute på gatan som mer verkade passa in i en lekstuga för barn.
   ”Här brukar jag stanna för en kopp när jag har vägarna förbi.” Kvinnan som skötte om stället kände igen Berra och hälsade på oss med ett brett smil. Han beställde på vietnamesiska, med två fingrar i luften, och kaffet kom in, och när det hade slutat rinna genom den lilla plåtbehållaren och ner i glaset, smakade vi på det.
   Jag säger då det.         
   Vi satt där på våra små röda plaststolar, drack av det fantastiska kaffet och tittade på folkvimlet. Människorna som passerade såg oss i ögonen, de skrattade och ropade: ”Hello, how are you?”
   ”Det är något fel med västerlandet idag”, sade Berra eftertänksamt. ”Folk mår inte bra.”

Chelsey och jag åkte upp till Bangkok. Det var praktiskt att resa med henne. Hon gick och skaffade biljetter till bussen medan jag satte mig på en restaurang och blandade öl och Sprite och is. Hon kom tillbaka och jag sade:
   ”Jag är så avslappnad efter tre veckor på Koh Samet så jag tror att ingenting kommer någonsin att störa mig igen.”
   ”Jag vet vad du menar.”
   Hon pekade på de röda prickarna på sin arm. ”Vad är det här?”
   ”Dom kommer från några små kryp som bits. Dom är svåra att se, men dom attackerar dig när du sover. Dom marscherar i tusental på en lång rad. Och dom har ett eget soundtrack – pompompompompom!”
   ”Spelar dom trummor?”
   ”Ja, grabbarna längst fram slår på trummor.”
   ”Och dom längst bak spelar flöjt.” Hon spelade med fingrarna framför munnen på en imaginär flöjt samtidigt som hon vaggade med huvudet och visslade.

Hon var från Hawaii, precis som Jane. ”I come from the big island”, sade hon. ”Jag jobbade på en gård som odlar organiska grönsaker och sånt.”
   Hon hade lämnat sitt lärarjobb i Bangkok efter fem veckor. ”I had to get out.” Hon smuttade på en Sang Som med coke. ”Jag tänker resa runt i Asien i ett år”, sade hon obekymrat. Hon verkade ta livet med en klackspark och det var ju helt rätt inställning.

Och, fast jag kallade henne hippie girl var hon en förnuftig typ. Med sin lugna och eftertänksamma amerikanska dialekt resonerade hon kring livets stora och små gåtor, och hon brydde sig inte om att skaffa sig en massa antaganden eller förutfattade meningar om vare sig andra människor eller något annat. Hon gick alltid barfota och hon klättrade som en bergsget över klipporna när vi gick mellan stränderna. Vi gick så långt söderut man kunde komma och låg sedan i sanden och dök i vattnet. "Jag kommer att sakna den här ön”, sade jag och hon svarade, ”Du kan alltid komma tillbaka”. 
   Vi gick tillbaka och över till västra sidan och jag visade henne stranden med lyxhyddorna. Hon tyckte att det var fascinerande. Men hon tyckte i och för sig att det mesta var fascinerande; hon var nyfiken och framåtlutad, passionerad i sitt resande, glad och ivrig inför möjligheten att ständigt uppleva nya saker. Och det fanns alltid en ny strand att upptäcka. 

Andra kvällen låg vi på stranden på dynorna till en restaurang. Vi åt helgrillad fisk, olika musslor och jätteräkor. Det var fullt med folk och fyrverkerierna exploderade i skyn för det var avslutningen på kungens födelsedagsfirande. Det kom ett medelålders norskt par och satte sig. Hon hette Gro och hon beställde in fyra stora flaskor med Singha åt gången. Hon hällde upp i mitt glas och frågade: ”Är det där din flickvän?”
   ”Nej, vi är bara kompisar. Men din man verkar lite betagen av henne.”
   ”Du, vi har varit gifta så länge att jag har lämnat det där med svartsjuka bakom mig.”

Vi skiljdes åt på busstationen med en kram. Chelsey skulle tillbaka till sitt rum för att packa. Imorgon skulle hon flyga till Filippinerna.
   ”I’ll see you”, sade hon.
   “Yes, see you. Somewhere over the rainbow.”   

Jag var noga i fråga om vilka jag umgicks med: jag valde alltid personlighet framför karaktär. – Somerset Maugham


”Jag har aldrig haft ett bättre liv än vad jag har just nu – här och nu, det här stället!” konstaterar Jerome.
   Detta trots att solen är på väg ner och det är nu myggorna anfaller. Vi gnider in benen med olja och tänder myggspiraler som vi placerar kring fötterna. Vi luktar alla likadant – Jerome, Mike, Emrick, Agnes, de ständigt schackspelande fransmännen och den ryska bruden som Emrick träffade igår på det där partystället – för vi delar samma parfym, mosquito spray.
   ”Vet du, Jerome,” säger jag, ”att Boy, du vet den där kraftiga killen som jobbar här, han har en akustisk gitarr.”
   ”Really?” Jeromes haka åker ner.
   ”Här kommer han. Du kan fråga honom själv.” 
   Boy hämtar och Jerome börjar stämma gitarren, och han stämmer den så länge att vi andra börjar tappa intresset. Vi pratar om Shawshank Redemption. Agnes har inte sett den, men Mike förklarar den så ingående att jag tills slut undrar om det finns något kvar att se av själva filmen.
   Jerome har stämt färdigt. Han drar ett E, en sträng i taget för att se att allt stämmer, skruvar lite till. Sedan börjar han spela.

När de andra har gått iväg till Partystället sitter Agnes och jag kvar en stund.
   ”Jag kom till Burma två dagar innan valet och jag var osäker på hur det skulle funka, men allt gick bra,” säger hon. ”Det är en upplevelse, och om du har möjlighet… men du måste flyga in, för dom har stängt gränsen landvägen. Du kanske kan muta dig in i landet genom någon gränspostering från Thailand – det är inte säkert att det går… men det är värt ett försök.”
   Agnes säger att hon måste gå och lägga sig, ”Jag åker till Koh Chang tidigt i morgon bitti”.

Jag går förbi partystället där festen pågår för fullt. Mike och Jerome sitter med ett gäng runt några bord.
   ”Hey, Ozzie!” ropar Mike, ”Kom hit så får du en Mojito!” Jag stannar till vid bordet.
   ”Jag skulle bara köpa tre, men av någon anledning köpte jag fyra – här!” Han slår ut med armarna och skrattar häpet: ”Must be some kind of precognition!”
   ”Yeah, and a good one too.”
   Jag pratar med en amerikan som just har kommit hit efter tre veckor i Kina. ”You have to go to China, man!” Han visar bilder han tagit från konstutställningar, det är Mingvaser och annat, och han upprepar, ”You have to go to China, man – you really, really, really have to go there!”

När jag kommer till Papa Roger’s är det inte många gäster kvar vid den här tiden. Det är Jennie som sköter baren ikväll. Jag pratar med Alan, den åldrade engelsmannen som hyr in sig på ett rum hos Roger för 250 bath natten. Kanske tycker han att det är bättre att lägga pengarna på annat, för ikväll är han i alla fall i fin form.
   ”Den här ön är den bästa platsen jag någonsin varit på”, säger han och tar en rejäl klunk Sang Som med cola. ”Och jag har varit på många platser.”
   ”Oh yeah? Var har du varit?”
   ”Let’s see…” Han kliar sig eftertänksamt i skägget. ”Jag har varit här och i Pattaya.”

Alan vinglar in på sitt rum. Klockan är halv två och Jennie låser baren.
   Vi går ner till Partystället. Dj:n spelar ett potpurri med ABBA-hits, dansgolvet är fullt och stället är en kärnreaktor, det kokar av energi.
   Jag beställer en öl och Jennie beställer någon färgglad drink. En engelsman står vid den lilla baren, den som står ute i sanden, och förklarar med yviga gester något för bartendern och de lokala grabbarna som sitter där.
   ”En kompis berättade att det var ett fruktansvärt slagsmål på dansgolvet här igår natt”, säger jag och tittar på engelsmannen som nu verkar vara på väg mot någon sorts förlikning med dem han pratar med. ”Med upp till tjugo inblandade utlänningar.”
   ”Ja,” säger Jennie och nickar i riktning mot engelsmannen, ”han var en av dom.”
   När vi går är klockan kvart i tre och festen fortsätter som om det inte finns någon morgondag.

När jag vaknar är klockan elva på förmiddagen och jag inser genast problemet. Hur i helvete ska jag smuggla Jennie förbi restaurangen?           


Mike, Jerome och Emrick hade rest till Bangkok. Agnes hade åkt till Koh Chang. Plötsligt kändes det tomt i den lilla bungalowbyn i Nuan Bay.
   Det flyttade in ett äldre svenskt par i min grannhydda och de var i och för sig trevliga. Det bodde också två bögar i en bungalow vid restaurangen; de umgicks bara med sig själva – de bar ut fjantiga små glas med Sprite och sugrör ut på stranden och sedan poserade de ihop framför kamerans självutlösare. De ville aldrig ha kontakt med någon annan. Kanske vaktade de på varandra, svartsjukt och misstänksamt.
   Bra.

Om jag fick välja mellan bögarnas lågmälda kuttrasju eller något annat att lyssna på skulle jag direkt välja mer av Jeromes gitarrspel.
   För, när han väl hade stämt färdigt och började spela lät det för överdjävligt, fantastiskt bra.
   Han var inne på jazz, eller soul – ibland var det deltablues, och han spelade som om han faktiskt hade en deal med djävulen; han kompade sina egna solon, fingrarna flög fram och tillbaka längs halsen, nästan osynliga för blotta ögat, och högerhanden – han använde aldrig plektrum – for bland strängarna; han drog och han bände, men han glömde aldrig basen, och han slog på locket för att hålla takten – han var som ett helt tremannaband.
   Det gick inte att jämföra honom med någonting annat som jag kände till. Jag var helt vilse i min beskrivning; jag hade inga referensramar att ta till när det handlade om Jeromes gitarrspel. Jag sökte desperat efter något jag kunde koppla till en bild, en liknelse, helst en metafor. Men det enda jag kom upp med var, och det är inte så lyckat, men han knäckte verkligen så med gitarren så jag funderade en kort stund att helt sluta upp med att spela gitarr för egen del. Men Jerome hade inte gillat det, eftersom det för honom var något lustfyllt att spela. Han sade:
   ”I think that everybody should play.”
   Jo, och det enda jag kom upp med var en taskig liknelse ur något gammalt tecknat album, och jag skämdes för att jag inte kunde ge honom bättre rättvisa, men ja sade:
   ”Du är som Lucky Luke – mannen som drar snabbare än sin egen skugga.” 

”Det är kungens födelsedag”, sade Lek. ”Det är fest i tre dagar.” Hon hade tjurat ett tag – ”You had lady, I saw you!” – men jag hade aldrig lovat henne någonting, och jag orkade inte räkna efter om jag borde ha dåligt samvete eller inte. När jag gick och handlade köpte jag med mig lite choklad i paket med thailändsk skrift. Hon åt upp dem, till synes lite motvilligt, och hon sade, ”I like Snickers”.

Efter en halvtimmes promenad på dammiga grusvägar omgiven av prunkande djungel är jag framme på andra sidan av ön. Restaurangerna och hotellen i den här viken bildar en gated community, och jag passerar en uniformerad vakt som står i en kur vid bommen.
   Sanden ritar en halvmåne längs bukten, och den omgärdas på båda sidor av höga klippor som bildar en skyddsmur mot eventuella yttre inkräktare. Det skulle kunna vara här som Mads Mikkelsen lämnar in klockan i receptionen och dyker ner i poolen i reklamfilmen för något charterbolag.
   I sanden leker smekmånadsparen från Taiwan eller Sydkorea.
   En man ger kameran till sin fru, springer fram mot en lutande palm, använder stammen som en trampolin och hoppar upp i luften med en karatespark mot kameran medan frun knäpper ett kort. Han upprepar tricket tills han är nöjd med bilden. De tittar på fotot medan de pratar ivrigt i munnen på varandra. Han pratar mest, hans ansikte är ett enda stort leende.
   Koh Samets Bruce Lee.
   Ett annat par vadar hand i hand ut i havet tills de står med vatten upp till midjan. De tar kort på varandra och mannen skojar till det med olika grimaser. De skrattar och har hur roligt som helst.
   Båda har på sig flytvästar.
   Nu, en äldre västerlänning med sin thailändska eskort. De ligger i däckstolarna vid poolen, med solglasögonen på. Han rör inte en muskel. Hon är rastlös, sätter sig upp, lägger sig ner, byter ställning, cyklar med benen i luften, vänder sig om, alltid med mobilen i handen som hon checkar av med jämna mellanrum. Hon är uttråkad och vill bli underhållen. Hon smackar sig själv på låret ett par gånger och mannen sätter sig upp. De reser sig. Hon har plastiktuttar modell större och de verkar opraktiska ihop med resten av hennes späda kropp. Paret går ner till vattnet och vandrar sakta iväg längs stranden.
   Jag smuttar på en öl som kostar mer än dubbelt så mycket som på andra sidan ön.  
   Hela stället andas exklusivitet; det är vackert och välregisserat, rent och sterilt, det blågröna vattnet ser inbjudande ut men jag börjar tveka om det är äkta, för inte ens havet får dofta här.
   Det är en konstgjord, tillverkad låtsasvärld. Det är som en idealbild av paradiset.
   Och, idealbilder blir ofta tråkiga i verkligheten.

”… och dessutom förbjuds från och med nu religionen att komma närmare än hundra meter från vetenskapen.”
– Domaren i The Simpsons

”Upp med händerna det här är en vattenpistol, jag menar ett rån!” – Elmore Leonard


Plötsligt slår det mig och jag tycker att det är helt fantastiskt – jag var just här för tjuguåtta år sedan. 
   På den tiden bodde vi på nästa strand söderut, en enkel bungalowby med restaurangen på stranden och hyddorna en bit in bland palmerna.
   Idag har man huggit ner palmerna och byggt upp stora anläggningar längs hela sträckan.
   Jag hörde talas om den här lilla stranden, och eftersom jag inte hittade någon stig simmade jag runt klipporna som sträcker sig en bit ut från viken.
   Då fanns det ingenting här, bara den glittrande sanden, inga hyddor, ingen restaurang, inga människor.
   Och jag gillar det här stället fortfarande, så jag går upp och betalar notan, man skriver upp allt man handlar i en egen bok, säger att jag stannar en vecka till och får rabatt på hyddan för hela vistelsen.

Thailand har en befolkning på 65 miljoner och majoriteten är buddhister. Det finns grupper av en annan religiös övertygelse söderut, mot gränsen till Malaysia. Eftersom det tidigare har varit en och annan terroristattack där, avråder Svenska Ambassaden i Bangkok från resor i området.
   Vad är det med en del figurer – och inte bara de, utan också en och annan i det motsatta lägret – som, även om de bara utgör en liten del av mänskligheten, vill inget hellre än att se världen brinna?

Tag det här – jag sitter och läser Illustrerad Vetenskap på biblioteket hemma i Kalmar. 
   En man som jag är flyktigt bekant med kommer och sätter sig. Han synar vad det är för en tidskrift jag håller i handen och börjar fråga ut mig; hur är det, tror jag på en gud? Han förklarar hur viktigt det är att tro, på vilken gud som helst, så länge man vänder sig till en högre makt.
   Han accepterar inte mina svar utan börjar varva upp sig. Han fnyser åt min agnosticism och kallar det för nihilism.
   Här kan det vara bra att bena ut begreppen lite: en agnostiker är inte säker på att det faktiskt finns en gud, men om gud visar sig och säger, ”Här är jag”, visar upp några praktfulla underverk, böjer man sig inför fakta och säger kanske, ”Vad roligt – du är bättre än Mandrake!” Nihilism, däremot, handlar om ett totalt avståndstagande från alla former av, och normer för, en gemensam moral.
   Det är lite pinsamt eftersom folk runtomkring sitter och försöker läsa.
   Jag vet inte vad jag ska säga.
   ”Jag behöver inte religiösa kryckor för att kunna hålla mig till en etisk linje.” Nej, det säger jag inte.
   ”Religionens påbud tvingar vuxna människor att leva en infantil tillvaro – det måste vara underbart att aldrig behöva ta ett eget ansvar.” Säger jag inte heller.
   ”Gå härifrån! Det här är ett bibliotek och inte en debattlokal.” Nej.
   Det uppstår till och från situationer då jag först efteråt kommer på vad jag kunde ha sagt.  
   Och ibland hjälper det inte ens att ha rätt svar vid rätt läge.    

Detta, att buddhismen inte skapar sina egna förtryckarmekanismer kan vara en av anledningarna till att den allmänt – i vetenskapliga sammanhang som i praktiken – ofta betraktas mer som en filosofi än en religion.
   Och det är kanske buddhismens tanke att leva och låta leva, som får de lokala att hellre arbeta ihop till sin lön än att stjäla. De jobbar hela dagen, från morgon till kväll; de sopar, lagar mat, serverar, städar, diskar och tvättar åt turisterna som tillbringar tiden mellan stranden, restaurangen och bungalown.
   Det är totalt skilda världar, och jag undrar hur thailändarna egentligen tänker kring det, för deras del orättvisa arrangemanget, för de möter dig ständigt med ett glatt leende och med den vänliga hälsningsfrasen Sawadee kap!

”Jag tjänar 7.500 bath (1750 kronor) i månaden,” säger Lek och tar ännu en klunk Heineken. Ikväll pratar hon riktigt bra engelska. ”Jag skickar femtusen till min pappa och har tvåtusenfemhundra kvar att leva på. Jag jobbar varje dag och har inte haft semester på tjugo år.”
   Vi sitter tysta och betraktar havet och lyssnar på vågorna som slår mot stranden.
   Horisontlinjen lyser i ett pärlhalsband av jadegrönt från lamporna på fiskebåtarna som trålar efter squid.
   Det är bättre än på TV.
   Nästa gång ska jag fråga henne vad hon tycker om att jag tjänar så många gånger mer än vad hon gör.
   Men, inte nu.

Det ligger en kvarglömd kamera på bänken utanför en restaurang. När jag går förbi två timmar senare har någon lagt den på armstödet så att den ska vara lätt att hitta.
   Om detta hade varit Spanien skulle den ha varit borta på fem sekunder, plockad av en lokal tjuv. Eller kanske av den där gänglige grabben som jag en gång träffade. Med en rak höger. Som skickade, sedan med hjälp av Guardia Civil, honom tillbaka till andra sidan av Gibraltarsundet.

Här är det bara en som har försökt stjäla från mig hittills.
   När jag sitter på kvällen och läser, hoppar plötsligt en råtta, vig som en katt, upp på verandabordet. Den landar på min underarm och jag känner dess små klor mot huden när den gör en rivstart ut på bordet och börjar leta efter något ätbart.
   Jag far upp från stolen och råttan hoppar ner på golvet, nosar omkring i snäva cirklar, pigg och rask som om den strax innan har satt i sig en burk kaffebönor; den stannar till vid den öppna dörren till hyddan, kikar in och kikar sedan på mig – jag jagar iväg den med en sopborste och den skjuter iväg ner, under hyddan.
   Där den har fem söta barn. Nej, det vet jag ju ingenting om.
   Men, jag ser den inte så ofta. Vi har kanske olika scheman.